ALIM: Robin Hood (1973 USA)

Egentligen skulle filmbolaget Disney inte ha gjort Robin Hood. Man hade  planer på en film som baserades på den fransk/tyska folksagan Reynard the Fox som handlar om en trickster, räven Reynard vars främsta fiende är en varg.Trots att Walt Disney var död sedan länge blev det dock hans vilja som styrde. Walt tyckte nämnligen huvudpersonen Reynard inte passade som hjälte. Man la ned projektet men kände sig kanske lite stressade att komma upp med en ny film. Valet föll på den inte helt obekante Robin Hood. Flera av figurerna som man skapat/bearbetat till Reynard följde med i flytten till den nya filmen. T.ex Robin Hood som är en räv och sheriffen i Nottingham har vargskepnad. Broder Tuck var först en gris men rädslan för att verka respektlösa mot kristendomen gjorde att man transformerade grisen till grävling. Vill man vara elak kan man säga att filmen är ett hafsverk, något som märks här och där men konstigt nog är den i mitt tycke en av de mest lyckade Disneyfilmerna och definitivt den bästa versionen av Robin Hood och hans muntra män. Här vill jag tillägga att jag än inte sett Errol Flynns tolkning av Hood (1938), ryktet gör gällande att det ska vara den bästa versionen.

Tidiga skisser på filmens huvudpersoner.

 Egentligen har filmen inte så mycket till handling. Det är Robin Hood som fightas mot den ondsinte Prins John och sheriffen i Nottingham. Detta skildras i olika episoder och filmens final är när Robin Hood stjäl Prins Johns allt guld, något som inte är obekant för de som kollar in Kalle Ankas julafton kl 15:00 på julafton.

Robin Hood och Lille Jon

 Filmen dras som sagt med ett manus som känns ihoprafsat där man lånat skämt och händelser från äldre Disneyfilmer., Kvaliten på teckningarna är inte de bästa men å andra sidan var Disneystudion inne i en period där animationerna ger ett slarvigt intryck. Den perioden startar med Pongo 1961 och slutar med Taran och den magiska kitteln 1985. Pga av budgetproblem använde man sig av animationer från tidigare filmer, b.la Djungelboken och Aristocats. Man återanvänder även animationer flera gånger i filmen. Musiken är inte heller speciellt bra, behöver jag nämna ”Oo De Lally – hoppsan vilken dag”?

Prins John & Sir Väs

 Trots detta så har man lyckats med att få till en av de roligare disneyfilmerna, medvetet eller inte har jag inte den blekaste aning om. Prins John (Peter Ustinov) och Sir Väs (Terry Thomas) är mycket roliga som skurkar. De är inte speciellt skräckinjagande utan nästan lite ömkansvärda. Actionscenerna är underhållande och hela filmen präglas av en uppsluppenhet som inte känns konstlad. Det är också skönt att slippa de moralkakor som nu för tiden dyker upp titt som tätt i filmer från Disney. Jag får intrycket att här chansar man vilt på vinst eller förlust. Som konstnärligt hantverk kanske inte Robin Hood är den mest lyckade av Disneys filmer men underhållande är den!

Regi: Wolfgang Reitherman

Betyg: 7/10

Robin Hood 1976 vs. Robin Hood 1991

Robin Hood har filmatiserats otaliga gånger, kanske några gånger för mycket om ni frågar mig. Av alla de versioner jag sett håller jag fortfarande Disneys tecknade version som den bästa. Men den recensionen får vänta till en annan dag.

