Blue thunder (1983 USA)

blue_thunder_72Vietnamveteranen Frank Murphy arbetar inom polisens helikopterdivision i Los Angeles. Han och hans partner åker runt och och hjälper poliser på marken med att spåra brottslingar samt (om de inte har några anrop att besvara) spanar in kvinnor som utför yogaövningar näck. Ett överfall på en utredare inom polisen som slutar med hennes död gör att röster inom administrationen höjs. Man vill öka polisens befogenheter och testar en ny helikopter som går under smeknamnet Blue thunder. Helikoptern är fullproppad med den nyaste tekniken såsom databaser, avlyssningsanordningar samt vapen varav inget är lagligt ….än (alltså år 1982, 2014 är ovannämnd utrustning helt ok). Murphy anar dock ugglor i mossen och naturligtvis rör sig det hela om en konspiration och snart är Murphy en jagad man.

Jag blir lite sorgsen när jag ser den här filmen. Här diskuteras det moraliska i att avlyssna och bevaka de egna medborgarna. Idag använder myndigheterna sig gladligen av den teknik som i Blue thunder anses vara inkräktande på den personliga friheten. Filmen är ett ypperligt historiskt exempel på hur våra inställningar till saker och ting förändras och inte alltid till det bättre. Det är nog just detta som är mest intressanta med den här filmen. Blue thunder är en standardthriller med ganska mycket helikopteråkning. Finalen är dock häftig med helikopterjakter mellan skyskraporna i L:A. Det är också trevligt att få se Roy Scheider i rollen som Murphy och en relativt fräsch Malcolm McDowell som naturligtvis spelar filmens skurk då han talar med brittisk brytning. Lättsam underhållning med skön 80 tals touch och många hål i plotten.

Regi: John Badham

Betyg: 6/10

ALIM: Jaws (1975 USA)

Då har vi i detta tema nått fram till filmernas film i den lilla men mycket älskade (åtminstone på denna blogg) genren farliga-djur-i-vatten. Jaws är baserad på en halvkass bok skriven av Peter Benchley. På olika vägar hamnade boken hos ett par producenter på filmbolaget Universal Pictures som blev eld och lågor då de insåg att boken har en story som skulle passa väl på den vita duken. Producenterna köpte rättigheterna att filmatisera boken och började se sig om efter en lämplig regissör. De fastnade för Dick Richards men då han envisades med att kalla hajen för val tappade producenterna förtroende för Richards och  bytte ut honom mot Steven Spielberg.

Spielberg var till en början intresserad men blev efter en tid tveksam till projektet då han kände att filmen påminde allt för mycket om hans tidigare film The Duel. Spielberg var helt enkelt rädd att fastna i ett fack som thriller/skräck regissör. Ett tag försökte han t.om få till stånd att byta film men det blev blankt nej vilket nog var tur för jag anser att tillsammans med Raiders of the lost ark är Jaws den bästa film Spielberg gjort.

Egentligen hade man tänkt sig en annan öppningsscen men budget och teknik satte stopp för att visa hur hajen glider in i hamnen till staden Amity.

Det var många kända skådisar som erbjöds roller i filmen. Robert Duvall erbjöds rollen som polischefen Brody men han ville spela hajjägaren Quint. Roy Scheider ville spela polischefen och fick den efter viss tvekan från Spielberg. Både Lee Marvin och Sterling Hayden fick förfrågningar om att spela Quint men var kallsinniga inför erbjudandet. Till slut tackade Robert Shaw ja till att spela Quint något som skulle visa sig ställa till en del svårigheter då Shaw hade alkoholproblem, till på köpet så tålde han inte heller Richard Dreyfuss som spelar marinbiologen Hooper. Skådespelarna Joel Grey och Jeff Bridges var i åtanke som Hooper men när George Lucas föreslog Richard Dreyfuss för Spielberg fick han rollen.

Shaw, Scheider och Dreyfuss.

Tanken var att inspelningen skulle ta 55 dagar men den drog ut på tiden och landade på hela 159 dagar man drog även över budgeten med det dubbla. En orsak till problemen var robothajen som krånglade. Hajen sjönk och fick bärgas ett antal gånger roboten löpte även amok vid några tillfällen och betdde sig inte alls som det var tänkt. Elaka tungor började kalla filmen för Flaws pga alla problem vid inspelningen.

