The Ninth gate (1999 Frankrike)

Den skrupulöse Dean Corso har som arbete att spåra upp sällsynta böcker och ser samtidigt till att tjäna en hacka på det. När Boris Balkan som har en av världens största samlingar av ockulta böcker ber Dean att bevisa äktheten i hans senaste fynd, The Nine Gates of the Kingdom of Shadows, tvekar han inte efter att ha sett Boris mycket frikostiga check. Dean har knappt startat sitt uppdrag förrns folk börjar dö till höger och vänster han skuggas även av en mystisk kvinna som verkar ha övernaturliga krafter. Klart att Dean börjar tveka inför sitt uppdrag men Boris ökar hela tiden summan på sina checkar något som Dean har svårt att motstå.

Jag såg den här rullen när den kom och då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta men det var som sagt ett par decennier sedan sist och jag var lite nyfiken på om jag ändrat uppfattning. Omdömet efter denna titt är lite snällare men känslan av att regissören Polanski inte riktigt verkar ha koll på vad för sorts film han velat göra är dock ständigt närvarande. Är det komedi, gjort med vänsterhanden, en misslyckad skräckis eller något annat som går mig helt förbi?

Jakten på böckerna är intressant och filmen har en mysryslig känsla över sig, av och till påminner den lite om Angel heart kanske då främst i de yttre ramarna. Med jämna mellanrum ballar dock filmer ur och den har ett par tre riktigt kalkonaktiga scener ofta när Lena Olin eller Emmanuelle Seigner är med i bild. Olin spelar över och Seigners  rollfigur är bara konstig men det kan möjligtvis förklaras med att Seigner i ärlighetens namn inte är en speciellt bra skådis. Hon kan nog tacka sin man Polanski för sin ”karriär”. Summa summarum blir resultatet en ojämn film som trots allt var lite bättre än vad jag mindes – alltid något.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 4/10

Shakespeare söndag: Macbeth (1971 Storbr/USA)

1971 Macbeth (ing) (hs)Macbeth eller ”den där skotska pjäsen” som den även kallas för av skrockfullt teaterfolk får avsluta detta lilla tema av Shakespeare filmatiseringar. Macbeth är en firad general i kung Duncans arme. På väg hem från en strid stöter han på tre häxor. Häxorna spår att Macbeth ska bli kung och lite annat smått och gott. Först avfärdar Macbeth spådomen men när händelser som häxorna förutspått infaller börjar han grubbla över möjligheten att bli kung. Påhejad av sin fru tar Macbeth tillfället i akt när Duncan besöker hans slott och mördar kungen. Macbeth blir kung men tvingas till nya dåd för säkra sin makt. Till slut har han skaffat sig fiender överallt och söker upp de tre häxorna än en gång för nya spådomar.

Macbeth är regisserad av den numera ökände Roman Polanski. Detta var den första filmen Polanski gjorde efter att hans fru Sharon Tate mördats av Charlie Manson och hans hippieanhang. Att Polanski var dyster till sinnes när filmen gjordes märks väl. Det är grått, blåsigt och smockfullt med plågade själar. Nu är i och för sig Macbeth inte någon munter historia och om man skulle jämföra denna tragedi med Hamlet som i sina stunder är lite smårolig eller Richard III där huvudpersonen är en ganska skojfrisk skurk är detta en nattsvart historia som inte gör någon glad. Därmed behöver det inte betyda att det är en dålig film.

Öppningsscenen med de tre häxorna på en vindpiskad strand är helt suverän och Polanski sätter stämningen direkt. Skådisarna är kompetenta men var för mig okända. Det är lite väl grått och eländigt och Polanski försitter inte en chans att göra filmen så blodig han bara kan. En del scener tangerar t.om skräckgenren och jag anar att de var lite väl magstarka för biopubliken 1971.  Vissa partier av filmen känns lite ”billiga” speciellt slutstriden men det var nog en fråga om budget. Någon större träning i stunts verkar inte skådisarna fått då de fighter som sker är lite klumpiga men å andra sidan skulle jag tro att de är mer realistiska än det fäktande på film man är van vid.. Polanski har också ändrat lite på storyn och har på eget bevåg lagt till en scen som gör detta nattsvarta drama än mörkare, något som jag gillade.

Macbeth är sevärd och är troligen en av Shakespeares starkare storys (av de jag sett) men jag kände att jag måste nog vara på humör för att se när en bekymmersam skotsk adelsman gräver sin egen grav. Det var jag inte denna gång. Däremot var denna version vida överlägsen den scenuppsättning av pjäsen jag såg en gång i min ungdom. Där sprang en av häxorna in i en kuliss som rasade och publiken skrattade ut skådespelarna när de blev för teatraliska. ett minne för livet.

