Blade II ( 2002 USA )

Blade-2-Sound-Track-New-Line-Cinema-2002Under 70-talet blev skräckserier populärt igen. Marvel statade upp en hel del tidningar som rörde detta område b.la Dracula, Frankenstein och Blade som dagens film handlar om. Blade är en halvvampyr vilket innebär att. han kan äta vitlöksbröd, dricka vigvatten och ragga tjejer när de solbadar. Det enda problemet han har är en törst efter blod men det löser han med hjälp av ett serum. Tillsammans med sin partner Whistler bekämpar han vampyrer jorden över. Blade II är som namnet antyder uppföljaren till Blade som kom 1998. Den filmen gick tydligen så bra att man bestämde sig för en uppföljare.

I tvåan ber vampyrerna Blade om hjälp då en ny sorts vampyr dykt upp. Den här sortens blodsugare har en större törst och gör ingen åtskillnad på människor eller vampyrer. Då båda rasernas existens hotas bildar Blade och vampyrerna en osäker allians för att bekämpa sin fiende.

Det här är en film som man får ta för vad den är, lite hjärndöd underhållning med en och annan ok skådis och dit räknas verkligen inte Wesley Snipes. Han står som producent och har nog haft ett och annat att säga till om i produktionen. Blade är skrattretande tuff.  Han är klädd i läder och knarrar som en skinnsoffa när han rör sig  när han drar sitt svärd svischar det så att man tror att det är full storm i vardagsrummet. Vidare så skådespelar inte Snipes han poserar sig genom filmen. Känslan av att Snipes tror att han gör en modekatalog för läderkläder istället för en film är stor. Just fighterna är ett kapitel för sig. Jag tror att det var recensenten Fredrik Sahlin som liknade Blade II vid en porrfilm där man bytt ut sexscenerna mot fighter och jag är böjd att hålla med. Filmens fighter är lite onödiga då Blade egentligen bara behöver toucha vampyrerna med sina vapen för att de ska gå upp i rök. Problemet blir då att Snipes inte får visa publiken hur duktig han är på att hoppa, sparka och posera därav dras dessa fighter ut i det oändliga.

På pappret borde Blade II vara en någorlunda bra film. Den har en kompent regissör, en story som är helt ok samt en handfull bra skådisar. Trots detta faller den ganska platt kanske därför att Wesley Snipes haft för mycket att säga till om. För en stunds hjärndöd förströelse duger den dock, det finns värre filmer i genren.

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 4/10

P.S I bara farten såg jag jag även Blade III (jag var väl ovanligt hjärndöd denna dag). Det var ungefär samma visa: Det enda anmärkningsvärda var att någon i produktionen ansåg att stolpskottet Dominic Purcell var som klipp och skuren för att spela Dracula. Jösses!

Annonser

13 sins (2014 USA)

13-sins-thirteen_sins_xlgFör länge sedan skrev jag om en thailändsk film som hette 13 games of death. Jag avslutade inlägget med informationen att en amerikansk nyinspelning var på gång och först nu dök den upp. Storyn är densamma men här är utförandet lite bättre. Elliot har den inte lätt: Hans flickvän är gravid, brodern som inte har alla hästar hemma bor hos paret och hans osympatiska pappa som till på köpet är rasist är på väg att flytta in hos de två, en spirade konflikt då flickvännen är färgad. Elliots hopp står till att bli befordrad på jobbet men istället får han sparken. Ett telefonsamtal där Elliot erbjuds att delta i ett spel som kan inbringa stora pengar och därmed lösningen på alla problem kommer som en skänk från ovan. Hans första utmaning är att döda en fluga, en uppgift som inbringar 1000 dollar är en enkel start men naturligtvis är detta bara början.

13 sins hamnar i samma subgenre som tex Saw eller Would you rather?, filmer där personer av olika anledningar måste utföra olika uppgifter för att nå ett mål. Genren är tilltalande men samtidigt lite statisk i sitt utförande. Man går från punkt A till B och så mycket mer händer inte, handlingen är en enda lång transportsträcka till finalen som ofta innehåller en tvist eller två. Filmerna påminner om ett klassiskt plattformsspel men med mer blod och äckel.Om man är ute efter fina personporträtt, karaktärsskådespeleri och logik bör man kanske välja någon annan genre, däremot brukar dessa filmer vara mycket roande för stunden.

