ALIM: Jaws (1975 USA)

Då har vi i detta tema nått fram till filmernas film i den lilla men mycket älskade (åtminstone på denna blogg) genren farliga-djur-i-vatten. Jaws är baserad på en halvkass bok skriven av Peter Benchley. På olika vägar hamnade boken hos ett par producenter på filmbolaget Universal Pictures som blev eld och lågor då de insåg att boken har en story som skulle passa väl på den vita duken. Producenterna köpte rättigheterna att filmatisera boken och började se sig om efter en lämplig regissör. De fastnade för Dick Richards men då han envisades med att kalla hajen för val tappade producenterna förtroende för Richards och  bytte ut honom mot Steven Spielberg.

Spielberg var till en början intresserad men blev efter en tid tveksam till projektet då han kände att filmen påminde allt för mycket om hans tidigare film The Duel. Spielberg var helt enkelt rädd att fastna i ett fack som thriller/skräck regissör. Ett tag försökte han t.om få till stånd att byta film men det blev blankt nej vilket nog var tur för jag anser att tillsammans med Raiders of the lost ark är Jaws den bästa film Spielberg gjort.

Egentligen hade man tänkt sig en annan öppningsscen men budget och teknik satte stopp för att visa hur hajen glider in i hamnen till staden Amity.

Det var många kända skådisar som erbjöds roller i filmen. Robert Duvall erbjöds rollen som polischefen Brody men han ville spela hajjägaren Quint. Roy Scheider ville spela polischefen och fick den efter viss tvekan från Spielberg. Både Lee Marvin och Sterling Hayden fick förfrågningar om att spela Quint men var kallsinniga inför erbjudandet. Till slut tackade Robert Shaw ja till att spela Quint något som skulle visa sig ställa till en del svårigheter då Shaw hade alkoholproblem, till på köpet så tålde han inte heller Richard Dreyfuss som spelar marinbiologen Hooper. Skådespelarna Joel Grey och Jeff Bridges var i åtanke som Hooper men när George Lucas föreslog Richard Dreyfuss för Spielberg fick han rollen.

Shaw, Scheider och Dreyfuss.

Tanken var att inspelningen skulle ta 55 dagar men den drog ut på tiden och landade på hela 159 dagar man drog även över budgeten med det dubbla. En orsak till problemen var robothajen som krånglade. Hajen sjönk och fick bärgas ett antal gånger roboten löpte även amok vid några tillfällen och betdde sig inte alls som det var tänkt. Elaka tungor började kalla filmen för Flaws pga alla problem vid inspelningen.

Hajen var mekanisk men maskineriet tålde inte saltvatten speciellt bra.

Trots alla svårigheter blev Jaws blev en formidabel succe och begreppet blockbuster var fött på både gott och ont. Det positiva är att bolagen numera vill ha en stor framgångsrik film och satsar på det spektakulära vilket naturligtvis ofta är underhållande. En nackdel är att s.k blockbusters ofta blir ganska beiga och inte speciellt nyskapande (om man bortser från effekterna) då bolagen vill attrahera så många biobesökare som möjligt. Att en blockbuster ska utmana hjärnan är kanske att begära för mycket. Ett annat problem är att då filmbolagen satsar mycket pengar på en film sjunker produktionen av övriga filmer som kanske inte på pappret verkar vara lika lönsamma. Men man få ta det goda med det onda.

Vill här påminna om att 50% av alla hajattacker sker på ett vattendjup som är MINDRE än 150 cm. Jag går aldrig längre ut i vattnet än till midjan.

Filmen Jaws bjuder på två filmer i en. Berättelsen utspelar sig i det lilla samhället Amity på den amerikanska östkusten. Precis innan badsäsongen startar hittas delar av en kvinna på stranden. Polischefen misstänker att det rör sig om en haj men de styrade vägrar att lyssna på det örat, man vill inte förlora sommargästerna. När fler folk blir fiskmat tvingas man erkänna problemet och polischefen Brody ger sig ut på jakt efter hajen tillsammans med en professionell hajjägare,Quint, och en marinbiolog, Hooper. Filmen första halva är en ren skräckfilm där man aldrig riktigt kan veta var och när hajen ska slå till. John Williams fantastiska musik gör att man är på helspänn i väntan på nästa attack. Första gången jag såg filmen satt jag som på nålar under filmens första timme och än idag finner jag ett obehag trots att jag vet precis när saker och ting går åt helvete. När Brody ger sig ut på jakt efter hajen övergår filmen från skräck till äventyrsfilm. Det är fortfarande mycket spännande men inte inte på samma gastkramande vis som i filmens första halva. Jag tycker att de båda delarna kompletterar varandra väl och man får det bästa av två genrer.

