Duck you sucker (1971 Italien)

duck-you-sucker-movie-poster-1972Den Italienske regissören Sergio Leone är troligtvis mest känd för sin Dollartrilogi med Clint Eastwood. Efter denna trilogi gjorde han de tre Once upon a time filmerna. Personligen så gillar jag dessa bättre, mycket beroende på den melankoliska ton som de slår an. Duck you sucker eller Once upon a time in the revolution eller A Fistful of Dynamite som den också kallas för är mellanfilmen och kanske den minst kända av dessa tre filmer.

Filmen utspelar sig i Mexico 1913. Uppror, revolution och repressalier från de styrande präglar landet. I denna smet finner vi Juan en landsvägsrövare som ser sin chans att råna banken i staden Mesa Verde när han stöter på irländaren och sprängexperten Sean. Motvilligt ansluter sig Sean till John och hans kumpaner men ödet vill annorlunda och de omaka paret hamnar mitt i revolutionen.

Leone har en mycket speciell still som regissör. Det är knapphändig dialog och regissören arbetar istället med karaktärernas ansiktsuttryck. Han låter även musiken spela stor roll i filmens berättelse och näst efter Once upon a time in America torde Morricones musik i dagens film höra till det bättre han gjort. Lägg sedan till ett överdrivet bildspråk en smula överspel av Rod Steiger som spelar Juan samt en del scener som drar åt det pekorala hållet så har man en film som förståeligt nog kan få en och annan tittare att dra öronen åt sig.

Duck you sucker är melodramatisk så det räcker och blir över speciellt när vi får oss Seans bakgrundshistoria presenterad i slowmotionscener. Filmen ligger hela tiden på gränsen till att bli löjlig och man kan nästan ana kalkonerna som ligger i startgroparna. Turligt nog så klarar Leone balansgången och det slår aldrig över och blir pannkaka istället blir detta en för mig både storslagen och känslosam filmupplevelse där det dammar i rummet på sina ställen.

Duck you sucker är en film jag lite halvt om halvt glömt bort hur himla bra den är och den har kanske kommit lite i skymundan i Leones sparsmakade produktion. I mina ögon en klassiker.

Regi Sergio Leone

Betyg: 9/10

Oklahoma! (1955 USA)

oklahoma - cinema quad movie poster (todd ao) 1.jpgOm jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att det är Shakespeare som ligger bakom denna historia. Läs och begrunda. I början av 1900 talet hotar känslorna att koka över i territoriet Oklahoma. I och för sig är det konflikter mellan cowboys och jordbrukare men de striderna ter sig tämligen obetydliga i jämförelse med vilka känslor kärleken kan framkalla. Cowboyen Curly uppvaktar bondflickan Laurey men hon är lite av en ”teaser” något som kommer få fatala följder. Gårdens något obalanserade alltiallo Jud är nämligen också förälskad i Laurey och lägger in en stöt när han tror att han har en chans att bräda Curley. Vidare har vi Will som varit i storstaden Kansas city där han köpt presenter till sin käraste Ado Allie. Under hans frånvaro har hon dock blivit smått förälskad i gårdfarihandlaren Ali Hakim. Han är inte värst intresserad av äktenskap men ser sig nödgad att gifta sig med Ado Allie då flickans far hotar med hagelbössan. Allt får sin upplösning under en dans där man ordnat med en picknickskorgsauktion för att få in pengar till det nya skolhuset.

När jag sovrade fram vilka filmer jag skulle välja till musikalveckan rådfrågade jag min bror. Jag kastade fram ett par filmtitlar jag inte tidigare sett. Ett par avrådde Marcus mig bestämt i från men Oklahoma ansåg han var okej och det är just vad filmen är – okej. Storyn rullar på men är inte speciellt medryckande. Filmen är lite smålustig av och till och formligen sjuder av härliga färger och snygga kulissmiljöer. Sångerna duger och ett par tre av dem höjer sig lite från musikmassan. Låtarna: Oh, what a beautiful morning, The Farmer and the Cowman samt titelspåret var nog de jag gillade bäst. Det är kanske lite väl mycket sång då skådisarna knappt hinner hämta andan innan det är dags att ta ton igen. Men om man ståtar med sloganen The Liviest musical of them all vill man kanske bevisa detta med mycket sång, dans och musik. Likt Singing in the rain har man även tryckt in en drömsekvens som är alltför lång och den tillför inte storyn så värst mycket. Det ska erkännas att där blev filmen ordentligt seg en stund.

Skådisarnas insatser är också ok okej men Rod Steiger som Jud och Eddie Albert som Ali Hakim  får ett extra plus i kanten av mig. Just Jud var förvånansvärt creepy som rollfigur i en musikal av detta slag. Att sedan filmen avslutas med en travesti på rättvisa må vara hänt, numera är man ganska van vid att det stora landet i väst många gånger har en lite speciell syn på vad som är rätt och fel. Avslutningsvis vill jag påpeka att det här en nog en film som ”sätter sig” vid eventuella omtittar men personligen ger jag nog andra osedda filmer en chans först.