Hajen var mekanisk men maskineriet tålde inte saltvatten speciellt bra.

Trots alla svårigheter blev Jaws blev en formidabel succe och begreppet blockbuster var fött på både gott och ont. Det positiva är att bolagen numera vill ha en stor framgångsrik film och satsar på det spektakulära vilket naturligtvis ofta är underhållande. En nackdel är att s.k blockbusters ofta blir ganska beiga och inte speciellt nyskapande (om man bortser från effekterna) då bolagen vill attrahera så många biobesökare som möjligt. Att en blockbuster ska utmana hjärnan är kanske att begära för mycket. Ett annat problem är att då filmbolagen satsar mycket pengar på en film sjunker produktionen av övriga filmer som kanske inte på pappret verkar vara lika lönsamma. Men man få ta det goda med det onda.

Vill här påminna om att 50% av alla hajattacker sker på ett vattendjup som är MINDRE än 150 cm. Jag går aldrig längre ut i vattnet än till midjan.

Filmen Jaws bjuder på två filmer i en. Berättelsen utspelar sig i det lilla samhället Amity på den amerikanska östkusten. Precis innan badsäsongen startar hittas delar av en kvinna på stranden. Polischefen misstänker att det rör sig om en haj men de styrade vägrar att lyssna på det örat, man vill inte förlora sommargästerna. När fler folk blir fiskmat tvingas man erkänna problemet och polischefen Brody ger sig ut på jakt efter hajen tillsammans med en professionell hajjägare,Quint, och en marinbiolog, Hooper. Filmen första halva är en ren skräckfilm där man aldrig riktigt kan veta var och när hajen ska slå till. John Williams fantastiska musik gör att man är på helspänn i väntan på nästa attack. Första gången jag såg filmen satt jag som på nålar under filmens första timme och än idag finner jag ett obehag trots att jag vet precis när saker och ting går åt helvete. När Brody ger sig ut på jakt efter hajen övergår filmen från skräck till äventyrsfilm. Det är fortfarande mycket spännande men inte inte på samma gastkramande vis som i filmens första halva. Jag tycker att de båda delarna kompletterar varandra väl och man får det bästa av två genrer.

En av många scener i filmen där jag drar på minnen till Spielbergs lite torra men träffande humor.

Filmens regi är mycket bra. Det här är Spielberg när han är som bäst. Det är små detaljer som gör gör att filmen växer tillsammans med den spännande handlingen. I scenerna med familjen Brody lyckas Spielberg få mig att tro att det är en riktig familj. Han får skådisarna att agera avslappnat och naturligt och dialogen känns nästan improviserad. Skådisarna är mycket bra och Scheider gör här en av sina bästa roller. Med små medel och ansiktsuttryck lyckas han förmedla Brody som karaktär och person. Jag tänker på Brody som Brody och inte som Scheider som spelar en polis i en småstad. Manuset är välskrivet och filmen blir aldrig tråkig.

Om man av någon konstig anledning inte har sett Jaws bör man göra det bums. En del kanske tänker att det är en mossig och gammal film då den snart är 40 år gammal men den känns fortfarande fräsch och effekterna är avsevärt bättre än i många moderna CGI-filmer. Jaws är kort och gott en tidlös klassiker.

Regi: Steven Spielberg.

Betyg: 10/10

ALIM: The French connection (1971 USA)

De två poliserna Doyle och Russo arbetar inom narkotikaroteln i NYC anar att det är något stort på gång i den kriminella världen. Det går rykten om att ett stort parti heroin är på ingång och välbekanta langare börjar röra på sig. Poliserna har helt rätt i sina aningar. En fransk liga med bas i Marseille är i full färd att frakta ett parti heroin till New York och en katt och råtta lek tar sin början mellan polisen och skurkarna. Filmen är baserad på en verkliga händelser i början av 60-talet och många av filmens karaktärer har sina motsvarigheter i det verkligar livet b.la de två poliserna Doyle och Russo samt ledaren för de franska narkotikasmugglarna, Charnier.

