De Vilda gässen (1978 Storbr)

Jag minns filmaffischen till De vilda gässen från min ungdom. Jag tyckte gubbarna såg fruktansvärt coola ut i sin röda baskrar men åldersgränsen satte stopp för en titt sedan föll filmen i glömska. Men så talade Steffo om filmen i Snacka om film och som av en händelse så stod en dvd i reabacken. Klart att jag högg filmen på stört.

Det ska erkännas att jag blev lite tveksam när filmen startade med ”skönsång” och bilder som bestod av lidande afrikaner men filmen tog sig turligt nog snabbt. Legosoldaten Allen Faulkner hyrs in för att rädda en demokratiskt vald ledare i ett påhittat afrikanskt land. Han samlar ihop sitt gamla gäng (med betoning på gamla) och drar till Afrika för att befria politikern. Till en början går det som smort med legoknektarna blir förrådda och måste nu på egen hand försöka fly ur landet jagade av armen.

Jag ska inte påstå att jag blev tagen med storm men De Vilda gässen var oväntat bra. Jag trodde det skulle vara en hejsan svejsan film (kanske mest beroende på Roger Moores medverkan) men detta var en allvarsam film. Filmen hjältar har en tvivelaktig moral, de är bra på att döda men i övrigt har de inte mycket att ge. Det är ett ålderstiget gäng som ingår i Jenkins grupp, män som inte trivs med den vanliga världen vilket ger filmen en svärta som för mig var oväntad.

Att filmen har ett par år på nacken kan märkas när det rör synen på kvinnor men det kan jag ta jag då det förstärker känslan att filmens hjältar inte riktigt passar in. Filmen får även in en känga mot Sydafrikas apartheidpolitik vilket var lite oväntat.

De vilda gässen är vad jag hoppades att Sylvester Stallones The Expendable  skulle varit. Filmerna påminner om varandra till det yttre med ålderstigna legosoldater på uppdrag men där Slys rulle är actiontrams är dagens rulle avsevärt bättre vid en jämförelse.

Regi: Andrew V. McLaglen

Betyg: 7/10

 

Bondtema: A view to a kill ( 1985 Storbr/USA )

Filmen börjar mycket bra. 007 är på flykt i Sibirien med ett microchip som han hittat på liket av 003. Han jagas av en helikopter, snöskoter och en himla massa ryssar på skidor. John Barry gör en variant på Escape from Piz Gloria temat och jag piggnar till, rätar på mig i soffan och tänker: Är Bond tillbaka? Tre minuter och trettio sekunder håller den känslan i sig, sedan byts Barrys tema abrupt ut mot Beach Boys och Californa Girls och när Bond susar nedför de Sibiriska skidbackarna sjunker jag med ett plågat stön ned i soffan. Trots detta är faktiskt A view to a kill inte så dålig som många menar. Klarar man bara av en åldrig Bond med stirrande blick (misslyckad plastikoperation ?), usel Bondbrud och en bisarr Grace Jones är faktiskt filmen åtminstone ett fall framåt.

Tanya Roberts & Roger Moore

A view to a kill troligtvis stoltsera med en av mer korkade planerna en skurk har haft i en Bondfilm. Max Zorin har hamstrat en massa microchip och tänker nu framkalla en jordbävning i Kalifornien för att dränka Sillicon Valley. Zorin kommer sedan att ha monopol på microchip marknaden. Redan här falierar hela planen då Sillicon Valley främst är företag som producerar ideer för att komma åt produktionen av microchip skulle han behövt översvämma ett antal asiatiska länder med billig arbetskraft. Planer är i mitt tycke en ganska överdriven och omständig, med de ekonomiska resurser Zorin har borde han egentligen kunnat konkurrera ut sina medtävlare men i Bonds värld är manväl inte direkt lågmäld. Bond misstänker att Zorin har något lurt i bakfickan redan innan han ens har träffat honom och skickas av M att undersöka Zorin lite närmare.

Max Zorin & May Day

Av någon outgrundlig anledning valde man att låta den nu 57 årige Moore spela rollen som Bond än en gång. Moore har senare uttalat sig om att det kanske var en gång för mycket. Han insåg själv att han var för gammal när hans motspelerska mamma var yngre än Moore. From a view to a kill är den film i serien som Moore tycker sämst om. Det kan bero på åldern som tog ut sin rätt men Moore drog inte jämt med Grace Jones och han tyckte att filmen var för våldsam och reagerade speciellt mot scenen i slutet av filmen där Zorin mejar ned folk med en k-pist. Moore tyckte det blev för våldsamt och brutalt. I rollen som Zorin hade man först både Sting och David Bowie i tankarna men när de tackade nej hamnade rollen hos Christopher Walken som gör ett bra jobb, möjligtvis är han lite för galen men han spelar Zorin med iskyla och elegans. Grace Jones gör ett bra jobb som Zorins underhuggare May Day men hon är lite för orginiell som skådespelare och sticker ut lite för mycket. Jag sitter och tänker på henne som artisten Grace Jones och inte på May Day. Dolph Lundgren dyker upp ett par sekunder och anledningen till detta var att produktionen var en statist kort och Dolph var tillgänglig i egenskap som pojkvän till Grace. Det svagaste kortet i filmen är bondbruden Stacy Sutton som spelas av Tanya Roberts. Hon är snygg men hennes hennes rollfigur är bedrövligt skriven och hennes flesta repliker går ut på att ska skrika James.

007 jagar May day i Eiffeltornet

Innan man hann börja spela in filmen drabbades produktionen av bakslag då hela studion i England brann ned men man byggde faktiskt upp den på rekordtid. Annars gick filminspelningen ganska lugnt till. Staden San Francisco var så hjälpsamma och välvilliga när det gällde filminspelningen att Broccoli bröt en tradition och istället för den sedvanliga premiären i England blev det nu världspremiär i San Francisco istället.

Bond använder ett hagelgevär för ovanlighetens skull.

Filmen har ett lite oförtjänt dåligt rykte som troligtvis hänger samman med Moores ålder, för det är en ganska fartfylld historia som presenteras och stundtals hittar man tillbaka till den ganska torra humorn som tidigare präglad Bondfilmerna. De värsta fånerierna slipper vi tack o lov. Många finner episoden när Bond undersöker Zorins kapplöpningshästar trist. Jag tycker avsnittet är otroligt underhållande främst beroende på samspelet mellan Moore och Patrick Macnee. Bond går under ganska roliga namn när han jobbar undercover som t.ex James St. John Smythe och framför allt James Stock från London financial times. Fram till den ganska trista finalen i filmen som i vanlig ordning är ganska småtrist så tycker jag att A view to a kill är ganska underhållande.

