Life (2017 USA)

Efter magplasket Child 44 som kom härom året verkar regissören Daniel Espinosa ha spelat på lite mer säkra kort den här gången med en film som är både kortare, rappare och ganska så förutsägbar.

Life utspelar sig på rymdstationen ISS. Filmen startar med en lång härlig scen utan några klipp där besättningen introduceras. Astronauterna har i uppdrag att fånga in en kapsel som kommer med jordprover från Mars vilket man också lyckas med. Till besättningens och hela världens glädje hittar man en levande cell i proverna men säg den glädje som varar då den lille krabaten utvecklar sig till en inte så speciellt trevlig organism. Nu får man lägga alla krafter på att hindra Calvin (som utomjordingen döptes till då den fortfarande verkade vara en trevlig liten krabat) nå vår planet.

En del kritiker har gnällt om att filmen är förutsägbar och att det är en rip-off på Alien. Jag kan nog instämma med att filmen är förutsägbar men vad spelar det för roll om hantverket är gott och storyn intressant? Att det skulle vara en rip-off på Alien kan diskuteras för om så är fallet skulle varenda film som utspelar sig på ett rymdskepp med en ogästvänlig utomjording vara det.

Life rullar på i och har en alldeles lagom speltid även om en och annan scen kanske kunde kortats av men jag blev åtminstone inte rastlös i min biofåtölj. Scenlösningar och kameraarbetet är mycket snyggt gjort och regissören lyckas med konststycket att få en ganska så rälig dödsscen att se riktigt vacker ut. Om jag ska tänka på några andra filmer som Life påminner om i genren ligger nog Gravity och Sunshine (där f.ö Sanada också är med som astronaut) närmare än Alien då dessa filmer rör sig om problem som staplas på varandra och Life är nästan lika snygg som de två tidigare nämnda filmerna.

Det som gör att jag inte sätter ett högre betyg är just att filmen är ganska så förutsägbar. Det blir aldrig riktigt spännande vilket i och för sig kan bero på att jag är lite avtrubbad nu för tiden men Life är ett förbaskat gott hantverk som är klart sevärt och då på bio då filmen vinner på att visas på stor duk.

Regi: Daniel Espinosa

Betyg: 6/10

Annonser

Just friends (2005 USA)

just_friendsRyan Reynolds spelar här loosern Chris som i filmens början är en överviktig nörd. Efter en förnedrande upplevelse på en skolavslutningsfest flyr han hemstaden Åren går och när vi återser Chris har han blivit en smal och framgångsrik kvinnokarl i musikbranschen. Han får ett uppdrag av sin chef att frakta en obalanserad popstjärna till Paris. Oturen (eller närmare bestämt popstjärnan) är framme och planet tvingas nödlanda och av en slump nära Chris hemstad. I väntan på reparationen av planet beslutar sig Chris att återvända till sitt barndomshem och staden han lämnat. Hans förhoppning är att imponera på gamla klasskompisar och främst då ungdomskärleken Jamie. Det går väl si så där med den saken.

Man kan inte direkt beskylla filmplanschen för att locka till en titt (åtminstone inte mig) men jag kände av gåtfulla skäl ett sug efter att se en film med Ryan Reynolds och detta var filmen jag snubblade över i  utbudet. Reynolds är inte en favoritskådis men han lyckas med det mesta. Även om inte alla filmer han medverkar i är bra brukar åtminstone Reynolds leverera. Just friends var trots den avskräckande planschen oväntat rolig.

Det flesta personerna i filmen är mer eller mindre halvstolliga och tokigast är de alla är Anna Faris som spelar popstjärnan Samantha James. Vidare dyker Chris Kline upp som sliskig rival om Jamies gunst och ju mer Chris försöker ställa sig in hos Jaime desto mer ställer han till det för sig själv. Filmen innehåller mycket ”dratta på ändan” humor något som om det görs rätt kan vara oerhört roligt.

Just friends skulle kanske kunna kallas för en rom-com, en genre jag vanligtvis avskyr men filmen har lite för många skämt under bältet och har inte heller den där moraliska fegheten som brukar prägla filmer inom genren. Visst har filmen det obligatoriska talet men här något mindre bombastiskt och visst bjuder filmen på en och annan moralkaka men de trycks inte in i käften på mig som tittare. En trevlig och oväntad överraskning.

Regi: Roger Kumble
Betyg: 7/10

Deadpool (2016 USA)

Deadpool-Phantom-City-Creative-Mondo-Deadpool eller ”The Merc with a mouth” som han också kallas dök upp första gången i den ofta utskällda filmen X-men origins:  Wolverine. Bortsett från att det är samma skådis, Ryan Reynolds, som porträtterar Deadpool finns det inga likheter mellan rollfigurerna. Den här gången har emellertid filmbolaget gjort om och gjort rätt.

Wade Wilson är en något instabil hitman som finner kärleken. Lyckan blir inte långvarig då han drabbas av cancer. Desperat i att finna ett botemedel anmäler han sig till ett forskningsprogram där man hävdar att man kan bota sjukdomen och på köpet ge honom superkrafter. Cancern botas och han blir på köpet närapå oförstörbar men behandlingen har vissa oönskade bieffekter. Wilson drar på sig en röd spandexdräkt i jakten på de skyldiga och ett botemedel.

