Holmes & Watson (2018 USA)

Jag vet inte om skådisar läser de manus de får tillskickade eller inte men det är en gåta hur man fick; Will Ferrell ,John C. Reilly, Rebecca Hall, Ralph Fiennes, Rob Brydon , Kelly Macdonald, Steve Coogan och Hugh Laurie att ställa upp i denna sörja. Marcus sa med en tung suck efter föreställningen: Det känns som att rollfigurerna i Stepbrothers fått möjligheten att göra en film” Jag kan inte göra annat än att instämma.

Redan i första scenen börjar det krypa i kroppen på mig när Ferrell (Holmes) och Reilly (Watson) talar med tillgjord engelsk dialekt – något de fortsätter med filmen ut. Skämt annonseras övertydligt innan de sker och man upprepar och drar ut på scener och skämt som inte ens var roliga första gången och både manus och skådisar tramsar runt i 90 minuter. Fanns det ingen på plats som drog i nödbromsen och ställde frågan vad man sysslade med?

Filmen är inte helt körd. En del saker funkar. Dels är slapsticken rolig, jag är svag för skämt av den karaktären och finner det följaktligen roligt när Holmes och Watson ska försöka knöka in en avsvimmad Drottning Victoria i en koffert som ska skickas till Afrika. De tillfällen filmen blir konstig och touchar det bisarra uppskattar jag också men som sagt det är korta tillfällen i en film som känns slappt skriven och producerad men som sagt hur i helvete fick man så många bra skådisar att ställa upp?

Regi: Etan Cohen

Betyg: 2/10

Annonser

The Trip to Italy (2014 Storbr)

11178401_800Uppenbarligen uppskattade tidningen The Observer Coogan och Brydons artiklar om sin kulinariska resa i The Lake district och vill att paret ska göra än en resa men nu i Italien. Då Coogan har lite ledigt (senare kryper det fram att hans tv-serie blivit nedlagd) är tillfället väl valt för en tur på den italienska landsbygden i en mini cooper. Det blir som vanligt diskussioner om oviktiga ting t.ex vilken skådis som är den bäste Bond, om man kan gilla Alanis Morissette trots att man inte är en neurotisk tonårstjej, hur ska Alanis uttalas, varför Tom Hardy och Christian Bale talade så obegripligt i senaste Batman filmen och vilken kroppsdel man skulle äta på olika kändisar. Det enda man egentligen inte diskuterar ingående är det man har betalt att tala om – maten.

The Trip såg jag som tv-serie här skippade jag serien och hoppade direkt på filmen. Det har både sina för och nackdelar. Coogan och Brydon är roande skådisar men kanske inte jätteroliga komiker. Jag uppskattar deras tjafsande, småsinthet, verbala smånyp och diskussioner men i längden kan det bli lite för mycket. Precis när jag börjar känna mig lite rastlös så slutar filmen så den är perfekt avvägd i längd. Tv-serien kanske passar nog bäst om man inte ser den i ett svep.

Det jag gillar är att skådisarna spelar sig själva så filmen får en dokumentär känsla och jag sitter och undrar över hur mycket av deras riktiga personligheter som visar sig och vad som är fiktion. Jag hoppas verkligen att det är fiktionen som dominerar då de två framställer sig själva som småsinta, pinsamma och i det närmaste outhärdliga att umgås med. Coogan är den otrevligare av de två, han traskar genom livet och känner sig aldrig riktigt nöjd och missunnar andra (speciellt Brydon) framgång. Brydon å andra sidan kan inte föra en normal konversation utan har ett sjukligt behov av att utföra imitationer på kändisar när han talar. Det hade varit en rolig partyhöjare en eller två gånger – men konstant ? Jag hade strypt karln. Underbara miljöer, missunnsamma medelålders män, roande samtal och visuella rätter gör The Trip to Italy till en mycket trevlig film av lägga lite tid på.

Regi: Michael Winterbottom

Betyg: 7/10

Tristram Shandy (2005 Storbr)

Vanligtvis är jag inte så förtjust i filmer som handlar om filminspelningar åtminstone inte inom komedigenren. Anledningen till min ovilja är att ofta känns berättelserna lite väl interna och många skämt faller platt då de verkar rikta sig till folk som är involverade i filmbranschen. Naturligtvis finns det undantag, Tristram Shandy är ett. Filmen börjar med berättelsen om Tristram Shandy för att efter en stund övergå till att handla om filminspelningen av boken. Romanen som ligger som förlaga till filmen anses f.ö vara ofilmbar då berättelsen utkom på 1700 talet i 9(!) delar. Huvudpersonen Tristram gör först entre´ i bok nummer fyra. Om nu någon undrar? Nej jag har inte läst böckerna.

Om man gillar Tristram Shandy eller inte står nog och faller med om man gillar Michael Winterbottom som är regissör och Steve Coogan som spelar både sig själv och karaktären Tristram. Gör man inte detta rekommendar jag att man tittar på något annat. Vi som däremot finner både Coogan och Winterbottom roliga har en högtidsstund framför oss.

Det jag finner roligt är främst konkurrensen mellan Coogan och hans motspelare Rob Brydon. De tjafsar sig igenom hela filmen, det bråkas om kameravinklar, höjden på klackarna och vem som ska göra entre´först i ett rum. Som om nu inte detta skulle räcka så limmar de båda på en stackars scripta i filmteamet. Coogan och Brydon är kort och gott två ganska småaktiga och pinsamma figurer. Filmen är mycket lik Winterbottoms tv-serie The Trip där skådespelarna spelar sig själva men i en, får vi hoppas, lite skruvad version. Kanske inte en film som lockar till gapskratt då humorn ligger mer på det subtila planet där det är försynta men giftiga kommentarer som vävs in i till synes artiga fraser och kollegiala råd som är den stora behållningen.

Regi: Michael Winterbottom

Betyg: 9/10