13 sins (2014 USA)

13-sins-thirteen_sins_xlgFör länge sedan skrev jag om en thailändsk film som hette 13 games of death. Jag avslutade inlägget med informationen att en amerikansk nyinspelning var på gång och först nu dök den upp. Storyn är densamma men här är utförandet lite bättre. Elliot har den inte lätt: Hans flickvän är gravid, brodern som inte har alla hästar hemma bor hos paret och hans osympatiska pappa som till på köpet är rasist är på väg att flytta in hos de två, en spirade konflikt då flickvännen är färgad. Elliots hopp står till att bli befordrad på jobbet men istället får han sparken. Ett telefonsamtal där Elliot erbjuds att delta i ett spel som kan inbringa stora pengar och därmed lösningen på alla problem kommer som en skänk från ovan. Hans första utmaning är att döda en fluga, en uppgift som inbringar 1000 dollar är en enkel start men naturligtvis är detta bara början.

13 sins hamnar i samma subgenre som tex Saw eller Would you rather?, filmer där personer av olika anledningar måste utföra olika uppgifter för att nå ett mål. Genren är tilltalande men samtidigt lite statisk i sitt utförande. Man går från punkt A till B och så mycket mer händer inte, handlingen är en enda lång transportsträcka till finalen som ofta innehåller en tvist eller två. Filmerna påminner om ett klassiskt plattformsspel men med mer blod och äckel.Om man är ute efter fina personporträtt, karaktärsskådespeleri och logik bör man kanske välja någon annan genre, däremot brukar dessa filmer vara mycket roande för stunden.

Nyinspelningen är bättre än originalet beroende på att man skippat komiken som präglade den thailändska filmen vilket gör att 13 sins är mer spännande. Man har också jobbat lite mer med karaktärerna så huvudpersonen är inte bara en figur som ska utföra en massa uppdrag som blir allt otrevligare i takt med att prissumman stiger. Att både Rutina Wesley och Tom Bower är med i filmen som flickvän respektive pappan från helvetet var en trevlig överraskning och Ron Perlman som polis är inte heller helt fel. Mark Webber i huvudrollen gör det han ska nämligen att se svettig och stressad ut. Tyvärr dras nyinspelningen med samma svaga slut som originalet men resan dit är underhållande.

Regi: Daniel Stamm

Betyg: 6/10

Carrie vs. Carrie (1976, 2013 USA)

Carrie-PosterResultatet av filmen Carrie som kom 1976 var både vatten och vin. Då den var baserad på författaren Stephen Kings första bok fick folk upp ögonen för författaren och han kunde därefter leva på sitt författarskap, något jag tackar för. Den ledde också till att regissören Brian De Palma fick ett stort genombrott som regissör och det är tyvärr inte lika muntert för hur bra skulle inte filmer som The Untouchables och Scareface vara om någon annan regisserat dem? I höstas var det  så dags för en remake av filmen från -76. Jag skrockade förnöjt och såg fram mot filmen dels pga av att den hade en annan regissör och dels för att den hade två duktiga skådespelerskor i huvudrollerna, Julianne Moore och Chloë Grace Moretz. Vilken film som skulle vara den bästa vid en jämförelse var en walk in the park. Eller?

Carrie är en tjej som mobbas i skolan och hon har det inte lättare hemma då hennes mor är ohälsosamt religiös. Att beteckna mamman som galen är en underdrift. Mamman håller dottern i järngrepp men i samband med att Carrie får sin första menstruation upptäcker hon att hon besitter telekinetiska krafter. Detta medför att Carrie börjar bygga upp en visst mått av självkänsla något som inte uppskattas av hennes mor. Värre är att Carrie blir bjuden på skolans avslutningsbal, något som hennes värsta antagonist Chris inte tänker acceptera. Kombinationen telekinesi, mobbning, skolbal och religion kommer visa sig vara en fatal mix.

carrie_2013_ver2_by_myrmorko-d5s9bqvDet bär mig emot att säga detta men De Palmas film är den bättre av de två trots att det finns ett par tre scener i filmen från -76 som är otroligt irriterade. Skälen till detta är två: Julianne Moore och Chloë Grace Moretz. De gör absolut inget fel i sina prestationer som Carrie och hennes mamma men de skaver i sina roller. Moore känns inte galen trots självmutilation och rabblande av bibeltexter och Chloë Grace Moretz upplevs inte som ett osäkert mobboffer hur mycket hon än slokar med sina axlar och mumlar. Piper Laurie och Sissy Spacek som gestaltade paret i filmen från -76 är mer övertygande. Karaktärerna övertygar mig inte i filmen från 2013. De Palmas film känns mer ruggigare trots spännande frisyrer (speciellt då Tommy Ross som är Carries dejt till balen). En förklaring kan vara att den modernare filmen är lite för effektfull och Carrie trixar där med sina krafter i värsta superhjälteanda. 1976 års version är helt enkelt mörkare i anslaget. Det är en smaksak men remaken är mer förklarande och utvecklar en del händelser något som De Palma struntar i på både gott och ont. Tack vare detta blir det en och annan scen i sjuttiotalsfilmen som ger den en liten komisk touch.

Carrie-carrie-1976-16640946-853-480

Fantastisk frisyr från 1976.

De övriga skådisarna sköter sig bra men filmen från -76 kan stoltsera med namn som John Travolta, Amy Irving, Nancy Allen och Sydney Lassick så även här blir det fördel De Palma. Nu tycker jag nog att båda filmerna är helt ok kanske inget man behöver springa benen av sig för att se men för en dvd-kväll kan man nog vara nöjd men om man bara ska en av versionerna är den äldre att föredra.

