What we did on our holiday (2014 Storbr)

I familjen McLeod råder det kaos. Paret Abi och Doug ligger i en bitter skilsmässa men då farfadern i familjen fyller 75 och ska ha ett stort kalas i Skottland med över 200 gäster vill man inte lägga sordin på stämningen och kommer överens om att hålla skilsmässan hemlig. Abi och Doug instruerar sina ungar noga om vad de får säga och inte till släkt och bekanta för att inte avslöja hur det egentligen ligger till med familjelyckan. Det går väl si så där med den saken.

Då  What we did on our holiday är en brittisk film har den med en viss svärta som skulle saknas i en liknande film om den kom från USA. Den där familjära kletigheten finns i och för sig men det körs inte ned i halsen på mig som tittare vilket gör att filmen trots sina klyschor är ganska så bra. Visst slutet är smetigt men det har ändå en viss värme som känns äkta. Att farfar McLeod är en schablonbild av en kuf med hjärtat på rätta stället och känns som en en farfar man skulle få leta med ljus och lykta efter i det verkliga livet står jag också ut med. Då filmen utspelar sig i Skottland måste man också spela ett par låtar av The Waterboys, som ni ser, klyschorna haglar men filmen har det där lilla extra som gör att jag köper dem/står ut med dem.

Skådisarna gör ett bra jobb med sina roller och lyfter filmen ett extra snäpp speciellt Rosamund Pike är härlig i rollen som stundtals furiös f.d fru. Än bättre är parets tre barn som är ena märkliga skapelser. Det finns alltid undantag som bekräftar regeln i det här fallet ungar på film. De är både roliga och spelar riktigt bra! Deras ständiga frågor till sin farbror vars frustration växer vid varje följdfråga hör till en av filmens höjdpunkter.

Klart att What we did on our holiday är en bagatell och ingen omistlig film men jag tyckte att den var sevärd i all sin enkelhet och hade en riktigt trevlig stund.

Regi: Andy Hamilton, Guy Jenkin

Betyg: 7/10

 

Annonser

Fracture (2007 USA)

fracture0701Ryan Gosling vs. Sir Anthony i en giganternas kamp inte illa alls. Gosling spelar den hete juristen Willy Beachum. Efter att ha haft en mycket framgångsrik karriär hos åklagarmyndigheten är han på väg att lämna sin arbetsplats för ett nytt attraktivt jobb på en stor advokatfirma. Ett sista fall som verkar vara en walk in the park hamnar på Willys bord. En svinrik man har uppenbarligen mördat sin otrogna hustru. Det finns vapen, vittnen och mördaren har gripits på platsen. Vidare vill stollen föra sitt eget försvar. Som en sista tjänst till sin forna arbetsgivare åtar sig Willy fallet som inte verkar innehålla några större problem. Det han inte vet är att hans motståndare är en mycket intelligent man som inte lämnat något åt slumpen.

Ett rättegångsdrama med en överspelande Sir Anthony är inte illa vara. Skådisen suger på varenda replik som om att det vore en extra god karamell. Sir Anthony riktigt myser i sin roll när han får visa hur duktig skådis han är. Vidare envisas regissören att ge Sir Anthony en något märklig ljussättning under stora delar av filmen. Ofta filmas skådisen i ett intensivt ljus och om det inte vore som så att Fracture är ett rättegångsdrama så skulle man kunna tro att filmer hade något religiöst att berätta. Jag sitter alltid och småler åt Sir Anthony då jag inte kan ta skådisen på allvar men han är en underhållande figur i.o.m att han är så övertygad om sin egen förträfflighet. Han påminner i mångt om mycket om Jan Malmsjö som också han är en underhållande figur man inte riktigt kan ta på allvar. Filmen som sådan är kanske inte något mästerverk. Den är välproducerad, har bra skådisar och innehåller en klurig historia med ett par tvister som sig bör när det handlar om rättegångsdramer. Gillar man genren är den definitvt sevärd.

Regi: Gregory Hoblit

Betyg: 6/10

007FCT_Anthony_Hopkins_035

fracture_movie_image_anthony_hopkins__4_

Gone girl (2014 USA)

gonegirl2Berömmet har haglat över både filmen och boken Gone girl  och med några få undantag får filmen ganska högt betyg och jag undrar om det är jag eller världen som blivit galen.

I Gone Girl stiftar vi bekantskap med paret Nick och Amy Dunne. När mannen en dag kommer hem är hustrun spårlöst försvunnen och det ser ut som att Amy blivit kidnappad kanske t.o.m mördad. Som brukligt i fall av detta slag faller misstankarna på äkta maken och ju längre historien framskrider desto skyldigare verkar Nick vara. Frågan man som tittare ställer sig är nu är mannen skyldig eller inte?

