Midnight run (1988 USA)

Jag minns fortfarande första gången jag såg Midnight run. Det var på en numera nedlagd biograf som låg i en gång mellan Sveagatan och Hötorget om jag minns rätt. Jag vill även minnas att det var en väldigt brant salong vilket gjorde att man inte hade något huvud som störde sikten framför en. Hur som helst, det jag minns mest från visningen var att jag och mitt sällskap fann filmen vara otroligt rolig samt att det var förvånande att Robert De Niro kunde spela komedi (filmen är såpass gammal att  gjordes på den tiden då De Niro fortfarande skådespelade i sina filmer). I mina ögon hade han fram tills denna rulle varit en skådis som bara gjorde seriösa roller.

Jack Walsh, en f.d polis som efter korruptionsanklagelser sadlat om till att bli prisjägare. får ett riktigt fett kontrakt på en maffiarevsor, Jonathan,  som gått under jorden efter att ha förskingrat pengar för sin chef. Ror Jack hem kontraktet kan han dra sig tillbaka och det verkar vara en ganska enkel historia. Jonathan är som sagt revisor och Jack har hela fem dagar på sig att frakta honom från NYC till LA. Det blir dock problematiskt då revisorn jagas av maffian, FBI och andra prisjägare än värre för Jack är att Jonathan mint sagt är påfrestande.

Regissören Martin Brest har fått till en skönt gäng skådisar i både stora och små roller, maffiabossen spelas av den koleriske Dennis Farina som dras med ett par inkompetenta och lite konstiga underhuggare som jagar Jack. Yaphet Koto kokar av vrede filmen igenom i sin roll som FBI agenten Alonzo och slutligen har vi De Niro och Charles Grodin i huvudrollerna som tjafsar sig igenom filmen. Replikskiftet mellan de två är härligt.

Midnight run är som till synes en film med en himla massa arga och frustrerande människor. Valet att göra det till en film där alla bara skriker i munnen på varandra hade varit lätt. Visst skriks det och gapas men en stor del av de inblandades  vrede visas istället som återhållen frustration och av och till mycket trötta ansikten vilket jag fann vara avsevärt roligare än alternativet med att alla vrålar sig genom filmen.

Filmen håller än idag och är faktiskt fortfarande trots ett tiotal (?) tittningar fortfarande underhållande och rolig men kanske inte lika mycket som den där kvällen på en biograf för en sisådär trettio år sedan.

Regi: Martin Brest

Betyg: 8/10

Once upon a time in America (1984 USA)

Det var nog ett tiotal år sedan jag besökte barndomskamraterna Noodels, Max, Cockeye samt Patsy och kände ett stort sug att se filmen igen. Det kändes skönt att den nästan var lika bra som jag mindes den.

Once upon a time in America skulle visa sig bli regissören Sergio Leones sista film. Filmen är baserad på den självbiografiska boken The Hoods och Leone arbetade med filmen i över tio år. När filmen äntligen var klar blev den sex timmar lång men Leone tvingades klippa ned rullen till drygt fyra timmar innan den släpptes. Trist nog så passade det amerikanska filmbolaget på att klippa bort ytterligare en dryg timma av filmen som då vad jag förstått blev i det närmaste obegriplig. I USA bombade filmen men har sedan restaureras till knappt fyra timmar och har så här i efterhand hyllats som ett mästerverk.

Berättelsen utspelar sig under 20, 30 och 60-talen och handlar om fyra vänner som bildar ett gangstergäng. När filmen hoppar fram 35 år i tiden får den enda överlevande i gänget ett mystiskt meddelande och söker upp sina gamla kvarter för att se vad det hela handlar om.

Once upon a time in America brukar klassas som en gangsterfilm men för mig är det en berättelse om vänskap och tidens obönhörliga gång. Det är en mycket vemodig film som alltid gör mig lite sorgsen till sinnes. Den känslan förstärks av Morricones ljuvliga musik som är en av filmens grundstenar. Det är en snårig berättelse och jag anar att en orsak till detta är att en hel del av historien hamnat på golvet i klipprummet. Det är synd men samtidigt gillar jag att en del saker och händelser i filmen är lite oklara lite som livet är självt.

Är man sugen på snabba klipp och action bör man välja en annan film då den här berättelsen tar tid på sig eller som jag brukar säga: Historien skrider fram. Det blir dock aldrig tråkig utan jag uppslukas helt av filmen trots att jag sett den ett flertal gånger. Det paradoxala med filmen är att det är inga trevliga typer som gestaltas men trots detta känner jag med rollfigurerna och kan t.om tycka lite synd om Noodles som får hela sitt liv ställt på ända i filmens final.

Jag nämnde tidigare att filmen var nästan lika bra som jag mindes den. Det beror på att jag fått allt svårare för vissa scener i filmen där kvinnor förnedras på allehanda sätt. Ok det är en grabbig värld filmen utspelar sig i och det rör sig om människor med obefintlig moral vilket kan kan förklara deras beteende. Samtidigt är Leone ganska så kallsinnig inför behandlingen av tjejerna. Jag får av och till en ”hö hö hö” känsla över Leones sätt att framställa förnedringen, han verkar nästan tycka att det pojkhyss som görs. Trots detta är och förblir Once upon a time in America en av mina favoritfilmer. Ibland kan jag mot eget förnuft vara väldigt förlåtande.