Moore & Macnee en mycket underhållande konstellation i filmen.

Ett stort plus till musiken av John Barry som är i högform. Titellåten framförd av Duran Duran hör till de bättre i Bondserien. Enligt ryktet hade någon i gruppen frågat Broccoli varför man aldrig hade några bra artister som framförde titellåten i Bondfilmerna, om det är sant vet jag inte men det är en bra historia. Maurice Binders förtexter är i toppklass, i de senaste filmerna har de varit lite halvtrista men i A view to a kill verkar han skärpt till sig, det kan bero på att han har en bättre låt att jobba med än de i ärlighetens namn ganska trista låtarna som figurerat i de senaste filmerna.

Duran Duran: Bra musik men förskräckliga kläder.

Det var inte bara Moore som tog avsked från Bond även Lois Maxwell som spelat Miss Moneypenny ända sedan Dr.No gick i pension. Hennes roll har aldrig varit speciellt stor men den bringade en viss kontinutet i serien och det har alltid varit lite småtrevligt att lyssa på Moneypennys och Bonds harmlösa flörtande. Ingen av de senare skådespelerskorna som spelat Moneypenny har nått upp till Maxwells klass men för den skull är de inte dåliga. Moore tackar som sagt för sig här, han hör inte till mina favoriter att spela karaktären men jag skulle å andra sidan inte vilja vara utan hans rolltolkning. Det hör faktiskt lite till charmen att Bond framställs lite olika beroende på vem som spelar honom. Moores eftermäle hade nog varit bättre om han hoppat av efter For your eyes only men gjort är gjort. Nästa film i serien skulle Bonds karaktär vara av en helt annan kaliber.

Lois Maxwell som Moneypenny i fjorton filmer.

Bästa replik:

Stacy: -This is James Stock of the London Financial Times.
Bond: -Actually I’m with the British Secret Service.
The name is Bond… James Bond.

Polis: -Is he?
Stacy: -Are you?
Bond: -Yes!
Polis: -And i am Dick Tracy and you’re still under arrest.

Regi: John Glen

Fyra Martinis blir det för Moores sista prestation som 007

Bondtema: Octopussy ( 1983 Storbr )

Likt den tidigare For your eyes only lånar den trettonde Bondfilmen delar av Flemmings noveller. Berättelserna som vävts in i filmen är Octopussy samt Property of a lady. Moore tackade än en gång nej till att spela Bond. Broccoli satte igång auditions för en ny Bondskådis. Den här gången verkade det som att Timothy Dalton och James Brolin var de som var mest aktuella för rollen. Producenterna blev dock nervösa när Never say Never again med Connery i rollen som 007 seglade upp som en konkurrent. Nu ville man till varje pris ha den redan etablerade Moore i rollen som Bond för att kunna möta kunkurrensen.  Efter ett par goda luncher och ökat gage tackade naturligtvis Moore ja till att spela Bond än en gång. Enligt mig är detta den första filmen där jag verkligen hade velat sett en annan skådis som Bond. Att vara 007 är ett krävande yrke och trovärdigheten är inte speciellt hög när en plastikopererad man på 56 år räddar världen.

Men å andra sidan vilken 56 årig skådis skulle tacka nej till en hög med pengar samt att få posera tillsammans med lättklädda damer?

Storyn i Octopussy är faktiskt riktigt bra , en av de bättre i hela serien. Tyvärr schabblas plotten  bort i utförandet men det kommer jag till lite senare. En sovjetisk general bekymrar sig för nedrustningen, han menar att Sovjet skänker bort sitt millitära övertag ( ett övertag som i verkligheten skulle visa sig vara en myt ). För att råda bot på detta utarbetar han en plan att smuggla in och spränga en mindre atombomb i Västtyskland. Nato kommer tro att det är en av deras egna bomber som falierat och kommer då att börja nedrusta. En afgansk prins hjälper generalen med planen. James Bonds kollega 009 kommer generalen på spåren men mördas och 007 kopplas in på fallet.

Maud Adams sa att det kändes pinsamt att berätta vad filmen hette. På den tiden var tydligen folk aningen finkänsligare.

Det var många namn som figurerade när man skulle besätta den kvinnliga huvudrollen: Faye Dunaway, Barbara Carrera, Persis Khambatta och Susie Coelho för att nämna några. Efter viss tvekan, då hon redan figurerat i en tidigare Bondfilm, fick Maud Adams rollen som den hemlighetsfulla kvinnan Octopussy. Det var fler svenskor med i filmen Kristina Wayborn spelar kamal khans medhjälperska och Mary Stavin har en mycket liten roll som ”bakgrundsflicka”. När det gäller rollbesättningen har man lyckats väl med både Steven Berkoff som spelar General Orlov och Louis Jourdan  som spelar Kamal Kahn. Skurkarna är varandras motsatser när det gäller temprament, General Orlov kan knappt hålla känslorna i styr utan gormar och står i, jag hade gärna sett honom i fler Bondfilmer. Kahn är däremot arrogant och överlägsen hans snobbism överträffas nog bara av Bond. I övrigt är det samma gamla gäng med ett undantag Robert Brown har nu tagit plats som bonds chef M.

Bonds nemesis nr 1 i filmen: den snobbige Kamal Khan

Bonds nemesis nr 2 i filmen: Den hetlevrade General Orlov

Namnet Octopussy ställde till problem till en början i moralens högborg, USA men det löste sig så småningom. Inspelningen i Indien blev aningen mer problematisk, Moore led av hettan och magsjuka drabbade filmteamet men det var nära att filmteamet drabbades av en riktig katastrof. När man skulle spränga ett flygplan fyllde man ett riktigt plan med sprängmedel och knuffade det över en klippkant i hopp om att planet skulle explodera. Istället fick farkosten bokstavligen luft under vingarna och for iväg. Som tur var krashade planet i obeboddt område och man valde snabbt att göra om scenen men då med en modell och under mer ordnade former. I öppningscenen använder sig Bond av ett minijetplan, tanken var att detta skulle varit med redan i Moonraker men det kunde inte användas i den tänkta scenen så det fick dyka upp här istället. Egentligen skulle öppningsscenen utspelat sig på ön Isle of man och ägt rum under en biltävling men den scenen försvann under produktionens gång.

Öppningsscenen med 007 i miniplanet.

