Änglar och demoner (2009 USA)

När en ny påve ska väljas kidnappar någon de fyra kardinaler som ligger bäst till för ämbetet. Vatikanen får ett brev där kidnapparna meddelar att de kommer döda en kardinal i timmen och som final så ska man spränga hela rasket med hjälp av antimateria. Vad göra? Naturligtvis kallar man in chiffer och kodexperten Robert Langdon som nu måste lösa gåtan vart de fyra kardinalerna finns. Det han vet är att det är det hemliga sällskapet Illuminati ligger bakom kidnappningarna och att kardinalerna finns i fyra kyrkor, en byggnad som det inte råder brist på i Rom. Då antimateria är med i ekvationen har Langdon hjälp av vetenskapskvinnan Vittoria under sin jakt på gåtans lösning.

Jag är svag för s.k gåtfilmer, National treasure, Rosens namn osv. Jag är också den förste att erkänna att många av filmerna i genren kanske inte håller den högsta kvalitet men de roar åtminstone. Dan Brows böcker har jag gett ett försök men de var så illa skrivna att jag gav upp illa kvickt, då är filmerna baserade på hans böcker bättre men Inferno talar vi tyst om. Problemet med s.k gåtfilmer är att dialogen ofta blir lite knepig.

Då filmens protagonist är avsevärt smartare än tittaren har vi inte en chans att lösa gåtan och dialogen blir då att protagonisten, i detta fall Langdon,  talar om högt för oss tittare hur han löser gåtorna. När han väl hittar rätt kyrka är de inte speciellt svåra det räcker med en titt på en staty eller konstverk så har Langdon svaret klart för sig och joggar vidare till nästa ledtråd. För att Langdon inte ska bli som John McClane i Die hard filmerna och springa runt och kackla för sig själv (mycket irriterande om ni frågar mig) har man i Änglar och demoner löst detta genom följeslagaren Vittoria som Langdon kan ösa sitt kunnande över. Detta faller emellertid platt då Vittoria verkar vara lika kunnig som Langdon i konst och kultur och hela dialogen blir ganska så bisarr med två personer som bollar självklarheter mellan varandra.. Nu vet jag inte hur man skulle kunna lösa detta problem utan att det blir en aptrist film med en gubbe som joggar mellan olika konstverk mumlades Botticelli…check !, Rafael ….. check ! osv men dialogen är stundtals rejält styltig i Änglar & demoner

Filmens styrka ligger på andra plan. Miljöerna är otroligt snygga. Oavsett vad man tycker om katolska kyrkan måste man ge dem att de har sinne för färg och form för jädrans vilken prakt. Jag gillar också skurkens plan som är ganska så klurig även om han tappar bollen i slutet och klantar till det för sig. Helt ok fredagsfilm vare sig mer eller mindre.

Regi: Ron Howard

Betyg: 5/10

Solo: A Star wars story (2018 USA)

Efter Rouge one sa någon chef på Disney lite kaxigt att ingen nu levande kommer få se den sista Star wars filmen och med tanke på framgången med de två första filmerna under Disneys flagg var han kanske inte helt ute och cyklade men så kom The Last Jedi och Solo och nu är det lite annat ljud i skällan. Personligen tyckte jag The Last Jedi var en av de mer uthärdliga filmerna i serien och dagens rulle var inte alls illa men å andra sidan är jag inget inbitet fan av serien.

Filmen Solo: A Star wars story ska ge oss bakgrunden till rollfiguren Han solo, något jag undrar över om någon ens bett om. Solo ska utföra ett s.k omöjligt uppdrag och leverera 100 kg av något blått glimrande jox som jag redan glömt bort namnet på men det är tydligen väldigt värdefullt till en skurk som hotar att döda Solo och hans kompisar. Storyn är en naturligtvis en ursäkt för att få berätta om Solos bakgrund vare sig mer eller mindre.

