24 Hours to Live (2017 Sydafrika)

Travis Conrad tillbringar sina dagar med att supa tillsammans med sin svärfar Frank och sörja sin döda hustru och barn. Han har tidigare arbetat för ett privat säkerhetsföretag av den lite skummare sorten. När så en f.d arbetskamrat erbjuder honom att ta sig an ett fall mot en oemotståndlig summa har Travis svårt att tacka nej. Uppdraget går inte riktigt så bra som han hade hoppats då Travis blir nedmejad av sin motståndare. Då företaget han jobbar för har sysslat med lite alternativ forskning väcks Travis till liv men har bara 24 timmar kvar att leva – något som passande nog illustreras av ett inopererat digitalt räkneverk som räknar ned tiden till hans slutgiltiga dödsdom.

Travis spelas av Ethan Hawke och svärfadern av den nyligen avlidne Rutger Hauer och nu har jag ungefär nämnt vad som är bra med filmen. 24 hours to live påminner lite om de där extra sunkiga VHS-filmerna man hyrde på 80 och 90 talen i brist på annat. Den är helt enkelt inte speciellt bra. Korkad story som inte engagerar mig ett dyft och filmen är ganska så taffligt gjord men jag kan åtminstone ge filmen lite extra credit att den överraskade mig på slutet och att det var kul att se Liam Cunningham (Lökriddaren) som skurk.

Regi:  Brian Smrz

Betyg: 3/10

The Hitcher (1986 vs. 2007 USA)

AutostopowiczDags för en klassiker från det glada 80-talet, The Hitcher med Rutger Hauer i rollen som mordisk liftaren. Det var ett bra tag sedan jag såg The Hitcher och tyckte den passade bra till skräckfilmsveckan. Det har naturligtvis gjorts en remake av filmen så den slinker med i bara farten.

Jim Halsey bilar genom de amerikanska ökenstaterna på väg till San Diego. Turen är lång, han startade turen i Chicago. När han märker att han sitter och nickar till bakom ratten gör Jim det man aldrig ska göra -plocka upp en liftare. Liftaren presenterar sig som John Ryder och visar sig vara en fullfjädrad galning.

Nu var inte filmen riktigt så bra som jag mindes att den var men dålig är den absolut inte. Berättelsen har en tryckande atmosfär över sig som gör att man sitter och vrider lite oroligt på sig i soffan och trots att det är både sol och öppna landskap förmedlar filmen en klaustrofobiskt känsla. Det kan bero på att Jim egentligen inte har någonstans att ta vägen i sin flykt undan John. Han är fast vid vägen och sin bil då allt omkring är öde vildmark och de kontakter han har med andra människor än John är inte speciellt lyckosamma. Vidare har vi Rutger Hauer och hans mystiska karaktär John Ryder. Hauer är fantastisk, han hade lätt kunnat spela över i sin roll men tonar istället ned sin karaktär som därmed blir än ruggigare i sin iskyla. Intressant är också att jag inte riktigt vet vad eller vem liftaren är som av och till verkar ha nästan övernaturliga krafter. Hans fixering vid Jim förklaras inte heller helt tillfredsställande. Hauers karaktär är mest att likna vid en naturkraft som Jim haft oturen att stöta på. Den ovisshet kring John Ryder bidrar till att stärka filmens obehagliga atmosfär.

Det som sänker filmen lite är att den emellanåt kan kännas lite seg men då bör man ha i åtanke att jag inte är speciellt förtjust i ökenfilmer samt att C.Thomas Howell i rollen som Jim inte är helt övertygande.

645902007 kom så en nyinspelning av filmen. Då det är Michael Bay som står som producent kunde man ana att det som kan kallas för fingertoppskänsla skulle lysa med sin frånvaro. Och visst är det så. I stort har man följt grundstoryn. Den största ändringen är att det är en kille och en tjej som plockar upp liftaren. Där försvinner helt känslan av isolering som präglade första filmen ut genom fönstret. Bay och hans anhang har ingen aning om vad skräck är man kör på med hårdrocksmusik och full action men någon stämning skapas det inte i filmen. Jag jag inget emot Sean Bean som här spelar John Ryder men någon Hauer är han verkligen inte. På det hela känns The Hitcher i 2007 års version som en ganska urvattnad och talanglös actionversion av filmen från 1986. Nu talar nog en hel del mot att jag såg filmerna back to back. En person som ej sett originalet kan nog kanske möjligtvis tycka att den här filmen är/var helt ok. Jag gör det verkligen inte.

