The Mummy (2017 USA)

Marvel Universe, DC Universe och nu Dark Universe, det blir många universum att hålla reda på. Dark Universe ligger filmbolaget Universal bakom och tanken är att man ska samla alla sina klassiska filmmonster (Dracula, Frankenstein etc) under ett och samma tak och man startar med att blåsa liv i mumien.

Soldaten Nick snubblar över en egyptisk grav i dagens Irak (!?!). I graven hittar man en sarkofag som innehåller en mumie närmare bestämt Ahmanet som mördade sin far som var farao samt dennes fru och barn för att ta makten. Planerna grusades och som straff begravdes hon levande. När graven öppnas vaknar hon till liv och i bara farten drabbas Nick av en förbannelse som gör honom till Ahmanet utvalda, något som han inte är så sugen på. Turligt nog står Nick inte ensam då den hemliga organisationen Prodigium som bekämpar allsköns monster och leds av en inte helt obekant Dr. Henry Jekyll träder in på scenen.

The Mummy har mötts av förödande kritik så jag var beredd på det värsta. När filmen var slut satt jag som ett frågetecken undrade över vad det var folk ondgjorde sig om. Filmen är en klart godkänd popcornrulle och gör inte anspråk på annat och då den inte dras med konservativa kärnfamiljsbudskap eller påklistrade känslosamma scener höjer den sig till och med ett snäpp över mängden. Det enda som jag stör mig på under titten är detta evinnerliga användande av recaps – söte käre gud nog för att jag börjar bli till åren men tror regissören verkligen att jag inte kommer ihåg vad som hände en halvtimme tidigare på duken?

Det är en fartfylld historia som fyller tiden väl. The Mummy blir aldrig tråkig men å andra sidan aldrig riktigt spännande. Även de där torra skämten som egentligen inte är så roliga men som jag ofta uppskattar på film finns där. Vi får se Tompa springa (alltid ett nöje) och Sofia Boutella som spelar Ahmanet funkar bra i sin roll. Hon är faktiskt lite creepy och har ett spindelliknade rörelsemönster – bra casting där. Så summa summarum vad folk ondgör sig över vet jag inte riktigt för detta är en helt ok film som fuller sin funktion väl – nämligen att underhålla för stunden.

Mina två medtittare Stefan och Action Lunkan var också nöjda. 3/5 samt 7/10 blev deras betyg.

Regi:  Alex Kurtzman

Betyg: 6/10

The Nice guys (2016 USA)

niceThe Nice guys syftar på de två inte så trevliga privatdetektiverna Jackson Healy (Russell Crowe) och Holland March (Ryan Gosling). Deras vägar korsas i 70 talets L.A då de båda blir inblandade i ett fall som rör en försvunnen tjej. Till en början verkar det vara ett trivialt uppdrag men historien växer och tar sig konspirationsliknande former.

Den här filmen hade jag inte haft koll på alls men jag råkade se trailern och blev intresserad. Gosling, Crowe och 70 talet lockade. Jag trodde att The Nice guys skulle vara lite sådär småskrockig och puttra fram i lagom fart men till min förvåning skrattade jag till högt flera gånger under visningen och filmen hade ett bra driv utan några direkt döda punkter. The Nice guys har en oväntat brutal humor som kanske inte är helt ok om man tar och tänker till vad det är man egentligen skrattar åt,  men kan man för en stund lämna moral och etik därhän funkar den ypperligt och jag får gå tillbaka till Vaction (2015) för att hitta en lika rolig film.

Samspelet mellan Crowe och Gosling är perfekt och till min förtjusning så retade inte Marchs unge som har en stor roll i filmen gallfeber på mig. Det kan bero på att man valt att göra henne till den mest normala i sällskapet och hon är vare sig bedårade eller så där äckligt lillgammal (ok ungen är lillgammal men inte störande) som barn brukar vara på film. Härlige Keith David är med på ett hörn i filmen, en skådis jag alltid uppskattar . Mindre trevligt var att få stirra på Kim Basingers sönderopererade nuna. Jag fick intrycket av att man hade sminkat någon att likna Basinger än att det var hon själv. Det lägger en viss sordin på stämningen då man inser att folk inte får åldras normalt.

The Nice guys hör hitintills till en av årets bästa filmer. En underhållande resa från första till sista rutan.