Regi 1976 Brian De Palma

2013 Kimberly Peirce

Betyg: 1976 6/10,

2013 5/10

Silent night (2012 USA)

MV5BMTU2MjMyNDEzMl5BMl5BanBnXkFtZTcwNDcwMjQ2OA@@__V1__SY317_CR5,0,214,317_I dag är det första advent och julen närmar sig med stormsteg. Om det blir julfilmer och julsånger på bloggen vet jag inte. Jag har inga speciella planer på något specifikt jultema det blir som det blir.

Dagens film är en nyinspelning av Silent night deadly night som kom 1984. När den filmen kom blev det ett ramaskri i USA, vad jag vet rörde inte den här filmen upp några större känslor. Kanske ett tecken på att vi tittare blir allt mer avtrubbade?

Handlingen är ungefär den samma som i förlagan men då man i originalet var lite ängslig hur en mordisk tomte skulle tas emot av publiken kör man på för fullt här. Därför slipper vi t.ex en sådan knepig lösning som att mördaren kutar runt med tomteskägget kring halsen för att ”visa” att det inte det är den riktiga tomten som mördar folk. En lösning som gjorde att originalfilmen blev än konstigare än den redan var från start. Nyinspelningen är bättre på alla sätt och vis. Den är rappare, ruggigare och avsevärt blodigare bla får vår tomte användning av en flismaskin i en ”minnesvärd” scen och den stoltserar också med Malcolm McDowell i rollen som stadens polis.

Silent night följer mallen och är kanske ingen film som sticker ut ur mängden när det rör slashergenren men om man är lite småsugen på en mordisk tomte som rensar upp i samhällets omoral duger den för stunden.

Regi:Steven C. Miller

Betyg: 5/10

3 x dret

Dret betyder kort och gott skit på ren värmländska så dagens tre korta recensioner har det gemensamt att de är skitfilmer. Vare sig mer eller mindre.

521Fright night 2: Härom året kom det en nyinspelning på Fright night som var helt ok. Fright night 2 är allt annat än ok. Det är inte en uppföljare utan något så märkligt som en remake på remaken. Varför detta gjorts så kvickt är en gåta. Att man vill pressa ut de sista dollarna ur vampyrhypen innan den blåser över torde vara en kvalificerad gissning. Man har ändrat på en del yttre fernissa men handlingen är densamma som i Fright night.  Vampyren en kvinna, spelad av Jaime Murray vars överdriva engelska accent drev mig till vanvett i Dexter s.02. Filmen utspelar sig i Bukarest men det är inte rumäner i huvudrollen utan amerikanska studenter på besök i staden. Jag borde ha stängt av filmen men dumt nog tittade jag vidare. Fright night 2 presenterar inget nytt. Den stora skillnaden är bara att skådisarna och utförandet är avsevärt sämre. Manusförfattarna har även begåvat vampyren med en ny förmåga – likt fladdermöss kan den numera lokalisera sina offer med hjälp av ekolod. Ridå.

Regi: Eduardo Rodriguez

Betyg: 2/10

7118009_3Sheitan: Ett antal osympatiska ungdomar drar med en tjej hem efter en blöt afton. Resan slutar i stort hus på landet som befolkas av folk som mer eller mindre är defekta till både utseende och sinne. Trots den något otrevliga inramningen av den lantliga idyllen bestämmer sig sällskapet att stanna då åtminstone två av killarna är sugna på tjejen som lockar med ett outtalat löfte om sex. Om man vill se en film där Vincent Cassel springer runt med överläppen fastklistrad i tandköttet och satsar både kropp och själ i sina ansträngningar att spela över är detta en perfekt film vi andra undrar hur skiten kunde få över 5 på IMBD. Sheitan döljer en bra story och har alla möjligheter att bli en gastkramande rysare tyvärr tar ingen i sällskapet vara på dessa möjligheter. Jag anar att Cassel tackar sin lyckliga stjärna att han redan gift sig med Monica Belucci innan han gjorde den här filmen.

Regi: Kim Chapiron

Betyg: 3/10

Oz_-_The_Great_and_Powerful_PosterOz the great and powerful: Jag har inget emot James Franco men hans flin kan vara lite irriterande. I den här filmen flinar Franco hela tiden, åtminstone känns det så. På pappret verkar Oz the great and powerful vara en helt ok film ja tom lite småintressant. Regissören är den inte helt obekante Sam Raimi och Franco flankeras av skådisarna Mila Kunis, Rachel Weisz och Michelle Williams. Storyn är inte heller oäven då den berättar bakgrunden till The Wicked witch of the west tillkomst och hur trollkarlen kom till landet Oz. Någonstans har någonting gått fel med den här filmen, fruktansvärt fel. Franco spelar över, de kvinnliga skådisarna är otroligt bleka, storyn är trist, berättelsen lyfter aldrig och allt känns bara plastigt och fantasilöst trots att man ansträngt sig över hövan för att filmen ska sprudla av magi. En själlös historia.

Regi: Sam Raimi

Betyg: 3/10

Evil Dead (2013 USA)

evil_dead_2013_by_myrmorko-d5j4g87Det är lika bra att jag säger det med en gång: Jag har alltid uppskattat originalfilmerna Evil dead I-III men de hör inte till mina favoriter i genren. Av den anledningen störde det mig inte speciellt mycket en nyinspelning producerades. Å andra sidan om man stör sig på prequels, sequels, remakes, och reboots så skulle bioutbudet vara mycket begränsat nu för tiden. De som håller Evil dead av Sam Raimi som en favoritfilm ska kanske skippa den här filmen för den har inte samma kreativa uppsluppenhet som originalet besitter.

