The Natural (1984 USA)

the-natural.12444Amerikanerna verkar ha ett nästan religiöst förhållande till sporten baseball. Visst de gillar basket, hockey, boxning och amerikansk fotboll och det görs filmer om dessa sporter men när det vankas baseboll på vita duken är det som att man sträcker lite extra på sig och behandlar ämnet med vördnad.

I början av 20-talet reser den lovande baseballspelaren Roy Hobbs till Chicago för att testspela för stadens lag. Olyckliga omständigheter gör att Hobbs aldrig provspelar och drar sig tillbaka från sporten. 16 år senare vandrar Hobbs  in på det avdankade baseballaget N.Y Knights arena. Han är nu nästan 40 år och alldeles för gammal för att spela baseball men tränaren ger honom motvilligt en chans. Hobbs visar sig besitta extraordinära talanger när det rör spelet och han lyfter hela laget som nu börjar vinna. Alla är dock inte förtjusa Knights segersvit och planer smids för att stoppa lagets motor.

Oj oj oj detta är baseballporr av sällan skådat slag.  Hobbs framställs som en blandning av Kung Arthur och Jesus  Hobbs dras med en skada liknande den Jesus fick på korset, hans närapå magiska slagträ (Excalibur?) splittras, han spelar med livet som insats då han är villig att offra sig för laget. Vidare så frestas Hobbs av lagets onde ägare (Djävulen?) med både pengar och kvinnor för att överge spelet men Hobbs finner hela tiden den rätta vägen. Kanske jag övertolkar jag det hela men filmen har verkligen något religiöst över sig.

Regissören Levinson använder sig av varenda klyscha som finns i arsenalen. Pappor som segnar ned i hjärtinfarkter, hemslöjdade basebollträn med närapå magiska egenskaper, bilder på Hobbs i motljus, åskoväder, kast i slowmotion och dra på trissor det funkar ganska väl. I vanliga fall slår jag bakut när man använder sig av sådana här grepp men denna gång går det hem. Förklaringen kan nog vara att jag upplever Levisons pekorala tricks som äkta till skillnad mot t.ex regissörerna Spielberg och Bay som använder sig av ett mer kalkyrerat känsloregister för att beröra sina tittare.

Ett extra plus med filmen är det fina fotot. The Natural har ett par tre scener i filmen som är oerhört vackra. Lägg sedan till en kader av skådisar: Glenn Close, Robert Reford och Robert Duvall för att nämna några få. Mysgubbarna Wilford Brimley och Richard Farnsworth är också med på ett hörn. The Natural är egentligen en ganska fjantig film men den är vacker och har ett sagoskimmer över sig och det räckte för denna gång.

Regi:Barry Levinson

Betyg: 6/10

 

Annonser

Falling down (1993 USA)

Falling down har jag sett flera gånger och när FILMR tog med filmen i sitt sommartema blev jag sugen på att se den än en gång. Vid den här tittningen började jag dock fundera över vad regissören Joel Schumacher vill förmedla med sin film. Jag varnar redan här för spoilers för de som händelsevis inte har sett filmen. Om ni inte har sett Falling down rekommenderar jag att man gör det omgående då det är en mycket bra film.

Handlingen i korthet går att på att en man, William Foster får ett psykiskt sammanbrott när han sitter fast i en bilkö. Han bestämmer sig för att gå hem till sin exfru för att besöka sin dotter som fyller år. Under sin färd genom L.A råkar han ut för de förtretligheter som kan drabba oss människor i vardagen men Foster har iom sitt sammanbrott tröttnat på att ta emot skit från sina medmänniskor och slår tillbaka. Polisen Pendergast länkar samman de olika rapporterna om Fosters härjningar som kommer in under dagen och ser ett mönster där hans kollegor anser att anmälningarna inte har något samband. Pendergast försöker räkna ut vart Foster är på väg.

Till det yttre är Falling down en thriller om en man som brutit ihop och en polisjakt men samtidigt är det en film om det samhälle vi lever i och Schumachers vision av vår vardag och interaktion människor emellan är inte vacker.

Vid två tillfällen i filmen uppmärksammas den den amerikanska flaggan. När USA:s flagga hamnar i bild på film är det ofta i patriotiska sammanhang och tanken är att den ska inge hopp så är icke fallet i Falling down. Första gången flaggan kommer i bild är precis i filmens början där Foster sitter fast i en bilkö. Kameran klipper mellan frusterande människor, amerikanska flaggan och en vägskylt med budskapet delayed. Kan klippningen och bilderna tolkas som att det amerikanska samhällesbygget har stannat upp? Något som förstärker denna tolkning är nästa scen som innehåller den amerikanska flaggan. När Foster börjar brottas med en butiksinnehavare välter man ett ställ med små amerikanska flaggor som faller ned på golvet. Är filmens titel Falling down en metafor för ett USA i fritt fall?