En som inte riktigt håller med mig är Sofia. Det är alltid bra att ta del av en annan åsikt.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 10/10

The Irishman (2019 USA)

Scorseses senaste film The Irishman känns lite som ett bokslut av regissören Scorsese och några av skådisarna han jobbat med under sin karriär. Visst har både De Niro, Pacino och Scorsese flera filmer på gång men känslan av ett farväl vilar över dagens film.

De Niro spelar Frank Sheeran som går under smeknamnet The Irishman. Frank jobbar för maffian och utför div tjänster åt dessa, främst då för maffiabossen Russell Bufalino. Smuggling mord och misshandel, Frank gör rubbet utan tveka. Bufalino presenterar Frank för fackbossen Jimmy Hoffa och de två blir vänner. När så Hoffa börjar krångla och hota maffian hamnar Frank mellan två stolar och måste välja mellan vänskapen till Hoffa eller lojaliteten till Bufalino.

Det har snackats mycket om att man föryngrat Pacino (Hoffa), Pesci (Bufalino) och DeNiro med hjälp av något hutlöst dyrt dataprogram. Jag var lite rädd att det skulle kännas konstigt och till en början kändes det lite avigt med en ung De Niro och rynkfri Pesci men jag vande mig snabbt och tänkte inte så mycket mer på de digitalt föryngrade skådisarna.

The Irishman är en lång film (3,5 timmar) och det händer inte så värst mycket. Det är gubbar i kostym som pratar, tjafsar och dödar folk med jämna mellanrum. Historien är intressant om än lite pladdrig och jag är svag för filmer som rör maffian vilket är förklaringen till att timmarna flöt på utan större problem. Att filmen är en s.k BOATS får man ta med en nypa salt då verklighetens Frank inte var den tillförlitligaste källan.

Skådisarna De Niro, Pesci och Pacino hör inte till mina favoriter men i den här filmen sköter de sig över förväntan. De Niro är ganska så lågmäld i huvudrollen likaså Joe Pesci vilket kändes lite udda då man är van att han brukar spela ettriga typer. Bäst var Pacino som den koleriske Hoffa, en roll som passar hans maner väl. Turligt nog så har  han här lagt band på sig och går inte till överdrift och visar än en gång att han kan skådespela bara han vill.

The Irishman är inte en av Scorseses bästa gangsterfilmer, den har inte riktigt samma nerv som t.ex Casino eller Maffiabröder utan känns lite småsorgsen och stillsam men det är ett gott hantverk och klart sevärd om man gillar genren.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

Joker (2019 USA)

I Alan Moores berättelse The Killing Joke konstaterar Jokern att ett tillräckligt dålig dag kan driva vem som helst galen. Om Jokern har rätt eller fel kan diskuteras men i filmen Joker har Arthur Fleck inte haft en dålig dag, hela hans liv har varit en enda lång tragedi. Han hoppas kunna slå igenom som stand-up komiker men hans skämt är inte speciellt roliga. Han lider av vaneföreställningar, tar sju sorters mediciner (de hjälper inte tycker han), bor i en sunkig lägenhet tillsammans med sin något instabila mamma och har ett halvdant jobb som inhyrd clown. Klart att det förr eller senare kommer brista för Fleck och det rejält.

Den som väntar sig en superhjältefilm lär bli grymt besviken. Joker är ett mörkt drama om en mans väg in i total galenskap. Filmen tar tid på sig i sitt berättande och står närmare Scorseses Taxi driver än de filmer som tidigare släppts i superhjältegenren. Är man inte beredd på detta finns det en möjlighet att man kan bli en smula besviken över sitt val av bio. Trots att jag var relativt förberedd på vad det var för film fann jag den stundtals vara lite väl långsam något som kan bero på att man (jag) visste någorlunda hur dramat skulle sluta, en kvart kortare skulle nog inte ha skadat.

Filmens absolut största behållning är Joaquin Phoenix som spelar Arthur/Jokern. Risken att man spelar över i en roll som denna (Jared Leto någon?) är stor men Phoenix gör ett bra porträtt av en man på gränsen som till slut omfamnar vansinnet. Till en början ligger mina sympatier hos Fleck men ju längre filmen går desto mer monstruös blir han. Nu är inte Fleck helt skogstokig, likt Travis Bickle i Taxi driver utvecklar han en sorts vriden logik som jag som tittare kan begripa. Detta gör rollfiguren avsevärt ruggigare då jag inte helt kan avfärda honom som en vettlös galning.

Joker är inte någon munter rulle, det är en mörk deprimerande film som inte gör någon glad men det är en bra film som sätter sig. Frågan om vem som skapar monstren i samhället blir aktuell, är det individen genom olyckliga omständigheter eller är är det vår omgivning som inte bryr sig om de människor som inte ges eller får plats i samhället? En fråga om ideologi som bäst bör diskuteras IRL.

