Tjuren från Bronx (1980 USA)

large_wWVfkkt40Jn8P0SVxFt8Dr46LPKScorseses Tjuren från Bronx brukar kallas för världens bästa boxningsfilm. Jag vet inte om jag håller med om detta men den är hur som helst en klart sevärd film. Vi får här följa boxaren Jake LaMotta (världsmästare i mellanvikt 1949 – 1951) i en rise and fall historia. Just dessa historier verkar Scorsese ha ett gott öga till och de brukar bli ganska lyckade. I Tjuren från Bronx kan man nog ställa sig frågan om det överhuvudtaget finns något rise i berättelsen då huvudpersonen är labil redan från start och kan aldrig riktigt uppskatta sin framgång. Det är en osympatiskt porträtt regissören tecknar av en man som är paranoid och talar med nävarna både i och utanför ringen. Den som får ta de värsta smällarna är han fru som boxaren ständigt misstänker är otrogen.

DeNiro gör en bra rollprestation då filmen är gjord under den del av hans karriär när han skådespelade och inte som nu då han oftast bara spelar DeNiro. Trots att det är en tragisk historia slår berättelsen över vid ett par tillfällen beroende på att de flesta iblandade är så absurt heta på gröten att de blir svåra att ta på allvar. En del scener påminner mer om Tom & Jerry än ett drama.

Boxningsscenerna är snygga och fotot av Michael Chapman utsökt men likt många BOATS filmer dras Tjuren från Bronx med problemet att den blir lite fragmentarisk och berättar bara väl valda delar av LaMottas liv. Jag sitter t.ex och undrar över om han försonades med sin bror och lite annat smått och gott under eftertexterna. Nu vet jag att man inte kan klämma ihop en människas liv på två timmar ( Stone lyckades iofs på tre i Nixon) men känslan av att Scorsese gapar över lite för mycket är påtaglig och lämnar mig som tittare lite otillfredsställd. Trots detta är det en förbaskat snygg film som är klart sevärd.

Regi: Martn Scorsese

Betyg: 7/10

1900 (1976 Italien)

1900Förra veckan avnjöt (?) jag en italiensk film på över fem timmar som handlar om mer eller mindre obalanserade människor på den italienska landsbygden under första halvan av 1900 talet. Det finns lättsammare saker att syssla med under julledigheten – tro mig.

Filmens huvudpersoner är de två pojkarna Alfredo och Olmo som föds på samma dag i början av förra seklet. Alfredo är sonson till en rik godsägare och Olmo är en oäkting som tas upp i gemenskapen bland lantbrukarna på godset. Genom dessa två pojkars uppväxt  får man ta del av Italiens historia från 1901 – 1945.

Min kollega Jacob kallade 1900 för en mustig film något jag skriver under på. Filmens är mycket naturalistisk och saker man inte direkt är van att se i filmer visas i bild, häströvs massage, grisslakt, erigerade penisar, tvångsmatning av bajs och andra saker som man tydligen sysslade med på den italienska landsbygden. Vidare verkar inte en enda människa i filmen vara vid sina sinnens fulla bruk. De ger kort och gott ett mycket obalanserat intryck och allt gestaltas med så stora gester att skådisarna på Dramaten skulle känna sig som fisken i vattnet om de varit med i produktionen. 1900 är som sagt italiensk vilket betyder att skådisarna är dubbade. Till en början är det lite svårt att vänja sig med en Donald Sutherland och Robert DeNiro som kacklar på italienska men jag vande mig ganska snabbt. Slutligen är regissören Bertolucci lite väl tjatig i sin romantisering av socialismen. I hans värld verkar höjden av glädje vara att få springa runt med en röd fana och skrika slagord om jag inte missminner så slutade hans Den siste kejsaren på ett liknande vis.

Trots allt ovanstående och trots att jag tappat räkningen på hur många gånger jag somnade och fick starta om tittningen så är 1900 om inte annat åtminstone sevärd. Det är en mycket vacker film med utsökta miljöer. Historien engagerar mig och även om alla verkar vara mer eller mindre smågalna så bryr jag mig trots allt om rollfigurernas öden. Filmen är inte bara en fest för ögat även örat får sitt då det är Ennio Morricone som står för musiken. 1900 är en lite speciell filmupplevelse absolut inte jättebra och det lär dröja innan jag ser om den men det är en upplevelse jag definitivt inte vill vara utan.

