Silverado (1985 USA)

Emmet ska flytta till Kalifornien, på vägen dit ska han hämta upp sin bror Jake och de två ska sedan göra ett kort stop hos sin sin syster i staden Silverado. På vägen slår Emmet följe med Paden och Mel som har ärenden i samma stad. Framme i Silverado efter diverse äventyr är det inte speciellt fridfullt då ranchägaren McKendrick håller staden i ett järngrepp med hjälp av sin köpte sheriff Cobb. Brödernas ankomst till staden gör att gamla konflikter bubblar upp till ytan.

Silverado är en frejdig västernfilm gjord med lätt hand, av och till väldigt lätt.  En del av rollfigurerna är lite märkliga. Kevin Klines rollfigur Paden har benen i båda lägren i den uppblossande konflikten men känns vag i de val han gör. Jeff Goldblum i rollen som den sliskige spelaren Slick  blir jag aldrig riktigt klok på och duellen i slutet är ganska så onödig när man tänker efter. Rosanna Arquettes nybyggare verkar ha kastats i bara farten utan att man vet vad man ska göra med rollfiguren. Hon får även stoltsera med filmens märkligaste replikskifte. Och är Emmets bror Jake som spelas av Kevin Costner ”mentally challenged”? Många frågor i en film som kanske inte ska överanalyseras.

Om man inte ställer sig dessa frågor utan tar rullen för vad den är, en lättsam västern utan några större ambitioner än att roa sina tittare en stund, så är den inte så pjåkig. En stor bonus är att man fått med en hel del bra skådisar på tåget. Gillar man västern och inte har anlag för att ställa sig för många frågor under en filmtitt duger Silverado gott.

Regi: Lawrence Kasdan

Betyg: 5/10

Dear John (2010 USA)

Någon, jag kommer inte ihåg vem,  rekommenderade dagens rulle för mig. En vettig rekommendation med tanke på att jag är svag för romantiska filmer. Channing Tatum spelar här John en ung man som är hemma på permis från armen. På stranden träffar han tjejen Savannah (Amanda Seyfried), de två blir kära och hon lovar att vänta på honom tills han gjort klart sin tjänstgöring. Trist nog för paret så utspelar sig filmen 2001 och 9/11 sätter käppar i hjulet för deras återförening då John frivilligt förlänger sin tjänstgöring. Kommer deras kärlek stå pall för Johns totala hjärnslapp?

Till filmens plus hör som jag som tidigare nämnde ÄR svag för romantiska filmer. Att godingen Richard Jenkins dök upp i rollen som Johns far var en trevlig överraskning. Skådisen Channing Tatum verkar vara en trevlig prick även om mina tankar vandrar åt Belgian blue hållet då han ser lite ”köttig” ut.

Trist nog uppväger inte filmens fördelar dess nackdelar. Skådisen Amanda Seyfried har jag oerhört svårt för, när jag ser henne tänker jag på  hiskliga ”gråtande barn” tavlor. Det andra problemet är värre nämligen att John kort och gott är dum i huvudet. Att han frivilligt tagit värvning hintar att alla hästar inte är hemma i stallet (det är mig en gåta att man frivilligt kan vilja arbeta som soldat men visst, omständigheter kan möjligen gjort att det var hans bästa val i livet). Att han däremot väljer att förlänga sin tjänstgöring går bortom allt förstånd för mig men nu är iofs filmen amerikansk och när det rör USA och deras nationalism får man nog se befolkningen som aningens hjärntvättade.

Just den sista saken gör att jag inte riktigt kan engagera mig helt i filmen då jag hela tiden tänker ”skyll dig själv” när livet inte går Johns gång. Folk som däremot inte blir lika irriterade på småsaker som att man frivilligt går med i det militära finner nog Dear John vara en ganska så sockersöt historia med en viss touch av Harlekinserien.

Regi; Lasse Hallström

Betyg: 4/10

God´s pocket (2014 USA)

God´s pockets stora styrka ligger i dess skådespelarensemble som inte går av för hackor:  Christina Hendricks, Philip Seymour Hoffman, Eddie Marsan, Caleb Landry Jones, John Turturro, och Richard Jenkins. Detta gäng skådisar skulle kunna filmas när de sitter och snackar om vädret och jag skulle troligtvis vara intresserad av ett titt.

Filmen i sig är inte så värst märkvärdig. Man har sett liknande filmer förr. Det rör sig om eländiga karaktärer som man är glad över att man inte känner eller delar liv med. När Jeanies son dör i en ”arbetsplatsolycka” sätter det igång en rad händelser.  Hon anar ugglor i mossen angående sonens död och ber sin slarver till man Mickey att undersöka dödsfallet. Han har i sin tur bråda dagar med att få ihop 6000 dollar till begravningen och ber den lokala maffian att kolla lite närmare på ”arbetsplatsolyckan” Mitt i allt detta inleder Mickeys fru en kärleksaffär med en lokal reporter som undersöker dödsfallet, som ni märker är det ingen hejd på allt elände som drabbar detta dramas rollfigurer.