Joker är en mörk åktur som kanske hade mått bra att varit liiiite kortare, då hade betyget blivit högre. Skådisen Joaquin Phoenix får däremot 10/10.

Regi: Todd Phillips

Betyg: 8/10

The Deer hunter (1978 USA)

Det var ett tag sedan jag såg denna rulle, säkert en tio år sen sist. När jag låg sjuk i influensa kände jag av någon anledning ett behov av att se ett tretimmars drama om metallarbetare som dumt nog åker till Vietnam. Vi får följa en handfull vänner som även är arbetskamrater. På dagarna jobbar de på stålverket och fritiden tillbringar man tillsammans på den lokala puben samt ägnar sig åt jakt. Det sistnämnda tar man inte på så stort allvar då det mest verkar vara en ursäkt för att åka ut i naturen, supa till och vifta med vapen. Det är väl bara Nick (Christopher Walken) och Michael (Robert de Niro) som tar det här med jakt på allvar. Det är även Nick och Michael samt den i sällskapet försynte Steven (John Savage) som blivit inkallade/tagit värvning(?) och innan de skeppas iväg hinner även Steven med att gifta sig. Väl i Vietnam går det åt helvete. Steven skadas allvarligt, Nick får ett sammanbrott och det är bara Michael som kommer hem relativt helskinnad. Väl hemkommen upptäcker Michael att Nick är spårlöst försvunnen. När Michael begriper att Nick stannat kvar i Vietnam återvänder han för att hämta hem sin vän.

Nämner man The Deer hunter brukar tre saker tas upp av de som sett filmen: Låten Cavatina, rysk roulette och ett hiskligt långt bröllop. Jag kan hålla med om att det är de sakerna som sätter sig. De är en lång och långsam film i sina stunder t.om lite meditativ men jag finner den inte alls tråkig, jag gillar helt enkelt filmens tempo som passar bra ihop med den historia som berättas. Då huvudpersonerna hör till den ortodoxa minoriteten i USA är det intressant att ta del av deras vardagsliv och även det långa ortodoxa bröllopet. Denna minoritet skildras inte så ofta på film vilket gör att den känns lite annorlunda i vardagsmiljöerna. Av och till blir filmen aningens spännande, speciellt då i Vietnam och filmens final. Regissören Michael Cimino beskylldes för att vara rasistisk i skildringen av Vietnameserna men jag uppfattar det inte så. Tar inte krig fram det sämsta i människan? Jag tror inte att vietnameser är vare sig sämre eller bättre än andra människor i en krigssituation och krigsbrott begicks på båda sidor i Vietnam.

The Deer hunter är inte film man ser om på stört men jag är ganska säker på att jag inte sett den för sista gången innan jag ikläder mig träfracken då den är väl värd en omtitt. Jag tolkar den som en något deprimerande film om vänskap med en hel del bra skådespelarprestationer b.la Christopher Walken, John Cazale i sin sista roll ( han var mer eller mindre döende under filminspelningen och fick aldrig se det färdiga resultatet), Meryl Streep innan hon började bli som Bosse Parnevik och Robert De Niro som en gång i tiden faktiskt skådespelade och inte gjorde parodi på sig själv. Väl värd en titt om man är sugen på lite metallarbetares vardagsliv mixat med krig och ond bråd död.

Regi:Michael Cimino

Betyg: 8/10

Goodfellas (1990 USA)

Goodfellas är den första och bästa filmen i Martin Scorseses ”rise and fall” trilogi. De övriga filmerna är Casino och The Wolf on Wall street. Alla filmerna är tre timmar långa, BOATS,  handlar om män med dubiös moral vars uppgång och fall skildras b.la med hjälp av en berättarröst som för handlingen framåt. Det finns säkert fler beröringspunkter filmerna emellan och vill man vara lite elak skulle man kunna säga att Scorsese gjort ungefär samma film tre gånger. I mitt fall spelar det inte så stor roll då alla filmerna är mycket bra.

I Goodfellas är det gangstern Henry Hill som är filmens huvudperson och berättarröst. Hill växer upp i 50-talets New York och dras in i gangstervärlden. Då han bara är halvitalienare kan han aldrig bli fullvärdig medlem av maffian men det hindrar inte Hill från att råna,misshandla och syssla med andra saker som hör gangsterlivet till. När han börjar sälja narkotika utan sin chefs vetande blir situationen allt mer besvärlig för Hill som har allt för många bollar luften.