Regi: Bernardo Bertolucci

Betyg: 5/10

 

Cop land (1997 USA)

20110201095618!Cop_Land_1997Jag har alltid hävdat att Sly är en bättre skådis än han får chansen att visa. Många gånger hamnar han i ganska usla filmer t.ex Cobra, Rhinestone eller varför inte pekoralen Over the top? Ibland så händer det att han prickar rätt t.ex First blood, Cliffhanger och dagens rulle Cop land. Jag antar att Stallone helt saknar det som ibland kallas fingertoppskänsla.

I Cop land handlar det om korrumperade snutar. Poliser i NYC har köpt upp fastigheter på andra sidan Hudsonfloden i delstaten New Jersey och har bildat ett samhälle där lag och ordning råder. Kruxet är att pengarna de köpte sina hus för kommer från maffian och poliserna ser allt som oftast mellan fingrarna vid en del brott bara summan är den rätta. Staden har en sheriff , Freddy (Sly), som gärna vill bli snut men kan inte då han är döv på ena örat. Freddy anar men väljer att blunda för oegentligheterna som pågår under hans näsa. När han en dag blir kontaktad av en utredare som undersöker poliskorruption tvingas Freddy så sakta att ta ställning.

Cop land är ingen actionfilm det är mer ett drama med vissa thrillerinslag. Filmens styrka är alla fina skådisar i både små och stora roller samt att man som tittare verkligen bryr sig om Freddy. Han är en snäll man som helt enkelt haft otur här i livet. Filmen bygger sakta men säkert upp mot en final som mynnar ut i en lite annorlunda shootout. Det är ganska slitna gubbar som ska skjuta vilt omkring sig så den som vill ha John Woo skutt i slowmotion får leta på annat håll. Nackdelen med filmen är att det är såpass intressanta karaktärer att jag vill veta mer om personerna. En långfilm kändes alldeles för kort. Om Cop land hade varit en miniserie på t.ex HBO där alla historier fått ta den tid de behövde hade det nog kunnat bli närapå ett mästerverk. Nu blir det en anings rumphugget.

Regi: James Mangold

Betyg: 7/10

Silver linings playbook (2012 USA)

Silver-Linings-PlaybookOm man skulle ska och skärskåda oss själva och människor i vår närhet skulle man troligtvis finna en och annan sak i vårt beteende som möjligtvis inte skulle klassas som normalt. Kanske en sida av oss själva som vi försöker dölja för omvärlden. Personerna i Silver Linings playbook har dock inga problem med att visa upp den sidan. Pat har precis kommit ut från sinnessjukhuset efter att ha försök döda sin frus älskare. Då frun flyttat och sålt deras hus bor han hemma hos sina föräldrar. Ett hem där pappan är maniskt besatt av det lokala fotbollslaget och när laget har match är hemmet att likna vid en krigszon. Pat har även en vän som verkar ha ett lyckligt liv men känner att han håller på att kvävas av omvärlden och sin frus krav på att vara framgångsrik. Under en middagsbjudning hos sin vän möter Pat Tiffany, en kvinna som också (någon förvånad vid det här laget) mår dåligt då hennes man dött. Tiffany och Pat börjar umgås men de blir inte ett par då Pat är övertygad om att han och hans fru ska bli tillsammans igen bara han får en möjlighet att förklara sig. Tiffany lovar att förmedla ett brev till frun om Pat ställer upp som hennes partner i en danstävling.

Det här var något så ovanligt som en feelgoodfilm om människor som i olika grad mår dåligt. Jag hade roligt under filmens gång, en film som bäst kan beskrivas som hela havet stormar för folk gapar, skriker och har sammanbrott om vartannat men samtidigt är folk i karaktärernas omgivning relativt förstående för deras problem något som gjorde att filmen gav mig en varm känsla. Skådisarna presterar bra och Jennifer Lawrence var välförtjänt för sin Oscar i rollen som Tiffany. Hon är arg, desperat, kvick och känslig på en och samma gång och har ett språk som en sjöman. En mycket underhållande och spännande karaktär.T.o.m Wilson Tucker som har en biroll är bra, något som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva än mindre skriva. Den största gåtan är nog hur Dolores, Pats mamma inte blivit galen av att vistas under samma tak som dessa män.

