Hjältarna från Telemarken (1965 Storbr)

Under andra världskriget upptäcker norska motståndsmän att nazisterna framställer s.k tungvatten. Det skulle i förlängningen kunna leda fram till skapandet av kärnvapen. Tillsammans med den norske vetenskapsmannen Rolf börjar ledaren för motståndsrörelsen Knut planera för ett attentat mot fabriken.

Jag minns att jag såg denna film i min barndom på tv:n och det snackades om rullen på skolgården dagen efter för detta som man säger nuförtiden: ”Da Shit!” Det roliga är att jag minns filmen som svartvit och när jag 45 år senare sätter mig ned i soffan för att se om mitt barndoms äventyr visar det sig filmen var i färg ?!? Förklaringen är enkel, vi hade helt enkelt inte inhandlat färg-tv när det begav sig.

Idag 2021 är inte filmen lägre bland det hetaste man kan se men helt oäven är den inte. Kirk Douglas (Rolf) och Richard Harris (Knut) är två hårdföra män och filmen är emellanåt faktiskt lite småspännande. Jag kan tom ha lite överinseende att man sparat in på en del saker i budgeten som t.ex flygplan. Här har man valt det billigare alternativet och köpt in lite journalfilmer för att visa brittiska flygplan i action. Jag skrockade till lite men det störde inte nämnvärt. Miljöerna är fina och filmen tar en och annan oväntad vändning då sabotaget inte är en walk in the park.

Då det är en  BOATS kollade jag in lite fakta i efterhand och man håller sig relativt väl till de faktiska händelserna. Vad som är än bättre är att man inte gjort som i många av dagens BOATS smörat till det för att hamra in något form av budskap. Vi slipper mao se Kirk Douglas föra något tal om demokratins kamp inför en jublande folkmassa. Det tackar jag för då jag fortfarande med obehag minns Churchills tunnelbaneresa i The Darkest hour.

Hjältarna från Telemarken är en enkel historia berättad utan några större krusiduller och visst är den sevärd speciellt då den som grädde på moset är en vad jag kallar snöfilm.

Regi: Anthony Mann

Betyg: 6/10

De Vilda gässen (1978 Storbr)

Jag minns filmaffischen till De vilda gässen från min ungdom. Jag tyckte gubbarna såg fruktansvärt coola ut i sin röda baskrar men åldersgränsen satte stopp för en titt sedan föll filmen i glömska. Men så talade Steffo om filmen i Snacka om film och som av en händelse så stod en dvd i reabacken. Klart att jag högg filmen på stört.

Det ska erkännas att jag blev lite tveksam när filmen startade med ”skönsång” och bilder som bestod av lidande afrikaner men filmen tog sig turligt nog snabbt. Legosoldaten Allen Faulkner hyrs in för att rädda en demokratiskt vald ledare i ett påhittat afrikanskt land. Han samlar ihop sitt gamla gäng (med betoning på gamla) och drar till Afrika för att befria politikern. Till en början går det som smort med legoknektarna blir förrådda och måste nu på egen hand försöka fly ur landet jagade av armen.

Jag ska inte påstå att jag blev tagen med storm men De Vilda gässen var oväntat bra. Jag trodde det skulle vara en hejsan svejsan film (kanske mest beroende på Roger Moores medverkan) men detta var en allvarsam film. Filmen hjältar har en tvivelaktig moral, de är bra på att döda men i övrigt har de inte mycket att ge. Det är ett ålderstiget gäng som ingår i Jenkins grupp, män som inte trivs med den vanliga världen vilket ger filmen en svärta som för mig var oväntad.

Att filmen har ett par år på nacken kan märkas när det rör synen på kvinnor men det kan jag ta jag då det förstärker känslan att filmens hjältar inte riktigt passar in. Filmen får även in en känga mot Sydafrikas apartheidpolitik vilket var lite oväntat.

De vilda gässen är vad jag hoppades att Sylvester Stallones The Expendable  skulle varit. Filmerna påminner om varandra till det yttre med ålderstigna legosoldater på uppdrag men där Slys rulle är actiontrams är dagens rulle avsevärt bättre vid en jämförelse.