Fem vänner beger sig till en isolerad stuga ute i vildmarken. Orsaken till trippen är att de ska försöka avgifta en i sällskapet som snöat in på knark och genom att isolera sig hoppas de kunna undvika civilisationens frestelser. (Vän av ordning skulle kanske försynt nu ställa frågan om de inblandade har en aning över hur lång tid en avgiftning tar men de kanske inte har jobb eller familj som kräver deras uppmärksamhet. Vad vet jag?) Att någon besökt stugan nyligen då källaren är full av döda katter och någon form av ritual verkar har utförts därnere verkar inte heller avskräcka någon. I källaren hittar man en bok och efter den obligatoriska högläsningen, trots varningar om att inte göra detta (det är en skräckfilm), släpps en demon lös som decimerar sällskapet i stugan.

Efter en kvart har jag ganska klart för mig vad som skall ske eller rättare sagt vilka verktyg som kommer användas för att ta folk av daga i filmen. Kameran zoomar snabbt in en köttsåg, spikpistol, hagelgevär samt en rakkniv. I och för sig är detta ett gammalt beprövat trick i filmens värld oavsett genre. Jag skulle dock uppskatta att få bli överraskad åtminstone någon gång men kanske väljer jag ständigt fel filmer för att få uppleva den känslan.

Evil dead startar en aning trevande och är lite långsam de första tjugo minuterna som används till att presentera karaktärerna och mysteriet med källaren. Resten av speltiden används mest till skrik, blod och avslitna lemmar. Speciellt spännande blir det aldrig men filmen är relativt underhållande åtminstone under speltiden. Man bör dock inte använda sin hjärna allt för mycket, risken är då stor att hela historien faller som ett korthus.

En sak som jag uppskattade mycket var frånvaron av CGI (den verkar åtminstone lysa med sin frånvaro) som gör att filmen känns mer realistisk och äkta. I övrigt är Evil dead en standard skräckis som underhåller för stunden vare sig mer eller mindre men innerst inne hade jag nog inte väntat mig så mycket mer.

Även Movies-Noir har ”avnjutit” denna film.

Regi: Fede Alvarez

Betyg: 6/10

Reefer madness: The Movie musical (2005 USA m.fl)

508820_1020_AReefer madness: The Movie musical är hör och häpna baserad på filmen med (nästan) samma namn som kom 1936. Efter jag sett den filmen hörde jag talas om musikalen och blev givetvis sugen att se även denna film. Jag trodde att musikalen eventuellt skulle vara en lika tafflig produktion som originalet men där hade jag fel. Storyn är den samma. I en amerikansk småstadsidyll träffas den lokala hem och skola föreningen för att höra om den nya hemska drogen marijuana som sveper likt en farsot över det amerikanska samhället. När församlingen är tveksam till alla de farligheter som föreläsaren talar om berättar han då om tragedin som går under namnet Harperaffären. En kärlekshistoria som slutar i elände och död trots att självaste Jesus ingriper, så stark är marijuanans förödande kraft (om vi nu ska tro på filmens föreläsare).

Den här musikalen är gjord med gott humör men det är ett seriöst projekt som producerats med den gamla filmen som förlaga. Bra skådisar, fina melodier och fantasifull koreografi gör detta till en av dett bättre musikalerna jag sett på senare tid. Filmen är stundals riktigt rolig och jag uppskattar verkligen att man låter föreläsaren hoppa in i Harperhistorien för att komma med div. förmaningar: Byt Shakespearestudier mot bibelstudier i skolan och att jazzmusiken gör att hederligt folk tappar konceptet var ett par scener som jag uppskattade. Alan Cumming som spelar föreläsaren är mycket underhållande och den känns som att han är hämtad direkt ur en sådan där vidrigt förmanande upplysningsfilm som bara moralkonservativa krafter kan producera.

Förutom Cunningham har vi även Kristen Bell, Neve Campell och den sistnämndes bror Christian Campbell. Mitt enda invändning mot filmen är nog just att Christian Campbell och Kristen Bell är lite väl ”over the top” men som sagt, en klart sevärd och underhållande musikal med många fina låtar som t.ex Mary Jane, Mary Lane och Listen to Jesus, Jimmy . Om originalfilmen har jag skrivit här.

Över hos Sofia rör det sig om en dubbelrecension av en klassiker i både ny och gammal tappning.

Regi: Andy Fickman

Betyg: 8/10

The Blob 1958 vs. The Blob 1988

Fråga mig inte varför men plötslig hade jag en oemotståndlig lust att se båda filmerna om The Blob och i åtminstone ett fall var det en oväntat positiv överraskning.

the-blob-movie-poster-1958-1020143964När filmen startar är det första jag undrar över är om jag förväxlat VHS banden. Vanligt är att skräckfilmer inleds med lite stämningsfull musik som gör att man känner att det är fara och färde på gång. Icke så i denna film, vi får avnjuta poplåten The Blob skriven av Burt Bacharach (!). Det värsta med den här filmen är att när förtexterna är över har man redan fått upplevt filmens höjdpunkt.

En meteorit störtar i skogen intill en amerikansk småstadsidyll. Meteoriten innehåller något sorts slem som i rask takt konsumerar allt levande som kommer i dess väg. Ju mer som konsumeras desto större blir slemmet. Stadens ungdomar upptäcker snabbt vad det rör sig om men har svårigheter att övertyga stadens polis som tror att ungdomarna busar. De har ju för guds skull kört bil baklänges på huvudgatan tidigare!