Efter att ha sett filmen var jag nöjd, mycket nöjd men den har tappat lite efter ett par dagar. Kanske beror det att den på sina ställen känns en aning spretig då det är många personer som är med och alla får kanske inte den tid de borde få. Men den är klart sevärd och ett alternativ till alla förutsägbara och kräkframkallade rom-coms som översvämmar marknaden.

Regi: David O. Russell

Betyg: 7/10

The Untouchables vs. Gangster squad

När jag såg Gangster squad för en tid sedan insåg jag att filmen mer eller mindre var en kopia (åtminstone till handlingen) av De Palmas 80-tals film The Untouchables. Jag såg då om den sistnämnda filmen och här kommer nu mitt domslut. Gosling mot Costner, L.A mot Chicago, Cohen mot Capone. Vilken är den bästa filmen? Läsare av bloggen är bekanta med mina känslor inför ”regissören” De Palma men som jag tidigare sagt: ”Every dog has his day”

untouchables-posterThe Untouchables (1987)

Under förbudstiden håller gangstern Al Capone (De Niro) Chicago i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen Elliot Ness (Costner) har det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Capone. På förslag av en polis, Malone (Connery), bildar Ness en grupp poliser som går under namnet The Untochables dvs de är omutbara och kampen mot Capone kan starta.

Filmen är otroligt snygg, man förflyttas tillbaka till 20 och 30 talets Chicago. Musiken av Morricone är su-ve-rän, scenen där Capone introduceras är outstandig. En härlig kameraåkning ackompanjerad av pampigt blås sätter mig i stämning direkt. Storyn flyter på bra och skådisarna gör det de ska. Man tar sig friheter med verkligheten men håller sig inom Caponemytologin någotsånär. Det är två relativt trevliga timmar man har framför rutan, men inte utan invändningar.

Med De Palma bakom kameran kan man aldrig bli riktigt nöjd. Mot slutet av filmen måste regissören av för mig obegripliga skäl göra en blinkning (blinkning och blinkning, jag skulle nog snarare vilja kalla det långtradarhelljus) till Pansarkryssaren Potemkin. Resultatet är övertydligt, utdraget och rent pinsamt. Sean Connerys rollfigur Mallone blir lite tjatig i längden då han likt Yoda gödslar med visdomsord till höger och vänster men det kanske man ska lägga manusförfattaren Mamet till last.

Trots dessa invändningar är The Untouchables en godkänd film som jag sett ett antal gånger och kommer troligen att se om trots den jävla barnvagnsscenen och Connerys pladdrande.

gangstersquadGangster Squad is a 2013

Under de sena 40-talet håller gangstern Mickey Cohen (Penn) Los Angeles i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen John O’Mara (Josh Brolin) får av sin chef det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Cohen. O’Mara bildar en grupp poliser som går under namnet The Gangster squad och kampen mot Cohen kan starta.

Med en rollista bestående av Josh Brolin, Ryan Gosling, Sean Penn, Emma Stone och Nick Nolte kan man sälja vilken skit som helst och tyvärr är det precis vad man gör i fallet med Gangster squad. Skådisarna verkar vilsna och filmen har vare sig nerv eller styrfart. Än värre är Penns groteska överspel och ensemblems påklistrade försök i att vara coola. Spektaklet avslutas med en pinsam uppgörelse mellan Brolin och Penn. Där och då la jag med ett tyst stön ansiktet i händerna i biomörkret och mumlande: ”Et tu Gosling”. För jag hade fram tills dess levt i villfarelsen att Gosling omöjligen kunde delta i en dålig film. Gangster squad är kort och gott en tramsig film som inte verkar veta vad den vill. Man försöker göra något sorts actiondrama och det funkar inte alls. Filmen känns trots skådisar och påkostade scener som ett hafsverk. En förklaring till haveriet kan vara att man hastigt fick klippa om filmen efter förra sommares skottlossning på en biograf i USA. En scen i filmen var just en skottlossning på en biograf. Kanske gjorde det att storyn tappade sin balans och kom i otakt, vad vet jag?  Det kan även bero på att en del tittare (jag) hade för stora förväntningar på den här filmen. Hur som helst var Gangster squad en oangenäm upplevelse.

Vad bli då domen. Håll i hatten: De Palma går på knock – undrens tid är inte förbi.