Fånig och rasistisk är nog de ord som bäst beskriver Octopussy. Grundstoryn är det inget större fel på men utförandet. Jisses! Nog för att många Bondfilmer ibland kan vara lite småtöntiga och t.om larviga, det hör liksom lite till men här jobbar man hårt för att spränga alla gränser. Bond svingar sig i lianer utsötandes Tarzanvrål, säger sitt!! till en tiger som lyder, hänger fast som en igel i ett flygplan när det gör allsköns konster i luften och sist men inte minst är stora delar av filmen förlagd på en cirkus. Broccolis alla våta drömmar måste ha blivit besannade när han till slut fick stoppa in ett helt cirkussällskap i handlingen. Det blir helt enkelt för mycket och jag lider med karaktären Bond. När 007 desarmerar atombomben utklädd till clown har verkligen Bondserien nått sitt lågvattenmärke. ”All time low” borde varit en mer passande slogan till filmen. Rasism är kanske ett lite väl starkt ord men partiet i filmen när 007 är i Indien ger åtminstone mig dålig smak i munnen. Indierna framställs på ett lite skämtsamt sätt och jag får lite ”Tintin i Kongo” vibbar när jag ser filmen. Man lyckas t.om klämma in en äcklig måltid liknande den i Indiana jones and the tempel of doom. Jag kanske överreagerar men det känns inte helt ok.

007 som clown. Filmseriens absoluta lågvattenmärke.

Till filmens fördelar hör att det är en ganska bra ensemble och filmen är fartfylld, troligtvis en av de mest actionspäckade Bondfilmerna. Det är bara synd att man envisas med att hela tiden smyga in små skämtsamheter vilket blir tröttsamt i längden. Musiken skrevs av John Barry och titellåten All time high står Rita Coolidge för. En ganska trist historia men låtarna har fr.o.m The Spy who loved me varit ganska tama.

Robert Brown som den nye M

Bästa repliken? Q har en liten större roll än vanligt i Octopussy och jag gillar verkligen när de två munhuggs den finns ett par tre ganska roliga replikskiften mellan de två.

Bond och Q åker luftballong:

Bond: I trust you can handle this contraption, Q?
Q: It goes by hot air.
Bond: Oh, then you can.

Regi: John Glen.

Definitivt en av de sämre bondfilmerna tre martinis är allt jag kan ge.

Shout at the devil ( 1976 Storbr )

Shout at the devil är kanske mer känd under sitt svenska namn: De sista äventyrarna. Anledningen till detta är att filmen härstammar från den tid då man gjorde sig omaket att försöka översätta filmtitlar till svenska, på både gott och ont. Filmen hör till en genre som jag personligen brukar kalla  ”hejsan svejsan film”. Med det menar jag filmer där det verkar som att filmteamet har haft riktigt roligt under inspelningen. Historierna präglas även av att de är lite smålarviga vilket inte stör mig då humöret nästan alltid hamnar i topp när jag ser en s.k ” hejsan svejsan film”. Star Wars: A new hope och Mumien (1999) är två exempel på bra filmer av den här genren. The Expendables är ett exempel där man troligtvis hade för roligt.

Shout att the devil utspelar sig i Afrika 1913. Engelsmannen Sebstian Oldsmiths (spelad av Roger Moore) vägar korsas ofrivilligt med amerikanen Flynn O’ Flynn  som spelas av Lee Marvin. Den sistnämde repriserar sin roll i Paint your wagon samt Cat Ballou enda skillnaden är att Marvin nu bytt ut hembränd wiskey mot gin. Moore spelar Moore så hans rolltolkning är ungefär densamma som alltid.  Flynn behöver hjälp med tjuvjakt av elefanter på tyskarnas territorium och lyckas  med viss övertalning få sig Sebastian på det äventyrliga företaget. Det tyska territoriet styrs av en komisk befälhavare som traskar runt i en paraduniform.  Befälhavaren är i det närmaste besatt av att få infånga Flynn då han av och till brukar smita in på tyskarna territorium för att jaga elefanter. Då Sebastian träffar dottern till Flynn uppstår det ljuv musik och snart har de gift sig och fått en dotter. Det är m.a.o ett skojfriskt gäng som huserar ute på den afrikanska savannen. Fram tills nu har det varit kanske inte så stor filmkonst som har serverats tittaren men väl en trevlig stund i tv-soffan.

Här någonstans i handlingen händer det något märkligt för filmen gör en tvärvändning från munter kolonial äventyrskomedi till blodigt hämnddrama. Året blir 1914 och det första världskriget bryter ur. Den tidigare lite skrattretande tysken transformeras till en sadistisk missdådare. Han invaderar det engelska territoriet med en smärre arme´för att infåga Flynn och Sebstian. Då de inte är ute på tjuvjakt låter han sin frustration gå ut över frun i huset. Man slår ihjäl hennes barn. Det tar en bra stund innan jag kan ta till mig det som utspelas i filmen.  Jag trodde att jag såg en s.k ”hejsan svejsan film” och dylika saker händer aldrig i den genren. När min förvirrning lagt sig upptäcker jag till min förtjusning att jag inte är den enda som blivit förvirrad. Skådespelarna hänger inte riktigt heller med i filmens vändning, vilket faktiskt blir aningen underhållande.  Barbara Parkins som spelar Flynns dotter fattar direkt att hon nu plötsligt är med i ett hämnddrama och agerar därefter. Moore verkar mest vara ängslig. Han trodde nog att han skrivit på för en film som innebar att han skulle få glida runt i det koloniala Afrika och softa lite med elfantjakt och en snygg tjej. Plötsligt har han hamnat i en historia som överstiger hans kompetens som skådespelare vilket han troligvis är väl medveten om. Lee Marvin kör på som vanligt, han tjoar och står i precis som tidigare, kanske någon glömde att berätta för honom att filmen tagit en allvarlig vändning? Eller kanske är det riktigt gin i alla de flaskor han konsumerar under filmens gång? Ja det blir till syvende och sist en märklig och lite fascierande filmupplevelse. Om man hållt sig till ett känsloläge  filmen igenom hade den slutat som en underhållande bagatell nu känns den bara ……. konstig.