Karaktären William Foster är intressant. Han är i Falling down sinnebilden av den amerikanska medelklassen: Vit, välklippt i vitskjorta. Nixon talade på 70-talet om ”the silent majority” jmf. Hägglunds ”vanlighetens folk” dvs de som stillasittande ser på när deras värld och samhälle förändras till oigennkännlighet. Var finns deras röst i den allmänna debatten? Douglas får här symbolisera dessa människor som knutit näven i byxfickan men när han tar upp näven resulterar det i en våldsam protest som snabbt urartar. Intressant är också det arbete som Foster har haft. Han har arbetat inom försvaret och han ställer sig till slut frågan om det samhälle han lever i överhuvudtaget var/är värt att försvara. Hans bild av samhället stämmer inte överrens med verkligheten.

Det samhälle som Foster konfronteras med under sin vandring genom staden är kallt och hårt. I stort sett alla människor Foster träffar på är mer eller mindre otrevliga och i en del fall t.om våldsamma. De enda som egentligen inte är otrevliga är personalen på hamburgerrestaurangen men de är å andra sidan så omänskliga i sitt rigida och robotaktiga beteende att man kan ställa sig frågan om de överhuvudtaget kan tänka själva. Bilden av ett samhälle där medmänsklighet och förståelse är sällsynt förstärks av skyltar med olika uppmaningar och förbud som kantar Fosters vandring. Känslan är att livet i staden är ett reglerat liv där man inte ska tänka och bara följa de uppmaningar som bjuds.

I början av sin promenad i staden råkar Foster i konflikt med olika minoriteter t.ex en koreansk affärsägare och latinska gängmedlemmar. Ju längre hans färd tar honom genom L.A desto mer komplexa blir problemen här visar Schumacher att problemen i det amerkanska samhället sträcker sig bortom fattigdomen och misären. Hela systemet är sjukt i sin omänsklighet och jakt på effektivitet. En del kritik har riktats mot filmen att den skulle vara dolt rasistisk då Foster kommer i konflikt med olika minoriteter. Jag anser att dessa kritiker helt missat poängen med filmen. Det skulle vara mycket märkligt om man vandrade genom L.A och bara träffade på vita personer. Samhällsproblematiken i filmen sträcker från kriminella gäng till överbetalda plastikkirurger något som filmens kritiker verkar ha missat. De verkar också ha missat att den enda person som Foster aktivt mördar i filmen är just en rasist.

Filmen blir än intressantare med karaktären Pendergast som är polisen som är Foster på spåren. Pendergast är i mångt och mycket en spegelbild av Foster. Han har problem i sitt privatliv, en dotter som har dött och efter ett skottdrama i arbetet har han hamnat bakom skrivbordet på stationen och han ses lite över axeln av en del kollegor. Hans chef ogillar honom och Pendergasts hysteriska fru har mer eller mindre tvingat honom att ta förtidspension. Till skillnad mot Foster möter Pendergast sina motgångar med viss mildhet och lugn. Här ger Schumacher en alternativ lösning av samhällets problem; med medmänsklighet och eftertänksamhet kan man lösa svårigheter istället för som Foster gå till attack. Tyvärr brister det mot slutet av filmen och Pendergast tvingas visa sig vara lite macho då han snäser av sin fru (vilket iofs är förståeligt då hon framställs mer eller mindre som galen och är den svagaste karaktären i dramat), knockar en påfrestande kollega och får visa att han minsann är en karl och kan svära. Jag anar att dessa eftergifter gjordes för att publiken skulle få en lite känslomässig payoff vilket är lite synd.

Jag tolkar Falling down som en intressant film som visar vilka stategier vi kan ta för att överleva i vårt systematiserade samhälle. Men å andra sidan är det min tolkning och kanske är Falling down en vanlig thriller med bra manus och skådespelare som jag övertolkat. Vad vet jag?

Regi: Joel Schumacher

Betyg: 8/10

ALIM: The Godfather II (1974 USA)

Efter succen med första filmen hade Coppola inte svårt att skaka fram  pengar till uppföljaren. En annan sak som succen banade vägen för var att Coppola denna gång fick arbeta i stort sett i fred utan att ha några filmbolagschefer som lade näsan i blöt.

När Gudfadern II startar har det passerat några år sedan vi träffade familjen Corleone. Familjen har flyttat en stor del av sin verksamhet till Nevada, en flytt som påbörjades så smått i förra filmen. Likt Gudfadern börjar den här filmen med en familjefest, Michaels son Anthonys konfirmation. Familjemedlemmar och andra betydelsefulla personer presenteras lätt och ledigt under filmens första halvtimme. Michael har inlett ett samarbete med en gammal kollega till sin far, Hyman Roth (en karaktär som är baserad på verklighetens gangster Meyer Lanski). Tanken är att de två ska investera pengar i Kuba som styrs av diktatorn Batista. Den del av historen som utspelar sig på Kuba följer verklighetens händelser ganska väl. Maffian hade stora intressen på ön som var lite av en fristad för mindre hederliga organisationer under 50-talet.