Det finns en hel del att gilla med Goodfellas. Skådisarna är perfekta. Ray Liotta som Hill, Lorraine Bracco som hans fru och Joe Pesci i rollen som  psykopaten Tommy DeVito.  Musiken är mycket bra och Scorsese har vävt in en hel del låtar som tidsmarkörer som förstärker berättelsen. Filmens handling är väl det som möjligtvis skulle kunna diskuteras. Det är ett helt gangsterliv som kokas ned till ca 180 minuter. Det är många händelser och personer som passerar i revy och en tittare kan kanske få en känsla av att man sitter och väntar på att själva berättelsen ska starta då Hills berättarröst till en början gör att man tror det är en introduktion till själva storyn. Goodfellas består av en samling scener ur ett gangsterliv där berättarrösten fungerar som kittet mellan dessa. Scorsese använde sig av samma grepp i de andra två filmerna och för mig funkar detta mycket bra men jag kan förstå att en del kan finna detta lite avogt.

I min bok är Goodfellas i det närmaste en perfekt film vare sig mer eller mindre. Kanske är den lite känslokall och har inte så mycket hjärta men å andra sidan är det inte speciellt sympatiska personer det handlar om.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 10/10

The Wizard of Lies (2017 USA)

Det här en BOATS om en vidrig man vid namn Bernie Madoff. Under många år lurade han sina investerare i ett pyramidspel som när det avslöjades hamnade i mångmiljardklassen och folk fick gå från hus och hem. Bernie drog sig inte heller för att lura vänner och bekanta. Det filmen Wizard of lies koncentrerar sig på är inte Bernies affärer utan hur hans familj på två vuxna söner och en fru drabbades. Dessa tre har hela tiden hävdat att de inte visste något om pappans affärer vilket allmänheten inte trodde på och familjen drabbades hårt av omgivningens dom. Om de var skyldiga eller inte vet jag inte men filmen kör på teorin att de var helt ovetande.

Storyn känner man till om man läste tidningarna 2008/2009 så det är inte direkt spännande att ”se hur det går”. Det filmen vinner på är skådisarna som är mycket bra. DeNiro spelar Bernie, Michelle Pfeiffer hans fru och sönerna spelas av de inte lika kända skådisarna Alessandro Nivola och Hank Azaria men de är alla mycket duktiga. Det är ett deprimerande familjedrama som man får sig till livs. Svaret på varför Bernie gjorde som han gjorde ges inte direkt och frågan är om man någonsin kommer reda på varför. Själv hävdar han att han utnyttjade folks girighet och att det brist på kontroll gjorde det hela möjligt. Ett tunt försvar i mina ögon.

Det som är bekymmersamt är att folk i allmänhet köper att man kan få bete sig så här. Senaste decennierna har vi haft olika kriser som berott på bankers eller vissa individers snikenhet. Folk protesterar, politiker ska ta till med hårdhandskarna men när det värsta lagt sig sitter mer eller mindre samma personer kvar i orubbat bo och folk slutar bry sig. I skrivande stund sitter det säkerligen en antal ”Bernie Madoffs” runt om i världen i full färd med att plundra människor och stater på pengar därför att marknaden och vi tillåter dem att göra det.

Regi: Barry Levinson

betyg: 7/10

Tjuren från Bronx (1980 USA)

Scorseses Tjuren från Bronx brukar kallas för världens bästa boxningsfilm. Jag vet inte om jag håller med om detta men den är hur som helst en klart sevärd film. Vi får här följa boxaren Jake LaMotta (världsmästare i mellanvikt 1949 – 1951) i en rise and fall historia. Just dessa historier verkar Scorsese ha ett gott öga till och de brukar bli ganska lyckade. I Tjuren från Bronx kan man nog ställa sig frågan om det överhuvudtaget finns något rise i berättelsen då huvudpersonen är labil redan från start och kan aldrig riktigt uppskatta sin framgång. Det är en osympatiskt porträtt regissören tecknar av en man som är paranoid och talar med nävarna både i och utanför ringen. Den som får ta de värsta smällarna är han fru som boxaren ständigt misstänker är otrogen.

DeNiro gör en bra rollprestation då filmen är gjord under den del av hans karriär när han skådespelade och inte som nu då han oftast bara spelar DeNiro. Trots att det är en tragisk historia slår berättelsen över vid ett par tillfällen beroende på att de flesta iblandade är så absurt heta på gröten att de blir svåra att ta på allvar. En del scener påminner mer om Tom & Jerry än ett drama.

Boxningsscenerna är snygga och fotot av Michael Chapman utsökt men likt många BOATS filmer dras Tjuren från Bronx med problemet att den blir lite fragmentarisk och berättar bara väl valda delar av LaMottas liv. Jag sitter t.ex och undrar över om han försonades med sin bror och lite annat smått och gott under eftertexterna. Nu vet jag att man inte kan klämma ihop en människas liv på två timmar ( Stone lyckades iofs på tre i Nixon) men känslan av att Scorsese gapar över lite för mycket är påtaglig och lämnar mig som tittare lite otillfredsställd. Trots detta är det en förbaskat snygg film som är klart sevärd.

Regi: Martn Scorsese

Betyg: 7/10

1900 (1976 Italien)

Förra veckan avnjöt (?) jag en italiensk film på över fem timmar som handlar om mer eller mindre obalanserade människor på den italienska landsbygden under första halvan av 1900 talet. Det finns lättsammare saker att syssla med under julledigheten – tro mig.

