Honest Thief ( 2020 USA )

Liam Neeson spelar här i sedvanlig ordning en stillsam man som lufsar fram genom livet men visar sig ha oanade förmågor när någon jävlas med honom. Denna gång heter Neeson Tom Dolan och är en f.d tjuv som vill bli hederlig efter han mött kärleken, trist nog är han också så godtrogen att det gränsar till ren och skär idioti.

Tom sitter på ett rånarbyte värt 9 miljoner dollar och vill överlämna sig och pengarna till FBI i utbyte mot ett lindrigt straff. Naturligtvis råkar han ut för två korrupta agenter som tar bytet och sätter dit Tom för mord. Det är nu han plötsligt ömsar skinn från en timid lufs till action-Neeson som kan fixa både det ena och andra beroende på vad manuset kräver. Min enkla fundering var: Varför inte bara lämna in pengarna anonymt och sedan sova den rättfärdiges sömn?  Varför involvera polisen och än värre visa vart pengarna är INNAN man gjort en deal? Tänkte aldrig Tom på att blanda in en advokat? Filmens första halvtimme är Tom så korkad att jag undrar om inte rollfiguren passat bättre i Dum & dummare.

Trots denna invändning funkar filmen när det tar fart. Neeson gör vad han ska och tempot är helt ok även om Honest thief inte är någon nagelbitarfilm. Man vet liksom lite hur det kommer att gå.

Henke menade att detta var en s.k Big Mac film och det har han alldeles rätt i. Man vet vad man får och det slinker ned snabbt och lätt. Inget fel i det, kan vara skönt med filmer av detta slag när man är på humör. Det skadar inte heller att Neeson spelar huvudrollen då han är en stabil skådis som utstrålar trygghet och snällhet. Om det någonsin görs en spelfilm om Bamse torde han vara given för huvudrollen.

Regi: Mark Williams

Betyg: 5/10

Cop land (1997 USA)

Jag har alltid hävdat att Sly är en bättre skådis än han får chansen att visa. Många gånger hamnar han i ganska usla filmer t.ex Cobra, Rhinestone eller varför inte pekoralen Over the top? Ibland så händer det att han prickar rätt t.ex First blood, Cliffhanger och dagens rulle Cop land. Jag antar att Stallone helt saknar det som ibland kallas fingertoppskänsla.

I Cop land handlar det om korrumperade snutar. Poliser i NYC har köpt upp fastigheter på andra sidan Hudsonfloden i delstaten New Jersey och har bildat ett samhälle där lag och ordning råder. Kruxet är att pengarna de köpte sina hus för kommer från maffian och poliserna ser allt som oftast mellan fingrarna vid en del brott bara summan är den rätta. Staden har en sheriff , Freddy (Sly), som gärna vill bli snut men kan inte då han är döv på ena örat. Freddy anar men väljer att blunda för oegentligheterna som pågår under hans näsa. När han en dag blir kontaktad av en utredare som undersöker poliskorruption tvingas Freddy så sakta att ta ställning.

Cop land är ingen actionfilm det är mer ett drama med vissa thrillerinslag. Filmens styrka är alla fina skådisar i både små och stora roller samt att man som tittare verkligen bryr sig om Freddy. Han är en snäll man som helt enkelt haft otur här i livet. Filmen bygger sakta men säkert upp mot en final som mynnar ut i en lite annorlunda shootout. Det är ganska slitna gubbar som ska skjuta vilt omkring sig så den som vill ha John Woo skutt i slowmotion får leta på annat håll. Nackdelen med filmen är att det är såpass intressanta karaktärer att jag vill veta mer om personerna. En långfilm kändes alldeles för kort. Om Cop land hade varit en miniserie på t.ex HBO där alla historier fått ta den tid de behövde hade det nog kunnat bli närapå ett mästerverk. Nu blir det en anings rumphugget.

Regi: James Mangold

Betyg: 7/10

The Faculty (1998 USA)

Det verkar som att mystiska saker är i görningen på  Herrington High School. Lärarna som tidigare varit ganska bleka och deprimerande figurer verkar ha genomgått en personlighetsförändring. Den alkoholiserade SO-läraren är plötsligt engagerad och den försynta engelskalärarinnan biter ifrån när eleverna mopsar upp sig. Skolans nörd Casey Connor finner ett konstigt djur på fotbollsplanen och tillsammans med några andra elever drar de den enda givna slutsatsen: Lärarna har bytts ut mot utomjordingar.