En av många scener i filmen där jag drar på minnen till Spielbergs lite torra men träffande humor.

Filmens regi är mycket bra. Det här är Spielberg när han är som bäst. Det är små detaljer som gör gör att filmen växer tillsammans med den spännande handlingen. I scenerna med familjen Brody lyckas Spielberg få mig att tro att det är en riktig familj. Han får skådisarna att agera avslappnat och naturligt och dialogen känns nästan improviserad. Skådisarna är mycket bra och Scheider gör här en av sina bästa roller. Med små medel och ansiktsuttryck lyckas han förmedla Brody som karaktär och person. Jag tänker på Brody som Brody och inte som Scheider som spelar en polis i en småstad. Manuset är välskrivet och filmen blir aldrig tråkig.

Om man av någon konstig anledning inte har sett Jaws bör man göra det bums. En del kanske tänker att det är en mossig och gammal film då den snart är 40 år gammal men den känns fortfarande fräsch och effekterna är avsevärt bättre än i många moderna CGI-filmer. Jaws är kort och gott en tidlös klassiker.

Regi: Steven Spielberg.

Betyg: 10/10

Robin Hood 1976 vs. Robin Hood 1991

Robin Hood har filmatiserats otaliga gånger, kanske några gånger för mycket om ni frågar mig. Av alla de versioner jag sett håller jag fortfarande Disneys tecknade version som den bästa. Men den recensionen får vänta till en annan dag.

I mitten på 70-talet kom filmen Robin and Marian (Robin Hood äventyrens man). Detta är en ganska annorlunda version av Robin Hood sagan. Den startar egentligen efter att äventyret i Sherwoodskogen slutat. Robin (Sean Connery) har följt Richard Lejonhjärta på korståg i det heliga landet. Ett äventyr som inte varit speciellt glamoröst. Lejonhjärta (Richard Harris) framställs här som obalanserad och blodtörstig. Robin längtar hem och när tillfälle ges sticker han och Lille John (som passade nog har en överkammad flint, populärt även kallad för Robin Hood frilla) hem till England och Sherwoodskogen. Väl framme märker Robin att tiden sprungit från honom. Marion (Audrey Hepburn) har gått i kloster och sheriffen (Robert Shaw) styr och ställer i Nottingham. När Marion riskerar att fängsas ”räddar” Robin henne, något hon inte uppskattar speciellt mycket. Sheriffen måste ytterst motvilligt jaga Robin Hood än en gång.

Richard Lesters version av Hood är annorlunda på både gott och ont. Det är en ganska sorgsen historia som visar att tiden obönhörigt har sin gång och att saker och ting förändras och hur gärna man vill går det inte att vrida klockan tillbaka. Alla utom Robin Hood har förstått detta. Marion är inte intresserad av att hänga runt i Sherwoodskogen och hångla med Robin. Sheriffen finner det hela lite pinsamt att jaga Hood, han vill mest ha lugn och ro och gör allt han kan för att slippa komma i konflikt med Robin. Den enda som kör på som vanligt är Robin Hood som vägrar inse att även hjältar blir gamla.

Som ni redan misstänker är detta pensionärsaction på högsta nivå. Alla är mer eller mindre slitna och hur gärna Hood i Connerys muntra version vill ha lite fart och fläkt så går filmen på halvfart. Iofs är nog detta meningen.  Bra skådespeleri gör att den här lite vemodiga versionen klarar sig relativt bra. Det blir aldrig spännande och fartfyllt men berättelsen är ganska intressant och är man intresserad av Hood med sällskap är den rekommendabel.

