Trainspotting 2 (2017 Storbr)

img_0956Det har gått 20 år sedan Renton blåste sina kompisar i och drog med pengarna de tjänat på en knarkaffär. Nu är det dags att få träffa dessa ”illustra” herrar igen. Spud har förlorat allt: Jobb, bidrag och flickvän då han missade att man ställt om klockan till sommartid, Begbie sitter inne för mord, Sick boy har tillsammans med sin bulgariska flickvän planer på att göra om sin mors pub till en bordell. Renton verkar fram tills nu haft haft ett någorlunda vettigt liv. En livskris gör att han söker sig till Edinburgh för första gången på 20 år och så är karusellen igång igen.

Boyle gör det lätt för sig och T2 är i mångt och mycket en upprepning av den tidigare filmen från 1997. Flera scener speglar scener i första filmen. Där är samma klippning, narrativ och till viss del replikskiften b.la håller Renton ett uppdaterat ”choose life” tal. Han har även lyckats med att få med samma skådisar i både de små och stora rollerna. En del kritiker menar att filmen är överflödig och trött. Något jag inte alls håller med om.

I.o.m de många kopplingarna till den tidigare filmen skapar Boyle brygga till det förflutna där han obevekligt visar tidens gång. Våra huvudpersoner vägrar åtminstone till en början att inse att de blivit äldre och att världen förändrats. De är fortfarande kvicktänkta och vet hur man skaffar sig pengar på diverse omoraliska vis men samtidigt är det bara kickar för stunden som i det långa loppet inte leder någonstans. Sick boy färgar fåfängt sitt hår för att verka yngre och Begbie tror att hans son. De är kort och gott gubbar som är reliker i en ny och främmande värld. De har helt enkelt vägrat att växa upp. Det är just detta som Boyle lyckas skildra så bra tack vare de många kopplingarna till den förra filmen. Jag kan knappt bärga mig tills jag får möjlighet att se de två filmerna back to back. Rollfigurerna får också lite mer kött på benen och t.om en galning som Begbie ges en chans att få vara lite mänsklig men bara lite.

Det låter kanske som en djupt allvarsam film och iofs är både missbruk, våld och prostitution inget att skratta år men Boyle lyckas med konststycket att få mig att skratta åt eländet och både jag och min dotter hade en mycket trevlig stund i den nästan tomma biosalongen. T2 är en film som förtjänar en större publik men man ska definitivt ha sett den första filmen då filmerna är så tätt sammanlänkande.

Precis som första filmen är musiken mycket bra. Jag bjuder på finallåten som tillsammans med scenerna som spelades upp på duken gjorde att filmen ett kort ögonblick var och nosade på högsta betyget. Om det så blir i framtiden ber jag att få återkomma om när jag sett om filmen.

Regi: Danny Boyle

Betyg: 9/10

 

Annonser

3 X Skräck

Så mot årets slut gör jag ett litet uppsamlingsheat på några skräckisar som inte är några höjdarfilmer men helt ointressanta är de inte.

Ravenous_ver1Ravenous (1999)  Ett fort som ligger avsides i vildmarken är befolkat av avdankade militärer som bara låter tiden gå. En dag kommer det en utmärglad man som med sina sista krafter släpat sig till fortet. När han återhämtat sig får soldaterna en hisklig historia serverad som rör nybyggare och kannibalism. Fortets befälhavare ser chansen att göra något vettigt av den torftiga tillvaron och anordnar en räddningsexpedition. Nu är det så att mannens berättelse inte är hela sanningen, det är ett och annat han inte berättat.

Ravenous har en diger rollista med b.la Robert Carlyle, Guy Pearce och Jeffrey Jones. Den har också Damon Albarn som står bakom filmens musik och det var inte lika lyckat då det tidvis låter som att Rednex ligger bakom soundtracket. Något som sänker skräckfilmskänslan. Filmen har även lite svårt med tempot och berättelsen är av och till lite stillastående. Till Ravenous fördelar hör att storyn är intressant då den har kopplingar till Wendigomyten samt filmens miljöer och skådisar som är mycket bra.

Betyg: 5/10

6845The Ouija experiment (2011) Tydligen kan man göra en film för 1100$ om man ska tro IMBD. Att filmen är billig märks inte. Visst, det är handkamerafilmat och skådisarna är hellre än bra men i övrigt står sig filmen ganska väl i konkurrensen. Fem vänner träffas för att på skoj testa ett i ouijabräde. Att det skulle fungera och att man skulle komma i kontakt med andevärlden på riktigt var något de inte kunnat ana.