Som sagt, jag har sett liknande filmer tidigare men klart att storyn engagerar. Skådisarna gör fina porträtt av trasiga människor som lever i en sorts halvmisär i stadsdelen Gods´s pocket. Folk super, är allmänt otrevliga och har hela tiden något fuffens för sig. När man väl börjar titta blir man (åtminstone jag) fast då jag undrar hur allt kommer lösa sig (eller inte) Samtidigt kan jag som jag tittare släppa en lättnadens suck över att jag inte delar min tillvaro med dessa vilsna själar.

Regi: John Slattery

Betyg: 7/10

 

The Shape of water (2017 USA)

Det dröjde ett bra tag innan jag kollade in del Toros senaste film. Jag vart inte speciellt pepp då karln inte gjort en riktigt bra film sedan Pans Labyrint (2006). Då hans senaste filmer rört jätterobotar med en spökrulle däremellan som verkade vara tagen direkt ur Harlekinserien bidade jag min tid när det rörde The Shape water. Ok den vann Oscar för bästa film men då Oscarsjuryn är en förvirrad och ängslig skock gubbar var inte det heller mycket att gå på.

Elisa är en stum ensamstående kvinna som arbetar natt som städerska på en militäranläggning där man sysslar med hemliga saker och ting. En natt anländer den mycket osympatiske agenten Strickland, med sig har han en fiskvarelse han fångat i Amazonas (kanske en kusin till monstret i den Svarta lagunen ?). Tack vare teckenspråk börjar Elisa och varelsen kommunicera, känslor uppstår mellan de två och hon planerar att frita fiskvarelsen.

Det här var faktiskt inte så illa och jag blev positivt överraskad. Det är en söt liten saga del Toro har totat ihop, kanske inte en så värst originell story men jag fick en mysig känsla under filmtitten. Filmen flyter på bra, har en skön 60-tals känsla (konstigt vore annat då den utspelar sig under 60-talet) och är milt engagerande. Jag försöker inte tänka för mycket på hur tycke mellan de två skilda arterna uppstår, det är faktiskt en saga med ett välbekant tema. Antingen köper man det eller inte.

The Shape of water är en film som slinker ned lätt och har en hel del detaljer som lyfter filmen en aning, bla att filmen går i ett grönt skimmer och har en och annan scen där del Toro skänker mig lite extra filmisk magi. Det som lyfter filmen än mer är skådisarna. Sally Hawkins är lätt att få sympati för i huvudrollen och Michael Shannon får än en gång chansen att spela slem skurk. När sedan Richard Jenkins och Michael Stuhlbarg är med på ett hörn kan jag inte bli annat än glad, två härligaa skådisar som alltid gör en film lite trevligare när de är med. Lägg även till ett oväntat musikalnummer så vart denna film i hamn för mig. Jag hoppas nu att del Toro funnit formen igen.

 

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 7/10

Flirting with disaster (1996 USA)

1045_flirtingwithdisaster_catalog_poster_v2_approvedMel känner sig vilsen i livet då han inte vet vilka hans biologiska föräldrar är. Frågor som varför de lämnade bort honom och vilka de är/var plågar honom. När han i forskningssyfte får ett erbjudande att ta reda på vilka hans riktiga föräldrar är accepterar han. Med på resan är Tina som ska dokumentera det hela i forskningssyfte samt hans sambo Nancy. Nu är inte Tina speciellt kompetent och jakten på Mels föräldrar kommer att ta sällskapet över hela USA och kanske det varit bäst om Mel helt enkelt struntat i att få svar på de frågor som plågat honom.

Klarar man av att Ben Stiller är en ganska så usel skådis är Flirting with disaster en relativt förnöjsam film. När det rör filmens rollfigurer påminner filmen om regissören David O. Russells senare rulle Silver Linings Playbook . I dagens film och den senare verkar nämligen inte enda person vara vid sina sinnens fulla bruk. Folk har nerverna på utsidan och ingen verkar vara helt med i matchen. Det ger upphov till en hel del roliga och pinsamma scener men i längden blir det lite småjobbigt. Turligt nog så slutar filmen innan jag börjar irritera mig allt för mycket på hur korkade dessa människor är. En annan effekt av att alla är så konstiga blir att filmen verkar utspela sig i en förvrängd alternativ verklighet. En ganska så intressant känsla.

Inga större fel castingen då man tryckt in mer eller mindre kända skådisar i små och stora roller: Patricia Arquette, Alan Alda,  Richard Jenkins, Lily Tomlin m.fl, en rollista som heter duga.