Känslan jag får när jag ser filmen är att det är egentligen ett inlägg i ungdomsdebatten på femtiotalet. Man vill visa allmänheten att ungdomarna minsann är präktiga och rekorderliga medborgare. Ungefär som den svenska Raggargänget som ville visa att det fanns snälla raggare. Skillnaden är den att The Blob inte har Ernst-Hugo Jähregård i rollistan, det hade varit en upplevelse. Slemmet från yttre rymden har inte speciellt mycket att göra i filmen för väldigt mycket tid läggs på ungdomarnas käbbel med de vuxna. Det hjälper inte ens att den något träige Steve McQueen har huvudrollen, filmen är trist. Första halvan är dock monstret ganska visuellt effektivt men filmens knappa budget visar sig då det växer sig alltför stort. I slutscenerna är monstret helt enkelt målat på en bakgrund något som sänker stämningen en bit. Fina färger och en härlig femtiotalsmiljö gör att filmen inte är totalt hopplös. Bäst är som sagt titelmelodin med en skön sax. Naturligtvis bjuder jag på den.

TheBlob19881988 var det dags för en nyinspelning av The Blob. Filmen har det något märkliga svenska titeln Bortom alla lagar på IMBD men det ska vi kanske inte hänga upp oss på. Handlingen är i stort sett densamma men här har man haft lite mer pengar att leka med och effekterna när folk digesteras av slemmet är otroligt snygga om man nu kan använda sig av detta ord när det rör sig om folk i upplösningstillstånd (bokstavligt talat). Vill här påpeka att filmen gjordes innan dataanimeringarnas tid vilket gör en del scener desto mer imponerande. Trots att filmerna nästan har samma speltid är nyinspelningen fylligare i sitt berättande. Det ges mer tid för att etablera karaktärerna, mer action och mer slem och ond bråd död. Även här förlorar filmen en del av sin spänning när monstret blir för stort. Det blir för överdrivet men jag får lov att erkänna att både bio och kloakscenerna är effektiva.

I versionen från 1958 dök Burt Bacharach lite otippat upp och här har vi den inte obekante Frank Darabont som står för filmens manus. 80-tals filmen har kanske ingen legendar som McQueen att skylta med men det finns många fina namn i rollistan; Shawnee Smith, Jeffrey DeMunn och Del Close sköter sig bra. Även Jack Nance skymtar förbi men tyvärr allt för kort. Klarar man bara av Kevin Dillons hockeyfrilla från helvetet och det faktum att han ser ut som att han inte har alla hästar hemma är 88-års The Blob både underhållande och rapp.

Det borde vara uppenbart vilken film som går på knock. The Blob från 1958 torde endast tilltala folk som nödvändigtvis vill se allt med Steve McQueen annars har den inte mycket att ge. Nyinspelningen däremot….

The Blob 1958:  2/10

The Blob 1988:  7/10

Texas chainsaw massacre 1974 vs. 2003 (USA)

Texas chainsaw massacre (TCM) torde inte var helt obekant för den genomsnittlige filmtittaren och om man hör till en lite äldre generation minns man kanske t.om det beryktade Studio S programmet där TCM fick stå som symbol för det hemska videovåldet. Personligen ger de hysteriska föräldrarna och den slemme rikdagsmannen Jan-Erik Wikström som deltog i programmet mig större mardrömmar än vilken blodig skräckis som helst i jämförelse. Men den debatten är en fråga för en annan dag. Roligt som jämförelse är att i Storbritannien var det filmen The Toolbox murders som fick stå som symbol för det s.k videovåldet när man hade en liknande debatt om s.k ”video nasties”.

TCM handlar om fem ungdomar som i väntan på bensin (1974 var det ransoneringstider och oljekris) bestämmer sig för att besöka sin gamla släktgård som ligger i närheten. De har inte varit i området på flera år och mycket är förändrat b.la har arbetslösheten slagit till i området och det lokala slakteriet har tvingats avskeda en massa folk. Grannarna till ungdomarnas släkthem har efter avskedandet dock fortsatt med sin syssla och men bytt slaktobjekt från nötkreatur till människor. Ungdomarna och familjens vägar korsas och filmhistoria skapades.

Några decennier senare var det naturligtvis dags för en nyinspelning. Bakom dessa planer låg Michaels Bays nystartade företag Platinum Dunes som skulle komma att specialisera sig på skräckfilmer. Bolaget har senare berikat världen b.la med nyinspelningar av Huset som gud glömde och Friday 13th. Kritiker och filmälskare rasade naturligtvis, det är så de reagerar så fort de hör talas om en remake eller liknade. Frågan är nu om nyinspelningen verkligen är så usel som det hävdas? TCM 2003 spelade i alla fall in över 100 miljoner $ och hur står sig filmen i en jämförelse mot orginalet?

TCM 1974 börjar med ett överkört bältadjur, TCM 2003 börjar med Sweet home Alabama och däri ligger nog de stora skilnaderna mellan filmerna. TCM 74 äter sig in i ens sinne, man kastas direkt in i en mardrömsvärld som är bisarr, svettig, och skitig. Filmen är kanske inte så spännande men är i stället ytterst obehaglig och liksom klibbar sig fast på tittaren. Efter att ha sett TCM 1974 vill jag helst ta en dusch. Ungdomarna består av en grupp grälsjuka individer, det är varmt i bilen och man irriterar sig på varandra och redan från start känns filmen obekväm. Värre blir det när de anländer till huset där kannibalfamiljen bor. Trots att regissören Tobe Hooper hade en minimal budget har man lyckats skapa en vision från helvetet ( inspirerad av seriemördaren Ed Geins heminredning). Inredningen är en sjuk människas version av ”home sweet home”. Det är här TCM 1974 har sin styrka i det visuella och förmågan att skapa en äckligt klibbig spänning m.h.a rekvisita, knepiga kameravinklar och en enerverande musik som äter sig in i hjärnan. Skådisarna är sisådär och filmen har inte speciellt många nagelbitarmoment. Jag kan även tycka att filmen är lite i skrikigaste laget vilket iofs är fullt förståeligt, för djävlar vad jag hade gapat om en galning jagat mig på den amerikanska landsbygden med en motorsåg.

2003 startar filmen som sagt med låten Sweet home Alabama. Sällskapet består av käcka ungdomar där en Jessica Biel i minimalt linne har huvudrollen. TCM 2003 skapar inte alls samma stämning. I 1974 års version lever huvudpersonerna egentligen redan i en mardrömslik värld 2003 invarderar den vår verklighet. Produktion, skådisar och det mesta är bättre i den nya versionen, den är på sina ställen mer spännande. Det man helt missat är just känslan av undergång och abnormalitet. Familjens hus i nyversionen ser förhållandevis normalt ut. I -74 års version är det ödet gör att ungdomarna träffar på galningarna i 2003 är det galningarna som söker upp ungdomarna. TCM 2003 är en mer publikfriande film trots mer blod och slafs jämfört med orginalet som är relativt oblodig.

Orginalet är något mer än en vanlig skräckfilm den är en mardrömslik vision av verkligheten som spelas upp framför våra ögon. 2003 års version har helt ignorerat dessa delar utan är en klart godkänd standardskräckis med motorsågar och Jessica Biel-no more no less.

Regi: Tobe Hooper (1974) Marcus Nispel (2003)

Betyg: 9/10 (1974) 6/10 (2003)

Skräckfilmsvecka: House on haunted hill (1999 USA)

Filmbolaget Dark Castles debutfilm var en nyinspelning av filmen med samma namn som kom 1959. Utan att ha sett den filmen tycker jag att House on haunted hill klarar sig ganska bra på egen hand, åtminstone om man har ambitionen att få en småryslig stund i tv-soffan.

Miljonären Stephen Price bjuder in till fest när hans fru fyller år. Festen hålls i ett nyrenoverat f.d sinnesjukhus. Fastigheten har varit stängd i många år efter en fadäs då patienterna rymde och slaktade hela personalen. Vid utredningen framkom det även att sjukhusets överläkare bedrev inte helt rumsrena experiment på patienterna. Redan vid festens början anar deltagarna att något inte stämmer för de inbjudna är inte de personer som stod på den ursprungliga invitationslistan. Men man kör på då Price i samband med festen har utlyst en tävling att den som överlever natten vinner 1 miljon $ (i orginalet är summan 10 000 något man får skylla på inflationen). När spökerierna startar tror alla att det är Price som ligger bakom, han i sin tur tror att den är frun. Det är väl överflödigt att påpeka att spökerierna inte fejkade.

House of haunted hill är som de flesta standardskräckisar, dvs full av logiska luckor. Sällskapet envisas med att springa ned i sjukhusets rysliga källare i både tid och otid. En ensam promenad verkar folk inte heller ha något emot trots att man stunden innan sagt att ”vi bör hålla ihop”. Den största gåtan är dock varför man överhuvudtaget har renoverat sinnessjukhuset. Men men sådana småsaker bör inte ligga i vägen när man ser en skräckis.

Filmen är dock sevärd då det är relavtivt bra skådisar. Geoffrey Rush och Famke Janssen spelar paret Price som avskyr varandra. Deras giftiga kommentarer är underhållande, speciellt Rush har begåvats med en och annan rolig oneliner. Gästerna består av mer eller mindre kända skådisar som får godkänt. De mest kända ansiktena i det sällskapet är Peter Gallagher och hans ögonbryn samt Ali Larter som känns igen från tv-serien Heroes. Det finns några scener som är riktigt rugigga och de lyfter filmen ett par hack. Regissören har även lyckats med att skapa en stämning av krypande obehag som hänger med nästan till slutet som är filmens akilleshäl. Tyvärr kunde inte producenterna motstå frestelsen att braka på med massa effekter i filmens final. Jag säger det om och om igen med en dåres envishet: ”Less is more.”

Om man undrar hur orginalet var kan man raskt hoppa över och läsa om detta hos Fiffi.

Regi: William Malone

Betyg: 5/10

Total recall (2012 USA)

Biovalet denna vecka föll på remaken Total recall. En film som är baserad på författaren Philip .K. Dicks novell ”We Can Remember It For You Wholesale”. Många av Dicks berättelser behandlar frågeställningar kring den fria viljan och vår identet, även Total recall berör dessa ämnen. Man skulle kanske kunna tro att det är en eftertänksam sf-film som presenteras men de eventuella filosofiska tankar som skulle kunna ploppa upp i tittares sinne dränks effektivt av explosioner och skjutande.

Fabriksarbetaren Douglas Quaid har ett torftigt liv. Var dag pendar han genom Jordens kärna från f.d Australien till Storbritannien som är hans arbetsplats. Quaid börjar så smått fundera på att ta företaget Rekalls tjänster i anspråk för att lätta upp vardagstristessen. Rekalls affärside går ut på att ge folk falska minnen som är angenäma, något som kan göra en grå vardag uthärdligare. Trots att både Quaids fru och arbetskamrat avråder honom att gå till företaget så slinker han in. Under behandlingen går något fel och Quaids hela verklighet och liv ställs på ända.