Filmens huvudpersoner är de två pojkarna Alfredo och Olmo som föds på samma dag i början av förra seklet. Alfredo är sonson till en rik godsägare och Olmo är en oäkting som tas upp i gemenskapen bland lantbrukarna på godset. Genom dessa två pojkars uppväxt  får man ta del av Italiens historia från 1901 – 1945.

Min kollega Jacob kallade 1900 för en mustig film något jag skriver under på. Filmens är mycket naturalistisk och saker man inte direkt är van att se i filmer visas i bild, häströvs massage, grisslakt, erigerade penisar, tvångsmatning av bajs och andra saker som man tydligen sysslade med på den italienska landsbygden. Vidare verkar inte en enda människa i filmen vara vid sina sinnens fulla bruk. De ger kort och gott ett mycket obalanserat intryck och allt gestaltas med så stora gester att skådisarna på Dramaten skulle känna sig som fisken i vattnet om de varit med i produktionen. 1900 är som sagt italiensk vilket betyder att skådisarna är dubbade. Till en början är det lite svårt att vänja sig med en Donald Sutherland och Robert DeNiro som kacklar på italienska men jag vande mig ganska snabbt. Slutligen är regissören Bertolucci lite väl tjatig i sin romantisering av socialismen. I hans värld verkar höjden av glädje vara att få springa runt med en röd fana och skrika slagord om jag inte missminner så slutade hans Den siste kejsaren på ett liknande vis.

Trots allt ovanstående och trots att jag tappat räkningen på hur många gånger jag somnade och fick starta om tittningen så är 1900 om inte annat åtminstone sevärd. Det är en mycket vacker film med utsökta miljöer. Historien engagerar mig och även om alla verkar vara mer eller mindre smågalna så bryr jag mig trots allt om rollfigurernas öden. Filmen är inte bara en fest för ögat även örat får sitt då det är Ennio Morricone som står för musiken. 1900 är en lite speciell filmupplevelse absolut inte jättebra och det lär dröja innan jag ser om den men det är en upplevelse jag definitivt inte vill vara utan.

Regi: Bernardo Bertolucci

Betyg: 5/10

 

Cop land (1997 USA)

Jag har alltid hävdat att Sly är en bättre skådis än han får chansen att visa. Många gånger hamnar han i ganska usla filmer t.ex Cobra, Rhinestone eller varför inte pekoralen Over the top? Ibland så händer det att han prickar rätt t.ex First blood, Cliffhanger och dagens rulle Cop land. Jag antar att Stallone helt saknar det som ibland kallas fingertoppskänsla.

I Cop land handlar det om korrumperade snutar. Poliser i NYC har köpt upp fastigheter på andra sidan Hudsonfloden i delstaten New Jersey och har bildat ett samhälle där lag och ordning råder. Kruxet är att pengarna de köpte sina hus för kommer från maffian och poliserna ser allt som oftast mellan fingrarna vid en del brott bara summan är den rätta. Staden har en sheriff , Freddy (Sly), som gärna vill bli snut men kan inte då han är döv på ena örat. Freddy anar men väljer att blunda för oegentligheterna som pågår under hans näsa. När han en dag blir kontaktad av en utredare som undersöker poliskorruption tvingas Freddy så sakta att ta ställning.

Cop land är ingen actionfilm det är mer ett drama med vissa thrillerinslag. Filmens styrka är alla fina skådisar i både små och stora roller samt att man som tittare verkligen bryr sig om Freddy. Han är en snäll man som helt enkelt haft otur här i livet. Filmen bygger sakta men säkert upp mot en final som mynnar ut i en lite annorlunda shootout. Det är ganska slitna gubbar som ska skjuta vilt omkring sig så den som vill ha John Woo skutt i slowmotion får leta på annat håll. Nackdelen med filmen är att det är såpass intressanta karaktärer att jag vill veta mer om personerna. En långfilm kändes alldeles för kort. Om Cop land hade varit en miniserie på t.ex HBO där alla historier fått ta den tid de behövde hade det nog kunnat bli närapå ett mästerverk. Nu blir det en anings rumphugget.

Regi: James Mangold

Betyg: 7/10

Silver linings playbook (2012 USA)

Om man skulle ska och skärskåda oss själva och människor i vår närhet skulle man troligtvis finna en och annan sak i vårt beteende som möjligtvis inte skulle klassas som normalt. Kanske en sida av oss själva som vi försöker dölja för omvärlden. Personerna i Silver Linings playbook har dock inga problem med att visa upp den sidan. Pat har precis kommit ut från sinnessjukhuset efter att ha försök döda sin frus älskare. Då frun flyttat och sålt deras hus bor han hemma hos sina föräldrar. Ett hem där pappan är maniskt besatt av det lokala fotbollslaget och när laget har match är hemmet att likna vid en krigszon. Pat har även en vän som verkar ha ett lyckligt liv men känner att han håller på att kvävas av omvärlden och sin frus krav på att vara framgångsrik. Under en middagsbjudning hos sin vän möter Pat Tiffany, en kvinna som också (någon förvånad vid det här laget) mår dåligt då hennes man dött. Tiffany och Pat börjar umgås men de blir inte ett par då Pat är övertygad om att han och hans fru ska bli tillsammans igen bara han får en möjlighet att förklara sig. Tiffany lovar att förmedla ett brev till frun om Pat ställer upp som hennes partner i en danstävling.