Fiffi har valt en film som jag jag halvljummen till – hon kanske gillar den bättre.

Regi: Robert Harmon (1986), Dave Mayers (2007)

Betyg: 7/10 (1986) 3/10 (2007)

Nighthawks (1981 USA)

1981-nighthawks-poster1Den här rullen har jag faktiskt inte sett tidigare. Av någon anledning har jag missat den men tidigt 80-tal, Rutger Hauer och Sly i helskägg var svårt att värja sig emot.

Den internationelle terroristen Wulfgar (Hauer) gör sig impopulär inom terroristskrået då han är för effektiv(?!)  och måste bygga upp i sitt rykte igen. Han kör lite plastkirurgui (dvs han tar av sig smink, peruk och linser som han utrustats med i början av filmen och uppenbarar sig sedan som den blonde Hauer vi alla känner igen och älskar) och drar till NYC för att visa vilket oumbärlig terrorist han är. En engelsk specialist på terrorister är honom hack i häl och bygger upp en antiterroriststyrka i NYC. Personerna till styrkan handplockas bland New Yorks poliser. Polisen Deke DaSilva (Sly har än en gång begåvats med ett filmnamn som bara är konstigt) och hans partner är snart Wulfgar (även detta namnet får mig att dra på smilbanden) på spåren då denna terrorist är så klantig att han skulle platsa i Naked gun filmerna.

SPOILERVARNING

Det här en en film som inte är så noga med detaljerna och väcker därmed många frågor.

Är  världens bästa raggningsreplik ”Dig vill jag lära känna” ? Det är allt Wulfgar behöver säga till en kvinna på ett disco för att sedan få flytta hem till henne.

Om nu Wulfgar är en av världens bästa terrorister varför lämnar han en olåst väska fylld med vapen och granater i  sin sambos garderob?

Varför lämnar Wulfgar tidningar i (den numera f.d sambons) lägenhet där han ringat in de attentat han gjort?

Varför samarbetar han med en terroristkollega som har problem med korttidsminnet då hon i sin ficka har adressen till Wulgars gömställe?

Att denne internationelle toppterrorist inte hamnat i finkan tidigare måste ses som ett smärre mirakel då han jobbar stenhårt för att åka fast.

Polisens agerade väcker även en hel del frågor.

Varför Deke står helt odiskret och stirrar på Wulfgar en bra stund inne på ett diskotek istället för att gripa honom är obegripligt. Har Deke sett för många spagettivästerns och tror han ska stirra skurken till underkastelse?

Att vara terrorist och lägga vantarna på polisernas och FN personalens privata uppgifter som t.ex familjeförhållanden och hemadresser är tydligen inte något problem, man bara ber sin terroristkollega (hon med korttidsminnesproblem) att införskaffa dessa offentliga(?) dokument.

Spiken i kistan är filmens final där jag ber en stilla bön över att det inte är Sly som klätt ut sig i blond peruk men Gud hörsammar sällan böner.

52183

Det här var en blek och korkad actionfilm med ett bra soundtrack och spännande kläder. Kan tilläggas att Sly är otroligt cool i helskägg och skinnjacka synd bara att han inte kunde bestämma sig för om han behövde glasögon eller inte under filmens gång. Det åker av och på hela tiden. Jag undrar om Leif G.W Persson tagit efter detta trick. Nighthawks skulle troligen kunna bli en bra nyinspelning om man anställde en manusförfattare som åtminstone har någon form av ett utvecklat logiskt tänkande för det är inga större fel på grundstoryn.

Regi: Bruce Malmuth

Betyg: 2/10

The Rite ( 2011 USA )

En bit in i Mikael Håfströms senaste amerikanska alster The Rite börjar följande fiktiva konversation utspelas i mitt huvud:

Telefonen ringer.

– Håfström.

-Hafstrom?

– Ja vem talar jag med?

-Det här är Sir Philip Anthony Hopkins. Jag har ett par ideer om den nya filmen vi ska göra.

– Eh ja ?

– Jo jag läste manus och det känns som att du inte riktigt utnyttjar min potential som skådespelare.

-??