Total recall gjordes för första gången 1990 av Paul Verhoeven och då med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. 90-talets version av Dicks historia är en snygg B-film som har ganska mycket humor (ibland kanske av det ofrivilliga slaget men så brukar bli det när Schwarzenegger är med i en film) och underhållning. Total recall 2012 har större budget, okarismatiska skådisar och är en avsevärt tristare film.

Trots biljakter i luften (vi är i framtiden), snygga miljöer,  och en massa skjutande sitter jag i biofåtåljen och får kämpa mot sömnen. Total recall bara maler på, scen staplas på scen och hur mycket jag än vill så kan jag inte engagera mig i filmen. Det kan bero på att man numera blivit bortskämd med specialeffekter och ögat har sett sig mätt på svävande bilar och stora explosioner. Det krävs något extra (manus, skådespelare, berättarglädje) för att jag ska bry mig nämnvärt för filmer av det här slaget idag. Regissören Wiseman lyckades väl med Die Hard 4 men här verkar han inte bry sig speciellt mycket om sin film trots att han står som producent. Wiseman ger det intrycket att han tror att det ordnar sig bara man har med tillräckligt med action och effekter och glömt att själ och hjärta också är viktiga indigrienser. Det kan ligga filmen i fatet att det är en nyinspelning som känns ganska onödig. Om man inte sett orginalet kanske man möjligtvis uppskattar den här filmen lite mer. Det hjälper inte heller att man lyckats med konststycket att få med tre av Hollywoods mest ointressanta skådisar i huvudrollerna för i mina ögon är Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel ungefär lika spännande som karismatiska som ett gäng döda sillar, åtminstone i den här filmen.

Efter filmen stannar jag och Action-Lunkan (naturligtvis var han med då filmen bjöd på skottlossning och brudar i tajta kläder) till vid informationen om kommande filmer. ”Den här vill jag se” säger Action-Lunkan och pekar på Resident Evil: Retribution. Ridå.

Regi: Len Wiseman

Betyg: 4/10

The woman in black (2012 Storbr)

Jag ska erkänna att jag kände en viss skepsis till nyinspelningen av The Woman in black. Det som bekymmrade mig var dels om Daniel Radcliffe skulle klara av att spela någon annat än Harry Potter samt risken att nyinspelningen skulle dränkas i CGI-effekter och buller o bång. Turligt nog så infriades ingen av mina farhågor.

Den unge advokaten Arthur Kipps är en sorgsen själ. Då hans fru dött i barnsäng är han djupt deprimerad t.om så deprimerad att han riskerar förlora sitt arbete. Hans arbetsgivare ger honom en sista chans. Kipps ska resa till en byhåla vid den engelska kusten för att gå igenom ett dödsbo som b.la annat innefattar ett ensligt benläget hus. Tanken är att han ska ordna upp de juridiska handlingarna på plats så att försäljningen av egendomen ska gå smidigt till. Ett till synes enkelt uppdrag och förhoppningsvis terapi för en trasig själ. Det vare sig arbetsgivaren eller den unge advokaten räknat med är att ett hämndlystet spöke huserar i huset och hon slår snabbt klorna i Kipps.

Det tar ca fem minuter in i filmen så har jag helt glömt bort att Radcliffe spelat Harry Potter i tio år. Nu är kanske inte The Woman in black en film som testar skådisars gränser och förmågor men han klarar sig bra i rollen som ung plågad advokat. Nyinspelningen är inte lika sparsmakad på visuella effekter som orginalet men tacksamt nog så vräker man inte på allsköns spökerier utan håller det hela på en lagom rysligt nivå typ handavtryck i fönster, ansikten i speglar och skuggfigurer i ögonvrån. Filmen tappar som så många filmer i genren mot slutet då skräcken övergår till ren spänning. Skräckfilmer av det övernaturliga slaget fyller sin funktion bäst när huvudpersonen famlar i mörkret (bildligt men ibland även bokstavligt talat) istället för när han eller hon har en uppgift att lösa. Manusförfattaren kunde också skippat filmen sista minut, men fram tills dess är The Woman in black en godkänd nyinspelning där en och annan besökare lär hoppa till i biofåtöljen.

Om man skulle jämföra de två versionerna av Susan Hills bok är 2012 års adaption mer effektfull, förklarande och fartfylld eller ja det känns som det händer mer. Den första versionen av berättelsen är lågsammare i berättandet och mer gåtfull. I min värld kan man med gott samvete se bägge adaptionerna, förslagsvis den äldre först.

Regi: James Watkins

Betyg: 7/10

Fright night (2011 USA)

För att lyckas bäst som vampyr i dagens moderna samhälle bör man flytta till Las Vegas, åtminstone om man ska tro på nyinspelningen av åttiotalsskräckisen Fright night. Jag kan hålla med om att staden har sina fördelar: Många turister som passerar och oregelbundna arbetstider är troligtvis standard. Det är därför det är ganska märkligt att vampyren Jerry kackar i eget bo. Istället för att glufsa i sig aningslösa turister på genomresa betar han av folk i grannskapet. Hans närvaro blir snabbt ganska påtaglig då antalet elever med oanmäld frånvaro ökar. När Charlie Brewsters f.d kompis Ed påstår att Brewsters granne Jerry är vampyr avfärdar han det hela. Men redan nästa dag gapar Eds plats i klassrummet tom och Charlie får både ett och två tillfällen att tänka om när det gäller sin granne Jerry.