Regi: Shane Black

Betyg: 8/10

FMc: Body of lies (2008 USA)

ladda nedFörst ut i minitemat är regissören Ridley Scotts film från 2008 med Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Han spelar här CIA agenten Roger Ferris som är stationerad i Mellanöstern, främst då Jordanien. Ferris främsta mål är att spåra upp terroristen Al-Saleem som spränger bomber till höger och vänster i Europa. Då Al-Saleem knappt använder sig av internet eller telefoner är han svår att få tag på med den vanliga övervakningstekniken. Ferris tvingas samarbeta med den Jordanska underrättelsetjänstens chef Hani som åtminstone på pappret är allierad med USA. Det som ställer till mest problem för Ferris är inte Jordanierna eller Al-Saleem utan hans chef Ed Hoffman som inte bryr sig ett dyft om människoliv och är villig att offra vem som helst bara han når sina mål. Ferris manöverutrymme krymper hela tiden och han vet inte riktigt vem han ska kunna lita på i jakten på Al-Saleem.

Detta var inte så pjåkigt. Body of lies tar ett steg bort från det vanliga mantrat att man kämpar för demokratin utan har mer av en infallsvinkel att man numera krigar och dödar varandra utan några djupare skäl. De flesta verkar ha grumliga agendor där målen i bästa fall är dunkla. Det enda målet som står klart är att ta död på motståndaren. CIA:s agerande präglas av ett kortsiktigt tänkande där man helt enkelt bara är ute efter att uppnå mål som ser bra ut i rapporterna bland CIA:s byråkrater att man på köpet alienerar sina bundsförvanter och att oskylda människoliv offras i processen är inte så viktigt. Vad Al-Saleems agenda är att förutom spränga bomber blir otydligt sammanhanget då historien är helt inriktad på Ferris och co.

Filmen är av och till småspännande och trion DiCaprio (Ferris) Crowe ( Hoffman) och Strong (Hani) är mycket bra i sina roller. Att filmen sedan trampar runt bland en hel del klyscherier må vara hänt. På det hela en ganska angenäm titt.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Även Jojjenito har sett denna film.

Vad han tyckte? Klicka här.

 

L.A Confedential (1997 USA)

L.A.-ConfidentialJames Ellroy har lyckats med konststycket att sälja samma story till filmbolagen hela tre gånger. Imponerande! Filmerna är Dark Blue (2002), Street Kings (2008) och dagens film som var den första. Alla filmerna har ungefär samma handling. Det rör sig om korrumperade poliser som får ett mordfall i knäna. Till en början verkar fallet vara en simpel historia att lösa men det är någon detalj i brottet som gäckar den korrumperade snuten och han kan inte släppa fallet. Mordet visar sig leda vidare högre upp i polishierarkin och vår antihjälte blir ett jagat villebråd.

Nu kan det vara som så att jag låter lite kritisk och missnöjd med filmerna men så är icke fallet då en god historia med fördel kan berättas fler gånger men den är oftast bäst första gången och det stämmer här. L.A Confidential  har de bästa skådisarna, Guy Pierce, Russell Crowe, Kevin Spacey m.fl. Tidsperioden är tidigt 50-tal och är då i mina ögon lite mer visuellt underhållande även om Dark blue har en mer apokalyptisk känsla över sig då den utspelar sig under upploppen som skedde i samband med Rodney King rättegången. L.A Confidential är en klurig kriminalhistoria och gäller att hänga med i svängarna. Det är ingen film man sitter och slötittar på då historien är fylld av intriger och karaktärer och dubbelspel. Rekommenderas varmt och Ellroys böcker bör man också ta och läsa då de håller genomgående hög klass.

Regi: Curtis Hansen

Betyg: 8/10

 

Noah (2014 USA)

MPW-90857Darren Aronofsky senaste film bygger på historien om Noah. Möjligen kanske någon i vårt sekulariserade land har missat den här berättelsen så jag drar den i korthet: Gud (här i filmen kallad för The Creator) har tröttnat på människorna och beslutar sig för att förinta dem i en översvämning. Noah är dock en gudfruktig man och får i uppdrag av Gud att bygga en ark som kan rymma jordens alla djur så att de kan befolka vår planet efter katastrofen. Aronofsky har broderat ut storyn en aning och b.la lagt till fallna änglar som hjälper Noah att bygga arken samt en konflikt mellan Noah och de övriga människorna. För att hotta upp historien ytterligare så slits Noah mellan sin plikt till Gud och sin kärlek till sin familj.

