Blade runner 2049 (USA 2017)

Replikanten K jobbar som Blade runner (om man inte begriper den meningen är det lika bra att sluta läsa nu, ta och se filmen Blade runner från 1982 och återkomma). Under ett uppdrag kommer K något på spåren som, om det stämmer, hotar den redan sköra världsordningen. K får i uppdrag av sina chefer att lösa mysteriet men fler är intresserade av hans uppdrag b.la den pladdrige affärsmannen Niander och dennes mordiska assistent . En bit in i utredningen börjar spåren peka mot den sedan länge försvunne Blade runnern Deckard.

Jag kan kort konstatera att Blade runner 2049 är en värdig uppföljare till klassikern från 1982. Miljöer, musik, stämning och tempo är sig likt och de två rullarna flyter fint in i varandra. Jag gillade verkligen att man behållet känslan från förra filmen av att det är en hårdkokt framtidsdeckare som rör sig framåt i makligt tempo, t,om så makligt att regissören Villeneuve behöver nästan tre timmar på sig att berätta sin historia. I vanliga fall hade jag kreverat av rastlöshet men här blev jag istället förvånad när filmen var slut. Tre timmar flöt på ganska så behagligt.

Skådisarna är bra med en uttryckslös Gosling som replikanten K, en skrynklig Ford som repriserar sin roll som Decker. Filmens svagaste kort är väl Jared Leto i rollen som filmens skurk. Han har liksom inget att jobba med. De få stunder han är med kastar han ur sig en hel del floskler och inte så mycket mer. Hans rollfigur fyller ingen större funktion.

K har en hologrambetjänt, eller vad man nu ska kalla det, som spelas av Ana de Armas. Jag kände en viss oro när jag insåg att hon skulle vara med i filmen. Hon var i.ofs bra i War dogs men katastrofal i Knock knock. Frågan var om den förstnämnda filmen var ett lyckokast eller inte. Turligt nog klarade Armas sin prestation med glans och lyckades t.om med konsttycket att vara den rollfigur jag kände mest för i filmen. Vet inte om det kanske säger mer om filmen en hennes skådespelarprestation. Det känns dock lite avigt att det är ett hologram man bryr sig mest om.

Blade runner 2049 är en visuell och auditiv fest. Storyn har en och annan logisk lucka, berikar mig med ett par scener som jag gott kunnat varit utan och filmen är kanske liiiite för lång men fördelarna uppväger med råge nackdelarna. Definitivt en film för kommande årsbästalista.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg:8/10

En hel del filmspanare har sett denna rulle. Kolla in vad de tycker

Movies -noir

Jojjenito

The Nerd bird

Sofia

Fiffi

Henke

Annonser

Wonder woman (2017 USA)

Amasonen Diana växer upp på en ö som är dold för omvärlden. En dag hälsar omvärlden på i form av Steve Trevor som jagas av en en hop tyska soldater. Amasonerna får genom Steve information om att ett stort krig pågår (det 1:a världskriget) och de anar att det är deras ärkefiende krigsguden Ares som ligger bakom kriget. Mycket motvilligt låter man Diana följa med Steve ut i världen för att stoppa Ares och därmed kriget.

Hitintills har filmerna om DC:s superhjältar inte varit speciellt imponerande: Superman var ok, Superman vs. Batman och Suicide Squad riktigt usla så här i efterhand (har försökt se om filmerna men det har varit en upplevelse så olidlig att jag varit tvingen att avbryta tittarna i förtid). Därför känns det riktigt skönt att få se en film som Wonder Woman då den infriar alla förhoppningar jag har. Skådisarna sitter som smäck (möjligtvis hade jag velat sett någon annan än Chris Pine i rollen som Steve men han är åtminstone uthärdlig).  Danny Huston är ljuvligt ond som Ludendorff, birollsinnehavarna i div. roller är väl utvalda och Gal Gadot ÄR Wonder Woman, jag tror aldrig en skådis har känts så rätt i en superhjälteroll. Trots en ganska så töntig dräkt (dräkten har alltid varit ett aber när det gäller denna seriefigur men å andra sidan är klädvalet för dagen bättre än den bikerjacka och hotpants(?)  hon bar under 90-talet) lyckas Gadot sätta karaktären som smäck. Filmen har flera scener där jag faktiskt får ståpäls och känner hur pulsen ökar, det var ett bra tag sedan jag fick den känslan när jag såg en s.k ”blockbusterfilm”. Trots att rullen är ganska så DC-grå” känns den lättsammare och inte så allvarstyngd och storvulen som de tidigare filmerna från förlaget.

