Alien: Covenant (2017 USA)

Härom veckan visade jag Titanic för mina elever och när vi diskuterade filmen efteråt kom de med många intressanta och kloka frågor. Många av frågorna var av teknisk karaktär eller filmiska lösningar dvs saker som bara händer på film och inte i verkligheten. Ett standardsvar jag fick ge var att filmen hade inte blivit bra om man varit för realistisk något som gäller många filmer. Om vi istället hade sett Alien: Convenant hade mitt svar blivit: ”Därför att filmens manusförfattare är inkompetenta.”

Några år efter händelserna i Prometheus skickas ett koloniseringsskepp i väg. Det rymmer både foster och vanligt folk som är nedfrysta i väntan på att man ska komma fram till den planet man bestämt sig för att kolonisera. På grund av en nödsituation väcks besättningen av skeppets robotskötare Walter. Man mottar även ett meddelande från Elizabeth Shaw (Promtheus). och beslutar sig hux flux för att lägga om kursen och åka till en ökänd planet. Där träffar besättningen på en för oss biotittare gammal bekant, turligt nog inte Liv Ullman Noomi Rappace. Då man redan från start har visat oss biotittare att man som besättning är totalt inkompetenta för ett uppdrag av denna rang (den gåta jag verkligen vill ha svar på är hur i helvete uttagningen av besättningen gick till) går det naturligtvis åt pipsvängen.

SPOILERVARNING

Ett litet axplock ur idiotierna vi får genomlida.

Man ”byter” planet att kolonisera så där lite på känn.

Man landar med i stort sett hela besättningen på den okända planeten trots att man har en robot som skulle kunna sköta utforskningen av planeten.

Man traskar ut på okänd planet utan någon som helst skyddsutrustning. Även om luften går att andas hur är det med bakterier och andra luftburena ruggigheter ?

Man lyckas med att spränga sitt skepp i luften på ett vis som hör hemma i en Tom & Jerry film.

Finns det en mörk korridor går man naturligtvis ensam.

När filmens skurk säger att det inte är farligt att titta lyder man naturligtvis den uppmaningen.

Besättningen på Prometheus var iofs korkad med detta gäng idioter tar priset. De korkade besluten är så många att det är en lisa för den mänskliga genpoolen att dessa individer upphör att existera. Om det hade varit en film i stil med Moores James Bond eller Fredagen 13:e eller en vanlig s.k blockbuster hade jag kunnat köpt att folk inte beter sig logiskt men Alien: Covenant jobbar efter andra, lite mer seriösa ramar så det funkar inte alls för mig att det är lite hejsan hoppsan i manus.

Vidare är filmen ganska så ospännande och än en gång har Scott visat att han inte har en aning om vart skåpet ska stå. Alien Covenant är mer av en Alien film är Prometheus men känns fortfarande velig. Jag får en känsla av att Scott inte riktigt vet vad det är för film han vill göra.

Däremot finns det en del saker som är förlåtande: Filmen är snygg och jag gillar miljöerna, skådisarna är bra och Fassbender briljant i sin dubbelroll. Jag är barnsligt förtjust i Alienmytologin och kan nästan köpa vilken skit som helst (gränsen går vid mimare). Däremot blir jag allt som oftast ständigt lite besviken -så även denna gång.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

FMc: Body of lies (2008 USA)

ladda nedFörst ut i minitemat är regissören Ridley Scotts film från 2008 med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Han spelar här CIA agenten Roger Ferris som är stationerad i Mellanöstern, främst då Jordanien. Ferris främsta mål är att spåra upp terroristen Al-Saleem som spränger bomber till höger och vänster i Europa. Då Al-Saleem knappt använder sig av internet eller telefoner är han svår att få tag på med den vanliga övervakningstekniken. Ferris tvingas samarbeta med den Jordanska underrättelsetjänstens chef Hani som åtminstone på pappret är allierad med USA. Det som ställer till mest problem för Ferris är inte Jordanierna eller Al-Saleem utan hans chef Ed Hoffman som inte bryr sig ett dyft om människoliv och är villig att offra vem som helst bara han når sina mål. Ferris manöverutrymme krymper hela tiden och han vet inte riktigt vem han ska kunna lita på i jakten på Al-Saleem.