Gone girl är gjord av regissören David Fincher och det var ett bra tag sedan han gjorde en riktigt bra film (Zodiac 2007) och den här filmen ändrar tyvärr inte hans track-record. Hantverket är det inga större fel på. Foto, musik, regi etc är bra. Skådisarna duger men gör inte några minnsesvärda porträtt. Affleck är Affleck (går på vissa bloggar under täcknamnet gösen – så dålig är han inte) och Rosamund Pike visar här att hon är duktig på att stirra intensivt, tydligen så intensivt att hon hypnotiserat hela Oscarsjuryn att nominera henne. Filmen är lång ca två och en halv timme men blir aldrig tråkig. I två timmar är det ett ganska klurigt kriminaldrama men i upplösningen totalhavererar hela historien. Skurkens plan är alldeles för osannolik för att överhuvudtaget kunna lyckas och då det är ett kriminaldrama ställer åtminstone jag vissa krav på trovärdigheten. Lägg sedan till att varenda rollfigur förutom Nicks syster drabbas av mental härdsmälta i filmens upplösning och jag undrar överhuvudtaget hur och varför folk köper detta? Min fru gjorde det inte. Hon blev så förbannad att hon lämnade filmen när det var fem minuter kvar. Jag blev vare sig upprörd eller förbannad utan mest förbryllad.

Nu menar många att filmen är en satir och jag undrar då vad filmen är satir över? Media? Människors syn på det perfekta äktenskapet? Polisens usla arbete? Jag vet inte om man måste göra sig besväret att skriva en bok och göra en film över något som är ganska självklart i vårt samhälle. Det är bara att lyfta blicken för att inse att media har släpt alla hämningar, folk har en vriden syn på vad lycka är och att polisen av och till gör usla utredningar så att Gone girl skulle vara en speciellt lyckad satir ställer jag mig tveksam till.

Fram till slutet är det som sagt ett småspännande kriminaldrama men sedan blir det kackamoja av hela inrättningen. Betyget blir trots allt högt för filmen var helt ok de första två timmarna. Kvar är frågan: Är det jag eller världen som blivit galen eller så kanske det är jag som ställer alldeles för höga krav på en historia?

Regi: David Fincher

Betyg: 4/10

Många har sett denna film och här är några:

Fiffi

The Nerd bird

FLMR

Fripp

Jojjenito

Movies noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Söndagsblandning

Av och till (ganska ofta egentligen) händer det att man ser en film som inte är vare sig dålig eller speciellt bra. För att städa ur recensionsgarderoben har jag samlat ett gäng mer eller mindre bra filmer. Gemensamt för de alla är att de duger ganska bra en halvseg söndag då man inte vill engagera hjärnan för mycket. Jag kan dock inte avhålla mig ifrån att avsluta med en riktig stinkare.

Johnny English reborn: Jag vet att jag har sett den första filmen om den misslyckade agenten men jag minns inte ett dyft av berättelsen. Atkinson snubblar vidare i samma fotspår som tidigare. Det är inte bra men jag skrattar till några gånger vilket gör att filmen åtminstone är ok att spendera lite tid på. Både Rosamund Pike och Gillian Andersson dyker upp i filmen och om man som jag tycker de är ganska bra skådisar som visar sig för sällan på den vita duken är åtminstone det ett plus. I brist på bättre komedier duger den här filmen trots att man räknar ut skämten en bra stund innan de levereras. Det är ganska sorgligt  att Rowan Atkinson inte har utvecklat sin komiska ådra efter Mr.Bean.

Betyg: 4/10

Jägarna 2: Rolf Lassgård är i Norrland och repriserar sin roll som den buttre polisen Erik Bäckström från filmen med samma namn minus tvåan. Filmen har mig fast första timmen det är spännande att se hur Bäckström biter sig fast i fallet med den mördade flickan och vrider å vänder på alla ledtrådar. Peter Stormare och Annika Nordin spelar sina roller bra något man tyvärr inte kan säga om Eero Milonoff som spelar den lokala knarkaren Jari. En rejäl Åsa-Nisse varning där. Tyvärr tar den stela dialogen som är ack så vanlig i svensk film överhanden och jag känner att berättelsen draaaaaaaas ut i det oändliga med byten av gevär och provskjutningar. Duger dock om man är lite deckarsugen och tröttnat på Morden i Midsommer.