Jag ska erkänna att jag var mycket tveksam till Noah då filmer med religiösa teman ofta blir pompösa och alldeles för respektfulla mot sina källor, åtminstone om filmen produceras i USA där kristna fundamentalister har alldeles för mycket att säga till om. Noah är ingen toppenfilm och dras med en hel del brister. Jag undrar lite över varför  Aronofsky kände sig manad att göra filmen. Nu visade det sig att filmen inte var så trist och uppblåst som jag förväntat mig. Filmens första två tredjedelar är bra och kan ses som en ren fantasy. Konflikterna mellan Noah och han familj samt hotet från människorna väcker mitt intresse och i sina stunder är det både spännande och till viss mån gripande. När Gud sedan släpper lös katastrofen och tittaren hänvisas till livet på arken blir Noah med ens tristare och jag satt och väntade på att filmen skulle ta slut. En stor anledning till detta var att jag hade svårt att finna sympati för Noah och hans agerande gentemot sin familj. Hade jag varit en av passagerarna på arken hade jag nog satsat på att dumpa den fundamentalistiska gringubben överbord. Jag får t.om så svårt för Noah att jag stundtals sympatiserar mer med filmens skurk än dess hjälte. Å andra sidan har jag aldrig varit speciellt förtjust i den gammaltestamentliga versionen av Gud som kort och gott verkar vara en riktig skitstövel med alla sina påhitt och nycker. Det är lite synd att filmen tappar såpass för den börjar som sagt förvånansvärt bra.

Se vad Jojjenito tycker om filmen.

Regi: Darren Aronofsky

Betyg: 5/10

Man of steel (2013 USA)

man_of_steel_poster_3_-625Ibland känner jag mig lite osäker över vad jag egentligen tyckt om en film. Ett bra test brukar vara att tänka på hur sugen jag är på att se om filmen. I fallet Man of steel lär det dröja ett bra tag trots att den var avsevärt bättre än jag trott. Efter sömnpillret Superman returns hade jag inga större förhoppningar på karaktären som verkade ha nått vägs ände. Jag anar att filmbolagscheferna inte heller var helt nöjda då man startar om från början än en gång och presenterar Supermans ursprungshistoria men nu i form av återblickar. Superman har levt ett tillbakadraget liv och kuskat land och rike runt. I det dolda har han räddat människor undan allsköns katastrofer. När så en dag ett rymdskepp närmar sig jorden och kräver att Superman träder fram måste han ge sig tillkänna för att rädda planeten. Frågan är bara om människorna kommer att lita på honom, en fråga som man inte behöver speciellt stor intelligens för att besvara.

Den i mina ögon famöse Zack Snyder står bakom kameran. Ibland lyckas han (Dawn of the dead) och ibland undrar man hur karln tänker (Sucker punch) och ibland är filmerna sisådär (Watchmen) men Snyder märks när han gör film då alla hans filmer har en sak gemensamt: De är högljudda. Filmens sista halva är en enda utdragen CGI-fest med explosioner och annat smått och gott som har hög decibelnivå.. Man of steel har en ganska bra ensemble speciellt Henry Cavill fyller ut dräkten bra. Kevin Costner och Diane Lane är mycket bra som paret Kent, Supermans fosterföräldrar. Lite sämre ställt är det med Amy Adams som gör ett ganska blekt porträtt av Lois lane – en vanligtvis tuff brud med skinn på näsan som här är lite mjäkig och intetsägande. Michael Shannon som spelar filmens skurk Genral Zod gör sitt bästa för att verka farlig genom att rulla med ögonen och skrika för full hals men det hjälper inte mycket. Det jag funderar mest på är hur blöta filmens skådisar blev i ansiktet efter en dialogduell med Shannon.