Detta var inte så pjåkigt. Body of lies tar ett steg bort från det vanliga mantrat att man kämpar för demokratin utan har mer av en infallsvinkel att man numera krigar och dödar varandra utan några djupare skäl. De flesta verkar ha grumliga agendor där målen i bästa fall är dunkla. Det enda målet som står klart är att ta död på motståndaren. CIA:s agerande präglas av ett kortsiktigt tänkande där man helt enkelt bara är ute efter att uppnå mål som ser bra ut i rapporterna bland CIA:s byråkrater att man på köpet alienerar sina bundsförvanter och att oskylda människoliv offras i processen är inte så viktigt. Vad Al-Saleems agenda är att förutom spränga bomber blir otydligt sammanhanget då historien är helt inriktad på Ferris och co.

Filmen är av och till småspännande och trion DiCaprio (Ferris) Crowe ( Hoffman) och Strong (Hani) är mycket bra i sina roller. Att filmen sedan trampar runt bland en hel del klyscherier må vara hänt. På det hela en ganska angenäm titt.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Även Jojjenito har sett denna film.

Vad han tyckte? Klicka här.

 

Exodus (2014 USA/Storbr)

Exodus-Gods-and-Kings-posterSå var det dags än en gång för historien om Moses och flykten från Egypten. Den här gången är det Ridley Scott som regisserar och Christian Bale som spelar Moses. Jag tänker inte gå in på handlingen då jag anar att de flesta av mina läsare har gått nio år i grundskolan.

Vanligtvis är jag skeptisk till religiösa filmer som återberättar någon story ur Bibeln. Filmmakarna brukar närma sig ämnet med respekt och verkar lite rädda för att stöta sig med religiösa grupper. Jag kan förstå den approachen men samtidigt blir det lite trist. Kan man storyn och det inte tänjs på speciellt många gränser löper filmer inom denna genre en stor risk att bli lite trista och torra. Naturligtvis blev det en och annan protest angående Exodus men i mina ögon är det petitesser man tjafsat om – många religiösa människor har en tendens att vara lite väl överkänsliga.

Den största kontroversen i sekulära delen av samhället var nog att man satte in ”vita” skådisar i de stora rollerna. För att lösa hudfärgsproblemet verkar man ha blästrat skådisarna med brun utan sol samt smetat rikliga mängder med kajal under ögonen så att skådisarna får den rätta Omar Sharif looken. Konstnärligt är detta naturligtvis helt uppåt väggarna men om filmbolaget vill tjäna stålar på sin Mosefilm måste man ha lite kända namn att skylta med. Då duger det inte med mindre kända affischnamn det är tyvärr den krassa verkligheten.  Å andra sidan hade t.ex Denzel Washington som Farao och Danny Trejo i rollen som Moses blivit en avsevärt mer intressant film.

På det stora hela är Exodus en helt ok film.  Den följer grundberättelsen ganska väl och är ett stabilt om än lite ointressant hantverk.Trots att det är mycket ökenvandringar (bland det tråkigaste man kan se på film), en historia utan några större överraskningar och ganska stela skådisar är det något som gör att jag håller intresset uppe ända in i mål. Det är ett avsevärt bättre betyg än pekoralen Prinsen av Egypen  eller sömnpillret och tillika mastodontfilmen De Tio budorden.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

The Martian (2015 USA/Storbr)

New+Poster+The+MartianUnder ett uppdrag på Mars överraskas astronauterna av en storm och man är nödgad att lämna planeten illa kvickt. Under stormen omkommer en av besättningsmedlemmarna och man hinner inte leta efter liket. Det är lite oturligt för astronauten Mark Watney då han inte alls är död och står nu inför till synes oöverstigliga problem. Hur ska han överleva? Hur ska han kunna berätta för NASA att han lever och hur ska han inte kunna låta bli att bli galen i väntan på den eventuella räddningen?

The Martian regisseras av Ridley Scott en regissör som verkar få kritiker att bli alldeles svettiga av upphetsning så fort han annonserar att han ska göra en film. För mig är detta en gåta för om vi bortser (vilket kan vara svårt) från Bladerunner och Alien har han egentligen gjort någon mer film som är riktigt bra? Frågar ni mig är svaret nej. Däremot har han en ganska hög lägstanivå och de flesta filmer han gjort de senaste 30 åren är åtminstone ok men inte så mycket mer, så även The martian.

