Chaos (2005 Kanada)

Jag trodde jag hade sett de flesta filmerna med en av världens bästa skådisar, Jason Statham. Dock hade filmen Chaos av outgrundliga skäl susat förbi under min radar men nu är den skadan reparerad. Statham spelar här polisen Quentin Conners som blivit suspenderad efter en olycksalig utgång av ett gisslandrama. När en bank rånas och en gisslansituation uppstår kräver rånarnas ledare,Lorenz, att få tala med Quentin. Lorenz har naturligtvis en klurigare agenda än ett simpelt rån och det blir upp till den återinsatte Quentin och hans nya partner Shane att lösa fallet.

Statham är som alltid magnifik i huvudrollen och filmen funkar bra om man av en händelse skulle vilja ha en actionhistoria som krånglar till det för sig alldeles för mycket än för sitt eget bästa. Chaos slår knut på sig själv i sin iver att verka smart men då manusförfattaren och tillika regissören Tony Giglio uppenbarligen inte haft kompetensen att skriva ett smart manus blir det en ganska så korkad historia full med hål i plotten.  Statham är Statham och han kan (nästan) bära vilken dynga som helst på sina axlar och gör så även i detta fall.

Regi:Tony Giglio

Betyg: 4/10

Wish upon (2017 USA)

Wish upon är vad jag kallar för en popcorn skräckis. Den vill skapa lite ryslig stämning och underhålla lite lätt för stunden. Filmen följer samma mönster som de flesta skräckisar av denna sort. En ryslig öppningsscen, presentation av filmens rollfigurer, halvdana ganska så okända skådisar samt en eller ett par kända ansikten i mindre roller, ett mysterium, jumpscares, inte för mycket blod och våld samt en liten tvist på slutet. Anrättningen avslutas med den obligatoriska pop eller hårdrockslåten under eftertexterna som alltid känns helt malplacerad.

Tonårstjejen Clares far ger henne ett skrin av kinesiskt ursprung. Clare som passande nog läser kinesiska i skolan lyckas tyda att skrinet uppfyller sju önskningar. På skoj börjar hon önska sig olika saker som visar sig uppfyllas och hennes liv tar till en början en allt trevligare vändning. Det Claire inte fattat är att skrinets önskningar kommer med ett pris.

Wish upon är helt ok vare sig mer eller mindre. Jag hade lite svårt för Joey King som spelar huvudrollen om det berodde på bristande kompetens eller annat må vara osagt. Än värre är det med Shannon Purser som spelar Clares kompis June, hon verkar inte alls vara med i matchen. Skådisen står liksom vid sidan om och ger intrycket av att hon råkat passerat filminspelningen och stannat till för att kolla in läget. Bortsett från dessa två är resten av ensemblen helt ok. Man märker verkligen att åren går när Ryan Phillippe får spela pappa och Sherilyn Fenn medelålders granntant. Hur som helst Wish upon är ingen film att springa benen av sig men om man är sugen på lite mysrys en kväll duger den.

Regi: John R. Leonetti

Betyg: 5/10

54 (1998 USA)

54-movie-poster-1998-1020196369Var det bättre förr? De vete fan men folk verkade åtminstone ha roligare under det sena 70 och tidiga 80 talet än idag. 54 skildrar livet på det legendariska diskot som låg i N.Y.C. Berättelsen skildras ur den unge Shanes ögon. Han lever ett ganska torftigt liv i New Jersey och drömmer sig bort till storstaden. En kväll drar han på vinst och förlust in till New York och lyckas ta sig in på Studio 54. Besöken avlöser varandra och snart har Shane lyckats få anställning på discot och tror att världen ligger för hans fötter. Nu funkar det inte så enkelt att allt ordnar sig bara därför man har fått jobb på ett dicso där droger grasserar, folk ligger med varandra till höger och vänster och ägaren har en väldigt liberal syn på hur man sköter bokföringen och ganska snart faller illusionen om ett liv i glitter och glamour.

Detta är inte någon djup eller stor film det är kort och gott en coming of age historia förlagd bland discokulor, utsvängda jeans, lättklädda damer och herrar och inte så mycket mer. Handlingen är ganska tunn och spretig, det många trådar som regissören har bråttom att knyta ihop mot slutet. 54 känns lite som en tretimmarsfilm som blivit nedklippt till behagliga 90 minuter men är för den skull inte dålig. Skådisarna sköter sig bra, musiken skön och kläderna coola. Jag blir nästan lite sugen själv att gå på lokal efter att ha sett filmen men antar att jag skulle bli ganska besviken. Nuförtiden verkar folk mest gå ut för att ta en och annan selfie för att bevisa för sina virtuella vänner att de har ett socialt liv, resten av kvällen tillbringas med en öl och mobil som sällskap. Som sagt det var roligare förr.

Regi: Mark Christopher

Betyg: 6/10

Två bagateller: The Lincoln lawyer ( 2011 USA ) & Paul ( 2011 Storbr/USA )

Ibland ser man en film eller två som är bra men den saknar det där lilla extra. Man kan rekommendera filmen till vänner och bekanta för den är så där lagomt ljum. Den överraskar ingen vare sig på ett positivt eller negativt vis och man känner sig åtminstone inte missnöjd efter att ha sett filmen. Jag brukar skriva ”för en stunds underhållning duger den gott” och det stämmer in på två filmer jag precis sett: The Lincoln laywer och Paul.

The Lincoln Laywer är en rättegångsthriller som baserar sig på en bok av Michael Connelly, en författare som skriver böcker där raden  ”för en stunds underhållning duger den gott” passar väl in. Mick är en slick advokat som har sitt kontor i sin Lincoln. Han kör kors och tvärs kring i L.A och tar sig an olika rättsfall. Av ren tur nosar han upp ett fall som kan generera mycket pengar. En rikemansson anklagas för våldtäktsförsök och misshandel av en strippa . I och med att det är en rättegångsfilm är sanningen inte så enkel som man kan tro och filmen tar med oss tittare på både en och annan tvist.

Behållningen med den här filmen heter  Matthew McConaughey och  Ryan Phillippe.  McConaughey med  knarrig röst och utseende som påminner om en övervintrad surfare passar ypperligt i rollen som den något självgode advokaten Mick. Ryan Phillipe som spelar den anklagde rikemanssonen gör mig alltid glad när han dyker upp i en film. En underskattad skådis som borde få ta större plats i rampljuset. Filmen bjuder inte på några stora överraskningar eller förnyelser av genren men gillar man rättegångsfilmer kan man vara ganska tillfreds efter att ha sett den.

Paul är en komedi av gänget som b.la ligger bakom Shaun of the dead. Två engelska SF och serienördar är på resa i USA för att besöka kända platser i UFO mytologin. Utanför Area 51 träffar de en rymdvarelse vid namn Paul. Att regeringen jagar Paul är väl nästan onödigt att nämna och det omaka sällskapet flyr med agenter hack i häl.

Egentligen bygger filmen Paul på ett skämt: Rymdvarelsen är precis som oss han röker, svär, fiser och drar fräcka skämt. Thats it. Om någon annan än Frost/Pegg haft hand om filmen,  förslagsvis gänget bakom Scary movie filmerna hade  troligtvis Paul blivit en riktig skitfilm. Nu är det som tur inte så utan filmen styrs av relativt kompetenta händer och klarar sig hyfsat. Speciellt roligt blir det aldrig men jag hade åtminstone en trevlig stund ihop med Paul, Pegg och Frost.

Fiffi har en recension på The Lincoln lawyer och Andreas var lite mer positivt inställd till  Paul.

Betyg: 6/10 på båda filmerna.