Det var ett par år sedan jag såg The Faculty men vad jag mindes av filmen var den bra. Härom kvällen blev dags för en återtitt och visst höll filmen fortfarande. Skönt! The Faculty är regisserad av Robert Rodriguez efter ett manus av Kevin Williamson mannen som skrev b.la Scream och det visade sig vara en bra kombination. Filmen håller ett högt tempo och har egentligen inga döda punkter. Det är lite småspännande på sina ställen samtidigt som den innehåller en viss humor. Men filmen är inte någon komedi utan man sitter mest och småler. The Faculty är en blinkning till gamla sf-klassiker som t.ex Invasion of the body snatchers mixat med humor och lite lätt tonårsångest, en blandning som funkar väl. Det är ganska många kända ansikten med i filmen och fans av The Fast & furious blir glada av att se Jordana Brewster i en huvudrollerna (jag blev det inte då hon redan förpestar mitt liv med sin närvaro i Dallas, ju mindre Brewster desto bättre är mitt måtto). Eliah Wood har rollen som nörden Casey och ser likadan ut 1998 som han gör 2014, undrar vilken antirynkkräm han använder?  Andra kända namn i rollistan är Famke Janssen,  Josh Hartnett, Robert Patrick och Salma Hayek. Hjärnan bör kanske gå på halvfart när man ser The Faculty för det finns gott om logiska luckor i manuset men vad gör det när filmen är så pass underhållande som den är och dessutom gjord med gott humör. Då kan åtminstone jag förlåta det mesta.

En liten fundering har jag dock angående filmaffischen. Usher Raymond är med på alla de olika versionerna jag sett av postern. Det märkliga är att han endast har en biroll och man byter ut någon av huvudrollsinnehavarna mot honom (olika beroende på version av filmaffischen). Iofs är han en känd artist men så många repliker har han inte. Undrar hur det känns att ha en huvudroll i en film och finna sig bortbytt mot en musiker som extraknäcker lite som skådis när reklam ska göras för filmen? Ständigt dessa frågor.

Regi:  Robert Rodriguez

Betyg: 7/10

Lovelace (2013 USA)

Det visade sig att detta blev en vecka med ett BOATS-tema. Dagens film handlar om porrstjärnan Linda Lovelaces liv och leverne under den första halvan av 70-talet. Filmen är baserad på Lovelace självbiografi Ordeal. En bok jag tidigare läst.

Linda bor i Florida med sina föräldrar. Man har flyttat hit från New York då dottern blivit gravid och föräldrarna,speciellt mamman som spelas av Sharon Stone, vill att flickan ska komma undan dåligt sällskap. Med en mamma som vaktar likt en hök över dottern tar hon första bästa chans att komma från hemmet. Tyvärr heter chansen i det här fallet Chuck Traynor som när det är försent visar sig vara ett as i världsklass. Han får in Linda i porrbranschen och hennes debut, långfilmen Deep troat blir en succé. Dock ej för Linda som systematiskt misshandlas av sin man både psykiskt och fysiskt.

Detta är en tragisk historia på många plan. Lovelace öde är inte vackert och berör, åtminstone i bokform. Filmen däremot är trots en hel radda bra skådisar inte speciellt engagerande. Trots misshandel och andra otrevligheter berörs jag inte ett dyft. På något bakvänt sätt känns filmen slätstruken och tenderar att bli ett urvattnat drama. Det kan bero på att filmmakarna varit lite oroliga pga att filmen utspelas i porrbranschen. Man har kanske velat runda av kanterna på berättelsen för att inte stöta sin publik. Jag menar inte att filmen ska visa mer naket men om man som jag läst boken känns filmen förhållandevis ”snäll” lite som ett eftermiddagsdrama på en reklamkanal. En annan anledning till att filmens misslyckande kan vara att Amanda Seyfried som spelar huvudrollen inte är någon bra skådis. Jag kan inte påminna mig om en endaste film hon medverkat i som varit bra.

Hur mycket som sedan är sant eller inte av Lovelace berättelse vet jag inte men hon har inte blivit stämd för förtal (mig vetgirigen) av de som hängs ut i boken så helt uppdiktad är inte historien. Mitt råd är att man struntar i filmen läser boken och ser dokumentären Deep troat istället. En liknande film på samma tema som är avsevärt mer sevärd är Star 80 av Bob Fosse även den baserad på en sann historia

Regi: Rob Epstein,  Jeffrey Friedman

Betyg: 3/10