Det här var en lättsam film som flöt på bra. Det var först mot slutet jag började få träsmak men det kunde jag leva med. The Martian är en film där alla inblandade är positiva hedersknyfflar. Oavsett vad man ska göra, hur stora problem man än stöter på så möter man utmaningarna med ett leende på läpparna. Även Mark är glad nästan hela tiden trots sitt ensamma liv på planeten Mars. Han håller hoppet uppe med hjälp av diskomusik (som han egentligen avskyr) och ett positivt sinnelag som skulle göra Kay Pollak grön av avund.

Nu kanske man skulle kunna tro att all denna positivism står en (mig) upp i halsen men faktiskt inte. Det var trevligt att få se en film för omväxlings skull med idel glada och trevliga människor som löser tillsynes omöjliga uppdrag med ett glatt humör. Det enda problemet var att filmen iom detta helt saknar nerv eller spänning då man vet att allt kommer ordna sig till det bästa.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 6/10

ALIM: Alien (1979 USA)

Manusförfattaren  Dan O’Bannon var i Frankrike för att utveckla filmen Dune. Projektet lades ned men under sin vistelse hade O’Bannon stiftat bekantskap med schweizaren H.R. Gigers ovanliga designer och teckningar. När O’Bannon återvände till USA slog han sig samman med en annan manusförfattare, Ronald Shusett, för att skriva ihop ett manus. Inspirerad av H.R. Giger bilder tog manuskriptet till Alien form. Inget bolag i Hollywood var intresserad av manuset då de tyckte det var alldeles för blodigt. Det var först när Walter Hill lade händerna på manuskriptet som saker och ting började hända.

Hill bearbetade om manuset och tonade ned på våldet. Bolaget ville ha med några kvinnor i handlingen då ”det är mer spännande när en kvinna hamnar i fara” så den manliga karaktären Ripley blev till en kvinna. Tanken var att Hill skulle regissera filmen men han valde att vara producent. Engelsmannen Ridley Scott fick erbjudanet om att göra filmen något han tacksamt tog emot då hans senaste projekt Tristan och Isolde hade lagts på is.

Nostromo

Alien utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Fraktskeppet, Nostromo nås av vad som verkar vara en nödsignal från en till synes obebodd planet. Man landar på planeten och hittar ett främmande rymdskepp. När man undersöker skeppet blir en besättningsmedlem attackerad och så mycket mer ska nog inte avslöjas här om någon nu mot all förmodan inte har sett filmen.

Scott är lyckats med allt i filmen; Den rysliga filmmusiken av Jerry Goldsmith, designen av Ron Cobb och H.R. Giger samt rollbesättningen, ja allt är perfekt. Det mesta som man tidigare varit van vid i sf-genren var annorlunda. Cobbs design av Nostromo är fjärran från de upplysta och trevliga miljöer man tidigare varit van vid. Skeppet är stort, mörkt och lite småslitet. Den belysning som finns består av lysrör som ger ett kallt och sterilt intryck. Skeppets besättning går omkring i arbetskläder och verkar vara som folk är mest. De tjafsar och munhuggs och man hittar inte någon moraliska kompass i form av kapten Kirk eller Koenig i berättelsen . När jag såg filmen första gången hade jag svårt att räkna ut vem filmens s.k hjälte var.

Insidan av det främmande rymdskeppet

Filmens dialog saknar det sedvanliga filosoferandet om världsaltets storhet som är så vanligt förekommande i sf-filmer. Stora delar av dialogen improviserades fram, något som förstärker vardagskänslan i filmen. Detta gör att jag trots den främmande miljön kan identifiera mig med Nostromos besättning och situation och därmed leva mig in i berättelsen. Egentligen skulle man kunna beskriva Alien som en överdjävlig dag på jobbet.