Nyinspelningen är bättre än originalet beroende på att man skippat komiken som präglade den thailändska filmen vilket gör att 13 sins är mer spännande. Man har också jobbat lite mer med karaktärerna så huvudpersonen är inte bara en figur som ska utföra en massa uppdrag som blir allt otrevligare i takt med att prissumman stiger. Att både Rutina Wesley och Tom Bower är med i filmen som flickvän respektive pappan från helvetet var en trevlig överraskning och Ron Perlman som polis är inte heller helt fel. Mark Webber i huvudrollen gör det han ska nämligen att se svettig och stressad ut. Tyvärr dras nyinspelningen med samma svaga slut som originalet men resan dit är underhållande.

Regi: Daniel Stamm

Betyg: 6/10

The Punisher: Dirty laundry (2012 USA)

Idag bjuder jag på en mycket sevärd kortfilm. Det är ingen hemlighet att jag varit missnöjd med de tre filmerna om The Punisher. De två första schabblade bort karaktären och den senaste var ganska kackig. Thomas Jane som spelade The Punisher i den andra filmen repriserar här sin roll och sätter karaktären perfekt. Om man någon gång beslutar sig för att göra en ny film om Frank Castle är det den här kortfilmen man ska låta sig inspireras av. Se och lär!

Pacific rim (2013 USA)

Pacific-Rim-Poster-Extinct-433x650Jorden invaderas av jättelika monster från en annan dimension. Som svar på hotet bygger man gigantiska robotar som till en början bekämpar odjuren framgångsrikt. Efter en tid börjar dock monstren hamna i överläge och man satsar allt på en djärv plan för eliminera hotet (dock inte permanent verkar det som då en uppföljare redan planeras).

Först blev jag alldeles till mig i öppningsscenen över de otroligt snygga 3D effekterna. Det är så här en slipsten ska dras – med omsorg och eftertanke – inte lägga på 3D i efterhand eller bara göra en 3D-film för att man kan.

Efter tio minuter fick jag dock en känsla av att jag förflyttats femton år bakåt i tiden och såg något halvsunkigt tecknat barnprogram på TV3 tillsammans med mina barn. Skådisarna rapar sina repliker med samma inlevelse som de svenskar som dubbade de tecknade avsnitten till He-man, X-men etc. Det är storslagna scener, filmen är välgjord men människorna försvinner bland alla robotar och monster och jag bryr mig inte ett dyft om hur det går för mänskligheten och huvudpersonerna. Efter, som brukligt är, lite action i början av historien övergår filmen till en timmes prat, inte i tungor men väl i klyschor. Inte en enda replik i filmen känns äkta, folk bara mal på i gamla invanda hjulspår och jag vet vilka repliker som ska komma innan skådisarna uttalar dem. Här någonstans undrar jag om jag inte ska ta och åka hem istället. Var det inte någon deckare på svt efter Allsång på Skansen?

Efter allt prat blir det dags för fight igen och innan finalen hinner man med de filmklyschor man inte betat av än bla det obligatoriska TALET samt ”the Armageddon feeling” som ska få mindre nogräknade besökare att snyfta i biomörkret. Sedan var det gud ske lov slut på eländet. Då jag nämnde Armageddon kan jag lite försynt påpeka att i jämförelse med Pacific rim är den förstämda filmen ett djuplodande actiondrama med väl utmejslade karaktärer och ypperliga skådisar. Och då alla vet att Armageddon är en ren skitfilm så kan ni ana vilken nivå Pacific rim då ligger på.

Förväntningar kan ställa till det riktigt ordentligt. Del Toro har alltid (jo jag gillar Hellboy II) varit intressant och lyckats med att gjuta samman fantastiska historier med mänskliga porträtt. Jag var säker på att Pacific rim skulle vara en bra film, jag ville att Pacific rim skulle vara en bra film men för att överhuvudtaget kunna bli engagerad i en film måste man bry sig åtminstone lite om dess karaktärer. Då Pacific rim inte har något att erbjuda av den kvalitén samt lyckas med att vara förvånansvärt ospännande blir nog detta årets besvikelse. Den är snygg, har maffiga scener men har inget i övrigt att erbjuda. Egentligen har jag mer att säga om filmen men det är inget snällt så detta får räcka. Betyget blir ”högt” då robotarna var coola och 3D effekterna bra. Vad Sofia tyckte kan ni läsa härFiffi har också sett filmen så även Jessica.