Robin Hood: Prince of thieves torde vara den film om Robin Hood som är mest välkänd i dag. Det är en högljudd och storslagen film av Kevin Reynolds med Kevin Costner i rollen som Robin Hodd.

Även denna film startar i mellanöstern. Hood flyr från fångenskap och får med sig en fånge på köpet, Azeem (Morgan Freeman). Framme i England upptäcker Robin att under tiden som Richard varit upptagen med att kriga i Palestina har hans fiender passat på att roffa åt sig makten. Robins far har blivit mördad och ett pris är satt på Hoods huvud. Tillsammans med Azeem flyr Robin till skogs och slår sig samman med en grupp fredlösa för att bekämpa kung Richards fiender.

Det här var en stor succe när den kom och ”alla” tyckte den var bra. När jag såg om Prince of thieves fann jag att större delen av filmen var en ganska pinsam och trist upplevelse. 1976 års version känns avsevärt fräschare. Prince of thieves  är i mångt och mycket en parad av förskräckliga frisyrer. Costner i hockeyfrilla, Christan Slater i pottfrisyr, Mary Elizabeth Mastrantonio i hår som ser ut som stålull och Alan Rickman med ett hår som troligtvis aldrig sett en kam. Folk ser helt enkelt för djävliga ut. Jag kan inte släppa frisyrerna utan jag stirrar bara med gapande mun och undrar hur jag kunnat missa dessa frisyrvidunder när jag såg filmen för första gången. I längden blir också filmen ganska trist. Costners nasala och lite smågnälliga röst blir till slut tröttande att lyssna på. Det blir direkt pinsamt när man ogenerat trycker in amerikanska ideal och värderingar i den medeltida frihetskampen. För att höja moralen hos de fredlösa kör Coster ett par tal som påminner om den amerikanska självständighetsförklaringen och bill of rights.

Det finns en liten liten ljuspunkt i filmen: Alan Rickman i rollen som Shefriffen av Nottingham är underhållande i sitt överspel. Prince of thieves är en ganska trist historia trots alla fighter och smålustigheter. Filmen känns bara tillgjord och plastig.

Betyg:

Robin Hood 1976: 6/10

Robin Hood 1991: 3/10

Bondtema: From Russia with Love ( 1963 Storbr )

Man valde att följa upp succen Dr.No med att filmatisera den bok som tillsammans med Goldfinger anses vara Flemmings bästa, nämligen From Russia with Love. Den här filmen brukar ligga bra till när man gör listor på de bästa i serien. För mig ligger den inte i topp men väl i det övre fältet bland Bondfilmerna.

From Russia with love sticker ut lite i Bondproduktionen av två skäl: Det är den enda filmen där Bond faktiskt utövar sitt yrke,  nämligen spion/hemlig agent. I verkligheten skulle Bond vara en ganska usel agent då han gör allt för att utmärka sig och är inte speciellt hemlig. Det är också en film där det är skurkarna som drar i trådarna och Bond är i stort sett helt bortkollrad ända fram till slutet.

Klassik entre´av Bond.

Handlingen i From Russia with love är ganska jordnära för att vara en bondfilm. Bond får i uppdrag att hämta en rysk avhopperska, Tatiana Romanova, i Istanbul. Det som gör henne extra intressant för engelsmännen är att hon lovat medföra en rysk kodmaskin som tack för hjälpen. Det som Bond och hans uppdragsgivare inte vet om är att hela affären är en bluff iscensatt av den hemliga terrorgruppen SPECTRE. De vill komma åt Bond som hämnd då han la krokben för Dr.No i förra filmen. Uppdraget går till de sällsynt otrevliga SPECTRE agenterna Rosa Klebb,  Donald Grant och den tjeckiske schackmästaren Kroonsteen. Grant och Klebb hör till mina favoriter när det gäller Bondskurkar. Klebb är en ryska som ser för djävlig ut i flaskbottnar och fett hår. Robert Shaw spelar den iskalle psykopaten Grant med bravur, man blir faktiskt lite orolig för Bonds väl och ve för en gångs skull.

Rosa Klebb med flaskbottnar och fett hår.