För designen av mostret kontaktades nu H.R. Giger. Hans första utkast till varelsen var man tvungna att förkasta då designen var för sexuellt vågad. Å andra sidan så  kryllar filmenav symboler för det manliga och kvinnliga könet. Detta gjordes avsiktligt enligt manusförfattaren Dan O’Bannon. Enligt O’Bannon blir vi obekväma av sexualitet och då Alien i mångt om mycket handlar om våldtäkt känner biobesökarna ett psykologiskt obehag. Dessa åsikter får stå för O’Bannon men visst kan man (om man vill) se en massa symboler för manligt och kvinnligt i filmen, allt från Nostromos bröstformade undersida till monstrets penisformade skalle. Hur som helst så dras Alien med en unik och oroväckande scenografi som omedelbart sätter mig i den rätta skräckstämningen.

Från vänster: John Hurt, Veronica Cartwright, Tom Skerritt, Yaphet Kotto, Sigourney Weaver, Harry Dean Stanton och Ian Holm.

Scott lyckades med att fixa ihop ett gäng mycket bra skådisar i rollerna som de sju besättningsmännen. Till en början hade man tänkt sig en etablerad skådespelerska i rollen som Ripley b.la var Meryl Streep på tapeten. Turligt nog så bestämde man sig för  Sigourney Weaver som först hade tänkt att strunta i provinspelningen då hon egentligen helst ville göra filmer inom dramagenren. Alien har genererat tre sevärda uppföljare som dock inte når upp till orginalets nivå av olika anledningar, men som sagt de är absolut sevärda. Likt Jaws säger jag att har man inte sett Alien bör man göra detta bums.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 10/10

Prometheus (2012 USA)

Jag skulle tro att Prometheus inte behöver någon närmare presentation då den definitivt hör till en av årets mest omtalade filmer. Regissören Ridley Scott har återvänt till sci fi genren och om jag ser på hans produktion under de senaste decennierna är filmen ett stort kliv framåt. Om man skulle jämföra Prometheus med hans tidigare filmer samma genre ; Bladerunner och Alien håller den definitivt inte samma klass, kanske division tre eller fyra om man ska tala fotbollsspråk.

Prometheus kan kallas för en prequel till Alien då den utspelar sig i samma universum och har mycket gemensamt med den filmen. Ett forskingsskepp färdas till ett avlägset solsystem då man fått indikationer på att det kan ha något med mänsklighetens ursprung att göra. Detta baseras på att forskare funnit målningar, reliefer m.m i vitt skilda kulturer som alla pekar mot samma plats i vintergatan, månen LV-223. Framme på planeten finner man att teorierna stämmer men att man missat en och annan detalj som gör att expeditionen utvecklas till en kamp för mänsklighetens överlevnad.

Jag börjar med mina negativa tankar om filmen. För det första känns det lite långsökt att man bygger ett rymdskepp och bränner iväg genom världsrymden pga oklara fynd bland äldre civilisationer men manusförfattarna är tydligen fans av den schweiziske  charlatanen Erich von Däniken. I.o.f.s ger Scott en förklaring till det till synes chansartade uppdraget senare i filmen men min första reaktion var att det kändes lite väl vågat att utrusta en expedition till yttre rymden baserat på några grottmålningar.

För det andra tyckte jag att de s.k vetenskapsmännen var lite väl korkade. De petar och pillar på allt, plockar av sig hjälmarna i en främmande atmosfär och kör upp ansiktet i  obekanta livsformer. Karaktärerna var helt enkelt inte trovärdiga i sitt agerande som vetenskapsmän. Värre är att de som personer var ganska ointressanta och bleka . Det är ganska talande att den mest intressanta karaktären i filmen är en robot. Synd för det är ett bra gäng skådespelare som Scott skrapat ihop: Michael Fassbender, Charleze Theron, Sean Harris, Guy Pearce och Logan Marshall-Green (som är så lik Tom Hardy att jag trodde han var  med i filmen ända tills förtexterna visades). Rappace kanske någon undrar över? Jag är gansla kallsinnig inför hennes skådespelarprestationer hon är helt ok som skådis vare sig mer eller mindre.

Protetheus är inte en speciellt spännande film den är mer…….intressant. Filmen är aldrig tråkig utan den lunkar på i en lagom takt och mitt intresse är på topp hela tiden. Scott vågar utmana tittarens inteligens och allt förklaras inte in i minsta detalj vilket jag uppsakattar. Jag är också tacksam över att Scott övergett sitt gryniga foto och frenetiska klippteknik. Riktigt trevligt att få se en film av Ridley Scott där man kan uppfatta vad som sker på duken. Musiken och miljöerna är mycket bra. Speciellt miljöerna gav mig en ”scense of wonder” känsla och bara det var värt biobiljetten.