I mitten på 70-talet kom filmen Robin and Marian (Robin Hood äventyrens man). Detta är en ganska annorlunda version av Robin Hood sagan. Den startar egentligen efter att äventyret i Sherwoodskogen slutat. Robin (Sean Connery) har följt Richard Lejonhjärta på korståg i det heliga landet. Ett äventyr som inte varit speciellt glamoröst. Lejonhjärta (Richard Harris) framställs här som obalanserad och blodtörstig. Robin längtar hem och när tillfälle ges sticker han och Lille John (som passade nog har en överkammad flint, populärt även kallad för Robin Hood frilla) hem till England och Sherwoodskogen. Väl framme märker Robin att tiden sprungit från honom. Marion (Audrey Hepburn) har gått i kloster och sheriffen (Robert Shaw) styr och ställer i Nottingham. När Marion riskerar att fängsas ”räddar” Robin henne, något hon inte uppskattar speciellt mycket. Sheriffen måste ytterst motvilligt jaga Robin Hood än en gång.

Richard Lesters version av Hood är annorlunda på både gott och ont. Det är en ganska sorgsen historia som visar att tiden obönhörigt har sin gång och att saker och ting förändras och hur gärna man vill går det inte att vrida klockan tillbaka. Alla utom Robin Hood har förstått detta. Marion är inte intresserad av att hänga runt i Sherwoodskogen och hångla med Robin. Sheriffen finner det hela lite pinsamt att jaga Hood, han vill mest ha lugn och ro och gör allt han kan för att slippa komma i konflikt med Robin. Den enda som kör på som vanligt är Robin Hood som vägrar inse att även hjältar blir gamla.

Som ni redan misstänker är detta pensionärsaction på högsta nivå. Alla är mer eller mindre slitna och hur gärna Hood i Connerys muntra version vill ha lite fart och fläkt så går filmen på halvfart. Iofs är nog detta meningen.  Bra skådespeleri gör att den här lite vemodiga versionen klarar sig relativt bra. Det blir aldrig spännande och fartfyllt men berättelsen är ganska intressant och är man intresserad av Hood med sällskap är den rekommendabel.

Robin Hood: Prince of thieves torde vara den film om Robin Hood som är mest välkänd i dag. Det är en högljudd och storslagen film av Kevin Reynolds med Kevin Costner i rollen som Robin Hodd.

Även denna film startar i mellanöstern. Hood flyr från fångenskap och får med sig en fånge på köpet, Azeem (Morgan Freeman). Framme i England upptäcker Robin att under tiden som Richard varit upptagen med att kriga i Palestina har hans fiender passat på att roffa åt sig makten. Robins far har blivit mördad och ett pris är satt på Hoods huvud. Tillsammans med Azeem flyr Robin till skogs och slår sig samman med en grupp fredlösa för att bekämpa kung Richards fiender.

Det här var en stor succe när den kom och ”alla” tyckte den var bra. När jag såg om Prince of thieves fann jag att större delen av filmen var en ganska pinsam och trist upplevelse. 1976 års version känns avsevärt fräschare. Prince of thieves  är i mångt och mycket en parad av förskräckliga frisyrer. Costner i hockeyfrilla, Christan Slater i pottfrisyr, Mary Elizabeth Mastrantonio i hår som ser ut som stålull och Alan Rickman med ett hår som troligtvis aldrig sett en kam. Folk ser helt enkelt för djävliga ut. Jag kan inte släppa frisyrerna utan jag stirrar bara med gapande mun och undrar hur jag kunnat missa dessa frisyrvidunder när jag såg filmen för första gången. I längden blir också filmen ganska trist. Costners nasala och lite smågnälliga röst blir till slut tröttande att lyssna på. Det blir direkt pinsamt när man ogenerat trycker in amerikanska ideal och värderingar i den medeltida frihetskampen. För att höja moralen hos de fredlösa kör Coster ett par tal som påminner om den amerikanska självständighetsförklaringen och bill of rights.

Det finns en liten liten ljuspunkt i filmen: Alan Rickman i rollen som Shefriffen av Nottingham är underhållande i sitt överspel. Prince of thieves är en ganska trist historia trots alla fighter och smålustigheter. Filmen känns bara tillgjord och plastig.

Betyg:

Robin Hood 1976: 6/10

Robin Hood 1991: 3/10