Det här var något så ovanligt som en feelgoodfilm om människor som i olika grad mår dåligt. Jag hade roligt under filmens gång, en film som bäst kan beskrivas som hela havet stormar för folk gapar, skriker och har sammanbrott om vartannat men samtidigt är folk i karaktärernas omgivning relativt förstående för deras problem något som gjorde att filmen gav mig en varm känsla. Skådisarna presterar bra och Jennifer Lawrence var välförtjänt för sin Oscar i rollen som Tiffany. Hon är arg, desperat, kvick och känslig på en och samma gång och har ett språk som en sjöman. En mycket underhållande och spännande karaktär.T.o.m Wilson Tucker som har en biroll är bra, något som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva än mindre skriva. Den största gåtan är nog hur Dolores, Pats mamma inte blivit galen av att vistas under samma tak som dessa män.

Efter att ha sett filmen var jag nöjd, mycket nöjd men den har tappat lite efter ett par dagar. Kanske beror det att den på sina ställen känns en aning spretig då det är många personer som är med och alla får kanske inte den tid de borde få. Men den är klart sevärd och ett alternativ till alla förutsägbara och kräkframkallade rom-coms som översvämmar marknaden.

Regi: David O. Russell

Betyg: 7/10

The Untouchables vs. Gangster squad

När jag såg Gangster squad för en tid sedan insåg jag att filmen mer eller mindre var en kopia (åtminstone till handlingen) av De Palmas 80-tals film The Untouchables. Jag såg då om den sistnämnda filmen och här kommer nu mitt domslut. Gosling mot Costner, L.A mot Chicago, Cohen mot Capone. Vilken är den bästa filmen? Läsare av bloggen är bekanta med mina känslor inför ”regissören” De Palma men som jag tidigare sagt: ”Every dog has his day”

The Untouchables (1987)

Under förbudstiden håller gangstern Al Capone (De Niro) Chicago i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen Elliot Ness (Costner) har det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Capone. På förslag av en polis, Malone (Connery), bildar Ness en grupp poliser som går under namnet The Untochables dvs de är omutbara och kampen mot Capone kan starta.

Filmen är otroligt snygg, man förflyttas tillbaka till 20 och 30 talets Chicago. Musiken av Morricone är su-ve-rän, scenen där Capone introduceras är outstandig. En härlig kameraåkning ackompanjerad av pampigt blås sätter mig i stämning direkt. Storyn flyter på bra och skådisarna gör det de ska. Man tar sig friheter med verkligheten men håller sig inom Caponemytologin någotsånär. Det är två relativt trevliga timmar man har framför rutan, men inte utan invändningar.

Med De Palma bakom kameran kan man aldrig bli riktigt nöjd. Mot slutet av filmen måste regissören av för mig obegripliga skäl göra en blinkning (blinkning och blinkning, jag skulle nog snarare vilja kalla det långtradarhelljus) till Pansarkryssaren Potemkin. Resultatet är övertydligt, utdraget och rent pinsamt. Sean Connerys rollfigur Mallone blir lite tjatig i längden då han likt Yoda gödslar med visdomsord till höger och vänster men det kanske man ska lägga manusförfattaren Mamet till last.

Trots dessa invändningar är The Untouchables en godkänd film som jag sett ett antal gånger och kommer troligen att se om trots den jävla barnvagnsscenen och Connerys pladdrande.

Gangster Squad is a 2013

Under de sena 40-talet håller gangstern Mickey Cohen (Penn) Los Angeles i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen John O’Mara (Josh Brolin) får av sin chef det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Cohen. O’Mara bildar en grupp poliser som går under namnet The Gangster squad och kampen mot Cohen kan starta.

Med en rollista bestående av Josh Brolin, Ryan Gosling, Sean Penn, Emma Stone och Nick Nolte kan man sälja vilken skit som helst och tyvärr är det precis vad man gör i fallet med Gangster squad. Skådisarna verkar vilsna och filmen har vare sig nerv eller styrfart. Än värre är Penns groteska överspel och ensemblems påklistrade försök i att vara coola. Spektaklet avslutas med en pinsam uppgörelse mellan Brolin och Penn. Där och då la jag med ett tyst stön ansiktet i händerna i biomörkret och mumlande: ”Et tu Gosling”. För jag hade fram tills dess levt i villfarelsen att Gosling omöjligen kunde delta i en dålig film. Gangster squad är kort och gott en tramsig film som inte verkar veta vad den vill. Man försöker göra något sorts actiondrama och det funkar inte alls. Filmen känns trots skådisar och påkostade scener som ett hafsverk. En förklaring till haveriet kan vara att man hastigt fick klippa om filmen efter förra sommares skottlossning på en biograf i USA. En scen i filmen var just en skottlossning på en biograf. Kanske gjorde det att storyn tappade sin balans och kom i otakt, vad vet jag?  Det kan även bero på att en del tittare (jag) hade för stora förväntningar på den här filmen. Hur som helst var Gangster squad en oangenäm upplevelse.