Regi: Peter Hunt

Betyg: 4/10

Bondtema: For your eyes only ( 1981 Storbr )

Efter Moonraker kände Broccoli att det var svårt att gå vidare på temat med storslagna äventyr. Även om filmen spelat in mycket pengar tyckte många att den var för överdriven så man bestämde sig för en mer jordnära Bondfilm. For your eyes only som egentligen skulle ha producerats efter The Spy who loved me fick nu sin chans. En del överblivna scener samt lite inspiration från en del Bondnoveller ( For your eyes only och Risico ) fick ligga till grund för äventyret. För första gången tränger sig verkligheten på i Bonds universum. Det kalla kriget gör sig påmint då berättelsen rör sig om en kodmaskin , ATAC , som engelsmännen förlorat i en fartygsolycka. Då apparaten ger koderna till avfyrningen av kärnvapen är även maskinen högaktuell för ryssarna. Bonds uppdrag blir att försöka återbörda ATAC innan ryssarna sätter tänderna i den. Under jakten stöter han ihop med en kvinna, Melina, som är ute efter hämnd då hennes föräldrar mördades när de hjälpte MI6 i jakten på kodmaskinen.

I en del länder var den officiella filmpostern för vågad så det fick bli en hemmagjord version istället.

Att ingen inspelning sker utan problem har vi lärt oss vid det här laget. Moore sa att han var trött på Bond och Broccoli började leta efter en ny skådespelare i rollen som 007. B.l.a provspelade Ian Ogilvy och Timothy Dalton för rollen men till slut kom Roger Moore tillbaka men med ett avsevärt högre gage. Den här proceduren skulle upprepa sig i restrerande filmer där Moore spelade Bond. Peter Hunt var påtänkt som regissör men kunde inte,  istället gick jobbet till John Glen som arbetat som regiassistent b.l.a för tidigare nämnde Hunt. Då Lee hade avlidit skrev man in i manus att M var på semester. For yoyr eyes only är den enda officiella Bondfilmen där karaktären inte är med. Julian Glover fick rollen som filmens skurk Kristatos, Glover var f.ö påtänkt som Bond efter Diamonds are forever. Carole Bouquet spelar Bondbruden Melina hon hade i sin tur varit aktuell i rollen som Dr. Goodhead i Moonraker.

Carole Bouquet som Melina.

Då man ett tag var osäker om Moore skulle gestalta Bond planerande man hur den eventuelle skådespelaren skulle presenteras för publiken. Valet föll på att prologen skulle starta med att Bond besöker sin frus grav. En episod som f.ö är med i boken In her majestys secret service, men det är då Vesper Lynds ( Casino Royale ) grav som 007 besöker. Man valde att behålla prologen även efter att Moore tackat ja till en fortsättning. Prologen är även Blofelds sista ( so far ) framträdande i de officiella filmerna. Han nämns aldrig vid namn med det är en flintskallig man i rullstol med en vit katt så vi behöver inte tänka efter två gånger vem karln är. Man lät galapremiärens intäkter gå till rehabilitering av handikappade och då filmen startar med att Bond, troligtvis, tar livet av en man i rullstol så var kanske inte föreställningen helt politiskt korrekt. Åtminstone lär Blofeld behövt en stor del av summan till rehabilitering efter att släppts ned i en skorsten från en helikopter.

Moore och Topol, den sistnämnde kanske mest känd från filmerna "Spelman på taket" och "Blixt Gordon".

För många år sedan träffade jag en filmkritiker som intervjuat en av filmens manusförfattare. Kritikern berättade för mig att man först tänkt ut häftiga actionscener sedan hittade man på en historia för länka samman dessa scener. Jag misstänker att det inte är vare sig första eller sista gången någon gör detta.  I For your eyes only fungerar denna arbetsmetod utmärkt då jag tycker filmen har ett bra flyt. Historien blir aldrig tråkig men det känns heller inte som att berättelsen hetsas fram. Moore får faktiskt en chans att skådespela och dialogen är ganska vettig. Man verkar ha skippat kravet på att varje replik ska innehålla en ordlek eller vits.  Roger Moore kände sig däremot obekväm med filmens manus, han tyckte det var för allvarsamt och historien för våldsam. Dessutom inkluderade manus en farofylld klättring och Moore är höjdrädd. Det kanske krävs en obekväm Moore för att locka fram hans skådespelartalang för så här bra som Bond har han aldrig varit. En scen i filmen kommer faktiskt från Live and let die. Den ströks 1973 då producenterna ansåg att den var för sadistisk och våldsam samt för tekniskt avancerad att filma. 1981 hade publiken blivit mer härdad och tekniken mer utvecklad. Vilken scen? När skurkarna släpar Bond och Melina efter motorbåten. Det är finalen i boken Live and let die.

Karaktären Bibi hör till den unika skara tjejer som blivit avspisade av Bond. Med orden "You get your clothes back on, and I'll buy you an ice cream" tackar han nej till Bibis skamliga förslag.

For your eyes only hör till mina favoriter i Bondfranschisen. Historien är rapp men man får tid att lära känna människan Bond, åtminstone lite. En del av actionscenerna hör till mina favoriter, biljakten när Bond kör en Citroën, bergsklättringen samt den tidigare nämnda motorbåtsscenen hör alla till det bättre som gjorts i en Bondfilm. Skurkarna ser i och för sig ganska alldagliga ut men de framstår då som än mer diaboliska i och med detta. Den som vill ha hajtänder, dvärgar, gyllne pistoler och annat krafs får kolla in någon annan Bondfilm för i filmen är avsaknaden av dylika attrapper total. Man har för första gången på mycket länge lyckats med att få en Bondbrud vars främsta uppgift inte är att hamna i nöd eller vara Bonds sängkamrat. Carole Bouquet hör till de bättre Bondbrudarna i hela serien.

På tal om Bondbrudar. man brukade hyra in ett gäng fotomodeller för att var snygg bakgrund vid en del scener. Det skulle visa sig att tjejen i mitten, översta raden tidigare varit man. Tidningarna mös men Moore svarade: Uppenbarligen ett mycket lyckat kirurgiskt ingrepp.

I.o.m The man with the golden gun  började man med att avsluta Bondfilmerna lite komiskt. Skämtet är alltid det samma: Bond ska gratuleras av sina överordnade i det görs alltid av en händelse när att han är i färd med att sätta på sin medhjälperska. Ganska trista skämt om ni frågar mig men i For your eyes only är det ganska roligt då den som gratulerar är Margaret Thatcher (brrrrr) porträttlikt spelad av Janet Brown.

Julian Glover som den ytterst obehaglige Kristatos.