Regi: David O. Russell

Betyg: 5/10

Bone Tomahawk (2015 USA)

NEPrEhK2SLH4TR_1_1Det här var en film som dök från ingenstans. Jag ska erkänna att det vattnades i munnen på mig när jag läste om den. En västernfilm med Kurt Russell och Richard Jenkins,  bara det gör att man spärrar upp ögonen så smått. När man läser vidare och ser att rullen handlar om en grupp män som ger sig ut i ödemarken för att rädda en doktor undan en grupp kannibaler känns det som en närapå fulländad film. Nu blev filmen inte så bra som jag hade hoppats på och Bone tomahawk visade sig vara en ganska annorlunda film åtminstone jämfört med det intryck den gav först.

Jag hade väntat mig spänning och raffel, jakt i öken, bistra män med väderbitna ansikten. Jag fick en film som var över två timmar lång där större delen av speltiden läggs på fyra man som rider genom ödemarken och pratar och har stora problem då i sällskapet envisas med att följa med trots att hans ena ben är brutet. Det blir väldigt mycket av stapplande på kryckor i vildmarken. När det är tjugo minuter kvar blir det en hel del slafs, oväntat mycket, men inte speciellt spännande sedan vart det slut.

Bone tomahawk är i ärlighetens namn en trist historia som fått oväntat högt betyg på Imbd tillsammans med många positiva kommentarer. Filmen har en hel hög manusmissar och en hel del obegripligt agerande från huvudpersonerna. Av och till är de så korkade att jag inte bryr mig om de lever eller dör. Jag ser nog inte samma kvaliteter i filmen som så många andra men helt oäven är den inte.

Skådisarna är överlag bra. Russell är alltid Russell men största överraskningen var Matthew Fox som visade sig vara en oväntat kompetent skådis i filmsammanhang. Fox ser jag gärna mer av. Richard Jenkins karaktär, stadens vicesheriff, är är en udda fågel. Vicesheriffen verkar inte riktigt vara med i matchen, han är hela tiden efter eller före sina kollegor i resonemangen och diskussionerna eller så tolkar han vad som sägs på ett mycket märkligt vis.Han är ett intressant inslag och en spännande karaktär som förhöjer filmupplevelsen. Vidare är kannibalindianstammen en otrevlig bekantskap men de får aldrig riktigt chansen att komma in i filmen.

Bone tomahawk är en film med spännande karaktärer men den är alldeles för trist och för lång för min smak men om man inte förväntar sig en spännande stund och har en fabless för män med kryckor kanske den duger trots allt.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 4/10

 

The Cabin in the woods (2011 USA)

Som jag har väntat. Det var ett par år sedan som jag hörde talas om den här filmen på nätet. Vad jag förstått så spelades filmen in redan under 2009 men filmbolaget ville lansera den i 3D något som skaparna Wheddon & Goddard satte sig emot och releasen drog ut på tiden. När den äntligen kom till Sverige vad hände då? Få kopior endast till de stora städerna. Turligt nog kom The Cabin in the woods till slut till lilla Karlstad och det tackar jag för.

The Cabin in the woods är en skräckfilm med både hjärna och hjärta. Filmen har ett intelligent manus men det är inte för smart för sitt eget bästa.Med det menar jag att filmen slår inte knut på sig själv eller blir onödigt svårförståelig. Om man vill kan man sitta filmen igenom och nicka gillande åt hur filmskaparna leker med genren och le åt alla ”blinkningar” som ges till andra skräckfilmer. Vill man, så kan man skita i allt detta och bara hänga med på färden och se ovanligt bra skräckis.

Filmen hyser även ett gäng riktigt bra skådisar. Det är inte det vanliga ensemblen som man brukar hitta i filmer av det här slaget. Dvs ”Vi tar den billigaste skådisen som går med på att visa brösten”.  Det är kanske inte några stora namn men de kan sitt yrke och att få se Richard Jenkins (Stepbrothers) och Bradley Whitford (The West wing) är alltid trevligt.

Ju mindre jag berättar om handlingen desto bättre då berättelsen vinner på att man vet så lite som möjligt. Men om man sin skräck är det relativt lätt att räkna ut hur det hela hänger ihop. Det märks att Wheddon & Goddard gjort filmen för att de tror på sitt projekt och vill skapa något och inte bara gör en film för att tjäna stålar.Deras berättarglädje sprider sig till mig som tittare och det var länge sedan jag (vet att det låter konstigt) hade så trevligt när jag såg en skräckfilm.

Nu kanske någon undrar varför filmen inte får högsta betyg? Jag blev inte speciellt uppskrämd jag saknade den där känslan av isande skräck i magen. Men låt inte det avskräcka er för The Cabin in the woods är både intressant, spännande och rolig  bara inte speciellt skrämmande.

Andra men liknande åsikter om filmen: Henke, Jessica och Vrångmannen.

Regi: Drew Goddard

betyg: 9/10