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 2/10

Drive (2011 USA)

Vart jag mig än vänder har den här filmen av danske regissören Nicolas Winding Refn mer eller mindre tokhyllats. Att jag hade förväntningarna i topp när jag skulle se filmen om stuntmannen som extraknäcker som bilförare åt bankrånare är ingen överdrift. Att filmen inte sedan infriade dessa förväntningar lär kanske inte förvåna någon, det händer tyvärr allt som oftast när man halvt om halvt tror sig komma att se en toppenfilm.

Det finns mycket som är bra med Drive.  Skådisarna med Gosling i täten supportad av bla Carey Mulligan, Albert Brooks och Ron Perlman är bra. Storyn är helt ok och Drive är en riktigt snygg film speciellt i kombination med Cliff Martinez fantastiska soundtrack.

Vad är då mitt problem med filmen? Jag kan helt enkelt inte engagera mig i rollfigurerna. Tanken är kanske att deras käslokalla agerande ska spegla en hård värld där det gäller att äta eller ätas. Drive är en snygg och cool film men på något sätt känns den bara som en yta; välpolerad men för känslokall. Filmen är absolut inte dålig och är trots sin ganska enkla historia orginell men det fattas något för att jag ska bli exhalterad. Någon gång kommer jag nog att se om filmen, kan hända att den då engagerar mig mer då jag sänkt mina förväntningar.

Regi:: Nicolas Winding Refn

betyg: 6/10

Outlander (2008 USA)

Vikingafilmer är en genre där det verkar vara svårt att lyckas. Nu har jag i ärlighetens namn inte sett speciellt många vikingafilmer men lite skamset får jag erkänna att jag faktiskt fann The 13th warrior underhållande.

Outlander är en mix av vikingar, sf och en gnutta skräck och gore. Talesättet lyder ”Ju fler kockar….” men i det här fallet blev åtminstone jag positivt överraskad och fick nittio minuters underhållning.

Ett rymdskepp krashar på jorden och en av besättningsmedlemmarna, Kainan, överlever. Det visar sig att han hamnat i Norge under vikingatiden. Kainan tillfångatas av en vikingastam som b.la består av den vise hövdingen (John Hurt), hans vackra och självständiga dotter (Sophia Myles) och den hetlevrade krigaren som ska gifta sig med hövdingens dotter. Triangeldrama och konflikt som vanligt; åtminstone till en början. Historen tar en snabb vändning när det visar sig att Kainan haft med sig en fripassagerare på skeppet som nu börjar glufsa i sig vikingar på löpande band.

Jag gillade genremixen, först hade jag faktiskt avfärdat filmen som alltför korkad men sjukskriven och sängliggandes med mosig hjärna funkade storyn alldeles utmärkt (kan hända att det var en förutsättning). Alla klyschor som tänkas kan är med och man vet precis hur det går men filmen har trots allt en viss charm. Monstret är bra så länge vi tittare bara får se det delvis så fort odjuret presenteras i sin helhet faller illusionen och filmen blir mindre spännande men det är ganska vanligt i s.k monsterfilmer. James Caviezel som spelar Kainan är helt godkänd i huvudrollen som den lite stele rymdmannen. Kanske inte en film att jaga rätt på men klart underhållande. Åh!  Jag höll på att glömma att Ron Perlman är med som vikingen Gunnar, bara en sån sak höjer tittarvärdet.

Regi: Howard McCain

Betyg: 6/10

Comborecension: Conan the barbarian (2011 USA)

Så har vi då varit på bio igen Filmitch och jag. Denna gång såg vi Conan the barbarian. Då jag står för huvudtexten så är filmitch komentarer i kursiv stil.