Man of steel lider av tre problem: Längd, tempo och skitnödighet. Filmen är alldeles för lång och första halvan händer det i stort sett ingenting. Det är återblickar och plågande ansikten så vi verkligen ska förstå hur Stålmannen har det då han känner sig som en outsider. Andra halvan är en actionfest av sällan skådat slag men jag blir mätt efter en stund på alla byggnader som raseras. Om Snyder på något sätt hade fördelat action och drama under filmens gång hade upplevelsen blivit mer angenäm. Om man jämför filmerna från DC med Marvel tar de förstnämnda sig själva på för stort allvar. Det är som att man inte riktigt vågar skämta till det och visa att superhjältar kan ha roligt ibland.Det blir kort och gott lite väl allvarsamt och därmed skitnödigt.

Nu är inte filmen alls så trist som jag kanske skriver. Jag somnade inte (om det ens är möjligt under en film av Snyder) och fick flera ”wow känslor” under filmens gång. Trots brister i tempo så var det en relativt lättsam film att smälta och jag ser fram emot tvåan. Svårare att smälta var de manliga fjortisarna  (killar i 16 – 20 års ålder som inte riktigt utvecklats efter gängse biologiska normer) som hade svårt att hålla käften under filmens gång. Där tackar jag Snyder och general Zod att de effektivt dränkte deras tjatter.

Även Fiffi har sett filmen.

Regi: Zack Snyder

Betyg: 6/10

3:10 to Yuma ( 2007 USA )

En fattig farmare Dan ( Bale ) tar ett erbjudade om att frakta en rånare Ben ( Crowe ) till staden Yuma där den laglöse ska transporteras med tåg  till fängelse. Rånaren spåras av sina medbrottslingar som ska försöka frita honom helst innan han når Yuma. Under resans gång utvecklas det  någon sorts vänskap och respekt mellan Dan och Ben.

Filmen är en nyinspelning av en film med samma namn från 1957 som i sin tur baseras på en novell av Elomore Leonard. Det är inget större fel på filmen, vi serveras en ganska rak berättelse. Intressantast i filmen är den till en början  psykologiska striden mellan Dan och Ben som försöker hela tiden få Dan att överge sitt sitt uppdrag med både mutor och hot, Dan som är stönigare än en åsna vägrar envist. Skådespelarana är bra,  både i huvud och biroller men starkast lyser Ben Foster i rollen som Crowes närmaste man. Foster är bra bra på att spela obehagliga lite halvgalna typer, han hade en liknande roll i vampyrskräckisen 30 days of night.

Filmen spårar ut lite mot slutet då Bale är alltför envis i att genomföra sitt uppdrag som har utvecklas till någon sorts hederssak för honom. Personligen tycker jag att det är ganska korkat att villigt riskera både familj och liv för att slutföra ett jobb. Även Crowe  ändrar karaktär och beter sig korkat i finalen. Bortsett från det svaga slutet är 3:10 to Yuma en helt ok västernfilm. Över hos RJ finns det även liknande åsikter om filmen.

Regi: James Mangold

Betyg :6/10

Robin Hood (2010 usa)

När den engelske kungen Richard Lejonhjärta dör i Frankrike blir det av en händelse soldaten Robin Longstride och hans kompanjoner som fraktar kungens krona tillbaka till England. Då fransmännen vet att den nye kungen, Prins John, inte är speciellt kompetent skickas dubbelspionen Lord Godfrey till England för försöka starta ett inbördeskrig. Mitt i röran står Robin som ofrivillgt dragits in i det politiska maktspelet.

Ridley Scotts senaste epos rör berättelsen om Robin Hoods tillkomst. Det avhandlas sista kvarten av filmen annars är det en medeltida äventyrsfilm som egentligen inte har speciellt mycket med Robin Hood att göra. Förväntar man sig denna Robin Hood lär man bli grymt besviken. 2010 års version av Robin Hood spelas av Russell Crowe vilket är en man av helt annan kaliber.

Istället för att tala om Robin Hood och hans muntra män borde man tala om Robin Hood och hans buttra män för speciellt rolig var inte den här filmen, en besvikelse trots en kader kända skådespelare som är förvånandsvärt färglösa. En annan sak som retar mig är att Ridley Scott förvandlas till rockvideoregissör  så fort det blir action. Resutatet av detta med snabba klipp och skakig kamera gör att man vet att folk slåss men inte så mycket mer, konst eller besparing av stuntkoreograf det vete fan men bra är det i alla fall inte.

Regi: Ridley Scott

Skådespelare: Russell Crowe, Cate Blanchett

Betyg: 4/10