Pga av allt förhandsnack blir Prometheus lite av en besvikelse men det finns många bra saker i filmen som väger upp det negativa. Definitivt sevärd och jag har inget emot en uppföljare. Ett litet plus var att min favorit biografvaktmästare Jan dök upp efter filmen i foajen och snackade lite med mig om hur filmen var. Trevligt!

Regi: Ridley Scott

Betyg: 7/10

Tre kortisar

Atrocious är en spansk skräckis filmad med handkamera. En familj ska besöka mammans barndomshem som stått tomt i tio år. De två tonårsbarnen är inte speciellt heta på iden att lämna det pulserande stadslivet mot ett stort hus på landet. För att fördriva tiden gör de en dokumentär som handlar om ett spöke som sägs finnas i skogen bredvid huset. Har man sett en skräckfilm eller två vet man att detta naturligtvis är en synnerligen usel ide´.

Det börjar bra och det byggs upp en obehaglig atmosfär i filmen trots att i stort sett ingenting händer den första timmen, hunden skäller lite, man hittar gamla foton i källaren och ungdomarna vandrar i en trädgårdslabyrint men hela tiden känns det som att faran lurar kring hörnet. När det väl brakar loss så tappar jag märkligt nog intresset för berättelsen. Det kan bero på att det blir tröttsamt att se och höra folk springa flåsandes och filmades med mörkerbelysning i tjugo minuter. Regissören lyckas heller inte övertyga mig i det vettiga att huvudpersonerna filmar hela tiden. I både Cloverfield och REC köper jag användandet av kamera men här beter sig huvudpersonerna lite väl korkat och ologiskt. Filmens tvist är inte speciellt logisk eller genomtänkt. En besvikelse tyvärr.

Betyg: 3/10 

Black rain

Under slutet av 80 och början av 90 talet hade filmindustrin problem. Då ryssarna visat sig vara snälla och araberna för fjantiga var det svårt att få till bra filmskurkar. En del filmer fick huvudskurken helt enkelt tala engelska med brittisk accent och man gjorde ett och annat försök att utmåla japanerna som opålitliga. Japanerna hade vid den här tiden en köpfest när det gällde amerikanska företag och en och annan politiker och författare oroade sig över att japanerna skulle köpa upp USA. Nu var den anledningen för komplicerad att bygga actionfilmer på så i Ridleys Scotts Black Rain låter man den japanska maffian vara skurkar för att sedan låta en halvkorrupt amerikansk polis med hjärtat på rätta stället visa hela det japanska samhället hur en slipsten ska dras. När polisen Nick Conklin ska frakta en medlem i yakuzan från USA till Japan rymmer brottslingen. Nick vägrar låta den japanska polisen sköta sin utredning i fred utan lägger sig i trots att han hotas med utvisning tillbaka till USA. Naturligtvis är det den amerikanske polisen metoder som gör att brottslingen till slut infångas. Filmen är snygg och Scott har än inte börjat med att klippa sina filmer sönder och samman vilket är en klar fördel. Även om jag bortser från det pro-amerikanska dravlet så det inte en speciellt bra film då Scott lyckats med konststycket att göra både en ganska ospännande thriller och/eller tråkig actionfilm.

Betyg: 4/10

Tucker & Dave vs. evil

Detta är ingen skräckfilm utan en komedi som trots att den ibland är riktigt korkad är rolig, åtminstone till en början. Handlingen känns igen från otaliga skräckfilmer: Ungdomar i skogen möter hillbillys och det blir död och tandagnisslan. Skillnaden i den här filmen är att det är två sympatiska om än aningen korkade hillbillys som jagas av en skock lika korkade ungdomar. Köper man konceptet är den första timmen rolig men sedan börjar manuset och historien gå på tomgång. Det märks att det är en film som bygger på en rolig ide som håller i ca sextio minuter men sedan börjar det bli aningen tradigt. En dum men rolig film som trots allt lyckas med att underhålla. Egentligen säger det kanske mer om kvalitén på komedier nuförtiden än om filmen.