Regissören Israel Luna (vars nästa film heter Kicking zombie for Jesus och har b.la filmen Ticked-Off Trannies with Knives i sitt C.V. Två filmer som med stor säkerhet kommer dyka upp på den här bloggen) har en känsla för skräck. Han vet hur man bygger upp scener som ger lite ryslig stämning och slösar inte med tröttsamma jump scares. En positiv överraskning och helt ok om man nu bara står ut med de usla skådisarna.

Betyg: 4/10

XLRATOR_14-WW-artworkBanshee chapter (2013) Om man tar en rejäl portion X-files tillsätter lite Lovecraft och blandar med lite konspirationsteorier får man Banshee chapter. Reportern Annes vän James har försvunnit spårlöst efter att han har undersökt rykten om att armen testar en okänd drog på människor. Efter lite grävande hittar hon ett spår som innehåller s.k nummersändare, övergivna laboratorier i öknen samt en halvgalen författare.

Den klart intressantaste filmen i dagens trio. Välgjord, välspelad och en intressant story. Filmen kunde dock ha varit lite rappare i sitt berättande för den segar till lite både här och där. Lagom småspännande med en och annan tvist i historien och det är alltid trevligt att återse Ted Levine (Silence of the Lambs).

Betyg: 5/10

Bondtema: The World is not enough

Efter Tomorrow never dies ville Brosnan att manusförfattarna skulle fördjupa karaktärerna till nästa film i serien. Förståligt då det kan bli lite småtråkigt att spela samma karakatär och glida kring i smoking och säga liknande repliker i film efter film. Brosnan ville helt enkelt ha något mer att bita i. Till viss del lyckades manusförfattarna med sitt uppdrag, men inte fullt ut.

Det  tredje filmen med Brosnan rör sig om olja och terrorattentat. Filmen börjar med att terrorrister lyckas spränga en bomb i MI6 högkvarter. Man lyckas spåra mannen bakom attentatet ,Renard. M misstänker att Renard nästa offer kan bli Elektra King, dotter till en av M:s numera f.d goda vänner, oljemiljardären Sir Robert King som var måltavlan för attentatet. 007 får i uppdrag att agera livvakt åt Elektra. Snart har Bond hamnat i säng med sin klient och han verkar t.om utveckla djupare känslor för den unga arvtagerskan. Det kommer visa sig att historien är avsevärt mer komplicerad och problemen för Bond har bara startat.

Carlyle som Renard. Pga av en kula i hjärnan kan han inte känna smärta.

Jag gillar att man tagit lite nya grepp i The World is not enought. Karaktärerna är mer levande inte lika endimensionella som man blivit van vid. 007 visar känslor och samspelet mellan Brosnan och Dench är mycket bra. Den mest klart lysande stjärnan i filmen är Sophie Marceau som spelar Elektra King. Hon gör en av de mer minnesvärda rollerna i  filmserien om Bond. Filmbolaget ville ha Sharon Stone i rollen som Elektra, man kan vara tacksam över att Barbara Broccoli stod på sig och gav inte vika i sitt val av Marceau. Tyvärr kan man inte säga det samma om Robert Carlyle som som spelar superterroristen Renard. Inget fel på skådespelaren Carlyle, jag minns att jag nickade gillande när jag hörde att han skulle bli nästa Bondskurk. Robert Carlyle lyckas aldrig komma in i filmen, på något sätt dyker han bara upp lite då och då som gubben i lådan under filmens gång och karaktären sätter sig aldrig riktigt. Synd för jag trodde verkligen på Robert Carlyle som skurk. Robbie Coltrane dyker upp igen som ryske maffiabossen Zukovsky men nu har han sadlat om och blivit någolunda hederlig.

Favorit i repris:Zukovsky

Det här skulle bli den sista filmen med Desmond Llewelyn i rollen som Q. Desmond har hängt med ända sedan From Russia with love. Llewelyn var 85 år när The World is not enough spelades in, kort efter filmens premiär dog han i en bilolycka. I filmen introduceras Q:s efterträdare R då Q talar om att dra sig tillbaka så tankarna att detta skulle bli Llewelys sista äventyr med Bond fanns nog redan på planeringsstadiet. Efterträdaren R spelas av John Cleese och verkar vara en klumpigare version av Q men minst lika grinig.

Q:s första framträdande

och hans sista.

Filmen har ett par minnesvärda scener b.la en hisnande båtjakt på Themsen som är mycket bra och en slutfight mellan Bond och Renard ombord på en sjunkande u-båt. Fighten är troligtvis en av de minst bombastiska finalerna i en Bondfilm, det var skönt med en hederlig fight och för en gångs skull slippa massa folk som springer runt som yra höns och skjuter hejvilt.

Vi bjuds b.la på: Skidjakt, helikopterjakt, gruvaction och en spektakulär båtjakt.