Vad bli då domen. Håll i hatten: De Palma går på knock – undrens tid är inte förbi.

The Untouchables – 6/10

Gangster Squad – 3/10

ALIM: Taxi driver (1976 USA)

Det finns en risk med att se om gamla godingar nämligen att de inte längre är speciellt goda. När jag såg om Taxi driver härom veckan kände jag mig både lite besviken och förvånad. Vad var det som gjorde att jag gillade den här filmen så mycket en gång i tiden? Troligtvis var det att storyn var orginell, nu för tiden är filmens tema vardagsmat, De Niro kändes fräsch när jag såg filmen för första gången, numera går han på halvfart och verkar hoppa på lite vad som helst bara det ger lite klirr i kassan. Det kan vara tankar och känslor som dessa som gör att filmens magi inte riktigt längre består. I Taxi driver har tiden stått stilla men här i veckan satt De Niro i TV med konstig frilla och var ett bevis att allt åldras inte med värdighet, vare sig det är filmer eller personer.

Keitel & De Niro

Trots denna lätt negativa inledning vill jag dock påpeka att Taxi driver är en intressant och definitivt sevärd film. Taxi driver hade däremot kunnat bli en ganska medioker historia då Brian de Palma var först inkopplad som regissör men han byttes turligt nog ut mot Martin Scorsese. Innan Scorsese kom ombord som regissör så var både  Dustin Hoffman och Jeff Bridges påtänkta att spela Travis Bickle. I.o.m Scorsese blev det De Niro som spelade huvudrollen. I rollen som Betsy, Bickles kärleksintresse, ville Scorsese ha en Cybill Sheperd typ. Sheperds agent hörde talas om detta och frågade om inte Scorsese var intresserad av att ha med den riktiga Sheperd i rollen som Betsy. Karaktären Iris, en 12 årig prostituerad,  spelas av Jody Foster. Till den rollen verkar varenda skådis jämngammal med Foster ha sökt eller vad sägs om:  Ellen Barkin, Kim Basinger, Geena Davis, Michelle Pfeiffer, Brooke Shields och Debra Winger för att bara nämna några få.

Fem år senare fick Taxi driver ett otrevligt efterspel då John Hinckley, Jr ”inspirerad” av filmen sköt Ronald Reagan. Hinckley var besatt av Foster och sökte hennes uppmärksamhet.

Taxi driver handlar om vietnamveteran Travis Bickle som inte kan sova på nätterna. För att fördriva tiden kör han taxi och under sina resor i staden växer hans hat mot samhället och speciellt då de kriminella elementen som knarklangare, horor, hallickar m.m. Efter att Travis har blivit nobbad av en tjej, Betsy, bestämmer han sig för att rensa upp i skiten och han väljer att börja med att ”rädda” Iris, en 12 årig protistuerad.

För att undvika att filmen skulle få en x-stämpel var Scorsese tvungen att ändra färgen på blodet i slutscenerna.

Jag har blivit äldre och kanske klokare och Bickle som tidigare (när man var en korkad tonåring) var cool ser jag nu som den han verkligen är: En stolle som skulle behöva vård på valfri psykiatrisk avdelning. Detta gör att jag alinierar mig mot filmens huvudperson, han är bara konstig och besvärande. Travis är en ganska trist galning och filmen utveclas till en intressant men lite småtråkig inblick i en störd människas sinne. Manusförfattaren Paul Schrader hade baserat delar av Travis tankar på Arthur Bremers dagböcker. Bremer är troligtvis okänd för den stora allmänheten men 1972 sköt han politikern George Wallace som siktade på presidentposten. Då De Niro i stort sett är med i varenda scen utvecklas filmen till en enda lång monolog av en galning (för tro inte att De Niro är tyst om han är ensam i bild, pratar han inte med sig själv så bjuder Taxi driver på massiva voice-overs av, just det, De Niro) något som kan vara underhållande men inte i två timmar. Taxi driver är kort och gott lite småseg.

De Niros ”Are you talking to me?” monolog torde vara ganska välkänd. Monologen är improviserad men uppgifterna om inspirationen till den varierar: Allt från Bruce Springsteen till ståupp komiker nämns.

Det finns många bra saker med filmen. Skådisarna är mycket bra och De Niro går helhjärtat in i rollen som Bickle. Bla tränade han upp sig, körde taxi i NYC och lyssnade på Bremers dagböcker i timmar. Då detta är en film som gjordes innan De Niro började spela De Niro så är han mycket övertygande i sitt porträtt av Travis Bickle. Sheperd och Foster är även de bra men deras insats skuggas av De Niro som drar åt sig all min uppmärksamhet. Harvey Keitel dyker upp i en liten men viktig roll som hallick. Till en början skulle alla filmens skurkar spelas av färgade skådespelare men Scorsese som kände att berättelsen riskerade slå an en rasistisk ton bytte ut karaktärerna mot vita skådespelare.