The Untouchables – 6/10

Gangster Squad – 3/10

ALIM: Taxi driver (1976 USA)

Det finns en risk med att se om gamla godingar nämligen att de inte längre är speciellt goda. När jag såg om Taxi driver härom veckan kände jag mig både lite besviken och förvånad. Vad var det som gjorde att jag gillade den här filmen mycket en gång i tiden? Troligtvis var det att storyn var orginell, nu för tiden är filmens tema vardagsmat, De Niro kändes fräsch när jag såg filmen för första gången, numera går han på halvfart och verkar hoppa på lite vad som helst bara det ger lite klirr i kassan. Det kan vara tankar och känslor som dessa som gör att filmens magi inte riktigt längre består. I Taxi driver har tiden stått stilla men här i veckan satt De Niro i TV med konstig frilla och var ett bevis att allt åldras inte med värdighet, vare sig det är filmer eller personer.

Keitel & De Niro

Trots denna lätt negativa inledning vill jag dock påpeka att Taxi driver är en intressant och definitivt sevärd film. Taxi driver hade däremot kunnat bli en ganska medioker historia då Brian de Palma var först inkopplad som regissör men han byttes turligt nog ut mot Martin Scorsese. Innan Scorsese kom ombord som regissör så var både  Dustin Hoffman och Jeff Bridges påtänkta att spela Travis Bickle. I.o.m Scorsese blev det De Niro som spelade huvudrollen. I rollen som Betsy, Bickles kärleksintresse, ville Scorsese ha en Cybill Sheperd typ. Sheperds agent hörde talas om detta och frågade om inte Scorsese var intresserad av att ha med den riktiga Sheperd i rollen som Betsy. Karaktären Iris, en 12 årig prostituerad,  spelas av Jody Foster. Till den rollen verkar varenda skådis jämngammal med Foster ha sökt eller vad sägs om:  Ellen Barkin, Kim Basinger, Geena Davis, Michelle Pfeiffer, Brooke Shields och Debra Winger för att bara nämna några få.

Fem år senare fick Taxi driver ett otrevligt efterspel då John Hinckley, Jr ”inspirerad” av filmen sköt Ronald Reagan. Hinckley var besatt av Foster och sökte hennes uppmärksamhet.

Taxi driver handlar om vietnamveteran Travis Bickle som inte kan sova på nätterna. För att fördriva tiden kör han taxi och under sina resor i staden växer hans hat mot samhället och speciellt då de kriminella elementen som knarklangare, horor, hallickar m.m. Efter att Travis har blivit nobbad av en tjej, Betsy, bestämmer han sig för att rensa upp i skiten och han väljer att börja med att ”rädda” Iris, en 12 årig protistuerad.

För att undvika att filmen skulle få en x-stämpel var Scorsese tvungen att ändra färgen på blodet i slutscenerna.

Jag har blivit äldre och kanske klokare och Bickle som tidigare (när man var en korkad tonåring) var cool ser jag nu som den han verkligen är: En stolle som skulle behöva vård på valfri psykiatrisk avdelning. Detta gör att jag alinierar mig mot filmens huvudperson, han är bara konstig och besvärande. Travis är en ganska trist galning och filmen utveclas till en intressant men lite småtråkig inblick i en störd människas sinne. Manusförfattaren Paul Schrader hade baserat delar av Travis tankar på Arthur Bremers dagböcker. Bremer är troligtvis okänd för den stora allmänheten men 1972 sköt han politikern George Wallace som siktade på presidentposten. Då De Niro i stort sett är med i varenda scen utvecklas filmen till en enda lång monolog av en galning (för tro inte att De Niro är tyst om han är ensam i bild, pratar han inte med sig själv så bjuder Taxi driver på massiva voice-overs av, just det, De Niro) något som kan vara underhållande men inte i två timmar. Taxi driver är kort och gott lite småseg.

De Niros ”Are you talking to me?” monolog torde vara ganska välkänd. Monologen är improviserad men uppgifterna om inspirationen till den varierar: Allt från Bruce Springsteen till ståupp komiker nämns.

Det finns många bra saker med filmen. Skådisarna är mycket bra och De Niro går helhjärtat in i rollen som Bickle. Bla tränade han upp sig, körde taxi i NYC och lyssnade på Bremers dagböcker i timmar. Då detta är en film som gjordes innan De Niro började spela De Niro så är han mycket övertygande i sitt porträtt av Travis Bickle. Sheperd och Foster är även de bra men deras insats skuggas av De Niro som drar åt sig all min uppmärksamhet. Harvey Keitel dyker upp i en liten men viktig roll som hallick. Till en början skulle alla filmens skurkar spelas av färgade skådespelare men Scorsese som kände att berättelsen riskerade slå an en rasistisk ton bytte ut karaktärerna mot vita skådespelare.