Regi: Andrew V. McLaglen

Betyg: 7/10

 

Unforgiven (De skoningslösa) (1992 USA)

Västernrullar ser jag alltför sällan men blev sugen på en omtitt av Clintans Unforgiven när den dök upp i Netflixflödet. I den lilla hålan Big Whiskey blir en prostituerad svårt knivskuren av en kund. Stadens sheriff ”Little” Bill  tar lättsamt på incidenten och den skyldiga kommer ganska billigt undan. Arbetskamraterna till brottsoffret bestämmer sig då för att hyra en revolverman för att utkräva hämnd. Så småningom når nyheten  William Munny en f.d revolverman som lagt hölstret på hyllan men omständigheterna gör att han verkligen behöver stålarna. William slår följe med två kollegor men de har inte räknat med att ”Little” Bill  är beredd att handfast mota varenda desperado i grind.

Jag hade faktiskt glömt bort hur himla bra denna rulle är. Det är närapå en fulländad film. Skådisarna är top-notch en en del tom överpresterar i sina roller speciellt då Gene Hackman och Richard Harris i rollerna som ”Little” Bill  och English Bob. Clint Eastwood och Morgan Freeman är som vanligt stabila.

Unforgiven går i samma stil som många av de filmer Eastwood regisserar. Det är en rak historia som berättas som rör sig framåt i maklig takt. Det är inga extravaganser i själva berättandet, inga snabba klipp eller slowmotionscener. En del kan nog finna det vara lite långsamt men jag är förtjust i regissörens tempo och gillar Eastwoods filmer allt mer ju äldre jag blir. Att sedan Unforgiven är en historia som griper tag och är en mörk västern utan några hjältar med människor som bara är förlorare gör inte saken sämre. Jag skulle våga mig på att säga att detta är en västernfilm som även skulle kunna gillas av de som inte är speciellt förtjusta i genren även om risken att man blir lite dyster till sinnes efter titten men lite får man offra sig för konsten. Min enda anmärkning skulle kunna möjligtvis vara att dialogen skulle kunnat finslipats lite, men i sammanhanget är det en petitess.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 9/10

Camelot (1967 USA)

Musikalveckan startar som vanligt med en gemensam film. Denna gång föll vårt val på Camelot från 1967. En film som f.ö min bror varnat mig för. Att jag inte hörsammade hans varning får stå för mig och jag kan inte skylla på någon annan.

Filmen startar med att Kung Arthur förbereder sig för att anfalla Sir Lancelots borg. Va! tänker vän av ordning är inte Lancelot och Arthur BFF !?! Kan man sin Arthursaga anar man nog anledningen till detta, andra tittare får sväva i ovisshet en sisådär två och en halv timme då större delen av filmen är en tillbakablick. För mig var det en väntan som kan likställas med att sitta fast i en oändlig bilkö.

Jag älskar Arthursagan och är alltid på när det serveras en ny version av berättelsen även om resultaten ofta inte är tillfredsställande t.ex Guy Ritchies kalkon som kluckade förbi härom året på biograferna. Tyvärr hamnar Camelot i samma skara. Det är som sagt en lång film och det märks, för attans vad trist rullen var. Kanske möjligtvis skulle ett antal sångnummer kunna underlätta titten? Icke. Det är Richard Harris (Dumbledore version 1.0 ) som spelar Arthur och sång är inte hans starka sida. Han pratsjunger sig igenom en radda intetsägande låtar och den övriga ensemblen gör mer eller mindre likaså. Jag kan begripa att man vill ha kända skådisar för att sälja in en film men om det ska vara en musikal kan man väl åtminstone välja några som kan sjunga och till på köpet man väl åtminstone slänga in några klatschiga melodier.

Resultatet blir en trist film med tradiga sånger och när man begår dödssynden att kalla varandra vid smeknamn (Lancelot blir Lance och Guenevere lystrar till namnet Ginny (tror jag) ) går jag i taket. Nej jag får trösta mig med John Boormans svulstiga Excalibur so far den bästa filmatiseringen av Arthursagan.

Sofia kanske tycker annorlunda.

Regi: Joshua Logan

Betyg: 2/10 (det var snygg dekor och garderob iaf)