The Natural (1984 USA)

the-natural.12444Amerikanerna verkar ha ett nästan religiöst förhållande till sporten baseball. Visst de gillar basket, hockey, boxning och amerikansk fotboll och det görs filmer om dessa sporter men när det vankas baseboll på vita duken är det som att man sträcker lite extra på sig och behandlar ämnet med vördnad.

I början av 20-talet reser den lovande baseballspelaren Roy Hobbs till Chicago för att testspela för stadens lag. Olyckliga omständigheter gör att Hobbs aldrig provspelar och drar sig tillbaka från sporten. 16 år senare vandrar Hobbs  in på det avdankade baseballaget N.Y Knights arena. Han är nu nästan 40 år och alldeles för gammal för att spela baseball men tränaren ger honom motvilligt en chans. Hobbs visar sig besitta extraordinära talanger när det rör spelet och han lyfter hela laget som nu börjar vinna. Alla är dock inte förtjusa Knights segersvit och planer smids för att stoppa lagets motor.

Oj oj oj detta är baseballporr av sällan skådat slag.  Hobbs framställs som en blandning av Kung Arthur och Jesus  Hobbs dras med en skada liknande den Jesus fick på korset, hans närapå magiska slagträ (Excalibur?) splittras, han spelar med livet som insats då han är villig att offra sig för laget. Vidare så frestas Hobbs av lagets onde ägare (Djävulen?) med både pengar och kvinnor för att överge spelet men Hobbs finner hela tiden den rätta vägen. Kanske jag övertolkar jag det hela men filmen har verkligen något religiöst över sig.

Regissören Levinson använder sig av varenda klyscha som finns i arsenalen. Pappor som segnar ned i hjärtinfarkter, hemslöjdade basebollträn med närapå magiska egenskaper, bilder på Hobbs i motljus, åskoväder, kast i slowmotion och dra på trissor det funkar ganska väl. I vanliga fall slår jag bakut när man använder sig av sådana här grepp men denna gång går det hem. Förklaringen kan nog vara att jag upplever Levisons pekorala tricks som äkta till skillnad mot t.ex regissörerna Spielberg och Bay som använder sig av ett mer kalkyrerat känsloregister för att beröra sina tittare.

Ett extra plus med filmen är det fina fotot. The Natural har ett par tre scener i filmen som är oerhört vackra. Lägg sedan till en kader av skådisar: Glenn Close, Robert Reford och Robert Duvall för att nämna några få. Mysgubbarna Wilford Brimley och Richard Farnsworth är också med på ett hörn. The Natural är egentligen en ganska fjantig film men den är vacker och har ett sagoskimmer över sig och det räckte för denna gång.

Regi:Barry Levinson

Betyg: 6/10

 

Rhinestone (1984 USA)

hvUWHNMRWDSuK1lV5YbLTovq6L9Till att börja med vill jag informera om vad det här är för sorts film:

Den har 3.6 på IMBD.

Sly menar att om det är någon film han ångrar är det det just Rhinestone. Jag kan tänka att valet av film svider till lite extra då han i samma veva tackade nej till att göra både Snuten i Hollywood och Den vilda jakten på juvelen. Å andra sidan säger ryktet att han fick sätta på Dolly Parton men det är (åtminstone i mina ögon) mycket tveksamt om det är en arbetsförmån.

Filmen är listad som en av de 100 värsta filmerna som någonsin har gjorts.

Filmen var nominerad till nio stycken razzies.

Filmen kostade 28 miljoner att göra vilket är ungefär lika mycket som senaste filmen om Åsa Nisse (inflation ej medräknad). Filmerna håller ungefär samma kvalitet.

Rhinestone är en s.k Pygmalionhistoria. En countrysångerska ingår ett vad med sin översexuelle manger. Hon ska lyckas med att skapa en countrystjärna på två veckor. Vinner hon river managern hennes kontrakt förlorar hon får han ligga med henne samt hon tvingas förlänga sitt kontrakt med fem år. Valet på countrystjärnan i vardande faller på taxichaffisen Nick. Nick ställer upp i utbyte mot att han får en ny taxi och de två åker till hennes hemtrakter i Tennessee där han ska få den rätta känslan för country.

Huvudrollerna innehas av Sylvester Stallone och Dolly Parton. Sly gör vad han kan med ett uselt manus och usla repliker och speciellt bra är han inte (årets underdrift?). Dolly Parton är en vandrande paradox. Hennes image både i filmen och verkligheten (det lilla jag sett av henne) är att hon vill ge intryck av att vara en jordnära person. Det skär sig lite då hennes uppenbarelse är allt annat än äkta – iklädd peruk och silikonbröst. Jag kan inte ta henne på allvar då hon känns mest som en seriefigur. Finns hon på riktigt?

Musiken i filmen är helt ok om man har en fäbless för country vilket jag inte har men både Stallone och Parton sköter sina sånger med hedern i behåll. Han är den intressantare av de två då hans insats inte är så välpolerad och trist.

Nu kan vän av ordning undra varför jag sett denna film. Till detta finns det två skäl. Dels var filmen en önskan av en läsare (gissa vem) och dels såg jag en snutt av Rhinestone på tv för många år sedan. En upplevelse som etsat sig fast i mitt minne och sinne. Jag har inte funnit någon ro tills jag sett filmen som mycket riktigt visade sig vara en buskis.

Vad Sofia tycker om filmen kan ni se här.

Regi: Bob Clark

Betyg: 3/10