Där Taxi driver lyckas allra bäst är i kameraarbetet och miljöerna som tillsammans med Bernard Herrmanns fantastiska soundtrack skapar ett nästan drömlikt NYC fjärran från skyskrapor, gltter och glamor. Det är när Travis kör sin taxi på regnvåta skitiga gator som Taxi driver är som bäst.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

ALIM: The Godfather II (1974 USA)

Efter succen med första filmen hade Coppola inte svårt att skaka fram  pengar till uppföljaren. En annan sak som succen banade vägen för var att Coppola denna gång fick arbeta i stort sett i fred utan att ha några filmbolagschefer som lade näsan i blöt.

När Gudfadern II startar har det passerat några år sedan vi träffade familjen Corleone. Familjen har flyttat en stor del av sin verksamhet till Nevada, en flytt som påbörjades så smått i förra filmen. Likt Gudfadern börjar den här filmen med en familjefest, Michaels son Anthonys konfirmation. Familjemedlemmar och andra betydelsefulla personer presenteras lätt och ledigt under filmens första halvtimme. Michael har inlett ett samarbete med en gammal kollega till sin far, Hyman Roth (en karaktär som är baserad på verklighetens gangster Meyer Lanski). Tanken är att de två ska investera pengar i Kuba som styrs av diktatorn Batista. Den del av historen som utspelar sig på Kuba följer verklighetens händelser ganska väl. Maffian hade stora intressen på ön som var lite av en fristad för mindre hederliga organisationer under 50-talet.

Pacino i rollen som Michae Corleone. Filmen är även visuellt mörk tom så mörk att filmens fotograf Gordon Willis uttryckte sitt missnöje.

Samtidigt som vi tar del av Corleones liv under 50-talet berättas historien om hur Vito Corleone etablerade sin familj i USA kring sekelskiftet. Filmen hoppar mellan dessa två epoker. Till en början var hoppen mer frekventa men testpubliken ogillade detta och man klippte om filmen så de två historierna berättas i längre episoder.Om man av en händelse skulle råka se tv-filmen är berättelsen kronologisk så Gudfadern II utgör både början och slutet på tv-serien.

DeNiro som Vito Corleone i 20-talets NYC.

Gudfadern II är en mycket mörkare film än ettan trots miljöer som Nevada, Kuba och Florida. Borta är den familjära trevnaden som präglar första filmen. Michael har sin familj omkring sig men han litar inte på någon. Han ser intriger överallt och där Vito trivdes med livet som maffiaboss verkar det mest vara en börda för Michael. Detta märks än tydligare då man tar del av Vitos tid i 20-talets NYC. Kontrasterna mellan de två personligheterna Vito och Michael förstärks tack vare tidshoppen.

Pacino och Cazale. Cazales kostym är förskräcklig.

På skådespelarfronten har jag inget att invända. Pacino briljerar som den lågmälde men allt mer pananoide Michael. Han är helt enkelt livsfarlig i sin stillsamhet. Coppola hade tänkt att Brando skulle reprisera sin roll som Vito i unga år men ändrade sig och gav rollen till DeNiro som hade hade provspelat i Gudfadern. Då detta var i början av DeNiros karriär bjuder han på en bra skådespelarinsats, numera brukar han mest spela sig själv på halvfart. Det var även tänkt att Brando skulle vara med i filmens slutscen. Men Brando är Brando och han dök inte upp på inspelningsdagen så man fick improvisera. John Cazale i rollen som Fredo, Michaels osäkre storebror, är fantastisk. Tragiskt nog gick Cazale bort i cancer redan 1978 synd på en så bra talang. I övrigt har man lyckats bra i rollbesättningen i både små och stora roller. Roligaste karaktären är nog Frank Pentangeli som nära nog är en karikatyr av en maffiaboss. Michael V. Gazzo som spelar Pentangeli ligger farligt nära gränsen till att spela över men han klarar sig med hedern i behåll. Jag undrar om Gazzo åt krita innan inspelningen för att få sin hesa röst.

Gazzo som Frank Pentangeli. den uppmärksamme ser att Harry Dean Stanton sitter bakom Gazzo.