Betyg: 5/10

Wargames: Ett gäng paintball entusiaster finner att leken blivit till allvar då de jagas i skogen av tre f.d skogstokiga millitärer. Filmens stämning av hopplöshet och omänsklighet gör att jag kommer tänka på Eden lake men Wargames är en sämre film. Storyn får aldrig riktigt upp pulsen även om det blir lite småspännande mellan varven och jag känner inget för huvudpersonerna som är förvånansvärt karaktärslösa. Småspännande för stunden och om man gillar vildmarksskräck är Wargames en helt ok film.

Betyg: 5/10

Cowboys and aliens: Daniel Craig, Harrison Ford, Oliva Wilde, Sam Rockwell, Keith Carridine och Clancy Brown !!!  Miljoners miljoner i budget och Jon Favreau som regissör kan väl inte bli annat än succe? Filmen börjar bra och har en skön stämning. Den stämningen försvinner raskt trettio minuter in i filmen när de flygande tefaten uppenbarar sig. Resten av filmen är en oengagerande soppa som inte gör någon glad. Det skjuts springs och exploderar men det känns bara förvirrandet och trots alla effekter otroligt trist.

Betyg: 2/10

Bondtema: Die another day (2002 USA/Storbr)

I och med Die another day jubilerade James Bond trippelt, dels var det den tjugonde filmen med 007, dels var det 40 år sedan första filmen Dr No hade premiär och det var 50 år sedan Ian Flemming skrev sin första bok om James Bond, Casino Royale. Ja man hade alla anledningar till att göra en storslagen film, tyvärr blev det nog inte riktigt som någon tänk sig och Die another day anses av många som en av de sämsta Bondfilmerna. Hur kunde det gå så fel? Man hade en väletablerad skådis i rollen som Bond, manusförfattarna som tagit över efter Richard Maibaum hade hittat formen och pengar saknades inte. De utgick till en början från Flemmings bok Moonraker men det ändrades snabbt.

Historien lutar åt det mer spektakulära hållet tänk You only live twice eller The Spy who loved me, men med vissa nya och för Bondserien modiga inslag. Filmen börjar med att Bond blir förråd under ett uppdrag i Nordkorea, det finns en mullvad (fiendespion) i MI6. Efter att ha blivit torterad i förtexterna (först och sista(?) gången en del av handlingen berättas i förtexterna) och skaffat sig ett rejält skägg släpps Bond. 007 får inte verka som agent då MI6 inte riktigt litar på honom, pga Nordkoreanernas förkärlek till hjärntvätt, men han börjar luska själv i vem som förådde honom och spåren pekar mot miljardären Gustav Graves.

007 med ett riktigt sjörövarskägg.

Redan innan man började filma hade man allvarliga problem. När det var fyra veckor kvar till att man skulle börja filma var det bara det ”gamla gardet” (Brosnan, Dench m.fl) som var tillsatta. B.la prövade man Saffron Burrows och Salma Hayek i rollen som Bondbrud innan valet föll på Halle Berry. Det valet skulle visa sig vara lyckosamt då hon senare tilldelades en oscar för Monster’s Ball nu kunde en Bondfilm stoltsera med att ha en oscarsvinnare i rollistan för första gången. Toby Stephens spelar skurken Graves en roll som först erbjöds till Billy Connolly och Rosamund Pike är Bonds kollega Miranda Frost.

Rosamund Pike som Miranda Frost

I Die another day har man tryckt in blinkningar alla tidigare Bondfilmer, en del uppenbara som t.ex visningar av gammal utrustning som Rosa Klebbs spiksko från From Russia with love eller jetpacken från Thunderball. andra referenser är mer subtila ( kan man använda sig av det ordet när det rör sig om Bond?) som att man får besöka Bonds arbetsrum igen för första gången sedan OHMSS.

Det är främst två saker som får Bondkonässörerna att gå i spinn: Den ”osynliga” bilen och en CGI Brosnan som surfar på en jättevåg. Mannen bakom dessa idéer är filmens regissör Lee Tamahori.  Han hade också en ide att bond skulle jagas av ett dussintal kvinnor klädda i latex en scen som tacksamt nog hamnade i papperskorgen. Vare sig den osynliga bilen eller CGI Brosnan stör mig nämvärt. Om man ska gå in på en enskild sak som stör mig med filmen skulle det nog vara skurkens märkliga elekrotodräkt, en sorts fattigmansversion av Iron mans rustning, med tillhörade handske som skjuter blixtar. Där nånstans går min gräns vad en Bondfilm kan innehålla.

Bonds omtalade ”osynliga” bil jagas av Graves underhuggare Zao.