Sheena Easton sjöng titellåten som blev en stor hit i början på 80 talet. När det var dags för tryckare började allt som oftast den här ganska trista melodin spelas. I förtexterna är Easton med, det var första gången en sångare/sångerska syntes i Binders förtexter. Överlag är filmmusiken inte speciellt bra. Bill Conti hade uppdraget och resultatet blev något bäst kan liknas med Bonddisco, tro mig, det är inte speciellt passande.

Michael Gothard spelar den belgiske lönnmördaren Locque.

Bästa repliken?

Melina: For your eyes only darling. Till Bond när hon tar av sig kläderna.

Det blir nio stycken härligt uppfriskanade martinis!

Bondtema: Moonraker ( 1979 Storbr )

For your eyes only var meningen att bli nästa Bondfilm men då Star Wars och Close encounters of the third kind blev stora publiksucceer ändrade sig Broccoli och Moonraker, den sista av Flemings böcker att bli fimatiserad, blev istället nästa film. Moonraker hade varit nära att filmats ett antal gånger men hade fått stått tillbaka av olika anledningar. Det enda man behöll från Flemings bok var skurkens namn Hugo Drax. Broccoli menade att nu skulle publiken inte få se science fiction utan science faction och sanningshalten i det påståendet kan nog diskuteras.

Bondbruden Dr.Goodhead och Bond.

Filmen fick en budget som motsvarade de första sex Bondfilmerna tillsammans! Här slog man på stort. För att spara in en del av kostnaderna förlades en stor del av inspelningarna i Frankrike som pga av div. skatteregler var billigare än Storbritannien. Liknande sker även idag, t.ex spelas det in många filmer i Tjeckien och Canada som är billigare än USA. Roger Moore var inte svårövertalad att spela Bond. Bondbrud blev Loise Chiles som tidigare varit aktuell i The spy who loved me. Den franske skådespelaren Michael Lonsdale spelar skurken Hugo Drax och hans underhuggare är Chang och Jaws som fick göra comeback. James mason fick först erbjudande om att spela Drax men tackade nej. Mason hade även varit aktuell för roll som Stomberg i The spy who loved me. Moonraker skulle även bli Lewis Gilberts sista Bondfilm. Likt Gilberts två tidigare filmer You only live twice samt The Spy who loved me är Moonraker ett storslaget Bondäventyr med gigantiska scenbyggen och storslagna strider.

Hugo Drax samt den relativt tysta sidekicken Chang.

Inspelningen fick problem då självaste Bond fick njursten. Moore var tvungen att ta en paus från inspelningarna och han var lite sliten efter sviterna men det märks faktiskt inte alls i filmen. Däremot börjar faktiskt Moores ålder synas på duken. Roger Moore var 46 år när han hoppade på rollen som Bond 1973. En jämförelse med Connery är att han var 41  när han slutade som Bond. Nu har Moore ett ganska ungt utseende och han ser faktiskt yngre ut än Connery, åtminstone innan alla plastikoperationer. Hur som helst jag börjar redan i Moonraker bekymra mig för om 007 ska orka med alla fysiska aktiviter både i och utanför sängen.

Bond tillsammans med en del av filmens "astrobrudar".

Bondfilmerna kan med rätta inte beskyllas för att ha filmmanus i oscarsklass, historierna är oftast osannolika och gränsar ibland till det otroliga. Moonraker lär nog ligga i topp när det gäller korkade historier i Bonds universum. Filmen börjar som vilken Bondfilm som helst med att en rymdfärja stjäls. Bond kopplas in på fallet besöker fabriken för rymdfärjorna och  konstaterar snabbt att skurken i dramat är färjans fabrikör, multimiljardären Hugo Drax. Spåren leder vidare till Venedig och där någonstans går hela historien och filmen överstyr. Filmen byter spår från action till slapstick så till den grad att Diamonds are forever framstår som ett seriöst drama. Att stoppa in Jaws i handlingen och samtidigt låta supermördaren bli kär och snäll mot slutet är bara larvigt och korkat. Jaws personlighetsförändring beror på att regissören fick mottaga brev från barn som undrade om inte Jaws kunde bli snäll. Då Gilbert tillsammans med Broccoli vid det här laget helt tappat konceptet bifölls denna önskan. Jag skulle kunna fortsätta ett bra tag med att rada upp fel och dumheter i filmen men det skulle bli lite tjatigt. Avslutningsvis kan jag dock konstatera att användadet av bakgrundsprojektioner är frekvent och genomförs amatörsmässigt filmen igenom. Att Bonds äventyr avslutats i rymden har upprört många, det stör mig inte nämnvärt men det är skrattretande att se skådisar tappa talförmågan samt börja röra sig i sköldpaddefart så fort de hamnar i viktlöst tillstånd.

Jaws flickvän Dolly.

Finns det något som är bra med filmen kanske någon undrar? Jodå, fram till Bonds Venedigresa håller filmen godkänd klass ( bortsett från ett märkligt och än i dag oförklarligt inhopp av Jaws i filmens början ) men sedan faller hela berättelsen som en gråsten. Moonrakers starkaste kort är Lonsdale som spelar Drax. Lonsdale har fulländat konsten i att spela levande död. Jag hoppar till var gång karln talar eller rör på sig. Han är obeskrivbart stel och har samma ansiktsuttryck genom hela filmen. Hugo Drax har även belönats med några av Bondseriens bästa repliker så här ligger 007 i lä. Scenen när Bond och Drax träffas över en gurksmörgås hör till en de komiska höjdpunkterna i hela Bondserien. Jag vet inte om meningen var att Drax skulle vara rolig men än idag skrattar jag till när jag hör namnet Drax. Det som däremot inte är så roligt är att detta skulle komma bli Bernard Lees sista framträdande som Bonds chef M. Lee avled under förproduktionen till nästa film i serien. Han hade spelat M sedan den första filmen, Dr No.

Bernard Lee

Titelmelodin är en ganska trist och sömnig låt som sjungs av Shirley Bassey. Det blev tredje gången gillt för Shirley. Trots alla fel och brister var Moonraker en succe´. Det skulle dröja ända till Golden Eye innan en Bondfilm tangerade Moonrakers kassarekord. Men jag undrar ändå om inte producenterna satt på förhandsvisningen av filmen, tittade på varandra och sa:  WTF!!!.

Bästa repliken?

Här får 007 stå tillbaka för Drax. Frikostig som jag är bjuder jag på hela tre citat från Hugo Drax. Det är han väl värd den lilla skyltdockan.

Mr. Bond, you persist in defying my efforts to provide an amusing death for you.

