A Funny thing happened on the way to the forum (1966 USA/Storbr)

A funny thing happened on the way to the forum var ursrungligen en musikal från 1962. Musikalen vann ett flertal priser och steget från scen till film blev ganska kort när man insåg att det fanns pengar att tjäna. Titeln anspelar på vaudeville teaterns komiker som ofta startade en historia med orden ”A funny thing happend on the way to…….”.

Jag ska gör ett tappert försök att sammanfatta storyn. Slaven Pseudolus ser sin chans att bli fri när hans husbondes son kärar ned sig i grannflickan. Pseudolus lovar att sammanföra sonen med flickan i utbyte mot sin frihet. De två passar på när husbonden är borta på en resa till sin svärmor. Tanken är att paret ska gifta sig innan föräldrarna hinner protestera. Varför föräldrarna skulle protestera? Grannhuset ägs av Marcus Lycus som också driver en bordell i samma byggnad, kanske inte det bästa äktenskapet för en romare av fin familj. För att göra det hela mer komplicerat är flickan bortlovad till en romersk general som ska hämta tösen samma dag, Pseudolus blir i sin tur kär i en av Lycus arbetstagare men hon är  bortlovad till en syrisk köpman och till på köpet kommer föräldrarna hem för tidigt. Pust.

Filmens handling kanske inte lockar vid en första anblick men jag fann A Funny thing happened on the way to the forum vara mycket underhållande. Det är en typisk springa-i-dörrar-fars med karlar som klär ut sig till kvinnor, förväxlingar och allt som hör till genren. Vanligtvis är jag inte speciellt förtjust i den här sortens komedier men det var ett par saker som tilltalade mig. Ensamblen är mycket bra; Zero Mostel som slaven, Phil Silvers som bordellägaren och t.om Buster Keaton är med på ett hörn. Låtarna är ganska trallvänliga och roligt scensatta. Filmen är trots sina femtio år på nacke lite framfusig och känns ovanligt pigg, speciellt om man jämför med många av dagens komedier. Har man tid och lust och inte stör sig på att folk brister ut i sång då och då rekomenderas A Funny thing happened on the way to the forum.

Regi: Richard Lester

Betyg: 7/10

Robin Hood 1976 vs. Robin Hood 1991

Robin Hood har filmatiserats otaliga gånger, kanske några gånger för mycket om ni frågar mig. Av alla de versioner jag sett håller jag fortfarande Disneys tecknade version som den bästa. Men den recensionen får vänta till en annan dag.

I mitten på 70-talet kom filmen Robin and Marian (Robin Hood äventyrens man). Detta är en ganska annorlunda version av Robin Hood sagan. Den startar egentligen efter att äventyret i Sherwoodskogen slutat. Robin (Sean Connery) har följt Richard Lejonhjärta på korståg i det heliga landet. Ett äventyr som inte varit speciellt glamoröst. Lejonhjärta (Richard Harris) framställs här som obalanserad och blodtörstig. Robin längtar hem och när tillfälle ges sticker han och Lille John (som passade nog har en överkammad flint, populärt även kallad för Robin Hood frilla) hem till England och Sherwoodskogen. Väl framme märker Robin att tiden sprungit från honom. Marion (Audrey Hepburn) har gått i kloster och sheriffen (Robert Shaw) styr och ställer i Nottingham. När Marion riskerar att fängsas ”räddar” Robin henne, något hon inte uppskattar speciellt mycket. Sheriffen måste ytterst motvilligt jaga Robin Hood än en gång.

Richard Lesters version av Hood är annorlunda på både gott och ont. Det är en ganska sorgsen historia som visar att tiden obönhörigt har sin gång och att saker och ting förändras och hur gärna man vill går det inte att vrida klockan tillbaka. Alla utom Robin Hood har förstått detta. Marion är inte intresserad av att hänga runt i Sherwoodskogen och hångla med Robin. Sheriffen finner det hela lite pinsamt att jaga Hood, han vill mest ha lugn och ro och gör allt han kan för att slippa komma i konflikt med Robin. Den enda som kör på som vanligt är Robin Hood som vägrar inse att även hjältar blir gamla.

Som ni redan misstänker är detta pensionärsaction på högsta nivå. Alla är mer eller mindre slitna och hur gärna Hood i Connerys muntra version vill ha lite fart och fläkt så går filmen på halvfart. Iofs är nog detta meningen.  Bra skådespeleri gör att den här lite vemodiga versionen klarar sig relativt bra. Det blir aldrig spännande och fartfyllt men berättelsen är ganska intressant och är man intresserad av Hood med sällskap är den rekommendabel.

Robin Hood: Prince of thieves torde vara den film om Robin Hood som är mest välkänd i dag. Det är en högljudd och storslagen film av Kevin Reynolds med Kevin Costner i rollen som Robin Hodd.

Även denna film startar i mellanöstern. Hood flyr från fångenskap och får med sig en fånge på köpet, Azeem (Morgan Freeman). Framme i England upptäcker Robin att under tiden som Richard varit upptagen med att kriga i Palestina har hans fiender passat på att roffa åt sig makten. Robins far har blivit mördad och ett pris är satt på Hoods huvud. Tillsammans med Azeem flyr Robin till skogs och slår sig samman med en grupp fredlösa för att bekämpa kung Richards fiender.

Det här var en stor succe när den kom och ”alla” tyckte den var bra. När jag såg om Prince of thieves fann jag att större delen av filmen var en ganska pinsam och trist upplevelse. 1976 års version känns avsevärt fräschare. Prince of thieves  är i mångt och mycket en parad av förskräckliga frisyrer. Costner i hockeyfrilla, Christan Slater i pottfrisyr, Mary Elizabeth Mastrantonio i hår som ser ut som stålull och Alan Rickman med ett hår som troligtvis aldrig sett en kam. Folk ser helt enkelt för djävliga ut. Jag kan inte släppa frisyrerna utan jag stirrar bara med gapande mun och undrar hur jag kunnat missa dessa frisyrvidunder när jag såg filmen för första gången. I längden blir också filmen ganska trist. Costners nasala och lite smågnälliga röst blir till slut tröttande att lyssna på. Det blir direkt pinsamt när man ogenerat trycker in amerikanska ideal och värderingar i den medeltida frihetskampen. För att höja moralen hos de fredlösa kör Coster ett par tal som påminner om den amerikanska självständighetsförklaringen och bill of rights.

Det finns en liten liten ljuspunkt i filmen: Alan Rickman i rollen som Shefriffen av Nottingham är underhållande i sitt överspel. Prince of thieves är en ganska trist historia trots alla fighter och smålustigheter. Filmen känns bara tillgjord och plastig.

Betyg:

Robin Hood 1976: 6/10

Robin Hood 1991: 3/10