Midway (2019 USA)

En av de stora vändpunkterna under det andra världskriget var slaget vid Midway 1942 då den amerikanska flottan besegrade den japanska. Efter detta slag var Japan på reträtt i Stilla havet. Klart att jänkarna ska göra film på denna ärorika stund i sin historia.

Filmen startar redan i slutet av 30-talet och betar sedan av Pearl harbor, Doolittles räd mot Tokyo för att slutligen komma till Midway. Det är en välgjord film och man skarvar inte värst mycket i historien och det värsta flaggviftandet är nedtonat. Jag skulle nog vilja påstå att filmen är lite väl torr, så torr att jag har svårt att bygga upp ett engagemang vare sig för de medverkade rollfigurerna eller händelserna. Det kanske skulle kunna skyllas på att jag i stort sett har hela händelseförloppet klart för mig men å andra sidan fann jag Valkyria vara rejält spännande trots att jag även där satt med facit på hand.

Midway är dock en välgjord film och har en hel del maffiga scener både på havet och i luften. Jag gillade även att japanerna skildrades som människor och inte som några ondskefulla filurer. Filmen ger tom en förklaring på varför Japanerna anfaller USA och det beror inte på att de har ondskan i blodet. När det rörde Japanerna var det också trevligt att de fick snacka japanska och inte engelska med brytning. Midway är en ambitiös film men någon pulshöjare blev det inte för mig men är man extra förtjust i krigsfilmer kan den nog vara värd en titt.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 5/10

The day after tomorrow (2004 USA)

51Xw9QwBPTL._SX500_Klimatforskaren Jack Hall försöker varna politikerna för att klimatet drastiskt håller på att ändras. Naturligtvis talar han för döva öron då politikerna bara tänker på vad en miljövänligare politik kan kosta. Katastrofen är dock närmare än vad någon kan ana och på bara några dagar kastas världen in i en ny istid. Jack får med ens nya problem då hans son har strandat i NYC och tillsammans med två kollegor ger han sig ut för att rädda sonen undan kölden.

Katastroffilmer brukar inte stå så högt i kurs hos mig speciellt inte de filmer som kommit på senare år då de är fyllda med moralkakor, kärnfamiljspropaganda och annat dravel men se, denna film var faktiskt inte så illa. Naturligtvis är folk så där självuppoffrande bortom allt sans och vett som bara folk i katastroffilmer är, naturligtvis kommer katastrofen att föra far och son närmare varandra och naturligtvis är det med en byracka som har fler liv än en katt. Trots dessa tröttsamma och sedan länge överanvända manusgrepp kantrar aldrig filmen. Av och till blir det ganska spännande ochThe Day after tomorrow innehåller en hel del maffiga scener och filmen blir aldrig för sentimental.

En annan faktor som höjer filmens värde är att skådisarna Jake Gyllenhaal och Dennis Quaid som spelar son och far. Det är två skådisar jag alltid har uppskattat att se på vita duken eller som i det här fallet på rutan. Att jag gillar filmer som utspelar sig i snö och is gör inte saken sämre.

Klarar man bara av lite dramaturgisk skåpmat och ett manus som tar sig lite väl stora friheter med fysikens lagar är faktiskt The Day after tomorrow en underhållande film med hög omtittningspotential.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 7/10

Independence day: Resurgence (2016 USA)

independence_day_resurgence_ver9_xlgKokt potatis, det är vad jag tänker på efter att ha sett Independence day resurgence. Om man kokar en potatis i osaltat vatten och sedan lägger denna rotfrukt på tallriken och äter den utan några som helst tillbehör så är smakupplevelsen att jämföras med att se Roland Emmerichs senaste rulle.

Filmen kostade 165 miljoner dollar att göra och jag inte mer korkad än att jag begriper att bolaget vill ha tillbaka sina satsade stålar. För att försäkra sig om detta ser man till att det finns något för alla i filmen. De som gillar barn, pensionärer (även om Robert Loggia såg mer död än levande ut den korta stund han var med), hundar, och vapen får sitt lystmäte. För skänka filmen lite innehåll ger man publiken lite kärlek, fina budskap, en far och dotter relation, en påklistrad konflikt mellan två kompisar samt lite humor i form av en crazy vetenskapsman. Naturligtvis måste Kina nämnas i positiva ordalag så man får med världens största marknad på tåget. När man sedan täckt alla baser fernissar man filmen med en massa explosioner och rymdskepp. Resultatet blir en film som inte är dålig bara väldigt oinspirerad, helt fri från överraskningar och så övertydlig i sin berättarteknik att jag undrar om filmens producenter tror att publiken är förståndshandikappad.

