Independence day: Resurgence (2016 USA)

independence_day_resurgence_ver9_xlgKokt potatis, det är vad jag tänker på efter att ha sett Independence day resurgence. Om man kokar en potatis i osaltat vatten och sedan lägger denna rotfrukt på tallriken och äter den utan några som helst tillbehör så är smakupplevelsen att jämföras med att se Roland Emmerichs senaste rulle.

Filmen kostade 165 miljoner dollar att göra och jag inte mer korkad än att jag begriper att bolaget vill ha tillbaka sina satsade stålar. För att försäkra sig om detta ser man till att det finns något för alla i filmen. De som gillar barn, pensionärer (även om Robert Loggia såg mer död än levande ut den korta stund han var med), hundar, och vapen får sitt lystmäte. För skänka filmen lite innehåll ger man publiken lite kärlek, fina budskap, en far och dotter relation, en påklistrad konflikt mellan två kompisar samt lite humor i form av en crazy vetenskapsman. Naturligtvis måste Kina nämnas i positiva ordalag så man får med världens största marknad på tåget. När man sedan täckt alla baser fernissar man filmen med en massa explosioner och rymdskepp. Resultatet blir en film som inte är dålig bara väldigt oinspirerad, helt fri från överraskningar och så övertydlig i sin berättarteknik att jag undrar om filmens producenter tror att publiken är förståndshandikappad.

Missförstå mig inte för jag klagar faktiskt inte på filmen. Jag var fullt medveten på vad det var för sorts film jag köpte biljett till men det känns lite trist då ingenting nytt bjuds och ängsligheten över att inte få tillbaka sina satsade pengar präglar hela filmskapandet. Jag hade inte tråkigt under titten men inte roligt heller. Tankarna vandrade än hit och dit och ibland drogs min uppmärksamhet till den vita duken när det small till lite extra. Jag var nog den idealiske biografbesökaren i producenternas ögon – smått hjärndöd.

Under bilturen hem undrar jag lite smått om detta är framtiden när det rör Hollywoods kommande storfilmer. Man gör allt för blidka världens största diktatur för att de ska visa filmen i sitt land och i globaliseringens tecken ser man till att allt är lättbegripligt och mellanmjölksaktigt så ingen blir förnärmad. Om så är fallet går vi en mycket trist filmframtid till mötes åtminstone när det handlar om s.k blockbusters.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 4/10

Kniven är enda vittnet (1985 USA)

4723Rättegångsdramer är oftast underhållande historier. Det finns många klassiker inom genren t.ex 12 angry men eller Åklagarens vittne. I Kniven är enda vittnet står Jack Forrester anklagad för mord på sin fru Page. Han har motiv då frun satt på stålarna och ville skiljas. Åklagaren Krasny är en ful fisk som inte drar sig för manipulera med bevis och det här fallet skulle vara en fjäder i hatten för honom då han väldigt gärna vill vinna nästa val. Jack propsar på att advokaten Teddy Barnes ska hålla i hans försvar en märklig begäran då hon inte längre sysslar med brottmål. Då det är ett rättegångsdrama innehåller storyn hela tider vändningar och som tittare får man fundera både en och två gånger om Jack är skyldig eller ej. En extra komplikation till storyn är att Teddy inleder ett förhållande med den misstänkte.

Jodå filmen håller än, det var många år sen sist men jag kommer ihåg att filmen var lite av en hyrvideofavorit när det begav sig på det fluffiga 80-talet. Filmens styrka är inte dess manus som innehåller en hel del logiska kullerbyttor samt den otroligt korkade tvisten att advokaten blir kär i sin klient. Teddy är en erfaren advokat och borde veta bättre. Filmen är värd att ses pga alla skådisarna som är med. Kvartetten Close, Bridges, Coyote och Loggia som spelar Teddys utredare är ett nöje att se. De två sistnämnda är skådisar som borde fått mer uppmärksamhet under sina karriärer. Coyote är en sådan där ”slå på käften skådis”. Det är något med han sätt att agera och utseende som gör jag vill att han ska råka illa ut eller åtminstone krossas på ett eller annat vis. Det är alltid ett nöje att se denne irriterande man i aktion. Loggia underutnyttjas i filmen, hans uppgift verkar mest vara att rusa in genom dörrar och flåsa fram något budskap, lite mer kunde han gott ha fått sysslat med.

På det stora hela är Kniven är enda vittnet en relativt stabil rättegångshistoria dock med några skavanker. Gillar man genren är den värd en titt.

