Silverado (1985 USA)

Emmet ska flytta till Kalifornien, på vägen dit ska han hämta upp sin bror Jake och de två ska sedan göra ett kort stop hos sin sin syster i staden Silverado. På vägen slår Emmet följe med Paden och Mel som har ärenden i samma stad. Framme i Silverado efter diverse äventyr är det inte speciellt fridfullt då ranchägaren McKendrick håller staden i ett järngrepp med hjälp av sin köpte sheriff Cobb. Brödernas ankomst till staden gör att gamla konflikter bubblar upp till ytan.

Silverado är en frejdig västernfilm gjord med lätt hand, av och till väldigt lätt.  En del av rollfigurerna är lite märkliga. Kevin Klines rollfigur Paden har benen i båda lägren i den uppblossande konflikten men känns vag i de val han gör. Jeff Goldblum i rollen som den sliskige spelaren Slick  blir jag aldrig riktigt klok på och duellen i slutet är ganska så onödig när man tänker efter. Rosanna Arquettes nybyggare verkar ha kastats i bara farten utan att man vet vad man ska göra med rollfiguren. Hon får även stoltsera med filmens märkligaste replikskifte. Och är Emmets bror Jake som spelas av Kevin Costner ”mentally challenged”? Många frågor i en film som kanske inte ska överanalyseras.

Om man inte ställer sig dessa frågor utan tar rullen för vad den är, en lättsam västern utan några större ambitioner än att roa sina tittare en stund, så är den inte så pjåkig. En stor bonus är att man fått med en hel del bra skådisar på tåget. Gillar man västern och inte har anlag för att ställa sig för många frågor under en filmtitt duger Silverado gott.

Regi: Lawrence Kasdan

Betyg: 5/10

Det stora blå (1988 Frankrike)

2Det stora blå är en film som många får lite darr på rösten när de talar om. Filmen var en stor hit på bio när den kom i slutet av 80-talet. Det var en liten minivåg av franska filmer som hittade sin biopublik i Sverige bla Betty Blue och Det ligger en vit man i din säng mamma. Nu såg jag aldrig filmen då på bio men för 59:- på ICA kan man kosta på sig att chansa.

Filmen handlar om två barndomskamrater Jacques och Enzo som tävlar i fridykning(?). Enzo är den regerande världsmästaren men söker upp Jacques för att utmana honom. Jacques dras till havet och han verkar vara  nästan mer en vattenvarelse än människa. Han lever upp som mest när han får simma med delfiner och är lite disträ och frånvarande på land, havet är hans rätta element. Det hela kompliceras av att försäkringsagenten Johana Baker blivit kär i honom. De två startar ett förhållande men Jacques dras obönhörligen mot det stora blå.

Jag är ambivalent till den här filmen något jag ofta blir när det rör sig om filmer där Luc Besson har varit inblandad. Han är en regissör och producent jag ser det mesta av (dock ej Minimojerna) han knåpar ofta ihop bra och publikfriande historier. Bessons funktionshinder är att han stannade i utvecklingen någon gång under tonåren, åtminstone när det rör sig om fingertoppskänslan om vad som är roligt. Resultatet av Bessons syn på vad som är roligt på film blir ofta horribelt. I Det femte elementet var han tvungen att ha med Cris Tucker i Transporterfilmerna finns ett par tre scener, minst, där man tar sig för pannan tex lönnmördare i högklackat och bh.

I Det stora blå har han gett huvudrollen till Rosanna Arquette. Men sin totala avsaknad av talang passar hon in i storyn ungefär lika bra som ketchup på glass. Det skär sig i både ljud och bild när hon är i rutan och det är hon allt för ofta. Besson har skrivit in karaktären som någon sorts comic relief i historien men Arquette är vare sig rolig eller befriande snarare störande och besvärande. Det var ett tag sedan jag såg en sådan irriterande karaktär i en film och Johana Baker har numera det tveksamma nöjet att samsas på samma lista som t.ex Pvt Hudson och Short round. Om hon inte varit med i filmen som då blivit avsevärt kortare, något som inte skadat då den är 2:40 lång, hade detta kunnat vara ett riktigt fint filosofiskt drama om havet och livet. Nu blir det istället en vacker och fin film med alltför många inslag av en gapig karaktär. Märkligt och trist.

Regi: Luc Besson

Betyg: 4/10

The Divide (2011 USA)

DividePosterFilmen startar med ett New York som attackeras med kärnvapen. En grupp människor flyr ned i hyreshusets källare där vicevärden byggt ett stort skyddsrum. Nu behöver sällskapet bara sitta och vänta på hjälpen som förhoppningsvis ska komma.

The Divide är ingen munter historia det är en ganska vidrig liten film som visar hur kvickt människor släpper sina masker av anständighet och gör det mesta för att överleva. Personerna i skyddsrummet är överlag helt vanliga människor (vicevärden undantagen) men det tar inte lång tid innan man börjar förhandla med varandra, bilda allianser, utnyttja sina medmänniskor och slutligen ta till våld för att få sin vilja fram. Det är ingen mysstund framför tv:n men filmen är mycket bra.

Rollistan var relativt okänd för mig men två 80-tals ikoner är med dels Michael Biehn som ligger precis på gränsen till överspel men klarar sig på håret och Rosanna Arquette som har en svår roll i filmen både fysiskt och psykiskt som leksak till några av männen i skyddsrummet. Vanligtvis har jag aldrig varit speciellt förtjust i Arquette men här var hon mycket bra. Om man följde tv-serien Heroes lär man känna igen Milo Ventimiglia som spelade den sympatiske Peter Petrelli. I The Divide är han inte lika trevlig. Jag var lite förvånad över att en amerikansk film var så pass svartsynt men att regissören Xavier Gens(Frontiers) är från Frankrike kan möjligtvis vara en förklaring till den pessimistiska människosynen. Inte för att Fransmän är mer negativa i sin människobild än andra nationaliteter men man brukar våga ta ut svängarna lite mer i Europeisk film. Trots att historien i stort sett bara utspelar sig i ett skyddsrum blir den aldrig tråkig eller enahanda. Regissören lyckas förmedla en klaustrofobisk stämning som gör dramat nervpirrande. Naturligtvis finns det ett och annat val i manus som kan te sig korkat men jag bortser från det då filmens fördelar vida överstiger de få nackdelar som finns.

Regi: Xavier Gens

Betyg: 8/10