Det här verkar ju vara en toppenfilm men den bistra sanningen är att The World is not enough dras med två problem; ett litet och ett mycket stort. Det lilla problemet är att manusförfattarna inte riktigt fått till dialogen när man försöker vara mer seriös. Det blir många klyschor och ibland  riktigt pinsamma repliker mellan Bond och Elektra. Orden ligger inte riktigt rätt i Brosnans mun men man har åtminstone gjort ett försök till fördjupning och viss förnyelse av filmserien.

Elektra King en av de bästa Bondbrudarna

Det stora problemet är att man av någon dunkel anledning gett rollen som Bondbrud till Denise Richards. Det är direkt plågsamt att se henne i rollen som atomforskaren (!) Christmas Jones. Kvinnan kan inte skådespela och sliter som ett djur för att verka sexig. Hon springer runt i toppar och vickar på rumpan och spänner med flackande blick desperat ut brösten. Resultatet blir inget annat än katastrofalt och när Richards är i bild är det direkt plågsamt att se. Varför hon fick rollen vet jag faktiskt inte men i.o.m att hon är amerikan och var lite i ropet på den tiden hade nog producenterna tanken att Richards skulle attrahera den amerikanska publiken.  Att Richards inte hade pejl på vare sig film eller skådespeleri visar hon med följande citat där hon påstår att karaktären Chritmas Jones är ”brainy, athletic, and had depth of character, in contrast to Bond girls from previous decades”.Jag förstår att man ska göra promotion för sin film men nån måtta får det lov att vara.  Som vanligt är personkemin mellan Brosban och Bondbruden nästan lika med noll. Det blir lite pliktskyldigt sex mot slutet av filmen men ingen av parterna verkar vara speciellt intresserad av den andre. Richards lyckas att sänka den här filmen ett snäpp, jag hade faktiskt förträngt att hon var så usel.

Christmas Jones definitivt den värsta Bondbruden.

Titelmelodin gjordes av Garbage och är helt ok.

Bästa repliken? Nja bästa och bästa men jag kan helt enkelt inte undanhålla 007: avslutande replik i filmen.Bond: (till Christmas Jones) I thought Christmas only comes once a year.(efter att de haft sex).

Trots Richards och halvtaskiga repliker blir det sju martinis till filmen. Det kan man tacka Sophie Marceau och försöket att ge filmens karaktärer lite mer kött och blod.

Human trafficking (2005 usa)

Den nya agenten Kate börjar luska i ett dödsfall som hon misstänker rör trafficking visar det sig vara större än hon kunde ana. Det är ett globalt nätverk som leds av den utåt sett respektable ryssen (vad annars) Sergei. Parallellt med Kates utredning får vi följa  några av Sergeis offer, en tjeckiska, ukrainska och en elvaårig amerikanska.

En film gjord för TV med ganska bra skådisar. Den är ovanligt våldsam för att vara en TVfilm trots att den är amerikansk. Trots att den var nästan tre timmar så tröttnade jag i alla fall inte. Att man förenklar det hela må vara hänt men filmen duger för en stunden i ett ganska så allvarligt ämne och kan kanske sprida lite kunskap (om än förenklad) rörande trafficking.

Regi: Christian Duguay

Skådespelare: Robert Carlyle, Mira Sorvino

Betyg: 5/10

28 weeks later (2007)

2007_28_weeks_later_007Det har gått 28 veckor sedan viruset bröt ut i Storbritannien. Landet har nu förklarats smittfritt och man har börjat befolka London igen under NATOs kontroll. Vi som kan våra skräckfilmer vet att det bara är en tidsfråga innan skratten blir till skrik. Viruset bryter ut än en gång och likt förra filmen har vi ett sällskap som skall fly från kaoset, denna gång till Wembleyarenan där en helikopter väntar. Detta är lättare sagt än gjort då man förutom zombies även har stressade soldater, som skjuter på allt som rör sig, att tampas med.

Det är inte alltid uppföljare är bättre än orginalet men det har man lyckats med denna gång. Filmerna är olika då den förra fokuserade på relationer, här är det mer action, blod och spänning. Det som gör 28 weeks later bra är främst känslan av den den konstlade tryggheten i filmens första hälft. Det finns soldater, civilisationen är på väg tillbaka men man sitter bara och väntar på att något ska gå fel och när det gör det blir beskyddarna (soldaterna) ett lika stort hot som de smittade. Bra musik och skådisar hjälper också till när jag skall sätta betyg.

Regi: Juan Carlos Fresnadillo

Skådespelare: Robert Carlyle, Rose Byrne,Jeremy Renner

Betyg : 7/10