At least I shall have the pleasure of putting you out of my misery. (Drax har en pistol riktad mot Bond)

Hugo Drax: James Bond. You appear with the tedious inevitability of an unloved season.
James Bond: I didn’t know there were seasons in space.
Hugo Drax: Only winter for you.

Några martinis delas inte ut denna gång. Det får lov att bli en Austin Powers då filmen ligger närmare den franschaisen än filmerna om 007.

Bondtema: The Spy who loved me ( 1977 Storbr )

 Det tionde filmäventyret med James Bond brukar vara en favorit hos många. Nu använde man sig för första gången bara titeln från Flemmings orginal och skrev en berättelse som inte har någonting alls med Flemings historia att göra och tur var nog det då Fleming i boken konstaterar att alla kvinnor drömmer om att bli våldtagna. Många menar att The Spy who loved me är egentligen en nyversion/omarbetning av You only live twice. Broccoli förnekar detta men jag tycker mig se många likheter men det behöver inte betyda att filmen är dålig. Likheterna kan ni läsa om här.

Handlingen går i korthet ut på att kärnvapenbestyckade ubåtar från både Storbritannien och Sovjet förvinner spårlöst till havs. I ett oväntat samarbete med Sovjet bestämmer man att de båda toppagenterna James Bond och Agent XXX (Barbara Bach ) ska försöka lösa mysteriet med ubåtarna.

Bond & Agent XXX

Broccoli hade stora problem. Saltzman hade hoppat av och de två senaste filmerna i serien hade i och för sig gått med vinst men de hade inte spelat in så mycket pengar som man hoppats på. Förståsigpåare menade att Bond hade spelat ut sin roll, agentfilmer var på väg bort. Universal svarade med att skjuta till en rejäl summa pengar. Budgeten för The spy who loved me var nästan dubbelt så stor om man jämför med The man with the golden gun, det fick bära eller brista. I regeistolen sattes Lewis Gilbert som tidigare gjort You only live twice. Ken Adam fick i stort sett fria händer tack vare den generösa budgeten och byggde den numera ledendariska 007 studion vid Pinewood.

Feming, Saltzman & Broccoli

Man dammade av en gammal ide från Diamonds are forever att ett tankfartyg skulle vara skurkens högkvarter. Blofeld skulle göra nypremiär som skurk men då Mc Clory, ni minns honom från Thunderball, var på gång med en egen Bondfilm, Warhead, ville producenterna inte hamna i en ny långdragen rättsprocess. Ny skurk blev istället Stromberg som i en tidig version av manus var en svensk redare.  Curt Jurgens spelar Stromberg, troligtvis en av de grinigaste skurkar som vi fått stifta bekantskap med i serien. David Prowse var aktuell i rollen som den osårbare Jaws men det blev Richard Kiel som knep rollen. Annars är faktiskt filmen fylld med gamla bekantingar. Det verkar som man gärna hyrde in skådespelare från tidigare filmer i mindre roller både Walter Gotell ( General Gogol ) och Milton Reid ( Sandor ) har varit med tidigare och fler gamla bekantingar återfinns i rollistan men jag vill inte trötta ut er med att räkna upp en massa namn. Just rollfiguren Gogol skulle bli en återkommande figur i de närmaste filmerna.

Den grinige Stromberg

The Spy who loved är en film med bra flyt. Den arbetar sig stabilt mot slutmålet och är faktiskt en av de jämnare Bondfilmerna. Fördelningen mellan action och lite lugnare scener är bra och när det är action är det oftast riktigt bra. Skidstuntet i öppningsscenen är numera legendariskt och Bonds Lotus har nått kultstatus ( för att använda ett slitet uttryck ). Den oövervinnlige Jaws torde vara en av de mest älskade skurkarna i serien. Broccoli gick faktiskt in i manus och ändrade så att karaktären skulle överleva till nästa film, ett uselt beslut skulle det visa sig. De som gillar Bonds olika prylar s.k ”gadgets” blir mer än nöjda då filmen är fullproppad med dessa, teleprinterklockor, gascigaretter m.m. Jag bör kanske tillägga att filmen blev en formidabel succe och Bondfranschisen var säkrad ett tag framöver.

Legendarisk scen i Bondhistorien

Egentligen har jag bara två problem med filmen och det ligger i castingen. Jag har om jag ska vara ärlig svårt för Jaws, han är helt enkelt för otrolig, han skulle passa bättre i en superhjältefilm än i en Bondfilm. Jag vet att det händer många otroliga saker som inte hör till verkligheten i en Bondfilm men de håller sig ändock inom vissa ramar, Jaws bryter ramarna med besked. Sandor hade varit en bättre och trovärdigare skurk. Bondbruden Barabara Bach går genom filmen med ett ansiktsuttryck. Hon verkar vara stelopererad i ansiktet eller möjligtvis botoxförgiftad. Nu ville man kanske att ryssarna skulle framställas som känslokalla, det låg i tiden, men hon är ungefär lika uttrycksfull som en skyltdocka. Caroline Munroe som spelar Strobergs assistent Naomi, som f.ö har äran att bli den första kvinna som Bond dödar, skulle definitivt passat bättre som Bondbrud. Men Bondfilmerna har en historia med stundtals märklig casting, speciellt när det gäller Bondbrudarna. Lois Chiles var f.ö aktuell i rollen som som Agent XXX, hon skulle istället få dyka upp i nästa film som CIA agenten Goodhead.

Borde fått bli Bondbrud istället för zombien Bach.

När jag nu ser Bondfilmerna i kronologisk ordning har jag lagt märke till en sak som jag tidigare inte reagerat på. Moore är verkligen inte någon förste älskare eller vad det nu heter. Han påminner mer om 16 åring med med svettiga handflator som hoppas att få till det. Karln är ständigt pilsk, det spelar ingen roll om kulorna viner och bomber exploderar han spanar ängsligt efter nästa erövring. I Moores version av Bond ges intrycket av en agent som tänker: ”Åh ett nytt uppdrag vilka chanser kan jag få att hoppa i säng med snygga tjejer?” I Connerys fall hade han oftast ett mål med sina erövringar under filmens gång. Tågscenen när Moore blivit nobbad av Agent XXX och vankar rastlöst av och an i sin kupe med slokande min bekräftar känslan av en sexuellt frustrerad agent.

Bonds mål med sitt uppdrag verkar det som för det kacklas om att gå till sängs så fort han får en lugn stund.