Regi: Richard Marquand

Betyg: 6/10

Scarface (1983 USA)

Scareface av Brian De Palma efter ett manus av Oliver Stone är en besvärlig film där jag är väldigt ambivalent i mitt tyckande. Jag svag för gangsterfilmer speciellt då i kombination med en ”rise and fall story”. Filmen har en rad bra skådisar (åtminstone på pappret): Loggia, Pacino, Pfeiffer och Abraham. Tyvärr dras filmen med många problem och det största problemet heter som vanligt De Palma.

I Scarface för vi följa småskurken Tony Montanas (Al Pacino) väg från flykting från Castros Kuba till att bli en av Miamis ledande gangstar. Filmen startar med att Montana utför ett mord i ett flyktinglägrer. Målvedvetet arbetar han sig sedan uppåt i den kriminella näringskedjan. När Tony blir besatt/kär i gansterbossen Frank Lopez (Robert Loggia) flickvän Elvira (Michelle Pfeiffer) skär det sig av naturliga skäl mellan de två och en maktkamp över kokainet och Elvira tar vid.

Den första halvan av filmen är bra t.om mycket bra. Storyn flyter på väl och skådisarna håller sig till sina roller men någonstans i mitten av filmen haverar hela projektet. Pacino spelar över redan från början men det är acceptabelt överspel men när han ska gestalta karaktären Montanas ökande drogberoende och paranoia släpper Pacino alla hämningar. Reslutatet är direkt pinsamt att se. Ju mer man ser av Michelle Pfeiffer och Mary Elizabeth Mastrantonio, som spelar Montanas syster Gina, desto mer inser man vilka usla skådisar de är (åtminstone i den här filmen). Det kan bero på dåligt skrivna karaktärer eller dålig personregi. Man kan kanske inte lasta skådespelerskorna för mycket då båda var ganska nya i branschen 1983. Loggia skrattar sig igenom hela filmen så mycket att jag börjar fundera på Romeros Jokern från 60-tals Batman. Mitt i denna soppa har vi som sagt en tjattrandes Al Pacino som är otroligt irriterande i sitt överspel.

Ett stort problem med De Palma är att han är övertydlig i sitt berättande. Subtilitet har aldrig varit hans starka sida. När Tony snortar kokain lägger han upp en lina i cyckelslangstjocklek – det blir bara löjligt. I en annan scen ber Tony att en av hans underhuggare ska ringa kl 3:00 när telefonen ringer zoomar kameran in en klocka som visar tre.Detta är bara ett par exempel av många i filmen och jag undrar om De Palma  är trög i huvudet och tror att publiken är lika korkad. Filmens sista 20 minuter sitter jag mest och skrattar då Scarface sänker sig ned till buskisnivå och blir en parodi på gangsterfilmer.

Det finns dock ett par saker som är bra. Storyn har jag redan nämnt, en annan sak är Giorgio Moroders musik som är fantastisk. Vanligtvis har jag svårt för 80-tals filmer där det plippar och ploppar för mycket (fick t.ex stänga av Ladyhawke då jag höll på att bli galen av musiken) men Moroder har fått till ett bra och passande soundtrack. Det finns även ett par snygga scener i filmen. Jag tänker speciellt då på en scen där en knarkaffär går snett. Där och då fungerar De Palmas regi ypperligt men några få scener och ett bra soundtrack gör ingen film. Trots sina brister är det en relativt underhållande film men speciellt bra är den verkligen inte.

Vad jag förstått så är Montana förebild för många halvgangstrar ute i den verkliga världen vilket nog säger mer om dom än filmen då Montana trots allt är en riktig looser. Vito Corleone skulle i så fall vara en bättre förebild om man nu ska ha kriminell framgång som måttstock.

Regi: Brian DePalma

Betyg: 4/10

Over the top (1987 usa)

 Sly spelar en hyvens lastbilschaufför som är en hejare på armbrytning. På väg till armbrytnings VM (man kan tävla i allt, tro mig) i Las Vegas uppfyller han sin ex fru sista önskan, nämligen att umgås med sig son som han ej träffat på åtta år. Egentligligen ville inte paret skiljas men pga sonens elaka och rika morfar gick de av oklara anledningar isär. När sonen som är van vid ett liv i sus o dus träffar pappan är han naturligtvis skeptisk, han är inte van vid den naturliga charm som Sly utstrålar. För att göra det hela än värre så gör elaka morfar allt för att skilja far och son åt. Kommer Sly att vinna armbrytnings VM? Kommer sonen att kaputilera för Slys naturliga charm? Vill ni göra något vettigare av erat liv? Se då för guds skull inte Over the top.

Regi: Menahem Golan

Skådespelare: Sylvester Stallone, Robert Loggia

Betyg: 1/10