Oculus (2013 USA)

Oculuc-PosterTim hamnade på mentalsjukhus som barn då han mördade sin far,  filmen börjar med att han förklaras frisk och släpps ut. Han möts av sin syster Kaylie. Hon hävdar på fullaste allvar att Tim inte var skyldig till faderns död. Systern har kommit fram till att det var en spegel i barndomshemmet som är skurken i dramat då den bär på en förbannelse (tjugo års terapi down the drain). Systern har riggat barndomshemmet med allehanda inspelningsapparatur som är välbekant för oss som ser filmer av detta slag. Hon tänker bevisa att spegeln har krafter som driver folk till vansinne och att Tim är oskyldig. Parallellt med detta händelseförlopp får vi se vad som verkligen hände i huset för tjugo år sedan och bit för bit vävs det förflutna och nuet samman tills det blir svårt att skilja dröm och verklighet åt.

Jag är den förste som erkänner att filmen innehåller sin beskärda del av korkade handlingar, oklarheter och bristande logik. En del partier i filmen är lite oklara i synnerhet när man mixar nuet med det förflutna och jag känner nog att jag kanske skulle behöva se om filmen för att få en större klarhet i en del av händelseförloppet. Trots dessa invändningar gillar jag filmen. Det är en ryslig historia med en krypande stämning. Handlingen känns relativt originell och regissören och tillika manusförfattaren Mike Flanagan sysslar inte billiga effekter eller kör på med massa CGI tjafs det här är en hederlig (om än kanske lite onödigt komplicerad) spökhistoria där man satsar mer på stämning än effekter men en del slafs finns det för den som söker sådant. Skådisarna sköter sig bra även barnskådisarna som porträtterar Tim och Kylie som unga.  Jag rös till flera gånger och även om jag efter tjugo minuter var ganska säker på hur det skulle sluta var vägen dit både ryslig, spännande och relitivt originell men man får vara observant så man hänger med i en och annan av svängarna.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 7/10