John Barry stod inte för musiken i filmen menlMarvin Hamlisch lyckas över förväntan. Jag vill särskilt lyfta fram stycket Ride to Atlantis ett mycket snyggt tema som spelas i filmen. Titellåten ”Nobody does ”it better är en riktigt fin melodi som sjungs av Carley Simon. The spy who loved me rankar jag som en av de bättre Moore filmerna trots en lite halvtjatig slutscen där det skjuts hejvilt. Jag har lite svårt för dessa masscener. När sluttexterna rullar står det att nästa Bondfilm skulle bli For your eyes only vilket skulle komma att ändras pga en viss Luke Skywalker.

Jaws vs. Bond

Sandor vs Bond

Bästa citat: När Q visar Lotusen för Bond.

Q: Right. Now pay attention, 007. I want you to take great care of this equipment. There are one or two rather special accessories…
James Bond: Q, have I ever let you down? (Kör iväg med en rivstart)
Q: Frequently.

Betyget blir sju stycken kopierande Martinis.

Bondtema: The Man with the golden gun ( 1974 Storbr )

The Man with the golden gun skulle bli den sista filmen i många avseenden. Det var den sista Bondfilmen som Guy Hamilton regisserade. Det var även den sista Bondfilmen där man åtminstone gjorde ett litet försök att väva in Flemmings orginal historia. The Man with the golden gun är även sista gången som Broccoli och Saltzman samarbetade. De två producenterna hade allt svårare att dra jämt. De senaste filmerna hade man tagit huvudansvaret över varannan film. Broccoli tog hand om Diamonds are forever samt The Man with the golden gun. Saltzman var motorn bakom Live and let die. Innan nästa Bondfilm, The Spy who loved me, hade premiär hade Saltzman sålt sin del av EON till Broccoli.

Scaramangas pistol som går att plocka isär och består bla av en penna och en cigarettändare.

I The Man with the golden gun får Bond reda på att världens mest berömda lönnmördare Francisco Scaramanga har lejts för att döda honom. Istället för att vänta på att Scaramanga ska komma till Bond börjar han leta efter lönnmördaren. Spåren leder till Sydostasien och berättelsen avslutas med en duell mellan Bond och Scaramanga.

Bond vs. Scaramanga

Manuset skrevs av Tom Mankiewicz som koncentrerade sig på konflikten mellan Scaramanga och Bond men en bit in i arbetet kom han i konflikt med filmens regissör Hamiltion och lämnade filmproduktionen med ett halvfärdigt manus. Broccoli kallade in  Richard Maibaum som förde in nya element i filmen. B.la ville man vara lite ”up to date” och la in en jakt på en solcells generator, filmen gjordes som bekant i efterdyningarna av oljekrisen.

Christpher Lee i arbete.

När det gällde filminspelningen menar man än i dag att inspelningen på scaramangas ö som ligger utanför Phuket, Thailand, var bland det mest besvärliga man gjort i serien. Det var svårt med kommunikationer och platsen var svår att nå med all utrustning som krävdes för inspelningen. I dag är dock ön en turistattraktion och är känd som James Bond Island. Jack Palance var tänkt att spela Scaramanga men han avböjde och rollen som mannen med den gyllne pistolen spelades istället av Chrisopher Lee. Det blev även dubbelt svenskt i filmen, Maud Adams spelar Scaramangas flickvän Andrea och Britt Ekland har den otacksamma rollen som den inkompetenta agenten Miss Goodnight. Broccoli verkade vara ohälsosamt förtjust i cirkus då det temat återkommer i film efter film. Hans våta dröm torde blivit besannad då han fick in dvärgen Herve Villechaize i rollen som Scaramangas medhjälpare Nic Nack. Det ryktas att Herve var en charmör av högsta rang och förförde ett antal kvinnor i filmteamet. Clifton James repriserar sin roll som Sgt Pepper från Live and let die, av någon outgrundlig anledning har han åkt till Thailand för att köpa en bil!

Två svenskor och en dvärg var tydligen det bästa man kunde leverera till Moores andra Bondfilm.

Broccoli blev en gång tillfrågad om det fanns någon Bondfilm som han ville göra en nyinspelning av. Svaret på frågan var nekande men Broccoli sa att delar av The man with the golden gun skulle han kunna tänka sig att göra om. Det är att vara snäll anser jag då filmen placerar sig bland de sämre i serien. Jag börjar med det som är bra: Miljöerna är otroligt snygga och man har lyckats bra med inredning och design, att Moore bär ett par förskräckliga kavajer kan jag ha överseende med det är trots allt sjuttiotal. M:s  högkvarter ombord på vraket av Queen Elisabeth är en fröjd för ögat även Scaramangas ö hör till de bättre skurkhögkvarteren i serien. Titellåten som sjungs av Lulu duger även om den är lite skrikig. Moore spelar den Bond han förväntas spela vare sig bättre eller sämre.

Observera kavajen! Vilken soffa fick sätta livet till?

Kvar blir då resten av filmen. Vi kan börja med rollbesättningen. Christopher Lee som spelar Scaramanga är alldeles för glad och gemytlig för att föreställa världens bästa lönnmördare. Han framstår mest som en mysfarbror. Det kan hända att han var glad och lycklig över att få en annan roll än Greve Dracula och glädjen smittades av på hans rollprestation, vad vet jag men speciellt farlig verkar han inte vara. Rollfiguren Nic Nack hör bland det sämsta man har vaskat fram i en Bondproduktion, meningen är väl att skurkarna ska utgöra ett hot mot vår hjälte? Nic Nack hör hemma  i en Rosa Panter film och har inget att göra i en Bondhistoria. Britt Ekland som spelar Mary Goodnight hör till en av de sämsta bondbrudarna. Hennes rollfigur är att vara pantad blondin och det lyckas hon med över all förväntan, det blir både tröttsamt och gubbsjukt. Övriga skådisar är godkända men inte mer.

Scaramangas medhjälpare Nic Nack.

Filmen brister även i tempo och utförande. Man lyckas aldrig få upp farten i filmen, så fort det ser ut att bli lite spännande byter man fokus eller bryter in med något komiskt inslag. I filmen görs ett berömt hopp över en bro med en bil t.om vid filmens mest spektakulära ögonblick är man tvungen att stoppa in en ”pippi långstrump flöjt” som ljudeffekt och vi som tittare blir plågsamt medvetna att det är en buskis vi tittar på och inte en actionfilm. Även duellen mellan Bond och Scaramanga är ganska odramatisk men vad jag förstått kortade man av den både i manus och sedan på klippbordet vilket var synd. Kvar blir en ganska småtrist duell som vare sig är spännande eller spektakulär.