Där Taxi driver lyckas allra bäst är i kameraarbetet och miljöerna som tillsammans med Bernard Herrmanns fantastiska soundtrack skapar ett nästan drömlikt NYC fjärran från skyskrapor, gltter och glamor. Det är när Travis kör sin taxi på regnvåta skitiga gator som Taxi driver är som bäst.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

ALIM: The Godfather II (1974 USA)

Efter succen med första filmen hade Coppola inte svårt att skaka fram  pengar till uppföljaren. En annan sak som succen banade vägen för var att Coppola denna gång fick arbeta i stort sett i fred utan att ha några filmbolagschefer som lade näsan i blöt.

När Gudfadern II startar har det passerat några år sedan vi träffade familjen Corleone. Familjen har flyttat en stor del av sin verksamhet till Nevada, en flytt som påbörjades så smått i förra filmen. Likt Gudfadern börjar den här filmen med en familjefest, Michaels son Anthonys konfirmation. Familjemedlemmar och andra betydelsefulla personer presenteras lätt och ledigt under filmens första halvtimme. Michael har inlett ett samarbete med en gammal kollega till sin far, Hyman Roth (en karaktär som är baserad på verklighetens gangster Meyer Lanski). Tanken är att de två ska investera pengar i Kuba som styrs av diktatorn Batista. Den del av historen som utspelar sig på Kuba följer verklighetens händelser ganska väl. Maffian hade stora intressen på ön som var lite av en fristad för mindre hederliga organisationer under 50-talet.

Pacino i rollen som Michae Corleone. Filmen är även visuellt mörk tom så mörk att filmens fotograf Gordon Willis uttryckte sitt missnöje.

Samtidigt som vi tar del av Corleones liv under 50-talet berättas historien om hur Vito Corleone etablerade sin familj i USA kring sekelskiftet. Filmen hoppar mellan dessa två epoker. Till en början var hoppen mer frekventa men testpubliken ogillade detta och man klippte om filmen så de två historierna berättas i längre episoder.Om man av en händelse skulle råka se tv-filmen är berättelsen kronologisk så Gudfadern II utgör både början och slutet på tv-serien.

DeNiro som Vito Corleone i 20-talets NYC.

Gudfadern II är en mycket mörkare film än ettan trots miljöer som Nevada, Kuba och Florida. Borta är den familjära trevnaden som präglar första filmen. Michael har sin familj omkring sig men han litar inte på någon. Han ser intriger överallt och där Vito trivdes med livet som maffiaboss verkar det mest vara en börda för Michael. Detta märks än tydligare då man tar del av Vitos tid i 20-talets NYC. Kontrasterna mellan de två personligheterna Vito och Michael förstärks tack vare tidshoppen.

Pacino och Cazale. Cazales kostym är förskräcklig.

På skådespelarfronten har jag inget att invända. Pacino briljerar som den lågmälde men allt mer pananoide Michael. Han är helt enkelt livsfarlig i sin stillsamhet. Coppola hade tänkt att Brando skulle reprisera sin roll som Vito i unga år men ändrade sig och gav rollen till DeNiro som hade hade provspelat i Gudfadern. Då detta var i början av DeNiros karriär bjuder han på en bra skådespelarinsats, numera brukar han mest spela sig själv på halvfart. Det var även tänkt att Brando skulle vara med i filmens slutscen. Men Brando är Brando och han dök inte upp på inspelningsdagen så man fick improvisera. John Cazale i rollen som Fredo, Michaels osäkre storebror, är fantastisk. Tragiskt nog gick Cazale bort i cancer redan 1978 synd på en så bra talang. I övrigt har man lyckats bra i rollbesättningen i både små och stora roller. Roligaste karaktären är nog Frank Pentangeli som nära nog är en karikatyr av en maffiaboss. Michael V. Gazzo som spelar Pentangeli ligger farligt nära gränsen till att spela över men han klarar sig med hedern i behåll. Jag undrar om Gazzo åt krita innan inspelningen för att få sin hesa röst.

Gazzo som Frank Pentangeli. den uppmärksamme ser att Harry Dean Stanton sitter bakom Gazzo.

Gudfadern II är minst lika bra som sin föregångare. Coppola lyckas med att utveckla berättelsen och ge filmen en egen ton och identitet. Jag minns att jag inte gillade filmen när jag såg den för första gången. Jag tyckte helt enkelt att den var för dyster i jämförelse med ettan. I dag är den emellertid en av mina favoriter i genren. Coppola gick vidare med sitt filmskapande men tyvärr fanns det bara en väg att gå efter dessa två fantastiska filmer, nedåt. Ibland har han glimtat till under decennienas gång men dottern Sofia är en avsevärt mer intressant filmskapare idag än sin far.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10