Pacino i rollen som Michae Corleone. Filmen är även visuellt mörk tom så mörk att filmens fotograf Gordon Willis uttryckte sitt missnöje.

Samtidigt som vi tar del av Corleones liv under 50-talet berättas historien om hur Vito Corleone etablerade sin familj i USA kring sekelskiftet. Filmen hoppar mellan dessa två epoker. Till en början var hoppen mer frekventa men testpubliken ogillade detta och man klippte om filmen så de två historierna berättas i längre episoder.Om man av en händelse skulle råka se tv-filmen är berättelsen kronologisk så Gudfadern II utgör både början och slutet på tv-serien.

DeNiro som Vito Corleone i 20-talets NYC.

Gudfadern II är en mycket mörkare film än ettan trots miljöer som Nevada, Kuba och Florida. Borta är den familjära trevnaden som präglar första filmen. Michael har sin familj omkring sig men han litar inte på någon. Han ser intriger överallt och där Vito trivdes med livet som maffiaboss verkar det mest vara en börda för Michael. Detta märks än tydligare då man tar del av Vitos tid i 20-talets NYC. Kontrasterna mellan de två personligheterna Vito och Michael förstärks tack vare tidshoppen.

Pacino och Cazale. Cazales kostym är förskräcklig.

På skådespelarfronten har jag inget att invända. Pacino briljerar som den lågmälde men allt mer pananoide Michael. Han är helt enkelt livsfarlig i sin stillsamhet. Coppola hade tänkt att Brando skulle reprisera sin roll som Vito i unga år men ändrade sig och gav rollen till DeNiro som hade hade provspelat i Gudfadern. Då detta var i början av DeNiros karriär bjuder han på en bra skådespelarinsats, numera brukar han mest spela sig själv på halvfart. Det var även tänkt att Brando skulle vara med i filmens slutscen. Men Brando är Brando och han dök inte upp på inspelningsdagen så man fick improvisera. John Cazale i rollen som Fredo, Michaels osäkre storebror, är fantastisk. Tragiskt nog gick Cazale bort i cancer redan 1978 synd på en så bra talang. I övrigt har man lyckats bra i rollbesättningen i både små och stora roller. Roligaste karaktären är nog Frank Pentangeli som nära nog är en karikatyr av en maffiaboss. Michael V. Gazzo som spelar Pentangeli ligger farligt nära gränsen till att spela över men han klarar sig med hedern i behåll. Jag undrar om Gazzo åt krita innan inspelningen för att få sin hesa röst.

Gazzo som Frank Pentangeli. den uppmärksamme ser att Harry Dean Stanton sitter bakom Gazzo.

Gudfadern II är minst lika bra som sin föregångare. Coppola lyckas med att utveckla berättelsen och ge filmen en egen ton och identitet. Jag minns att jag inte gillade filmen när jag såg den för första gången. Jag tyckte helt enkelt att den var för dyster i jämförelse med ettan. I dag är den emellertid en av mina favoriter i genren. Coppola gick vidare med sitt filmskapande men tyvärr fanns det bara en väg att gå efter dessa två fantastiska filmer, nedåt. Ibland har han glimtat till under decennienas gång men dottern Sofia är en avsevärt mer intressant filmskapare idag än sin far.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10

ALIM:The Godfather (1972 USA)

Det är inte ofta det händer men av och till har jag turen att se en film som i mina ögon är felfri. The Godfather är en sådan film. Berättelsen utspelar sig mellan åren 1945 -1955 och handlar om maffiafamiljen Corleones kamp om makten i New York. Filmen startar med ett bröllop då Don Vito Corleones enda dotter Connie gifter sig. En och annan kan finna detta vara en tråkig start på en film med en bröllopsscen som aldrig verkar ta slut men regissören Coppola presenterar lätt och ledigt inom ramen av bröllopet en stor del av filmens rika persongalleri och de olika förhållanden man har till varandra. Kort efter bröllopet vill en knarkhandlare, Solozzo, att familjen Corlene ska ge sitt stöd för att etablera droghandeln i staden. Då Vito vägrar blir detta starten på en uppgörelse både inom och utom familjen.