-Jag fick oscar för rollen som Hannibal Lecter i The Silence of the Lambs. Mitt porträtt av Hannibal är numera legendarikt och när jag läste manus tyckte jag att rollen som fader Lucas kunde bättras på lite. Jag kan det här med att improvisera fram roller, de bästa bitarna av mitt  porträtt av Hannibal Lecter bygger helt på min egen tolkning och improvisation av rollen.

– Jag tror inte att jag riktigt hänger med nu Anthony.

-Sir!  Sir Philip Anthony Hopkins!

– Eh ursäkta Sir Philip Anthony Hopkins.

– Jo du kanske kommer ihåg mina intensiva och hyllade rolltolkningar som van Helsing i Bram Stokers Dracula och Sir John Talbot i The Wolfman?

-Dracula? Wolfman?

-BRAM STOKERS Dracula!

-Ja jovisst. Bram Stokers Dracula.

-Jag skulle vilja utveckla rollen som fader Lucas . Han skulle kunna använda sig av ord som cool , det ger mer karaktär åt rollfiguren. Det fungerade bra i  Bad Company, Chris Rock var mycket imponerad.

-Eh jag vet inte riktigt Anthony i manus…

-Sir Philip Anthony Hopkins! Jag kan det här med skådespelandets konst jag fick en oscar för min tolkning av Hannibal Lecter i Silence of the Lambs!

-Jo det är klart men.

-Bra då var det bestämt ! Jag talade förresten med producenten så jag har fått loss lite extra pengar till specialeffekter till  filmens final. Det kommer bli riktigt bra du kommer inte att bli besviken. Du är i trygga händer tänk på att jag fick en oscar för min tolkning av Hannibal Lecter i Silence of the Lambs!

-Eh ja.

KLICK!!!

-Hallå? Sir Anothny? Hallå?

Den första tredjedelen av The Rite är bra. Det är suggestivt och ibland t.om rysligt. Intrycket av att något ondskefullt ligger och lurar på den unge prästen är högst påtagligt.  När Sir Anthony skrider in i handlingen så formligen suger han åt sig all uppmärksamhet och i takt med att Hopkins absorberar filmen och storyn så upphör mitt intresse. Rutger Hauer är med på ett hörn och det är åtminstone en ljusglimt i en film som troligtvis hade varit avsevärt bättre om man hade förlitat sig på stämning istället för Hopkins och CGI effekter.

Regi: Mikael Håfström

Betyg: 5/10 och det är endast pga Hauer och den första tredjedelen av filmen.

Hobo with a shotgun ( 2011 USA )

Hobo with a shotgungun har sitt ursprung i, om jag förstått rätt, en av låtsastrailerna som visades mellan Death Proof och Planet terror. Machete var en annan trailer som blev film i höstas. Med det i åtanke är det det lite lättare att förstå filmen för när jag såg den satt jag och undrade vad det var för något jag egentligen satt  tittade på.

Berättelsen utspelar sig i den fiktiva staden Scum city dit en uteliggare anländer. Staden är tyngd av korruption, våld och invånarnas hopplöshet. Uteliggaren misshandlas och förnedras men till slut känner han att det för lov att vara nog, skaffar sig ett hagelgevär och så mycket mer behöver inte förklaras.

Dialogen är töntig, folk spelar över och det är väl si och så med manus. Detta är tanken då det är en film som gjorts i samma anda som de tidigare filmerna i samma serie dvs en homage till 70 talets B-rullar som visades på drive-in biografer. Sett ur den synvinkeln fyller Hobo sin funktion men jag har ända svårt att förlika mig med att man har som utgångspunkt att göra en halvtaskig film. Det finns däremot en ljuspunkt i filmen och ordet ljuspunkt är egentligen en underdrift här snackar vi om en supernova vid namn Rutger Hauer. Rutger är en sorgligt bortglömd skådis som många av dagens filmkonsumenter kanske har glömt bort men under 80-talet då hans karriär var i zenit återfinns han i klassiker som The Hitcher och Blade Runner. Hauer bär hela filmen på sina axlar och jag är glad att få återse honom i gammal fin form och hoppas att han kan få en karriärboost på ålderns höst. Precis som Fiffi anser jag att han är klippt och skuren för en roll i The Expendables 2 som är under produktion. Om det inte vore för just Rutger Hauer kan man skippa Hobo with a shotgun men om man som jag är ett fan av karln är filmen omistlig trots att denegentligen är ganska kass.

Regi: Jason Eisener

Betyg: 4/10