Sofia har också sett den där skotska pjäsen – kanske i en något muntrare tappning?

Regi: Roman Polanski

Betyg:

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Som sagt nu var detta lilla minitema avslutat men Shakespeare kommer tillbaka i en eller annan form – förr eller senare. Jag vill även tacka Sofia för ett gott samarbete i versernas snåriga djungel.

Rosemary’s baby (1968 USA)

rosemarys-babyUnder sommarmånaderna brukar SVT av någon anledning köra lite skräckfilmer.  I fredags startade man med Polanskis Rosemary’s baby från 1968. Då det var ett bra tag sen jag såg den filmen mös jag till lite extra soffan efter fotbollen, ensam ska tilläggas då frun försvann snabbt som en blixt när hon såg vad det var för sorts film.

Rosemary och hennes man Guy flyttar in i en lägenhet mitt i NYC. Ganska snart stiftar de två bekantskap med grannarna som är ett trevligt men påträngande äldre par. En kväll blir Rosemary sjuk i samband med middagen och går till sängs. Under natten plågas hon märkliga och skrämmande drömmar. En tid efter den här episoden upptäcker Rosemary att hon är gravid. Paret blir överlyckliga men Rosemary blir efter en tid allt mer övertygad om att det är något som inte stämmer. Vad är det i hälsodrinkarna som grannfrun propsar på att hon ska ta var dag? Är hennes smärtor normala för en graviditet och stämmer det att hyreshuset var en plats för djävulsdyrkare kring sekelskiftet? Den fråga man får ställa sig som tittare är om Rosemary håller på att bli galen eller om är hon ett offer för mörka makter.

Det är bara att tacka och ta emot för så här ska en skräckfilm göras. Bit för bit lägger regissören ett pussel som slutligen kommer att visa ett obehagligt motiv. Länge sitter jag och undrar över hur det ligger till: Är Rosemary galen eller är grannarna djävulsdyrkare? Polanski har både tidigare och senare i sin filmproduktion berört människor svikande psykiska hälsa och hur individens verklighetsuppfattning inte alltid stämmer. Det var som sagt många år sedan jag såg filmen därför var jag ganska osäker på filmens detaljer.

Miljöerna är bra och trots att filmen utspelar mitt i en pulserande storstad får man känslan både fysisk och psykisk isolering. Filmen har inga jump-scares utan Polanski förlitar sig på en stämning som sakta intensifieras. Krypande skräck är ett epitet som passar den här filmen som hand i handske.

Jag har dock två invändningar mot Rosemary’s baby. Mia Farrow som spelar Rosemary är lite darrig i sitt skådespeleri och jag har lite svårt att se hon och hennes man som ett par. De övertygar mig inte. Filmens sista fem minuter känns också lite malplacerade och berättelsen övergår här till svart komedi men dessa små invändningar förtar inte att detta är en riktigt ryslig historia.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 8/10

Andra skräckisar som svt visar under sommaren

Psycho SVT1 tisdag 8 juli kl 23.20
Psycho (remake från 1998) SVT1 tisdag 8 juli kl 01.05
The Ring (amerikanska versionen) SVT1 tisdag 15 juli kl 22.50
Låt den rätte komma in SVT1 tisdag 22 juli kl 23.20
Thale SVT1 tisdag 29 juli kl 23.20
Cabin in the woods SVT1 tisdag 5 aug kl 23.20
Hajen SVT1 tisdag 12 aug kl 22.35

Carnage (2011 Frankrike m.fl)

Polanskis senaste film startar med ett slagsmål mellan två pojkar. Barnens föräldrar träffas för att diskutera igenom händelsen som civiliserade människor och det går bra till en början men samtalet börjar urarta och utvecklas till en verbal konflikt där alla inblandade ligger i luven på varandra.

Filmen har fått ett ganska positivt mottagande ute i bloggvärlden b.la har Pladd, Movies noir,och Fiffi skrivit om Carnage. Då filmen är baserad på en teaterpjäs finns det en viss risk med att den blir stel och överdrivet konstruerad men Polanski har lyckats väl med transfereringen från scen till film. En anledning kan vara att pjäsens författare har varit med i den bearbetningen. Att Polanski lyckats med att få fyra mycket bra skådisar i rollerna gör inte saken sämre.