Gudfadern II är minst lika bra som sin föregångare. Coppola lyckas med att utveckla berättelsen och ge filmen en egen ton och identitet. Jag minns att jag inte gillade filmen när jag såg den för första gången. Jag tyckte helt enkelt att den var för dyster i jämförelse med ettan. I dag är den emellertid en av mina favoriter i genren. Coppola gick vidare med sitt filmskapande men tyvärr fanns det bara en väg att gå efter dessa två fantastiska filmer, nedåt. Ibland har han glimtat till under decennienas gång men dottern Sofia är en avsevärt mer intressant filmskapare idag än sin far.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10

Killer elite (2011 USA)

En legosoldat, Danny, bestämmer sig för att lämna branschen då han fått nog av allt dödande. När hans vän och mentor Hunter tas tillfånga av en shejk i landet Oman tvingas Danny att göra en comeback i branschen. Shejken vill att Danny ska mörda tre S.A.S  soldater. Dessa har nämligen dödat tre av shejkens söner, fullföljer inte Danny sitt uppdrag kommer Hunter att mördas. Danny samlar ihop sitt gamla gäng och sätter igång att planera de tre morden. Naturligtvis är uppdraget mer komplicerad än det först verkar vara och legosoldaterna kommer snart i konflikt med den hemliga organisationen The Feathermen.

Än en rulle jag nog skulle ha skippat om inte omslaget ståtat med Jason Stathams medverkan. Nu får han även sällskap av Robert de Niro som går på autopilot samt en härligt aggressiv Clive Owen i rollen som den motvilligt pensionerade S.A.S soldaten Spike. Studerar man filmomslaget lite närmare ser man att Dominic Purcell även är med i rollistan vilket kan ge anledning till oro. Purcell verkar dock ha tagit skådespelarlektioner sedan jag såg honom sist eller så kan det bero på att han är utrustad med en grotesk porrfilmsmustasch som kanske distraherar mig såpass mycket att jag inte märker hans eventuella brist på talang.

Killer elite är en klart godkänd actionthriller. Biljakter, slagsmål, skottlossning och en ganska häftig jakt över Londons hustak håller upp berättelsens tempo. Filmen är däremot inte speciellt spännande och man räknar ganska snart ut hur historien ska utveckla sig. Därmed har jag inte sagt att filmen är tråkig, tvärtom, två timmar i Stathams sällskap går ganska snabbt undan.

Regi: Gary McKendry

betyg: 6/10

Limitless ( 2011 USA )

Eddie Morras liv är inte direkt avundsvärt. Ont om pengar, inget jobb, har total idetorka på boken han skriver och som grädde på moset dumpad av sin flickvän. Av en slump möter han en gammal bekant som erbjuder honom att pröva en ny ”medicin” som tydligen har otroliga egenskaper. Att den bekante inte ljög märker Eddie snart. Medicinen har den verkan att man utnyttjar hjärnans hela kapacitet. På bara en dag lyckas Eddie skriva stora delar av sin bok, städa sin sunkiga lägenhet samt att charma och sätta på sin hyresvärds fru. När effekten avtar vill Eddie av naturliga själ ha mer och det leder till en massa problem: Ryska maffian, misstänkt för mord, jagad och naturligtvis har medicinen en och annan biverkning.

Bradley Cooper är kanske mest känd från filmen The Hangover och The A-team. Troligtvis jobbar han för att komma ur att castas som skojfrisk då han varit med att producera Limitless som är en ganska rapp och underhållande thriller. Någon större nagelbitare eller nyskapande film är det inte men den är som sagt ganska underhållande. Den enda som jag störde mig på var vocie-overn där Eddie berättar handlingen, det blir lite störande i längden men en petitess på det stora hela. En ganska perfekt film att se efter midsommarfirandet då nog många känner att deras hjärnor behöver vila lite. Även Paul och The Lincoln laywer är andra filmer som passar ganska perfekt en dag som denna. Fiffi har också sett filmen.

Regi: Neil Burger

Betyg: 6/10

Casino ( 1995 USA )

Casino är en ganska märklig film. Den känns som ett mellanting av en gangsterdokumentär och ett relationsdrama men regissören Scorcese lyckas länka samman dessa bitar bra. Vi får följa maffians infiltration av Las Vegas under tidigt sjuttiotal genom ögonen( eller rösten skulle nog vara mer rättvist att säga då  filmen troligtvis består av mer berättarröst än dialog ) av Sam Rothstein ( De Niro ). Han driver casinot ”Tangiers” och Nicky Santoro ( Pesci ) är hans medhjälpare. Rothstein har handplockats av maffian då han är en man som kan spelandets konst; vadhållning, black jack, roulette,you name it. Rothsteinvet precis hur man fuskar eller förbättrar oddsen. Då Las Vegas åtminstone i maffians ögon är lite av ett laglöst land beslutar sig Rothsteins kompis Santoro att hänga på. Sam vill hålla en låg profil, ett begrepp som Nicky är helt obekant med. När sedan Sam blir kär i och gifter sig med småfifflaren Ginger börjar vägen mot sammanbrottet.

Casino är löst baserad på verkliga händelser, både Rothstein och Santoro verkade i Las Vegas men under namnen Rosenthal och Spilotro. Man har ändrat en hel del i historien men i stora drag håller sig berättelsen ganska väl till verkligheten. Filmen är även det  andra samarbetet mellan författaren  Nicholas Pileggi och Martin Scorcese. Deras första samarbete var Goodfellas, i mitt tycke en av nittiotalets bästa filmer.

Casino når inte riktigt upp i samma höjder som Goodfellas men den ligger inte långt ifrån. De Niro spelar Rothstein med bravur, de scener där hans sjukliga kontrollbehov kommer i dagen är extra underhållande t.ex när han kräver att kocken på Tangiers ska ha exakt samma antal blåbär i restaurangens muffins. Pesci repriserar sin roll från Goodfellas och jag kan känna att det vore intressant om Scorsese hade varit lite modigare och castat två andra skådisar i huvudrollerna. Nu blir filmen lite väl lik Goddfellas i både form och innehåll. Sharon Stone är briljant i rollen som Rothsteins fru Ginger. Hon fick en välförtjänt Oscarsnominering för sin prestation.  Filmens svaghet är att det blir lite för mycket äktenskapsproblem och lite för många vändor med att paret skiljs åt och återförenas. Jag håller hellre till i casinot bland de enarmade banditerna, rouletten och tärningarna.

Jag har sett Casino ett antal gånger men detta var första gången jag tänkte på vad snygg filmen är i färgsättning och foto. Jag myser bland de klarröda mattorna och de gröna spelborden. Scorsese jobbar en del med motljus i filmen vilket ger berättelsen lite av ett sagoskimmer och Casino är kanske lite av en saga om uppgång och fall.

Regi; Martin Scorsese

Betyg: 9/10

Stone ( 2010 USA )

De Niro och Norton i samma film det var ett tag sedan, nämligen The Score från 2001. I Stone spelar De Niro övervakaren Jack Marby som utreder om fångar bör få en chans för en villkorlig frigivning. Norton är mordbrännaren Gerald Creeson som inser att Jack är hans biljett ut ur fängelset. Till sin hjälp att försöka snärja Jack tar Gerald sin fru Lucetta som spelas av Milla Jovovich.

Man har valt att kalla Stone för en psykologisk thriller . Jag misstänker att det är en omskriving av genren astrista filmer för gud såååå tråkig denna välspelade film var. Roligast hade nog skådisarna, De Niro funderade nog på hur mycket han skulle  frusta, sucka och andas genom näsan. Norton nog och softade  i sin trailer och tänkte på om han ska lägga till en stamning eller varför inte ett tic eller två till sin karaktär. Milla var nog mest glad att hon slapp agera mot zombies samt att hon får var med i en film som inte framförs i slowmotion. Vid det här laget har hon nog upptäckt att hon hamnade i en film där det är handlingen som går i slowmotion.  Jag tror nog att skådisarna hade jättetrevligt åt lite catering, tipsade varandra om olika skådespelartricks över en kopp kaffe och bara mös i allmännhet. Att filmen skulle bli engagerande tänkte nog ingen på. Det pratas och pratas i oändlighet uppblandat med lite sex och De Niros tunga andning genom näsan. That´s it.

Fiffi var lite mer postiv.

Regi: John Curran

Betyg: 2/10

Little Fockers ( 2010 USA )

Recensionerna om Litte Fockers har varit blandade. Adde fann den helt ok och Andreas ansåg att det var slöseri med tid jag hamnar nog någonstans mittemellan de två åsikterna. Intet nytt på västfroneten eller ”same procedure as last year” är två uttryck som jag tänker på när jag ser filmen. En anledning ges till att Greg tvingas umgås med sin svärfar från helvetet, Jack. Förvecklingar uppstår främst p.ga att Greg blir stressad av svärfaders vakande och kritiska öga. Allt slutar dock gott i ett kramgott konservativt mys där det betonas att familjen är viktigast. För att vara på den säkra sidan är även Owen Wilson (Kevin) med och Gregs asjobbiga föräldrar (Streisand och Hoffman) . Om jag fick välja skulle jag hellre ha Jack som pappa än de ”liberala” föräldrarna Focker. Laura Dern och Jessica Alba är även med på ett hörn men de gör vare sig till eller från i historien. Dern är en knepig rektor och Alba är ja, Alba på gott men mest ont. Jag vet inte, men jag inbillar mig att hon egentligen är en bra skådis men har en otrolig fingertoppskänsla att välja kassa roller i kassa filmer.

Den är inget större fel på filmen men som sagt jag har sett det förut och den tillför inget nytt, även skämten känns återanvända och gamla. Det är roligt att se alla kända skådisar och speciellt De Niro är bra på att spela grinig gubbe. Jag tror att Stiller och De Niro skulle kunna komma upp med något bättre men filmen är lättförtjänta stålar. Jag irriterar mig mest på att en himla massa talang kastas bort på en ganska meningslös film.

Regi: Paul Weitz

Betyg : 3/10

Machete ( 2010 USA )

Machete bygger på en låtsas trailer som gick när man visade filmerna Death Proof och Planet Terror, Tarantinos och Rodriguez, i mitt tycke misslyckade, Grindhouse projekt. Rodriguez beslutade sig att utveckla trailern till en film, manuset var redan skrivet sedan länge enl. IMBD.

Machete handlar om den omutlige mexikanske polisen med namnet Machete spelad av mannen med ansiktet Danny Trejo. Han föredrar att använda sig av en machete istället för skjutvapen när han bekämpar brott. Pga att han är omutlig blir det problem med en knarkbaron ( Segal ), Machetes fru mördas och man lämnar honom i tron att han är död. Sedan följer en hämndhistoria kryddad med lite politiska budskap som rör delstatens Arizonas debatt om mexikanska flyktingar.

När jag ser filmer av Rodriges får jag alltid känslan av att de har haft jätteroligt på inspelningen troligtvis mycket roligare än vad vi som ser slutprodukten har. Machete är proppad med kända skådisar: De Niro, Jessica Alba, Don Johnson m.fl m.fl. Det är kanske roligt att se en massa kända ansikten men de bedyder inte att filmen automatiskt blir bättre för det. Precis som i Stallones The Expendables var man nog så upphetsad att man skulle göra film att man glömde bort slutprodukten. Att ge huvudrollen till mannen med ansiktet Trejo var kanske inte det smartaste draget. Han har som sagt ett spännande ansikte men så mycket mer är det inte. Man skulle nog kunna påstå att hans utseende kommer i vägen för hans ev. skådespeleri. Att filmen tar en riktning mot lite politisk action/thriller a la´”Shooter”  passade inte mig , jag hade nog fördragit en  enkel hämndhistoria. På det hela blir Machete en ganska slö berättelse.

Regi: Robert Rodriguez

Betyg: 4/10

Everybody´s fine ( 2009 usa )

De Niro spelar änklingen Frank som upptäcker att han tappat kontakten med sina barn. När barnen av olika anledningar ställer in en familjemiddag bestämmer sig Frank för att besöka dem och han börjar en odysse´som tar honom över hela USA. Frank kommer att upptäcka att han inte känner sina barn speciellt bra och att allt inte står så bra till som de velat påskina.

Härligt att äntligen få se en film där De Niro skådespelar det var ett bra tag sen sist. Han har på senare år, liksom Nicholson och Pacino, spelat sig själv, lite butter och smågrinig andandes kraftfullt genom näsan i film efter film. Visserligen gör han allt ovanstående i ”Everybody´s fine” men han får mig att tro på rollfiguren Frank. Filmen är en engagerande bagatell med många bra skådespelare. Det var t.ex roligt att få se Beckinsale i en bra film för en gångs skull då hon är en ganska bra skådespelerska som tyvärr allt oftast är med i rena skitfilmer. En feelgoodfilm som inte går till överdrift i sliskighet.

Regi: Kirk Jones

Skådespelare: Sam Rockwell, Drew Barrymoore

Betyg: 7/10