Handlingen i korthet: Conan får som barn se hela sin by slaktas av en ond Nekromantiker (för de oinvigda så är det en obehaglig typ som har som favoritsysselsättning att återuppväcka döda) och beslutar att ta hämd på denne och hans hejdukar. Nekromantikerns plan är att med hjälp av en magisk mask och en lämplig ung kvinna återuppväcka sin bortgågna häxa till fru och sedan ta makten över världen. Någon i produktionsteamet har sett The Mummy och tror att eventuella biobesökare inte har gjort det.

Detta är en ganska snygg film om man ser till att de faktiskt lyckats med att skapa schyssta miljöer och kostymer om man kan med att bortse från att det är en machopekoral där muskler alltid blänker och alla kvinnor går på lokal topless.

Just toplessbiten är lite fascinerande, så fort det vankas vuxen fantasy verkar kvinnorna i dessa berättelser ha som främsta mål att visa brösten. Varför vet jag inte riktigt. Det blir än knepigare om man kollar in rollistan på IMDB där listas dessa hoper med barbröstade babes som ”topless wench”. ”Skådespelerskorna har alla namn som klingar östeuropeiskt. Något som ger aningens dålig smak i munnen trots att tänderna är nyborstade.

Man kan heller inte klaga på specialeffekter och man kan knappast heller tycka att det inte är tillräckligt blodigt. Söte Moses vilken blodig film. Det skvätter och slafsar som vore det Passion of the Christ. Bra tänker jag först men efter ett tag blir det lite för mycket. Att det blir för mycket kan bero på att det slåss en hel del i denna film. Det verkar som om man i Conans värld bytt ut simpla hälsningsfraser mot att genast hota varandra till livet. Nu hör ju detta till  konceptet så man får köpa en hel del innan man börjar muttra. Conan (den proteinstinne våldsverkaren) som karaktär ska ju vara trubbig, primitiv och drivas av lättidentifierade ambitioner som hämnd. När varje konflikt i en film, hur liten den än må vara, löses med en stridssekvens på minst en minut så blir det lite tråkigt. En timme in i filmen blir det svårt att bilda sig en uppfattning om huruvida den pågående striden är avgörande för handlingen eller om de slåss bara för att någon råkat säga något dumt.  Under filmens första kvart så bygger man upp spänningen ganska bra och det hela verkar ganska lovande.Men sedan bryr man sig inte om att sakta ner igen och ger således inte oss åskådare möjlighet att reflektera eller reagera över det som händer och då slutar man bry sig .

Kan inte annat än att hålla med, när man väl vant sig vid Perlmans bisarra lösskägg är första kvarten både engagerande, lite spännande och bygger upp mina förväntningar på filmen. Precis som Marcus säger blir det sedan bara en enda röra med bröst, blod fighter och resande hit och dit. Filmen känns lite som ett avsnitt ur ”Packat och klart” för karaktärerna reser kors och tvärs genom hela filmen och massa knepiga ortnamn spottas ut i ett rasande tempo. En stunden är man i en stad, snabbt klipp till båtresa sedan raskt vidare till något tempel och ja så här håller det på hela tiden.

Filmen var lite av en besvikelse för jag tycker att man borde kunna sy ihop en ganska bra story av grundmaterialet. Conan är snygg och man har haft en tanke, tyvärr har man slarvat bort möjligheten till en bra film någonstans i produktionen. Om man skulle jämföra med 80-tals Conan är det dött lopp. Skådisar samt scenografi är avsevärt bättre än i Arnolds version. Däremot är tempot bättre i 80 tals versionen, 2011 års film galopperar på i rasande fart utan en möjlighet till reflektion.

Regi: Marcus Nispel

Betyg: Marcus: 3/10 Filmitch: 4/10

Hellboy ( 2004 USA ) vs. Hellboy II: The Golden army ( 2008 USA )

Hellboy filmerna baseras på den tecknade serien med samma namn av Mike Mignola. Jag har aldrig läst serien men vad jag förstår anses den vara bra ( jag får lov att bättra mig på den fronten ). Än så länge har det kommit två filmer om Hellboy och BPRD. Båda filmerna har haft förmånen att bli regisserade av Guillermo del Toro.