Det finns dock en plump i protokollet nämligen slutfighten där man som tittare än en gång måste genomlida raserade byggnader och explosioner. Det tar inte lång stund innan jag tröttnar, börjar glo på klockan och undrar om det inte är dags att avsluta CGI-festen?  Men bortsett från detta är Wonder Woman klart sevärd.

Regi: Patty Jenkins

Betyg:8/10

State of grace (1990 USA)

State_of_grace_posterI Hells kitchen (NYC) härskar den irländska maffian. Ledaren för gänget är den ganska inkompetente men brutale gangsterbossen Frankie Flannery. Han har dock förhoppningar om att kunna klättra lite i rang och respekt då man förhandlar om ett samarbete med den avsevärt mäktigare italienska maffian. Problemet för Frankie är att han har svårt att hålla ordning på sina män och främst då sin bror Jackie som är lite väl impulsiv för sitt eget och andras bästa. Frankie är också lite bekymrad över Terry Noonan, en barndomskamrat till Jackie som plötsligt dykt upp. Frankie misstänker nämligen att denne möjligtvis kan vara en polisinfiltratör.

State of grace kom lite i skymundan av Goodfellas då båda filmerna kom ungefär samtidigt i början av 90-talet. Det är lite synd då detta också är ett bra kriminaldrama med en hel hop bra skådisar. Sean Penn (Terry), Gary Oldman (Jackie), Ed Harris (Frankie) och Robin Wright som bröderna Flannerys syster. Filmen blir inte sämre av att Ennio Morricone står för musiken som är både vacker och vemodig. Stundtals blir filmen lite melodramatisk men det väger lätt mot den suveräna ensemblen, musiken och de slitna New York miljöerna. Regissörerna bygger sakta upp sin historia och den sista halvtimmen är makalös. Vi får en rafflande förhandlingsscen. Sean Penn bjuder på en välskriven ”State of grace” monolog som känns i ryggmärgen på detta följer sedan en shootout som troligen är en av de bästa jag sett på film.

Gillar man genren och skådisarna bör man nog ta sig i kragen och se State of grace som är en oförtjänt bortglömd film.

Regi: Phil Joanou, Michael Lee Baron

8/10

A Most wanted man (2014 Storbr m.fl)

a-most-wanted-man-posterTill skillnad mot sina kollegor inom spionbranschen som styrs av fruktan försöker Günther Bachmann fatta rationella beslut gärna med en touch av medmänsklighet. Där kollegorna låter devisen att hellre ta det säkra före det osäkra styra sitt agerande är Bachmann ovanligt förnuftig i en värld som präglas av paranoia. När så rysstjetjenen Issa Karpov anländer till Hamburg går underrättelsetjänsterna bananas. Karpov är en eftersökt man och vilket ärende han har i Hamburg är oklart. Bachmann får kämpa i motvind och försöker argumentera för en vettig lösning på det eventuella problemet med det potentielle terroristen frågan är bara om överhuvudtaget någon lyssnar på honom.

A most wanted man är baserad på av John le Carrés romaner. Hans spioner är så långt från 007 man kan komma. Jag har inte läst några av författarens böcker men sett desto fler filmer som är baserade på hans verk. Oftast är filmerna bra men man får vara beredd på att de inte innehåller några rafflande biljakter eller slagsmål däremot är det desto fler scener bestående av gråa byråkrater och tjänstemän om vänder papper och munhuggs. Något som också kan vara roande om det görs rätt.

Den här filmen skulle tyvärr bli en av Philip Seymour Hoffmans sista. Filmen i sig är det inga större fel på den puttrar på i maklig takt. Problemet är att den är lite väl stillsam och jag anar snabbt hur den kommer att sluta. Här får man istället uppskatta en något annorlunda miljö (Hamburg) och en kompetent regi (Anton Corbijn).  Hoffman är som alltid bra synd bara att man envisats att ge hans rollfigur en brytning tyska. Följaktligen går Hoffman omkring och bryter på tysk/engelska filmen igenom men märkligt nog gör hans kollegor inte detta. Ett ganska tramsigt och onödigt men ett alltför vanligt grepp inom filmvärlden. A most wanted man är ok men det finns bättre filmer att se av Hoffman. Är man sugen på fler spionberättelser som är baserade på Carrés romaner rekommenderar jag The Constant garderner och Tinker tailor soldier spy.

Regi: Anton Corbijn

Betyg: 5/10