I boken är det den ryska organisationen SMERSH som är skurkarna men detta ändrades till SPECTRE då Broccoli ville göra Bond lite mer opolitisk (!). SPECTRE leds av den mystiske Ernst Stavro Blofeld, i filmen får man aldrig se hans ansikte utan hans händer som klappar en vit katt. Den vita katten är det som skulle bli Blofelds trademark genom filmerna som följde .

Bonds ärkefiende Blofeld debuterar.

Filminspelningen var problematisk då man ändrade på manus under inspelning, man var stressad för att hinna till den utlovade premiären i oktober 1963. Mitt under produktionen visade det sig att en av skådespelarna, Pedro Armendáriz, var döende i cancer. För att få med alla hans scener ändrade de om inspelningsschemat. Tio dagar efter att han filmat sista scenen  begick Pedro självmord. Regissören Terence Young höll på att stryka med under en helikoptertur. Trots alla problem lyckades man skapa en tajt Bondfilm som stundtals är riktigt spännande.

Filmen innehåller en båt och helikopterjakt som med dagens mått kan verka lite tama.

From Russia with love har flera förtjänster. Skurkarna har jag redan nämt. Trots att filmens första två tredjedelar är ganska stillsamma för att vara en Bondrulle blir det inte tråkigt snarare tvärtom. Spänningen ligger i att Bond hela tiden är ett par steg efter skurkarna som styr Bond dit de vill. Ovanligt och intressant.  Filmen innehåller även en mycket bra slagsmålscen i en tågkupe´. Enligt uppgifter tog det tre veckor att filma fighten. Det är ett rent nöje att få se ett slagsmål där koregrafin spelar roll och inte som idag med massa olika vinklar och sönderklippta scener så att man till slut inte vet riktigt vem som slåss med vem, t.ex årets Robin Hood och The Expendables.

Bond vs. Grant

Naturligtvis finns det en del plumpar i protokollet. Tågresan Bond gör i filmen tilsammans med Tatiana pågår, känns det som, i en evighet, det är en fasligt massa rännande i dörrar och kupeer. Tatiana är väl kanske inte den mest karismatiska Bondbruden. Trots att hon faktiskt är kopral i ryska underrättelsetjänsten så är hon ganska våpig, men här kanske man kan skylla på filmens ålder. Slutligen så har vi ett slagsmål mellan två romska ( i filmen och sv.översättningen zigenare ) kvinnor som ger mig lite dålig smak i munnen. Slagsmålet är både töntigt, sexistiskt och rasistiskt.

Italienskan Daniela Bianchi spelar Tatiana. Hennes röst fick dubbas över då hennes engelska inte höll måttet.

I den här bondfilmen tog filmmakarna upp ett par saker som skulle följa med under seriens gång. Direkt efter Bondintrot kommer det en liten förhistoria något som blivit filmseriens signum. De dansande pinupporna, i detta fallet endast en magdansös, gör nu entre´när ”opening credits” rullar, leker man lite med texten på magdansösens kropp. Däremot är det ingen titellåt som spelas, den kommer först i eftertexterna, From Russia with love som sjungs av Matt Munro. En halvsmörig schlager som inte lämnar något bestående intryck på mig i alla fall. Eftertexterna inleds också med orden ”Bond will be back”. Q med sina manicker har även premiär i det här fallet en väska med tårgas, gevär, kniv och dolda pengar. Väskan är naturligtvis det som räddar Bond i filmens slut. Vän av ordning kan hävda att Q dyker upp i Dr.No men där nämns aldrig avdelning Q. Desmond Llewelyn som spelar Q ( eller Major Boothroyd som är figurens riktiga namn ) skulle hänga med i många år. Ovanligt är att bondbruden Sylvia Trench från Dr. No dyker upp då kvinnorna i Bonds värld är förbrukningsvaror.

Bond gosar med Sylvia.

Bästa repliken från Bond: Red wine with fish…Well that should have told me something. Det räckte för att Bond skulle misstänka att Grant inte har rent mjöl i påsen.

Åtta dry Martinis blir det till denna Bondfilm vars tempo och intrig sticker ut lite i serien. Nästa vecka blir det Goldfinger.