Betyg: 6/10

Legend (1985)

Ridley Scotts fantasyfilm från 1985 är en ganska säregen film. Den lyckas vara storslaget visuell trots att storyn är ganska liten.  Skogspojken Jack (spelad av Tom Cruise) vill impa på Prinsessan Lillie och visar henne platsen där enhörningarna leker. Genom att göra det så leder han oventandes Mörkrets furste till denna hemliga plats vilket leder till att hans hejdukar har ihjäl en av enhörningarna och fångar in den andra (det finns bara två) och Prinsessan. Så länge enhörningarna lever är världen i balans och genom att ha ihjäl bägge skulle skulle världen kastas in i en evig natt vilket skulle vara ett tipptopp-läge för mörkrets furste.  Slutligen medveten om vad han ställt till med, så beger sig Jack (i sällskap av ett gäng småfolk) iväg för att ställa allt till rätta igen.

Jag gillar sagor mer än fantasy, då fantasy ofta (inte alltid) kan bli lite skitnödig i tonen. Här har Scott tagit fasta på att försöka skapa en saga av Bröderna Grim- snitt och lyckas ganska bra. Tyvärr blir det lite långsamt ibland vilken man i och för sig kan ha överseeende med om man koncentrerar sig på de fantastiska miljöerna och framförallt fotot och ljussättningen som är outstanding.  Man känner igen bildspråket från Blade Runner med sina suggestiva nästan drömska sekvenser som s.a.s.  nästan flyter över bildrutan.

Cruise sköter sig relativt bra, det rör sig inte om så mycket skådespeleri i rollen och kommer man över det faktum att hans tänder (som vid den här tidpunkten är som lagårdsdörar som dessutom står på glänt) stjäl lite av showen så är han ganska uthärdlig.  Småfolket är lite för lika trägårdstomtar för att jag ska ta dem på allvar men det vägs upp av den mörka omgivningen. Riktigt bizarr är Tim Currys uppenbarelse i rollen som Mörkrets Furste.  Tänk er hur man brukar rita Djävulen i serier och skämtteckningar och multiplicera det med 10. Alltså karln är knallröd och har horn, så elefantistiskt överdimensionerade att bara tyngden borde få nacken att knäckas om han skulle få hicka eller ännu värre råka nysa.  Mest skrattretande är dock den ”stjärthaka” de av någon anledning sminkat på honom.  Jag vet inte hur de har tänkt men särskilt skräckinjagande blir det inte.

Här finns dock en del riktigt bra scener och framförallt är som sagt scenografin fantastiskt vacker. Storyn duger men är lite segt utförd. I sin helhet tycker jag att det är en sevärd film även om det inte är det bästa som gjorts i genren.

Betyg: 6/10

Robin Hood (2010 usa)

När den engelske kungen Richard Lejonhjärta dör i Frankrike blir det av en händelse soldaten Robin Longstride och hans kompanjoner som fraktar kungens krona tillbaka till England. Då fransmännen vet att den nye kungen, Prins John, inte är speciellt kompetent skickas dubbelspionen Lord Godfrey till England för försöka starta ett inbördeskrig. Mitt i röran står Robin som ofrivillgt dragits in i det politiska maktspelet.

Ridley Scotts senaste epos rör berättelsen om Robin Hoods tillkomst. Det avhandlas sista kvarten av filmen annars är det en medeltida äventyrsfilm som egentligen inte har speciellt mycket med Robin Hood att göra. Förväntar man sig denna Robin Hood lär man bli grymt besviken. 2010 års version av Robin Hood spelas av Russell Crowe vilket är en man av helt annan kaliber.

Istället för att tala om Robin Hood och hans muntra män borde man tala om Robin Hood och hans buttra män för speciellt rolig var inte den här filmen, en besvikelse trots en kader kända skådespelare som är förvånandsvärt färglösa. En annan sak som retar mig är att Ridley Scott förvandlas till rockvideoregissör  så fort det blir action. Resutatet av detta med snabba klipp och skakig kamera gör att man vet att folk slåss men inte så mycket mer, konst eller besparing av stuntkoreograf det vete fan men bra är det i alla fall inte.

Regi: Ridley Scott

Skådespelare: Russell Crowe, Cate Blanchett

Betyg: 4/10