Det här en en klassiker som kanske blivit mest känd för sin biljakt och den hetlevrade polisen Doyle (som går under smeknamnet Popey) spelad av Gene Hackman. Hackman är perfekt som ettrig narkotikaspanare men det var inte alls säkert att han skulle få rollen, filmbolaget ville gärna ha en annan skådespelare i rollen. Det var många namn som föreslogs: Paul Newman (för dyr), Jackie Gleeson, Steve McQueen och Charles Bronson för att nämna några men till slut fick Hackman rollen. Enda nackdelen med Hackmans dominans i filmen är att Rob Schneider som spelar Doyles partner Russo kommer lite i skymundan. Fernando Rey som spelar Charnier var inte ens efterfrågad men blandades ihop med en spansk skådis som Friedkin hade tänkt sig. Rey tackade ja till erbjudandet och det hade gått en bra tag innan man begrep att man hade ”fel” skådis. Då Charnier framstår som en timid snäll gammal farbror som i kynne är Doyles motsats är det intressant att studera deras kamp. Doyle reagerar och agerar Charnier är iskall och beräknande och låter sig inte hetsas upp i första taget. En av filmens höjdpunkter är när Doyle skuggar Charnier i New York och de två gör allt för kollra bort varandra.

Charnier

Charnier

Vissa personer i min närhet (nämner inga namn då de vill vara anonyma) anser att deras nära och kära kör bil likt Doyle. Om så är fallet ser jag fram mot en rafflande biltur i framtiden för biljakten där Doyle jagar en av skurkarna är hisnande och definitivt en av de bästa biljakter jag sett. Flera av kollisionerna ingick inte i manus utan de skedde av bara farten men fick vara med i filmen då de passade in bra.

Russo & Doyle

The French connection har en dokumentär känsla i sitt berättande där kameran följer poliserna och verka fånga deras dialog som av en händelse.  Det här greppet har även en och annan nackdel. Filmen kan upplevas som opersonlig och kylig. Det kan också kännas som att man missar delar av berättelsen. En del partier av handlingen förklaras inte och man får lägga en och annan pusselbit själv. Personligen stör jag mig inte nämnda berättartekninker, den dokumentära känslan gör att jag får en ökad närvaro i berättelsen och då det inte finns en Beck eller Blomkvist som förklarar för tittaren hur allt hänger samman får jag tänka lite själv. Trevligt med filmmakare som litar på att publiken åtminstone besitter en viss intelligens. The French connection hör definitivt till en av mina favoriter i kriminalgenren. Det kom en uppföljare men den var inte lika imponerande.

Regi: William Friedkin

Betyg: 8/10

All that jazz (1979 usa)

Den ständigt kedjerökande och pillerberoende Joe Gideon har det inte lätt, han ska regissiera en ny musikal på Broadway samtidigt som han arbetar med klippningen av sin senaste film. Producenterna flåsar honom i nacken och privatlivet är en katastrof med flickvän, exfru, älskarinnor samt en dotter som han inte hinner med. Det är då kanske inte så konstigt att han har smärtor i vänsterarmen och har en rökhosta som blir allt ihärdigare men han anser sig vara alldeles för ung för hjärtproblem och en infarkt hinner han helt enkelt inte med.

Bob Fosse har här regissiserat ett surrealistiskt och självbiograiskt mästerverk. De är en plåga att se hur Joe (suveränt spelad av en konstant svettig Roy Scheider)  obarmhärtigt marscherar mot döden . Finalen, där Scheider sjunger tillsammans med dansande vener m.m är en mycket märklig upplevelse som bara måste ses. Definitivt ett av mina favoritnummer i musikalgenren. Klippning och regi håller högsta klass, skådespeleriet är på topp och allt är kryddat med ljuvliga 70 tals frisyrer och kläder. Det är också trevligt att få se söta Jessica Lange innan hon massakerade sitt ansikte m.h.a plastikoperationer. Ett mästerverk.

Regi: Bob Fosse

Skådespelare: Roy Scheider, Jessica Lange

Betyg: 9/10