Hellboy fördes till jorden från en annan dimension av nazisterna under andra världskriget. Nazisterna hade förhoppningen att vinna kriget med hjälp av svart magi men försöket misslyckades och Hellboy hamnade i amerikanska händer och den superhemliga organisationen BRDP (Bureau for Paranormal Research and Defense) som bekämpar övernaturliga hot. Hellboy och andra goda supervarelser, b.la Abe Sapien ( amfibiemänniska), Liz Sherman ( pyrokinesi ) och  Johann Krauss ( medium ) bekämpar varulvar, demoner, Baba Yaga och annat oknytt. Samtidigt som han skyddar världen mot olika hot brottas Hellboy med sitt övernaturliga arv, han är en levande nyckel vars öde kan betyda jordens undergång då han kan komma att öppna porten till sin värld för att släppa ut monster i vår värld. Det påminner ganska mycket om Lovcrafts Cthulhu myt och Mingola har sagt att både Lovecraft och Robert E Howard har inspirerat honom. Men hur blev nu filmerna?

Den första filmen handlar b.la om Hellboys ursprung och ankomst till jorden. En nackdel med en del filmer som ska presentera en karkatärs bakgrund är att de kan bli lite småtrista. Här ges en kort bakgrund och sedan hoppar filmen raskt framåt i tiden och utspelar sig när Hellboy, som för övrigt spelas mycket bra av Ron Pearlman, arbetat i några år för BRDP och är så att säga redan varm i kläderna. Fördelen med detta är att man kan ta itu med en ordentlig historia på en gång. När några övervintrade nazister ( samma gång som tog Hellboy till jorden ) väcker skurken Rasputin ( japp det är den samma filur som duperade den ryska tsarfamiljen kring 1900 talets början) för att få hjälp med att öppna porten till Hellboys värld än en gång kallas BRDP in.

I uppföljaren The Golden army försöker en alvprins att väcka en gyllne arme till liv för att utplåna människorna. Armen smiddes för lång tid sedan under ett krig mellan människa och alver men har vilat i eoner på okänd plats. När armen väl har vaknat går den inte att stoppa. Hellboy med vänner blir indragna i en kapplöpning i hopp om att hitta armen först och försöka hindra att alvprisen väcker den till liv.

Båda filmer om Hellboy är bra. De är fantasifulla och jag får faktiskt uppleva den där ”sense of wonder” känslan som man ofta eftersträvar men sällan hittar. Scenografi och effekter är i mitt tycke oklanderliga och det känns som att del Toro verkligen fått visualisera sina tankar och ideér om Hellboy och hans universum. Om man gillar effekter och vill att ögat ska få sitt är The golden army att föredra då den första Hellboy filmen är lite grådaskig. Däremot gillar jag stämningen i den första filmen mer, tonen är lite tuffare och råare jämfört med tvåan som i sina stunder påminner lite om MiB. Den är aningen för skämtsamt och uppsluppet om jag jämför med första filmen.

Filmernas skurkar är bra. Robotnazister och ryska charlartaner är icke att förakta men alvprinsen är aningen mer intressant då han är en mer komplicerad karaktär. Enligt hans sätt att resonera har människan förstört så mycket på jorden att det vore bäst om de försvann. Han skulle kanske kunna liknas lite vid en extrem kämpe för miljön.  Att sedan alvprinsen är rena superninjan och har ett läckert spjut gör inte saken sämre.

Vid en jämförelse är båda filmen nästan lika bra men den första berättelsen om Hellboy är aningen bättre. I The golden army är det lite för anpassat till en yngre publik, kanske man jobbade hårt för att få filmen PG13 stämplad på en gång. Ibland kan det också bli lite väl mycket effekter och ovanliga varelser. Less is moore brukar jag säga. Gillar man fantasy med lite skräck och action är bägge filmerna sevärda och bör inte missas. Jag har läst att en tredje film åtminstone ligger på planeringsstadiet men hur det blir med den saken kvarstår att se

Betyg: 8/10 till båda filmerna med en liten fördel till första filmen.