Jag har två stora problem med Die another day: Rollbesättningen och den stora förekomsten av tekniska prylar. Filmen fullkomligt dränks av teknikaliteter, det är drömmaskiner, laserklockor, osynliga bilar m.m, storyn som inte är sämre eller bättre än någon annan standardberättelse i Bondserien kommer i skymundan av alla prylar.

När det gäller rollbesättningen klickar det inte mellan mig ochToby Stephens som spelar Gustav Graves. Han är egentligen inte sämre än någon annan i 007:s skurkstall men utseendemässigt påminner han för mycket om Rik Mayall. Jag kan helt enkelt inte ta honom på allvar, han går mest omkring och hånflinar och känns aldrig som någon värdig motståndare till Bond. Halle Berrys rollfigur Jinx är berdövligt skriven hon kan bäst liknas med en kvinnlig motsvarighet av James Bond och det finns nog bara rum för en 007 med dåliga vitsar i en film om och med Bond. Två vitsmakare  i samma film är en för mycket. Raggningsscenen mellan 007 och Jinx är plågsam att se. De bollar med sexuella antydningar i dialogen och det är pinsamt dåligt.

Halle Berry stiger upp ur havet, en blinkning åt Urusla Andress i Dr.No

Den som klarar sig bäst bland nykomlingarna är Rosamund Pike som spelar Miranda Frost, en intressant och kallhamrad karaktär. Då det är Madonna som sjunger titellåten har hon nästlat sig till en liten cameo som fäktningsintruktör en roll som gör vare sig till eller ifrån. Däremot är den efterföljande fäktningsscenen mellan Bond och Graves en av filmens få höjdpunkter tillsammans med den tidigare nämnda biljakten och den explosiva öppningsscenen.

Graves vs. Bond, en av filmens höjdpunkter.

Madonna har den tvivelaktiga äran att sjunga den definitivt uslaste Bondlåten i hela serien. En plåga för både kropp och själ, ryktet gör gällande att Elotn John som kan ha en vass tunga frågade Madonna under en middag vad hon tänkte på när hon spelade in en så usel låt. Vad Madonna svarade förtäljer inte historien. Die another day verkar vara en film där man helt enkelt vill för mycket och berättelsen kommer i skymundan av alla tekniska prylar och halvtaskiga karaktärer vilket gör att detta blir Brosnans sämsta film.

Filmen gick bra på biograferna men kritiken var inte nådig. Barabara Broccoli började skissa på en reboot för serien, en nystart som innbar att Brosnan avpoletterades som 007. Han är faktiskt den enda skådespelaren som fått kicken i rollen som Bond. Brosnans filmer har fått kriktik av en del Bondfans då de ansett att det varit för otroliga actionscener och att filmerna varit för våldsamma. Jag håller inte med då jag tycker filmerna håller en ganska hög standard och Brosnan lyckats med att ge 007 lite mer kött och blod på benen. Även utvecklingen av M:s karaktär har varit positiv, att sedan en del stunt har varit otroliga och aningens ”over the top” må vara hänt men det är petitesser om man ser på helheten. Det är bara synd att Brosnan fick gå motvilligt han hade varit värd en bättre behandling.

Bästa repliken? Frost till Bond:” I know all about you – sex for dinner, death for breakfast.”

Surrogates (2009)

surrogates_photo_6

I en inte allför avlägsen framtid har människan ersatts av s.k surrogates.  Människor ligger hemma och styr robotar som lever deras liv, en värld där ingen kommer till skada och mord och våld i stort sett har upphört är resultatet.  När någon börjar  döda surrogates samt människorna som styr dem kopplas polisen Tom Greer till fallet och han tvingas att lämna sin lägenhet för första gången på flera år.

Det var en ganska intressant och tankeväckande film i dessa dagar då alltfler lever sina liv genom nätet (WoW, facebook, div bloggar etc). Det var ett roligt grepp att i stort sett alla surrogates var en idealiserad bild av sina mänskliga motsvarigheter. Det har nog gått åt mycket smink (Willis surrogate ser helt bisarr ut) när man ”piffat upp” skådespelarna. Det är en sf/actionfilm men jag hade nog gärna sett lite mer eftertänksamhet och djup i berättelsen t.ex kunde man ha  utvecklat Greers förhållande med sin fru, de lever i samma lägenhet men träffas aldrig fysiskt utan bara genom sina surrogates. Det är en helt ok film som hade potential att bli riktigt bra om anslaget varit lite annorlunda.

Regi: Jonathan Mostow

Skådespelare: Bruce Willis, Rosamund Pike m.fl

Betyg. 4/10