Marlon Brando som Vito Corleone

Egentligen ville inte Coppola göra den här filmen då han ansåg att den glorifierade maffian, men han var i ekonomiskt trångmål efter att ha producerat Georges Lucas fiasko THX 1138 så han kände sig illa tvungen. Däremot var inte Coppola filmbolagets första var som regissör till filmen. Både Sergio Leone och Peter Bogdanovich var tillfrågade att filmen men tackade nej av olika anledningar. Åtminstone Leone har i efterhand sagt att han ångrade att han tackade nej till erbjudandet. Filmbolaget Paramount hade först tänkt sig en lågbudgetfilm som utspelades på 70 talet. Coppola förkastade den iden och fick sin vilja igenom. När man läser om filmen verkar det som att Coppola trilskades mycket med filmbolaget. Ständiga hot om att hoppa av gjorde att han många gånger fick som han ville. Kanske inte så roligt för filmbolaget men tur för oss tittare då The Godfather är i det närmaste en perfekt film.

James Caan spelar äldste sonen, Sonny, i familjen Corleone.

Det blev en stor strid mellan Parmount och Coppola när rollerna skulle besättas. Filmbolaget ville ha vem som helst bara det inte var Marlon Brando i rollen Vito Corleone. Anledningen var att Brando vid den här tiden var känd som en ”besvärlig” skådespelare, det var även ett tag sedan han medverkat i en framgångsrik film. Det verkar som att halva Hollywood varit påtänkt i olika roller när man läser om vilka skådespelare som tillfrågats.  Ernest Borgnine  i rollen som Vito, Robert Redford som Michael, Paul Newman som Tom Hagen, Sylvester Stallone som Carlo Rizzi och Mia Farrow som Key bara för att nämna några få. Det största grälet mellan Coppola och Paramount rörde Pacino i rollen som Michael. Filmbolaget ville ha James Caan i rollen men efter att hotat med att hoppa av fick Coppola sin vilja igenom.

John Cazale som den lite mesige mellanbrodern Fredo

Filmen finns i olika versioner. De  man vanligtvis stöter på är bio och tv-versionerna. I den sistnämnda har man lagt till en del bortklippta scener samt mildrat det värsta våldet, Den största förändringen är att man klippt ihop de två första filmerna om familjen Corleone och visar händelserna i kronologisk ordning. Personligen föredrar jag bioversionerna. Speciellt andra filmen (som vi kommer att komma till så småningom) vinner mycket på kontrasterna mellan nutid och det förflutna.

Pacino är brilljant som Michael Corleone

Coppola verkar vara en aning missnöjd med sin film för han beklagar sig av och till på filmens kommentatorspår över vissa nödlösningar man tvingades att göra. Jag märker inte av några nödlösningar och då jag verkligen gillar filmen känns det lite märkligt att höra regissören beklaga sig. Har man inte sett filmen är mitt tips att man gör det bums för den är otroligt bra. Berättelsen som räcker i tre timmar skrider fram men blir aldrig tråkig. Jag engageras av historien där man ständigt känner en osäkerhet över var folk har sina lojaliteter något som höjer både spänning och stämning. Då Coppola inte tagit den enkla vägen och skildrat ett ändlöst skjutande utan satsat på att ge filmens karaktärer riktiga personligheter gör det att jag bryr mig om deras olika öden. The Godfather innehåller även en av de intressantare karaktärsutvecklingarna jag kan erinra mig då yngste sonen Michael spelad av Al Pacino går från timid och ganska trevlig person till en kallhamrtad och högst osympatisk mafioso. Pacino har aldrig varit bättre, möjligtvis i The Godfather II.Filmen nominerades och vann ett gäng Oscars. Bla fick Brando för bästa skådespelare och ställde till med skandal.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10

Crazy heart ( 2009 usa )

Countrysångaren Bad Blake åker runt på landsbygden och framträder på bowlinghallar och barer. Tidigare var han en en firad stjärna men har nu supit bort större delen av sin karriär samt gjort sig ovän med ex-fruar och bandmedlemmar. Det enda han väntar på är döden och under tiden fördriver han tiden med att supa, röka och ett och annat engångsligg. Han återfår dock lite av sin livsgnista när han träffar och inleder ett förhållande med den avsevärt yngre reportern Jean. Frågan är bara om Blake är mogen för ett förhållande.

Jeff Bridges fick en mycket välförtjänt oscar för sin roll som Bad Blake och det är han som bär upp hela filmen. Själva filmen är en bagatell som kan kvitta om det inte vore för Bridges rollprestation. Crazy Heart känns lite tunn för att vara såpass omtalad. Det är förutom Bridges många bra skådisar med: Maggie Gyllenhaal, Robert Duvall och Colin Farrell så vill man se ett gäng bra skådisar så kan den rekommenderas men annars kan man faktiskt strunta i filmen.

Regi: Scott Cooper

Skådespelare: Jeff Bridges, Maggie Gyllenhaal

Betyg: 6/10