Regi: Guillermo del Toro

The Name of the rose ( 1986 Italien/Frankrike )

Pax vobiscum ( frid vare med er ) råder inte direkt i det Italienska kloster som William av Baskerville besöker med sin lärljunge Adso för att delta i en teologisk diskussion. Munkar dör till höger och vänster och alla inneboende på klostret verkar ha något att dölja. Naturligtvis tror man att dödsfallen är djävulens verk men William som är aningen mer klarsynt än sina medeltida bröder anar att det ligger något av en mer jordisk karaktär bakom dåden.

Filmen är baserad på boken med samma namn av Umberto Eco. Då jag inte läst boken kan jag inte uttala mig hur väl adaption fallit ut men filmen är en bra medeltida deckare med lite filosofiska anslag. Nog har väl aldrig medeltiden varit så skitig och lerig men samtidigt otroligt vacker. Klostret verkar bokstavligen sjunka i ned i leran, folk klafsar kring i en brun sörja så fort de sätter skon/toffeln/sandalen (?) utanför dörren. Munkarna är tandlösa och missbildade, vanligt folk verkar ha badat i leran. Samtidigt är kostrets interiörer mycket vackra, madonnastatyer,och portvalv  är praktfulla, böckerna i klostrets bibliotek är är eleganta med fantastiska illustrationer. Detta gör The name of the Rose till en film full av kontraster. Andra exempel är Baskervilles logik mot kyrkans vidskepelse, och Adsos kärlek till en bondflicka mot inkvistorns hat och maktfullkomlighet.

Regissören letade länge efter skådespelare som skulle ge karaktär åt munkarna och det lyckades han väl med. Kända skådisar blandas med en hel del mindre kända men det är en lyckad blandning av karaktärer med Pearman som leadingman i groteskerier. Den enda man var tveksam till var faktiskt Connery som till slut fick huvudrollen. Nej skådespeleriet gör ingen besviken i filmen. Möjligtvis kan lösningen på mysteriet kännas lite fjantigt men i en medeltida värld och dess världsbild är det definitivt trovärdigt.

Regi:Jean-Jacques Annaud

Betyg: 7/10

Season of the Witch ( 2011 USA )

Det fanns en tid då en av mina favoritskådisar hette Nicholas Cage. Filmer som: Rumble Fish, Valley Girl, Birdy, Arizona Jr och Wild at heart gjorde  när Cages namn fanns med i rollistan blev jag automatiskt mer intresserad av filmen. Naturligtvis var inte alla filmer han var med i bra men en viss fingertoppskänsla verkade Cage ha i valet av filmer. Någon gång efter The Rock började hans känsla för kvalite ge vika och gradivis har hans kärriär urholkats. Visst kan han glimta till ibland men det blir allt längre mellan gångerna. Nu för tiden är hans olika hårkreationer oftast mer spännande än filmerna han deltar i.

Men skam den som ger sig jag kan inte riktigt släppa Cage än, som sagt han glimmrar till ibland. I filmen Season of the witch spelar Cage korsriddaren Behem som tillsammans med sin parter Felson, Perlman, deserterat. Paret hamnar i en situation där de får välja mellan döden eller ta ett uppdrag som går ut på att eskortera en misstänkt häxa till ett kloster. Väl framme i klostret ska  man ska utreda om hon är skyldig till häxerier eller inte. Att  kalla Seanson of the witch en för medeltida roadmovie är kanske att ta i men stundtals påminner filmen om den genren. Om man som tittare tar och struntar i de historiska friheterna som filmen tar sig är den underhållande. Det är ett medeltida äventyr med blänkande svärd, pestoffer, enorma mängder lera, mörka skogar och vargar. Kort och gott: Filmen har alla de indigrienser som krävs för att, enligt Hollywood,  kunna utspela sig under medeltiden. Filmen lyckas t.om att vara småspännande samt väcka mitt intresse för karaktärerna. Helt säker på berättelsens utgång är jag inte. Naturligtvis hade man tydligen lite pengar över att bränna på kackiga specialeffekter i filmens final vilket verkligen inte är till berättelsens fördel. Fram till finalen där man öser på med zombiemunkar, demoner och kraxande CGI kråkor var detta en historia som höll ihop bra bara för att sedan rasa likt ett korthus. Sorgligt men sant.Bättre lycka nästa gång Nicholas.

Regi:Dominic Sena

Betyg: 5/10