I brist på bra manusförfattare(?) fortsätter Hollywood att prångla ut remakes på löpande band. En del remakes lyckas man bra medt.ex Let me in och The Hills have eyes i andra fall är slutresultatet mer eller mindre katastrofalt t.ex Black Christmas och Prom Night. Nyinspelningen av Fright Night är helt ok. Om man jämför har 2011 års version något som orginalet saknar nämligen Colin Farrell i rollen som Brewsters blodtörstige granne Jerry. Farrell är mycket bra som den charmige och livsfarlige Jerry. Han gestaltar en vampyr som gillar att döda och plåga sina offer, folk är kort och gott boskap i hans ögon. Fright night 2011 lever mycket på Farrells rollprestation i övrigt anser jag att orginalet är bättre. 1985 vågade man låta historien byggas upp mot ett cresendo, nyinspelningen rivstartar och det råder ingen tvekan om att Jerry är vampyr, 1984 erbjöds vi tittare åtminstone lite av ett mysterium. Roddy McDowall i rollen som vampyrjägaren Peter Vincent är vida överlägesen  sin försupne motsvarighet 2011. Det är också synd att man måste gå till överdrift med cgi-effekter. Jerry är faktist rysligare som människa med huggtänder än som cgi-monster med betar i käften.

Nu låter jag kanske lite kritisk till filmen men det är risken när man gör en nyinspelning som tittare jämför man alltid med orginalet. Har man inte sett orginalet gillar man nog 2011 års version av Fright night och filmen är underhållande för stunden speciellt Colin Farrell.

Regi: Craig Gillespie

Betyg: 6/10

The Omen 1976 vs. The Omen 2006

Ibland kommer frågan upp om vilken djävulsfilm  som är bäst. Kandidaterna brukar vara Exorcisten eller Rosemarys baby i mitt tycke slår The Omen slår båda dessa filmer. Jag ska jämföra 1976 års version med nyinspelningen 2006. Fiffi gör en jämförelse mellan två andra filmer på sin blogg.

The Omen startar i Rom där den amerikanske ambassadörens, fru förlorar sitt barn vid födseln. Ambassadören, Robert Thorn, får då ett erbjudande av en präst att ta emot ett barn vars mor dog i barnsäng. Thorn tar emot barnet och genomför bytet utan att berätta för sin fru. Allt är frid och fröjd och Thorn får tjänst i London dit hela familjen flyttar. Lagom till sonen Damiens femårs dag bryts lugnet då hans barnflicka tar livet av sig på ett spekulativt sätt. Kort därefter får ambassadören besök av en katolsk präst som inte verkar vara vid sina sinnens fulla bruk då han hävdar att Damien är självaste antikrist. Prästen avfärdas till en början men med hjälp av en reporter börjar Thorn rota i sin adoptivsons bakgrund något som han kommer få ångra.

Det här en skräckis som har det mesta. Jerry Goldsmiths suveräna filmmusik måste jag verkligen lyfta fram, redan i öppningsscenerna hamnar jag i perfekt rysarstämning (dvs jag får ståpäls) och tillsammans med Carpenters Halloweenscore torde detta vara bland de bättre soundtracken i genren. Filmen har ett stabilt manus som sakta men säkert berättar en rysig historia där tempot höjs ju längre filmen går. Man har lyckats få till en bra ensamble med b.la Gregory Peck som Robert Thorn och David Warner i rollen som olycksdrabbad fotograf/reporter.Billie Whitelaw är en obehaglig bekantskap som Daimens nya nanny Mrs Baylock. Lee Remick kommer lite i skymundan i rollen som ambassadörs fru hon ser mest förskrämd och bekymmersam ut, man hade nog kunat få ut mer av den karaktären. Musiken och manuset gör detta till en film som saka men säkert biter sig fast. En fördel med filmen är att de övernaturligheter som händer är inte speciellt spekulativa och man skulle likt Scully i The X-files kunna bortförklara det mesta på ett vetenskapligt sätt detta gör att jag som tittare känner en osäkerhet under filmens gång vilket naturligtvis stärker obehagskänslorna.

Regi: Richard Donner

Betyg: 9/10

Om man som filmbolagschef sitter på rättigheter på en film om antikrist är det nog svårt att motstå datumet 060606 och mycket riktigt kom det en nyinspelning på The Omen detta år. The Omen i 2006 års version är inte så pjåkig om man jämför med orginalet, en del saker är faktiskt bättre men det mesta är sämre i jämförelse.

Historien är nästan exakt densamma så den behöver jag inte gå närmare inpå. Det man ändrat är att all möjlighet till tvekan att det är antikrist man har att göra med är som bortblåst. Redan i första scenen förklaras hela upplägget för oss tittare och vi vet alla vad det är för gökunge som hamnar hos paret Thorn. Daimen är även mer aktiv i den den här filmen. 1976 års Damien var avsevärt mer passiv och därmed omänskligare. Då man inte riktigt kunnat förlita sig på orginalberättelsen styrka att skrämmas har man även stoppat in ett antal jumpscares i filmen vilket jag finner onödigt då de har en tendens att kännas onödiga och bryter stämningen. En del sminkning speciellt den brännskadade prästen i slutet av filmen är inte mycket att hurra för, han ser ut som en ful version av Voldemort och framkallar bara skratt då han är för överdriven. Skådisarna är av blandad kompott om man jämför med 1976 års film. Liev Schreiber och David Thewlis står sig slätt mot Peck och Warner men  Pete Postlethwaite och Julia Stiles är avsevärt bättre än sina föregångare. Speciellt Stiles version av ambassadörens hustru har fått lite mer att bita i som karaktär. Att Mia Farrow dyker upp i rollen som Damiens nya nanny Mrs Bylock är en trevlig bonus.