Filmens kanske mest berömda scen.

The man with the golden gun är definitivt en av de sämre Bondfilmerna vilket är lite synd för jag tror att den hade kunnat bli en ganska tät och spännande agentthriller. Det blir inte bottenbetyg, det är miljöerna alldeles för snygga för, men det är farligt nära en förnedrande etta.

Bästa kommentaren?

Bond: ”Who would spend $1 million to kill me?”
M: ”Jealous husbands. Outraged chefs. Humiliated tailors. The list is endless!”

Två uschliga martinis blir det.

Bondtema: Live and Let Die ( 1973 Storbrit )

Under början av 70 talet dök det upp filmer som Blacula, Shaft, Black Caesar, den s.k blackploitation genren nådde ut till en större publik. Valet på nästa film i serien blev Flemmings andra bok om 007, Live and let die. Tidigare hade man dragit sig lite för att filmatisera boken då alla skurkar i berättelsen är färgade och rasfrågan var en minst sagt het potatis i USA under 60 talet. Nu verkade tiden dock mogen för en filmatisering. Guy Hamilton satte sig än en gång i regissörsstolen men när Connery tackade nej till 5 miljoner $ insåg man att det var dags att hitta en ny Bond. Clint Eastwood tillfrågades men tackade nej med orden att Bond borde spelas av en engelsman.  Julian Glover provfilmade sju gånger för rollen men av en slump blev Roger Moore ledig då tv-serien The Persuaders halvfloppat i USA och lades ned. Moore hade faktiskt varit mer eller mindre aktuell för rollen som 007 ända från start. Glover skulle dyka upp längre fram i For your eyes only men då som skurk. Moores fördel var att han var relativt välkänd för biopubliken genom sin roll som Simon Templar i tv-serien The Saint.

Rose Carver, 007 och Solitaire

Då man mer eller mindre struntade i bokens handling behöll man en del namn och karaktärer resten bytte man ut. Man ansåg faktiskt att ett par scener i berättelsen var för råa så man strök dessa men de skulle bli införlivade i senare bondfilmer. I boken smugglar skurkarna en piratskatt som ska finansiera terroroperationer i USA. I filmen byter man ut den lite ålderdomliga piratskatten mot heroin och filmens skurk Dr.Kananga försöker skaffa sig monopol på heroinhandeln i USA. Bond kopplas in på fallet då Kananga mördat tre agenter som som varit hans smuggling på spåren. De morden är f.ö prologen till Live and let die. James Bond dyker upp först efter förtexterna.

Moores första erövring, italienska agenten Miss Caruso

Jag hör till den skaran som anser att Moores version av Bond är föga upphetsande. Man bör nog byta tagline från ”007 med rätt att döda” till ”007 med rätt att skrocka”. Där Connery och främst Lazeby slogs för sitt liv höjer Moore på sin höjd ögonbrynet och är  i farans stund ungefär lika avslappnad som Harald Treutiger . I sakta mak, känns det som, skrider Bond i Moores gestalning fram genom pistoldueller, slagsmål och biljakter. Den brutalitet som fanns i Connerys och Lazenbys versioner  finns det intet spår av i Moores Bond, han ger mer  intrycket av att vara på ett cocktailparty.  Därmed är det inte sagt att Moores filmer är sämre eller tråkigare än tidigare Bondfilmer de är bara helt annorlunda. Tillsammans med slapsticken och de ökade humoristiska inslagen har nu Bondfranchisen tagit steget fullt ut och blivit familjeunderhållning.

Alternativ affisch.

Producenterna och Moore gjorde däremot ett klok val, anser jag, då de istället för att försöka modellera Moore till en ny Connery valde att visa att förändringens vindar blåste. Bond får sitt uppdrag i sin lägenhet, Q lyser för första gången helt med sin frånvaro, Bond röker cigarr och bär inte smoking en enda gång. Moore dricker bourbon istället för dry martini, ja det många detaljer som är annorlunda. Bond går även till sängs med en färgad kvinna, Rosie Carver, för första gången. En del stör sig på dessa små förändringar mer än att man gått från action till actionkomedi. Personligen tycker jag att Live and let die hör till de bättre filmerna i serien.

Dr.Kananga tror han har segern i sin hand.

Live and let die är en ganska fartfylld historia där man även lyckats bra med intressanta karaktärer, speciellt då bland Bonds motståndare.  Yaphet Kotto som spelar Dr. kananga hör till mina favoriter bland Bonds antagonister. Han är elegant och försöker vara cool och världsvan men lyckas dåligt med detta då han formligen kokar av aggressivitet. Kanangas underhuggare hör även de till de bättre i serien: Tee-Hee utrustad med krok, den överviktige Whisper och den mystiske Baron Samedi, den sistnämnde var faktiskt påtänkt att återkomma men den iden släpptes. Det enda svaga kortet torde vara Jane Seymour som spelar bondbruden Solitaire, en intressant karaktär och vacker men alldeles för mjäkig i min smak.

Tee Hee, Baron Samedi, Whisper, Solitaire, 007 och Dr.Kananga

Biljakter, krokodiler, flygplansjakter på marken, ormar ja allt är med i filmen så man kan verkligen inte klaga på tempot. Mest förtjust är jag i den långa båtjakten som är både välgjord och riktigt rolig men man är stundtals farligt nära Nu blåser vi snuten, speciellt när den rasistiske sydstatssheriffen Pepper introduceras.Sgt Pepper delar bondfansen i två läger men jag tycker att han fungerar bra i den här filmen. Enda fadäsen är nog Kanangas hädanfärd som är otroligt korkad t.om för att vara i en bondfilm.Trots att jag har svårt för Roger Moore och att filmerna gått från action till slapstick tycker jag att Live and let die håller främst p.ga ett fartfyllt manus och bra skådespelare i birollerna.

Sgt.Pepper som tyvärr skulle återkomma men då i ett avsevärt sämre sammanhang.

Tyvärr kunde inte John Barry stå för soundtracket då han var upptagen på annat håll istället blev det George Martin, Beatles  producent, som fick jobbet. Martin gör inte ett dåligt arbete men han är ingen Barry. The Wings stod för titellåten som blev en stor hit.  Jag har lite svårt för låtens tempoväxlingar men den duger.

Tee Hee matar krokodiler. Vilken kavaj!

Bästa replik? Det finns inte så många bra i filmen men när Bond får höra om en kollega som blivit mördad säger han: Baines? Baines. I rather liked Baines, we shared the same boot-maker.

Betyget blir åtta martinis.