Filmen funkade ovanligt bra för mig, jag gillar heistgenren och berättelsen höll ett bra tempo. Ett annat stort plus var att det inte var så mycket muppetshow över filmen. Åtminstone verkade man inte slita som djur för att klämma in knepiga rymdvarelser som låter konstigt i var och varannan scen.  Filmens enda problem är väl att man valt att berätta Solos bakgrund. Hur mycket han än gärna vill så lyckas inte Alden Ehrenreich fylla Harrison Fords skor. Det enda han lyckas med är att stoltsera med en dasslockslugg som stundtals ligger lika fast som Roger Moores frilla i filmerna om 007. Jag var avsevärt mer intresserad av rollfigurerna  Beckett (Woody Harrelson), Qi’ra (Emilia Clarke) och Dryden Vos (Paul Bettany) än Han Solo. Nu är jag som sagt inget större fan av Star wars och det kan nog vara en förklaring till att filmen funkade bra jag såg på filmen som en sf-heistfilm och som sådan funkar den riktigt bra.

Regi: Ron Howard

Betyg 6/10

Filmspanarna: BOATS – Rush (2013 USA)

rush_ver4_xlgMånadens tema hos filmspanarna ligger helt rätt i tiden. BOATS (Based On A True Story) filmer står som spön i backen. The Butler, Monica Z, The Frozen ground, The Conjuring och Lovelace och då har jag säkerligen glömt bort en hel del som visas på bio. Varför intresset för denna typ av film ökat markant vet jag inte. Kanske är det ett försök att locka en annan publik till biograferna som känner sig mer bekväma med en film som baseras på verkliga händelser än fantasy och andra påhittade historier. En annan förklaring kan vara idetorka bland manusförfattare eller en rädsla att satsa på nya oprövade idéer. Personligen är jag relativt förtjust i BOATS-filmer bara jag inte känner till för mycket om personen det berättas om. Blir det för mycket fel (vilket det oftast blir då ett helt liv ska klämmas in på två timmar) blir jag bara irriterad. Samtidigt kan det bli lite underhållande då regissöreren vågar ta ut svängarna lite mer t.ex Stone i Nixon å andra sidan kan det bli lite trist och fjantigt om regissören förbättrar verkligheten för mycket för att hamra in sitt budskap, t.ex JFK. Det blir en balansgång mellan sanning och fiction.

Dagen film är regisserad av Ron Howard en regissör som oftast gör bra men aldrig storslagna filmer. Det är lite McDonalds deluxe över Howard. Men vet vad man får, det är alltid välgjort å andra sidan sällan överraskande. Han har en mall som funkar och den kör han på. Rush handlar om Formel 1 cirkusen under mitten av 70-talet och rivaliteten mellan förarna Hunt från Storbritannien och Lauda från Österrike. De har samma vinnarskalle men kör av olika anledningar. Hunt är en playboy som avverkar kvinnor på löpande band, festar tar livet med en klackspark och kör på känsla. Lauda är i det närmaste en asket, åtminstone i jämförelse med Hunt. Han kör på skicklighet och säkerhet och har inte direkt en vinnande personlighet. Huvudelen av filmen utspelar sig året 1976 då kampen mellan de förarna var som mest intensiv.

Jag har inte en susning om motorsport men att det går ut på att man kör runt runt på en bana samt att förarna omges av massa lättklädda kvinnor i bikini som de kan spruta skumpa på (undrar hur annonsen för det jobbet ser ut ?) när de vunnit loppet är ungefär min uppfattning av sporten. Howard lyckas dock med konststycket att skapa en ganska intressant film om en ointressant sport. Förtjänsten är till största delen Chris Hemsworth och Daniel Brühl som spelar de två förarna. De båda är bra skådisar som lyckas väl med att väcka min nyfikenhet på den verkliga historien. Direkt efter filmen satte jag mig att googla de två för att släcka törsten efter kunskap om ett par personer jag knappt hade hört talas om. Rush är en välgjord och lättsam film som slinker ned i biomörkret utan några större problem.

Regi: Ron Howard

Betyg: 7/10

Vad andra filmspanare skriver om finner ni här.

filmspanarna-bred

Fripp

FLMR

Except fear

Har du inte sett den?

Jojjenito

Mode + film

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffi