La la land (2016 USA)

1För ungefär ett och halvt år sedan utnämnde jag Mad Max: Fury road till decenniets bästa film. Risken är nu stor att jag får ta tillbaka det påståendet efter att ha sett La la land. Filmen handlar om kärlekshistorien mellan den arbetslöse barpianisten Sebastian och servitrisen Mia som vill bli skådis. De träffas och blir förälskade men när de har möjligheten att nå sina drömmars mål måste de ta ställning till om de är beredda att betala priset.

La la land är inte en film för alla då den är en musikal, en genre en hel del verkar ha lite svårt för Gillar man inte att folk börjar spontansjunga och dansa kan jag begripa att filmen inte faller alla på läppen. Jag däremot som älskar musikaler och har en soft spot för romantiska filmer faller som fura för denna ljuvliga skapelse.

Jag skulle kunna proppa inlägget fullt av adjektiv över hur bra denna film är men nöjer mig istället med att konstatera att detta är en oklanderligt gjord film. Iofs har jag lite svårt för Emma Stone som spelar Mia då hon ser ut som en chihuahua men efter en kvart har jag vant mig och hon är trots allt en bra skådis. Gosling spelar, ja, Gosling och det kommer han alltid undan med. Sångerna är förbaskat bra. Jag hade inte ”fuskat” och lyssnat på musiken innan tittningen men låt efter låt satt som smäck under visningen. Färger, dialog och koreografi ja allt är välgjort men det är klart, till legendarerna Gene Kelly och Fred Astaries danser når man inte riktigt. Min enda invändning var att jag gärna skulle vilja haft en sång eller två till under filmens andra halva men man kan inte få allt här livet. å andra sidan är filmens final alldeles underbar och det blev väldigt dammigt inne på biografen – tur att det var lite folk på visningen.

Kort och gott: La la land är film när den är som bäst.

Regi: Damien Chazelle

10/10

The Nice guys (2016 USA)

niceThe Nice guys syftar på de två inte så trevliga privatdetektiverna Jackson Healy (Russell Crowe) och Holland March (Ryan Gosling). Deras vägar korsas i 70 talets L.A då de båda blir inblandade i ett fall som rör en försvunnen tjej. Till en början verkar det vara ett trivialt uppdrag men historien växer och tar sig konspirationsliknande former.

Den här filmen hade jag inte haft koll på alls men jag råkade se trailern och blev intresserad. Gosling, Crowe och 70 talet lockade. Jag trodde att The Nice guys skulle vara lite sådär småskrockig och puttra fram i lagom fart men till min förvåning skrattade jag till högt flera gånger under visningen och filmen hade ett bra driv utan några direkt döda punkter. The Nice guys har en oväntat brutal humor som kanske inte är helt ok om man tar och tänker till vad det är man egentligen skrattar åt,  men kan man för en stund lämna moral och etik därhän funkar den ypperligt och jag får gå tillbaka till Vaction (2015) för att hitta en lika rolig film.

Samspelet mellan Crowe och Gosling är perfekt och till min förtjusning så retade inte Marchs unge som har en stor roll i filmen gallfeber på mig. Det kan bero på att man valt att göra henne till den mest normala i sällskapet och hon är vare sig bedårade eller så där äckligt lillgammal (ok ungen är lillgammal men inte störande) som barn brukar vara på film. Härlige Keith David är med på ett hörn i filmen, en skådis jag alltid uppskattar . Mindre trevligt var att få stirra på Kim Basingers sönderopererade nuna. Jag fick intrycket av att man hade sminkat någon att likna Basinger än att det var hon själv. Det lägger en viss sordin på stämningen då man inser att folk inte får åldras normalt.

The Nice guys hör hitintills till en av årets bästa filmer. En underhållande resa från första till sista rutan.

Regi: Shane Black

Betyg: 8/10

Fracture (2007 USA)

fracture0701Ryan Gosling vs. Sir Anthony i en giganternas kamp inte illa alls. Gosling spelar den hete juristen Willy Beachum. Efter att ha haft en mycket framgångsrik karriär hos åklagarmyndigheten är han på väg att lämna sin arbetsplats för ett nytt attraktivt jobb på en stor advokatfirma. Ett sista fall som verkar vara en walk in the park hamnar på Willys bord. En svinrik man har uppenbarligen mördat sin otrogna hustru. Det finns vapen, vittnen och mördaren har gripits på platsen. Vidare vill stollen föra sitt eget försvar. Som en sista tjänst till sin forna arbetsgivare åtar sig Willy fallet som inte verkar innehålla några större problem. Det han inte vet är att hans motståndare är en mycket intelligent man som inte lämnat något åt slumpen.

Ett rättegångsdrama med en överspelande Sir Anthony är inte illa vara. Skådisen suger på varenda replik som om att det vore en extra god karamell. Sir Anthony riktigt myser i sin roll när han får visa hur duktig skådis han är. Vidare envisas regissören att ge Sir Anthony en något märklig ljussättning under stora delar av filmen. Ofta filmas skådisen i ett intensivt ljus och om det inte vore som så att Fracture är ett rättegångsdrama så skulle man kunna tro att filmer hade något religiöst att berätta. Jag sitter alltid och småler åt Sir Anthony då jag inte kan ta skådisen på allvar men han är en underhållande figur i.o.m att han är så övertygad om sin egen förträfflighet. Han påminner i mångt om mycket om Jan Malmsjö som också han är en underhållande figur man inte riktigt kan ta på allvar. Filmen som sådan är kanske inte något mästerverk. Den är välproducerad, har bra skådisar och innehåller en klurig historia med ett par tvister som sig bör när det handlar om rättegångsdramer. Gillar man genren är den definitvt sevärd.

Regi: Gregory Hoblit

Betyg: 6/10

007FCT_Anthony_Hopkins_035

fracture_movie_image_anthony_hopkins__4_

Only God forgives (2013 Danmark m.fl)

Only God ForgivesJulian lever i Thailand och driver där en thaiboxningsklubb men hans huvudsyssla är knarkhandel. Julians bror mördar en prostituerad och han blir sin tur dödad av en f.d. polis som agerar som någon sorts hämnare på fritiden. Julians kriminella mor anländer till Thailand och hon kräver att Julian ska hämnas sin bror. Det här låter på pappret som en thriller i mängden men det är det verkligen inte. Istället serveras jag en film av regissören Nicolas Winding Refn och skådisen Ryan Gosling som jag inte blir riktigt klok på.

Nu visste jag att detta skulle vara en lite ovanlig film så jag var beredd på att den skulle bryta mot de förväntningar man eventuellt har när handlingen presenteras. Om man däremot väntar sig en vanlig thriller lär man nog bli grymt besviken. Refn som även skrivit manus pendlar mellan att vara skrattretande pretentiös till att visa upp riktigt snygga scener. Det är inget fel på storyn eller produktionen men regissören har svårt att förmedla och realisera de djupare tankar om skuld som han vill förmedla med sin berättelse. Då han inte klarar av detta tar han till enkla lösningar för att få sin film att verka djupare än vad den är. T.ex. tror han att fåordighet ska ge filmen ett djup men det blir bara skrattretande när karaktären Julian inte ens kan svara på en enkel fråga utan bara stirrar på den som ställt en enkel fråga. Det hade kunnat fungera om Gosling varit bättre på att förmedla känslor med små uttryck t.ex. som Sir Anthony i Remains of the day men i den här filmen är Gosling lika uttrycksfull som en skyltdocka. Nu kanske tanken är att detta ska spegla hans döda inre men i så fall är det så övertydligt att Refn hamnar i samma liga som Bruckheimer & co när det rör sig om att förmedla känslor. Om fallet inte är att karaktären Julian ska spela ”tom inombords” ja då undrar jag vad Refn sysslar med.  Överlag är filmen seg och överarbetad och mitt intryck är att Refn tror att han har en bättre och djupare historia än vad han faktiskt har för när eftertexterna rullar så sitter man med en simpel hämndhistoria vare sig mer eller mindre. Det den faller på är det pretiösa utförandet.

Filmens styrkor ligger det tekniska. Det är snygga scenlösningar, ljussättningen är fantasifull, flera av karaktärerna är intressanta och Kristin Scott Thomas som spelar Julians mamma gör rollen med bravur. Synd bara att Refn överskred sin kompetensnivå Någon kanske skulle viskat i regissörens öron att originellt och annorlunda inte automatiskt behöver betyda att det är bra.

Regi: Nicolas Winding Refn

Betyg: 3/10

United states of Leland (2003 USA)

28210423Den här filmen har en rolluppsättning som få: Kevin Spacey, Michelle Williams, Lena Olin, Don Cheadle och sist men inte minst Ryan Gosling som den djupt störde ynglingen Leland.

Leland utför ett vansinnesdåd då han mördar sin flickväns utvecklingsstörde lillebror. Leland verkar vara helt oberörd över vad han gjort. I ungdomsfängelset börjar hans lärare tala med honom för att försöka förstå Lelands motiv. Det är inte bara av altruistiska skäl som läraren vill hjälpa den unge brottslingen. Läraren hoppas på att kunna samla material till en bok och därigenom få ett genombrott som författare.

United states of Leland är ingen dålig film men den faller på att den vill lite väl mycket. Vi har Lelands föräldrar som får leva med att de har en son som är en mördare, vi har Lelands före detta flickvän som missbrukar heroin, vi har läraren som är otrogen mot sin flickvän. Som om inte detta skulle räcka så får vi även följa familjen till den mördade pojken som krackelerar och slutligen har vi dramats huvudperson Leland som ska få sin historia berättad. Det säger sig självt att filmen bara touchar på ytan över alla de inblandades elände här i livet. Jag kom aldrig någon av personerna in på livet och hade svårt att finna fokus i den här eländesberättelsen. Nu har i och för sig denna uppvisning i spridda personers misär en poäng och filmen lyfter lite den sista kvarten då Leland öppnar sig och förklarar hur han ser på världen. Han har en vriden logik men ändock logisk på något bakvänt vis. Tyvärr är det alltför lång väntetid i nittio minuter för en bra sista kvart.

Regi: Matthew Ryan Hoge

Betyg: 4/10

The Untouchables vs. Gangster squad

När jag såg Gangster squad för en tid sedan insåg jag att filmen mer eller mindre var en kopia (åtminstone till handlingen) av De Palmas 80-tals film The Untouchables. Jag såg då om den sistnämnda filmen och här kommer nu mitt domslut. Gosling mot Costner, L.A mot Chicago, Cohen mot Capone. Vilken är den bästa filmen? Läsare av bloggen är bekanta med mina känslor inför ”regissören” De Palma men som jag tidigare sagt: ”Every dog has his day”

untouchables-posterThe Untouchables (1987)

Under förbudstiden håller gangstern Al Capone (De Niro) Chicago i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen Elliot Ness (Costner) har det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Capone. På förslag av en polis, Malone (Connery), bildar Ness en grupp poliser som går under namnet The Untochables dvs de är omutbara och kampen mot Capone kan starta.

Filmen är otroligt snygg, man förflyttas tillbaka till 20 och 30 talets Chicago. Musiken av Morricone är su-ve-rän, scenen där Capone introduceras är outstandig. En härlig kameraåkning ackompanjerad av pampigt blås sätter mig i stämning direkt. Storyn flyter på bra och skådisarna gör det de ska. Man tar sig friheter med verkligheten men håller sig inom Caponemytologin någotsånär. Det är två relativt trevliga timmar man har framför rutan, men inte utan invändningar.

Med De Palma bakom kameran kan man aldrig bli riktigt nöjd. Mot slutet av filmen måste regissören av för mig obegripliga skäl göra en blinkning (blinkning och blinkning, jag skulle nog snarare vilja kalla det långtradarhelljus) till Pansarkryssaren Potemkin. Resultatet är övertydligt, utdraget och rent pinsamt. Sean Connerys rollfigur Mallone blir lite tjatig i längden då han likt Yoda gödslar med visdomsord till höger och vänster men det kanske man ska lägga manusförfattaren Mamet till last.

Trots dessa invändningar är The Untouchables en godkänd film som jag sett ett antal gånger och kommer troligen att se om trots den jävla barnvagnsscenen och Connerys pladdrande.

gangstersquadGangster Squad is a 2013

Under de sena 40-talet håller gangstern Mickey Cohen (Penn) Los Angeles i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen John O’Mara (Josh Brolin) får av sin chef det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Cohen. O’Mara bildar en grupp poliser som går under namnet The Gangster squad och kampen mot Cohen kan starta.

Med en rollista bestående av Josh Brolin, Ryan Gosling, Sean Penn, Emma Stone och Nick Nolte kan man sälja vilken skit som helst och tyvärr är det precis vad man gör i fallet med Gangster squad. Skådisarna verkar vilsna och filmen har vare sig nerv eller styrfart. Än värre är Penns groteska överspel och ensemblems påklistrade försök i att vara coola. Spektaklet avslutas med en pinsam uppgörelse mellan Brolin och Penn. Där och då la jag med ett tyst stön ansiktet i händerna i biomörkret och mumlande: ”Et tu Gosling”. För jag hade fram tills dess levt i villfarelsen att Gosling omöjligen kunde delta i en dålig film. Gangster squad är kort och gott en tramsig film som inte verkar veta vad den vill. Man försöker göra något sorts actiondrama och det funkar inte alls. Filmen känns trots skådisar och påkostade scener som ett hafsverk. En förklaring till haveriet kan vara att man hastigt fick klippa om filmen efter förra sommares skottlossning på en biograf i USA. En scen i filmen var just en skottlossning på en biograf. Kanske gjorde det att storyn tappade sin balans och kom i otakt, vad vet jag?  Det kan även bero på att en del tittare (jag) hade för stora förväntningar på den här filmen. Hur som helst var Gangster squad en oangenäm upplevelse.

Vad bli då domen. Håll i hatten: De Palma går på knock – undrens tid är inte förbi.

The Untouchables – 6/10

Gangster Squad – 3/10

The Ides of March (2011 USA)

Med Ryan Gosling och Philip Seymor Hoffman i rollistan är filmen halvt om halvt en vinnare redan när förtexterna startar. Lägg sedan till en historia med politiskt skumraskspel, krossade illusioner och ett obehagligt slut så har vi en bra film från förra året.

Stephen Meyers arbetar i guvenören Mike Morris stab. Morris siktar på att bli USA:s näste president och när filmen startar är man mitt i primärvalskampanjen dvs när olika kandidater slåss om väljarnas stöd för att säkra nomineringen att bli sitt partis nästa presidentkandidat. Meyers hyser stor respekt för guvenören och arbetar dag som natt för att han ska vinna primärvalen. Trots det hårda arbetet hinner Meyer inleda en kärleksaffär med en  kvinnlig kampanjarbetare. En affär som leder till att han får reda på mindre smickrande saker om sin förebild. I samma veva får Meyer ett erbjudande från ett oväntat håll.

Det är egentligen inte så mycket att orda om filmen. Gillar man som jag Gosling och Hoffman samt politiska dramer lär det vara svårt att inte tycka om filmen. Mitt lilla problem är att Clooney som spelar guvernören lite diffus som karaktär. Jag får aldrig riktigt grepp på honom men å andra sidan kanske det är meningen då han i Meyers ögon är en förebild och därmed satt på pidestal. Ett stabilt och välspelat drama om krossade illusioner och maktens förförelse. Definitivt sevärd.

Regi: George Clooney

Betyg: 8/10

Drive (2011 USA)

Vart jag mig än vänder har den här filmen av danske regissören Nicolas Winding Refn mer eller mindre tokhyllats. Att jag hade förväntningarna i topp när jag skulle se filmen om stuntmannen som extraknäcker som bilförare åt bankrånare är ingen överdrift. Att filmen inte sedan infriade dessa förväntningar lär kanske inte förvåna någon, det händer tyvärr allt som oftast när man halvt om halvt tror sig komma att se en toppenfilm.

Det finns mycket som är bra med Drive.  Skådisarna med Gosling i täten supportad av bla Carey Mulligan, Albert Brooks och Ron Perlman är bra. Storyn är helt ok och Drive är en riktigt snygg film speciellt i kombination med Cliff Martinez fantastiska soundtrack.

Vad är då mitt problem med filmen? Jag kan helt enkelt inte engagera mig i rollfigurerna. Tanken är kanske att deras käslokalla agerande ska spegla en hård värld där det gäller att äta eller ätas. Drive är en snygg och cool film men på något sätt känns den bara som en yta; välpolerad men för känslokall. Filmen är absolut inte dålig och är trots sin ganska enkla historia orginell men det fattas något för att jag ska bli exhalterad. Någon gång kommer jag nog att se om filmen, kan hända att den då engagerar mig mer då jag sänkt mina förväntningar.

Regi:: Nicolas Winding Refn

betyg: 6/10

Crazy, stupid, love (USA 2011)

Bara rollistan får det att vattnas i munnen på en. Julianne Moore, Kevin Bacon, Ryan Gosling, Steve Carell m.fl, m.fl. Komedi och romantik blandas troligtvis en film de flesta borde gilla. Jag har dock en och annan invändning.

Cal och Emily har varit gifta i 25 år, plötsligt under en middag släpper Emily en bomb; Hon vill skiljas och som grädde på moset har hon varit otrogen med sin sliskige kollega David. Cal tar sitt pick och pack flyttar till en lägenhet och tillbringar fritiden på barer som ett patetiskt vrak. Allt vänder för Cal när playern Jacob tar honom under sina vingars beskydd och förvandlar den mesige förortsmannen till en fullfjädrad casanova. Förvandlingen är emellertid bara på ytan för Cal älskar fortfarande sin fru och vill inget hellre än att återförenas, tyvärr har en kärlekscirkus som involverar lärarinnor, barnvakter, tonårssöner startat vilket gör att Cal får aningens svårt att reda upp situationen.

Filmen har en imponerande rollista och jag kan verkligen inte klaga på skådespelarnas insatser i filmen. Julianne Moore är som vanligt fantastisk i rollen som krisande kvinna i medelåldern, Carell gör det man förväntar sig av honom, Bacon är så där sliskig som bara Bacon kan vara och Gosling är Gosling dvs bra som alltid. Min beundran för Gosling är något som min fru ställer sig lite undrande över; ”Han är inte ens speciellt snygg och bara helt ok som skådis. En uppsnofsad Carell slår Gosling i alla väder” är fruns åsikt. Obegripligt!  Marisa Tomei är med på ett hörn vilket jag uppskattar då man tyvärr får se henne alltför sällan. Filmen är till en början rolig och jag skrattar gott åt flera scener. Berättelsen har en del (men inte mycket) svärta. So good so far.

Tyvärr tappar berättelsen i fart när de konservativa amerikanska värderingarna som vanligt smyger sig in mot slutet. Jag vill inte spoila men om vi uttrycker det så här: Kärnfamiljen ligger som vanligt i topp och flickor ska hålla på sig. Detta hade jag kunnat leva med men sedan kommer det som jag fasar för i filmer i den här genren:TALET obligatoriskt i alla lättsammare amerikanska komedier. Någon (oftast huvudpersonen) håller ett snyfttal inför en oförberedd publik som blir så tagna av den öppenhjärtliga monologen att de spontant applåderar och hyllar talaren. Naturligtvis är talet så bra att alla problem löser sig till det bästa. Hemma brukar jag gå och fixa med kaffe eller något annat vid de här tillfällena men i en bio är det bara att sitta och ta emot skiten. Jag hatar detta obligatorium i amerikanska komedier av hela mitt hjärta.

Ensambeln och de två roliga första tredjedelarna av filmen gör dock att den blir godkänd hade jag av någon anledning missat sista tredjedelen av filmen hade betyget varit avsevärt högre.Jag får lov att tillägga att min fru gillade filmen och jag är övertygad om att folk som gillar Notting hill och liknande filmer kommer tycka att Crazy, stupid, love är en bra film.

Regi: Glenn Ficarra, John Requa

Betyg: 5/10

All good things (2010 USA)

Andrew Jarecki har tidigare gjort dokumentären The Friedmans när han gör sin första spelfilm går han inte så långt utanför sina ramar. All good things är en s.k based on a true story film men i det här fallet heter det att filmen är inspererad av händelser de senaste trettio åren. Troligtvis för att man vill undvika stämningar av de personer som porträtteras i filmen.

David träffar Katie när han lagar avloppet i hennes lägenhet och kärlek uppstår. Romansen ses inte med blida ögon av Davids far som anser att Katie inte duger åt hennes son. Sonen är nämligen arvtagare till ett stort fastighetsimperium. Pappan är inte kandidat för priset ”father of the year” för att uttrycka det milt. Trots pappan gifter sig paret och flyttar till New England men efter en tid lyckas fadern övertala sonen att flytta tillbaka och börja jobba i företaget. När David ställs inför ökad psykisik press p.ga närheten till pappan och vantrivsel i storstaden blir det dags för frun att ta sig en funderare över vem hon verkligen gift sig med.

Knepig film det här, å ena sidan har vi bra skådisar; Ryan Gosling, Kirsten Dunst och Frank Langella samt en historia som är engagerande, å andra sidan har vi en film som velar mellan att vara ett romantiskt drama första halvan för att sedan gå över till kriminalhistoria. Resultatet blir för att använda sig av en gammal klyscha ”vare sig hackat eller malet”. Trots svag regi lyckas främst Dunst och Langella ge bra rollporträtt. Gosling får inget att bita i då David är helt nollställd bakom sina Bengt Bedrup glasögon. På ett sätt är han obehaglig då jag verkligen inte vet var jag har honom men samtidigt är David så blek och intetsägande att jag inte bryr mig om karaktären. Halvt om halvt sevärd film där misslyckandet nog kan skyllas på regissören.

Regi:Andrew Jarecki

Betyg:5/10

Remember the Titans ( 2000 USA )

När Fiffi recenserade Remember the titans för en tid sedan hettade det till i kommentatorsfältet. Jag kunde inte avstå att kommentera TROTS att jag inte sett filmen, korkat kan tyckas men ibland killar det till i tangentfingrarna. Nu har jag trots varningar från Fiffi sett filmen och jag kan inte göra annat än att hålla med henne: ren och skär dynga. Först skrev jag en aningen hånfull recension där jag listade allt som var fel med filmen men så började jag fundera: Varför har jag så svårt för filmer av det här slaget. Dvs filmer där man satsar på känslomässig knockout och som oftast är från USA. Den här gången blir det ingen vanlig recensionsslakt av en usel film utan min förhoppning är att det blir en aningen mer eftertänksam recension av en ren skitfilm.

Remember the titans hör till den s.k based on a true story genren. Året är 1971 och man bussar in färgade elever till en skola där de flesta elever är vita. Tanken är att öka integrationen. Den vita befolkningen protesterar och det som sticker mest i rasisternas ögon är att det tidigare helvita fotbollslaget får en färgad tränare Boone ( Denzel Washington ). Lagets tidigare tränar kliver av och börjar arbeta under Boone som andretränare. Man lyckas mot alla odds att skapa förbrödring och laget blir allt bättre ute på planen. Egentligen en film med ett ganska fint budskap om att man ska samarbeta mellan raserna för då kan storverk uträttas. Ett budskap jag skulle kunna skriva under på vilken dag som helst men ändå havererar filmen och jag sitter och blir irriterad. Varför?

En förklaring är en existerande kulturklyfta mellan Sverige och USA, som är större än man först kan ana. Överlag är man i USA förtjust i det bombastiska och storslagna. Det kan t.ex visa sig när man presenterar presidentkandidater och partiledare. Jämför de två klippen nedan. Det första är från republikanernas konvent 2008.

Den andra är när Juholt ger sin första konferens att han blivit partiledare för socialdemokraterna.

Kanske inte de bästa jämförelserna men det ger en ide om hur man presenterar saker och ting på olika sätt i USA respektive Sverige. En annan sak som skiljer sig mellan USA och Sverige är att man är aningen mer förtjust i att simplificera saker i det förstnämnda landet. Varför det blivit så ska vi inte gå in på här men sök på hylla O på det lokala biblioteket och man kan hitta många olika teorier om detta, hylla N går också bra om man undviker resehandböckerna.  Kombinerar man dessa två saker kan det ibland när det gäller amerikanska filmer skära sig totalt från ett svenskt perspektiv, Remember the titans är en film där allt som kan tänkas gå fel också gör det. En förklaring till misslyckandet är att filmen är en dramafilm. En actionfilm kommer oftast undan med att vara bombastisk, det är nästan ett krav när det rör filmer i den genren ( därav en anledning till att många svenska s.k actionfilmer faller platt ). En komedi kan vinna på att vara simpel och lättförståelig, man slipper tänka för mycket och det är att låta sig svepas med av bara farten. Men i ett drama förväntar åtminstone jag mig en möjlighet till inlevelse och eftertanke men i en film som Remember the titans tillåts jag inte göra detta då filmens producenter ser till att med alla medel  göra detta åt mig. M.a.o så känner jag mig idiotförklarad och blir då automatiskt avig mot alla tricks som används för att påverka mina känslor.

Vilka medel använder sig filmmakarna då av i Remember the titans? Ett orkesterarrangemang som spelar ”medryckande” och pampig musik hela tiden så jag verkligen ska förstå att här händer det något stort. Man låter Denzel ha en uppsjö av ”inspirerande” tal som ständigt ligger på ( och ibland korsar ) gränsen till det pekorala. Man befäster även schablonbilden av svarta då dessa spelare ständigt sjunger och är lite spralliga. Den sista spiken i kistan för mig är att filmens producenter ( för att vi tittare verkligen ska kapitulera känslomässigt ) har med det lilla gulliga barnet. Här i form av tränarens fotbollstokiga nioåriga dotter som ständigt är lite smålustig och tanken är att vi ska skratta, lägga huvudet på sned och tycka att hon är alldeles bedårande. Inget av ovanstående ”tricks” fungerar på mig, snarare får de en motsatt verkan. Tyvärr Disney & Bruckheimer ( a match made in hell ); jag köper inte detta lättsmälta koncept som behandlar ett så allvarligt ämne som rasism jag kräver mer, avsevärt mer.

En rolig länk kan vara denna där man ”går till botten” med ett par filmer som är ”based on a true story”.

Regi: Boaz Yakin

Betyg: 1/10

Blue Valentine ( 2010 USA )

Blue Valentine ? Det kanske är en sån där myspysig film som förra årets Valentines day ( som jag inte orkade se klart pga av alla sura uppstötningar jag fick ) tänker en del biobesökare och traskar in i biomörkret med ett förväntansfullt leende på läpparna. Personer med den inställningen lär bli brutalt överraskade. Blue Valentine är något så ovanligt som ett realistiskt kärleksdrama där man för en gångs skull kan leva sig in i karaktärerna och deras vardagsmödor på duken.

För ett tag sedan såg jag troligtvis en av årets sämsta filmer ,nu någon vecka senare har jag med ganska stor säkerhet sett en av årets bästa filmer. Jag har inte sett alla filmer som var nominerade för bästa film men det är en smärre skadal att bagateller som The Fighter fanns med bland nomineringarna när Blue Valentine lyste med sin frånvaro.

Michelle Williams och Ryan Gosling som spelar paret Cindy och Dean gör ett fantastiskt jobb. Williams fick en nominering men att Gosling inte var bland nominerade är en gåta som kommer gäcka mig lång tid framöver. Williams har jag inte sett så mycket av tidigare men Gosling blir bara bättre och bättre och vill ni se en mysig och trevlig film med Gosling slår jag ett slag för Lars and the real girl.

Om filmen går upp på er lokala biograf välj då denna framför Big Mommas: Like Father, Like Son, jag lovar ni kommer inte ångra er. En varningens ord på vägen. När eftertexterna rullar sitter jag med en klump i halsen, sten i bröstet och fuktig blick.

Regi: Derek Cianfrance

Betyg: 10/10 där satt den!

Stay (2005 usa)

Psykologen Sam får ta över en kollegas patient, den självmordsbenägna studenten Henry. Kort efter att Sam börjat behandla Henry händaer det märkliga saker. Dels verkar Henry kunna förutsäga framtiden även Dr Sams verklighet börjar krackelera, händelser upprepar sig, ljud röster och gengångare framträder. Sam blir alltmer besatt av att hindra Henry från att begå självmord.

Stay är egentligen en ganska enkel historia men i riktigt snygg förpackning med bra skådespelare. Är man någolunda observant kan man räkna ut filmens ”överraskning” relativt snabbt. Det finns bättre filmer i samma genre t.ex The Jacket och The Butterfly effect men bra skådisar samt snygg film räcker för stunden.

Regi: Marc Forster

Skådespelare: Naomi Watts, Ryan Gosling

Betyg: 5/10