Sofias skönsångare för dagen kan ni läsa om här.

Regi: Fred Zinnemann

Betyg: 5/10

End of days (1999 USA)

End%20of%20Days%20movie%20posterDå det nya årtusendet närmar sig uppenbarar sig hin håle i egen hög person i NYC. Han har ett mål nämligen att ha sex med en kvinna som har valts ut åt honom. Akten måste ske mellan 23:00 – 00:00 på självaste nyårsafton och kommer bli startskotten för satans välde på jorden.  I vägen för satan och hans något komplicerade planer står en deprimerad f.d polis, Jericho Cane spelad av ingen mindre än Arnold Schwarzenegger . Ungefär sådär kan man sammanfatta Arnies actionskräckis End of Days.

Vi kan börja med det uppenbara felet att Djävulen är ett år för tidigt ute då millennieskiftet skedde årsskiftet 2000 och 2001. Men han är i gott sällskap med resten av mänskligheten (åtminstone i västvärlden) som plötsligt inte kunde räkna när år 2000 närmade sig. Vad som är värre är att rollen som Jeicho vida överstiger Arnolds kompetensnivå och vi tittare blir plågsamt påminda om österrikarens begränsningar inom skådespelarskrået.

End of Days innehåller en hel del bra fighter och actionscener, den innehåller också en hel del rysliga scener (till dessa hör inte brinnande piss). Problemet blir att det skaver när dessa två genrer ska samsas under ett tak. Det blir för rysligt och blodigt för de som vill ha lite hederlig action och de som vill ha skräck tycker att actionscenerna förstör stämningen. Arnold är murbruket som ska överlappa dessa två genrer och det lyckas han verkligen inte med.

Nu är det inte en helt igenom dålig film. Iden duger och stundtals är filmen relativt bra men helhetsintrycket blir splittrat och en otroligt trist och i sina stunder pinsam final sänker filmen åtminstone ett hack i betygsskalan. Ett plus i kanten dock för Gabriel Byrne som spelar Djävulen och Rod Steiger i rollen som katolsk präst.

Regi: Peter Hyams

Betyg: 4/10

Lite julfilmstips: Elf & Dr. Zhivago

Julen är nästan över för det här året men en och annan julfilm kan man nog trycka in om viljan finns. Will Ferrell spelar Buddy som av misstag råkar hamna i tomtens säck och följer med till Nordpolen. Buddy adopteras av tomtens nissar och växer i tomtens verkstad. Åren går och när Buddy som är godhjärtat men otroligt korkad upptäcker att han inte är är en riktig nisse blir chocken stor. Han beger sig till N.Y.C för att söka upp sin biologiske far. För en person som växt upp hos tomten och har vistats hela livet i en skyddad verkstad kan detta medföra en viss kulturchock. Frågan är nog om det inte är Buddy som chockerar världen men sitt hyperaktiva och oskulldsfulla beteende.

En mycket trevlig och rolig film. Den stora behållning med Elf är Ferrell i rollen som Buddy, han gör ungefär samma roll som i stepbrothers, dvs en korkad vuxen man. Tycker man detta är roligt är det bara tacka och ta emot. James Caan som spelar Buddys biologiske far är en skådis man tyvärr får se för lite av. Ingen kan spela irriterad så bra som Caan och han får rikliga tillfällen att vara just irriterad i filmen. Att Elf inte klafsar runt i idel sliskigheter är också skönt något som annars hör genren till. Enda plumpen i protokollet skulle möjligtvis vara Zooey Deschanel som har en sömngångaraktig spelstil men hon sjunger åtminstone vackert.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 8/10

Mastodontfilmer är något jag i många fall är tveksam till att titta på av den anledning att de är så otroligt trista. Bara någon nämner Lawrence av Arabien eller De tio budorden får jag tristessångest. Det finns dock några undantag och Dr Zjivago är ett. Berättelsen utspelar sig åren kring den ryska revolutionen. Den unge Yuri Zjivago blir inblandad i ett kvintettdrama mellan tre män och två kvinnor. Kvinnan som männen traktar efter är den unga sömmerskan Lara. Egentligen skulle man nog kunna skriva hur mycket som helst om filmen men det får räcka med att konstatera att filmen är otroligt vacker, har bra skådespelare ( Omar Sharif, Rod Steiger, Julie Christie och Geraldine Chaplin) och är en gripande film där jag verkligen bryr mig om karaktärerna. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en stabil film som trots sina 190 minuter aldrig blir tråkig. Varför inte toppbetyg? Regissören är kanske lite för förtjust i ett övertydligt bildspråk, t.ex när Lara mister oskulden, vilket gör att jag får himla med ögonen ett par gånger. Vill också tillägga att filmusiken av Maurice Jarre är inget annat än fantastisk.

Regi: David Lean

Betyg: 9/10