En del kritik av filmen rör händelseförloppet att det ena paret hela tiden är på väg att lämna lägenheten men dras gång på gång tillbaka in argumentationen och bostaden av olika skäl . Jag stör mig inte så mycket på detta trick som används titt som tätt. Det ger en illusion om att trots berättelsen fysiskt står still gör löftet om vidare förflyttning att det på något bakvänt sätt rör på sig. T.ex utspelas filmen Suburbia i en gränd där man är på väg bort men hela tiden händer det något som gör att karaktärerna stannar kvar speltiden ut. Nu visste jag om att hela filmen skulle utspela sig på en och samma plats och var därmed mentalt förberedd. Jag har förståelse om man vill ha en viss omväxling i scenografin.

Jag har två små invändningar. Polanski är lite yxig när han låter den verbala konfliken segla upp. Judy Fosters karaktär är helt enkelt för konfliktsökande och man ser redan vart det bär hän innan grälet tar fart. Jag hade önskat en mer indirekt väg in i argumentationen.

Filmens andra halva när alla grälar med varandra känns det som att Polanski tappar greppet över berättelsen. Jag får intrycket av att jag följer fyra tennismatcher samtidigt som man leker hela havet stormar. Underhållande, oh ja, men jag saknar finessen, de pinsamma situationerna samt de verbala nålsticken som präglar Carnages första halva.

Mitt slutomdöme blir en underhållande och otroligt välspelad tragisk komedi som dock tappar greppet och mitt intresse mot slutet men den är definitivt sevärd för det är väl de flesta filmer där Waltz och Winslet är med i rollistan? En liten iaktagelse: Ingen kan väl äta mat med en sådan njutning som Christoph Waltz. Oavsett om han äter strudel eller smulpaj ser han ut att njuta till fullo.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 7/10

The Ghost Writer ( 2010 Storbr m.fl )

Det tog ett tag men nu har jag äntligen sett Roman Polanskis senaste film The Ghost writer som baseras på en bok av Robert Harris. En spökskrivare hyrs in för att avsluta memoarerna av Storbritanniens f.d. premiärminister. Premiärministerns tidigare spökskrivare har dött i en olycka och man är stressad på förlaget, det gäller att få ut boken så snabbt som möjligt. Väl på plats inser spökskrivaren att det inte riktigt står rätt till hos den forne premiärministern, intriger, maktkamper, anklagelser om krigsförbrytelser lägger lite sordin på stämningen. Vad som eventuellt kunde ha varit ett glassigt och relativt enkelt men stressigt jobb utvecklas till ett arbete med eventuellt livet som insats för huvudpersonen.

Härligt med positiva överraskningar! Då jag läst boken och fann den ovanligt trist och händelselös hade jag mina dubier över att se filmen. Jag undrade över hur man kunde vilja filma en sådan tråkig thriller. Polanski har däremot lyckats över förväntan med adaptionen. Filmen kan kanske inte beskyllas för att vara vare sig fartfylld eller spännande men över berättelsen svävar det en tät och olycksbådande atmosfär. Det känns som att man inte kan lita på en enda person i dramat och det finns egentligen inte heller några ”pusta ut” tillfällen i berättelsen vilket höjer känslan av osäkerhet några snäpp. Jag kunde aldrig riktigt slappna av under filmen en oroskänsla hängde med under filmens gång.

Handlingen går sakta, ja den skrider fram, men Polanski lyckas hålla intresset uppe. Likt ett pussel växer intrigen och sanningen fram. Även om jag läst boken och satt med facit i hand rycktes jag med. Bra skådisar i små och stora roller med Eli Wallach och Tom Wilkinson som de gladaste överraskningarna kryddat med Polanskis torra humor gjorde att The Ghost writer blev en angenäm överraskning.

Regi: Roman Polanski

Betyg: 7/10

Bitter moon (1992 usa m.fl)

 Nigel och Fiona stiftar bekantskap ,under en båtresa till Istanbul ,med en amerikan, Oscar, och han unga fru Mimi. Noel blir mer attraherad än han vill erkänna av Mimi som är mycket sexuellt utmanande. En dag berättar Oscar som f.ö sitter i rullstol historien hur han och Mimi blev ett par. Det är en till en början ganska romantisk berättelse som gradvis blir allt mörkare.

Här är det sex för hela slanten, piskor, masker och annat smått och gott. Vad berättelsen vill säga vet jag inte riktigt, kanske att det kan vara farligt att vara alltför passionerad i ett förhållande? Hur som helst är detta en av Polanskis bättre filmer framför allt är det en riktigt bra skådespelarduo i Coyote, Grant som gör bland de bättre rollerna i sin karriär. Polanskis fru som spelar Mimi är snygg men någon stor skådis är hon tyvärr inte. Ett obehagligt romantiskt drama som man bör se om man inte är allt för pryd av sig.

Regi: Roman Polanski

Skådespelare: Peter Coyote, Emmanuelle Seigner

Betyg: 8/10