Det som är bättre än orginalet är två saker: Regissören John Moore har stoppat in färgen rött i filmen som signalerar när det är fara och färde.Tex röda ballonger på Daimons femårskalas då barnflicka dör, ett roligt och intressant grepp. Ett dödsfall i filmen hade man ändrat från orginalet, från spekulativt och våldsamt till stillsamt och i mitt tycke vidrigt och psykologiskt störande. Ett av de värre dödsfall jag sett på film. Synd bara att regissören inte höll sig till detta spår och var stillsamt kreativ då hade nyinspelningen varit riktigt bra nu blir den godkänd. Om jag inte sett orginalet hade jag troligtvis gillat filmen bättre.

Regi: John Moore

Betyg: 6/10

3 X Skräck

Quarantine 2: Terminal (2011 USA)

2007 kom den spanska skräckisen REC, då amerikaner inte kan läsa undertexter gjordes det en remake 2008 som fick heta Quarantine. Då REC gick bra gjordes en uppföljare i Spanien REC 2  2009. I Usa gjorde man också en uppföljare till Quarantine men det är inte en remake av REC 2. Quarantine 2 har en helt annan handling och är inte filmad med handkamera. Krångligt? Jo det kan det bli ibland. Quarantine 2 utspelar sig på ett flygplan, när en av passagerarna blir sjuk och anfaller de andra resenärerna tvingas piloterna att nödlanda. Nere på marken upptäcker man att millitären har isolerat delar av flygplatsen och passagerarna är nu instängda tillsammans med de som smittats.

Roligt att man visat lite fantasi och prövat gå sin egen väg istället för att göra en ren remake. Filmen bygger på första berättelsen och den svarar på en del frågor som hängde i luften efter Quarantine. Det intressanta är att amerikanerna väljer en annan förklaring till smittan än spanjorerna och i det här fallet håller jag för en gångs skull på amerikanerna. Förklaringen till smittan som man fick i REC 2 kändes lite ansträngd.

Filmen? Lite småspännande till en början men man kunde gjort mer med berättelsen och speciellt miljön. Nu sitter passagerarna inspärrade i en gigantisk förrådshall, det hade varit mer effektfullt och visuellt underhållande om man manusmässigt fått passagerarna inspärrade i ankomsthallen. Kontrasten mellan de upplysta trevliga miljöerna och de blodtörstiga smittade hade blivit intressantare. Men som tittare får man åtminstone stifta bekantskap med ”zombie”råttor.

Regi: John Pogue

Betyg 4/10

Art of the devil (2004 Thailand)

En gift man begår ett stort misstag när han dumpar sin älskarinna och samtidigt passar på att förnedra henne. Kvinnan går till en lokal trollkarl och sätter en förbannelse på mannen och hela hans familj. Det är inte direkt någon stillsam förbannelse typ att man avlider i sömnen utan det är mer i stil med att spy upp ålar eller hosta fram rakblad m.a.o en ganska slaskig och grisig förbannelse. Berättelsen lyckas även att trycka in en tvist eller två mitt i allt slafset innan eftertexterna rullar.

Intressant ide´ men jag tror att jag fått mer ut av filmen om jag varit mer insatt i  buddistisk  och thailändsk folktro. Det är säkerligen ett och annat som rör folktro och traditioner som går över huvudet på mig. Tyvärr satsar filmen mer på äckel (ålar & rakblad) än spänning för jag tror att detta kunnat bli en ganska rafflande berättelse men spänningen försvinner bland allt slafs. Filmen har fått två uppföljare som jag naturligtvis kommer se vid tillfälle dum som jag är.

regi: Tanit Jitnukul

Betyg: 4/10

The Hills have eyes (2006 USA)

Ajas nyinspelning av Wes Cravens film med samma namn från 1977 är bra. Nu var det länge sedan jag såg orginalet så jag kan inte jämföra de två filmerna men det känns som att remaken är bättre om jag inte missminner mig helt. En familj med en pensionerad polis som agerar alfahanne har av en outgrundlig anledning beslutat sig att kuska över USA i en husbil. Tanken är att man ska få tid att umgås och ha trevligt men som väntat gror irriationen och konflikterna under ytan. Det brukar bli så när familjer utsätts för påtvingad trevlighet. Mitt öknen får man punktering och bilen går sönder. Det familjen inte vet är att just den här delen av öknen bebos av ättlingar till beoende som vägrade flytta när USA genomförde atombombstester. Givetvis har lokalinvånarna muterat till att bli onaturligt starka, missbildade och är kannibaler, buisness as usual. Familjen får naturligtvis kämpa för att överleva.

Aja förvaltar historien väl och filmen är mycket spännande. Det man lyckats bra med är kameraarbetet, som tittare kan jag aldrig riktigt slappna av då kameran ger intrycket att familjen hela tiden är övervakade. Kameran smyger sig fram bakom ryggen på folk, kryper mellan buskage och spanar fram över klippor, mycket effektfullt. Filmen har en nervig stämning som smittar av sig. Det blir inte heller bättre av att familjemedlemmarna mer eller mindre ogillar varandra, de är redan i konflikt innan konflikten startar s.a.s. Detta gör att jag som tittare redan har fått en känsla av olustighet redan innan kannibalmutanterna gör entre´.The Hills have eyes rekommenderas varmt till alla vänner av vildmarksskäckisar en mycket bra remake.

Regi: Andre Aja

Betyg 8/10