Missförstå mig inte för jag klagar faktiskt inte på filmen. Jag var fullt medveten på vad det var för sorts film jag köpte biljett till men det känns lite trist då ingenting nytt bjuds och ängsligheten över att inte få tillbaka sina satsade pengar präglar hela filmskapandet. Jag hade inte tråkigt under titten men inte roligt heller. Tankarna vandrade än hit och dit och ibland drogs min uppmärksamhet till den vita duken när det small till lite extra. Jag var nog den idealiske biografbesökaren i producenternas ögon – smått hjärndöd.

Under bilturen hem undrar jag lite smått om detta är framtiden när det rör Hollywoods kommande storfilmer. Man gör allt för blidka världens största diktatur för att de ska visa filmen i sitt land och i globaliseringens tecken ser man till att allt är lättbegripligt och mellanmjölksaktigt så ingen blir förnärmad. Om så är fallet går vi en mycket trist filmframtid till mötes åtminstone när det handlar om s.k blockbusters.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 4/10

Godzilla (1998 USA)

godzilla_1998_1400x2100_NOEn annan film som jag mindes vara helt ok från 1998 var den något utskällda Godzilla. Ordet för dagen var som sagt mindes.

På grund av kärnvapentester i Stilla havet har en ödla vuxit rejält. Av oklara anledningar bestämmer sig ödlan för att ge sig ut på en odyssé runt vår jord. Den färdas tvärs över Stilla havet, tar Panama i ett par snabba kliv simmar vidare norrut längs den Nordamerikanska kontinenten för att slutligen besluta sig för att slå sig ned i Manhattans tunnelbana. Monstret sprider kaos i staden och nationens hopp står till forskaren Niko Tatopoulos som spelas av mannen som aldrig kommer att behöva en rakhyvel under sin livstid: Mattew Broderick.

Filmen ska ha kredit för en hel del snygga effekter, ganska maffiga fighter samt att berättelsen aldrig blir riktigt tråkig. Till filmens nackdelar hör att dess främsta motor är just nämnda effekter och som brukligt vid filmer av detta slag har man helt struntat i att skapa rollfigurer som tittaren bryr sig om. Jag har sett klippdockor med djupare karaktär vidare är dialogen själsdödande och egentligen händer det inte så mycket mer än att en stor ödla raserar halva New York. Jag bryr mig inte ett skvatt om folk lever eller dör med ett undantag, karaktären Audrey, Nikos ex som spelas av en irriterande mjäkig skådespelerska vid namn Maria Pitillo som efter den här filmen tacksamt nog fallit i glömska. Den rollfiguren vill jag se bli mosad av en ödlefot men sån tur har jag tyvärr inte. Kanske är jag orättvis mot Pitillo. Hon kan möjligtvis hysa en viss talang men haft oturen att hamnat i en skitfilm och skit fastnar som bekant även om den förgyllts för 130 miljoner dollar som filmen kostade.

Regi : Roland Emmerich

Betyg: 3/10

2012 (2009 USA)

Av en händelse upptäcker författaren Jackson Curtis att världen kommer att gå under. Han vet också om att världens regeringar har samarbetat om en hemlig plan för att evakuera mänskligheten. Nu gäller det för Jackson att rädda sina barn och exfru samt hitta platsen där evakueringen av mänskligheten ska ske.

Jag börjar med det som är bra: flykten från Los Angeles samtidigt som staden går under är riktigt maffig samt eftertexterna då skiten har tagit slut. Ni som snyftade när Bruce Willis har sitt avskedstal i pekoralen Armageddon grattis ! nu har årets film kommit! Vi övriga får lida i över två timmar med floskler, 5 öres psykologi, smetig filmmusik samt en dialog som slår alla rekord i tafflighet. Smaka på följande replik: ”Vi är alla jordens barn” . Jag brukar vara ganska förtjust i Emmerich filmer (Godzilla, Day after tomorrow) även om jag vet att de i grund och botten är ganska korkade men här är det bara för mycket, tyvärr. Synd på så fina skådisar men de fick säkert bra betalt.

Regi: Roland Emmerich

Skådespelare: John Cusac, Amanda Peet

Betyg: 2/10