Filmen har slagit rekord i USA trots att den är barnförbjuden. R-stämpeln på filmen medför att blodet skvätter, folk svär som borstbindare och Deadpool är fullproppad med skämt som rör de nedre regionerna. Gör detta Deadpool automatiskt till en bättre film? Troligen inte men man slipper i alla fall den ängslighet som av och till präglar amerikanska storfilmer. Till en början är filmen ganska rolig och det känns befriande att slippa den amerikanska moralkakekänslan som allt för ofta serveras. Efter ett tag blir jag dock mätt på alla skämt som rör genitalier och i grund och botten är det inte mycket som skiljer denna film från andra barntillåtna filmer i superhjältefranchisen. Möjligtvis att filmen har en hel del roliga skämt som kanske inte hör till vanligheten i filmer av detta slag men på det stora hela är det yttre fernissa om än underhållande.

Det jag gillade var att man nu gjort sig omaket och läst serien Deadpool och har verkligen ansträngt sig för att transferera karaktären från seriesidorna till vita duken. Man har inte tagit steget fullt ut då serievärldens Deadpool är helt galen och skulle troligtvis inte funka på film åtminstone inte i en huvudroll. Summa summarum blir det  ca två timmars lättsam underhållning. Jag går inte upp i brygga men känner mig relativt nöjd med årets första superhjältefilm fler lär följa på gott och ont.

Regi: Tim Miller

Betyg: 6/10

Smokin’ Aces (2006 USA)

sIxQqvlhqWRiw0czLNuGS8q3P4FBloggkollegan FLMR kör temat sommarklubben för ögonblicket. Där tipsar han om filmer som passar bra sena sommarkvällar. Det brukar vara lite lättsamma filmer som roar för stunden. Filmen Smokin’ Aces var en av de första filmerna ut i årets sommartema och jag var övertygad om att jag hade sett den. När jag tänkte till lite extra visade det sig att så inte var fallet. Filmen jag blandade ihop Smokin’ Aces med var Guy Richies Revolver och om jag inte minns helt fel så är dagens film avsevärt bättre en Richies film.

En Las Vegas trollkarl, Buddy Israel,  har tagit sig vatten över huvudet. Han har haft en ganska framgångsrik show i spelstaden men har i samma veva skaffat sig vänner som inte hör till de bästa nämligen maffian. När så Buddy riskerar att åka dit beslutar han sig för att sjunga som en kanariefågel och avslöja alla skumraskaffärer han känner till. Trollkarlen gömmer i sig i takvåningen på ett hotell i Reno och vågar inte kliva utanför dörren i väntan på att hans deal med polisen ska gå igenom. Polisen vill ha honom i förvar så snabbt som möjligt medan maffian vill ha Israel död så snabbt som möjligt. Förhoppningsvis ska ett lukrativt kontrakt på Buddys liv ordna det sistnämnda då det lockar till sig en hel hop lönnmördare.

Perfekt sommarfilm det här. Som tittare behöver man inte bry sig speciellt mycket det är bara att hänga med på den underhållande färden. Filmen är riktigt rolig i sina stunder fast speciellt spännande blir den kanske inte. Det spelar inte någon större roll då Smokin’ Aces är lite av en hejsansvejsan film. Skådisarna verkar haft trevligt och trots att liken samlas på hög i hotellets korridorer skulle jag nog vilja kalla Smokin’ Aces för trivsam. Inget mästerverk men som jag sagt så många gånger tidigare – filmen fyller sin funktion.

Regi: Joe Carnahan

Betyg: 6/10

 

 

The Voices (2014 USA)

the-voices-teaser-posterJerry trivs bra på sitt arbete på badkarsfabriken och efter en personalfest blir han kär i sekreteraren Fiona. So far so good. Det är bara ett litet problem i Jerrys tillvaro och det är att han är gravt psykisk sjuk som b.la yttrar sig i att han inte uppfattar omvärlden på samma vis som oss andra. I hans hem huserar två husdjur, en hund och en katt som båda talar med Jerry på kvällarna. Katten gör sitt bästa för att leda in Jerry på dåligheter och hunden kan nog sägas representera hans goda sida. Den (åtminstone i Jerrys verklighetsuppfattning) spirande kärlekshistorien med Fiona faller inte riktigt ut som han skulle önska vilket leder till en massa elände för Jerry, hans husdjur och arbetskamrater.

Märklig film det här. The Voices vill vara en svart komedi och den är rolig (t.om mycket rolig) och underhållande i sina stunder. Samtidigt rymmer filmen breda stråk av allvar och i grund och botten är det en djupt tragisk och ganska otrevlig historia som är inlindad i en munterhet som verkligen skär sig mot allvaret eller så är det kanske tvärtom. Filmen har en hel del bra scener och är lite småklurig när den pendlar mellan verkligheten och Jerrys vaneföreställningar. Jag gillar storyn och till viss mån dess utförande men till syvende och sist sitter jag och funderar över vad det är för sorts film jag egentligen ser på. Mest underlig blir filmen i slutet som går över till en av de mest märkliga eftertexter jag sett. Jag avslöjar kanske för mycket här men har man ett begär efter att höra Ryan Reynolds och Gemma Arterton sjunga (de var förvånansvärt kompetenta i sjungandets konst) är filmen högst rekommendabel. Kendrick sjunger även hon men att hon hade en bra röst visste jag redan sen tidigare.

Regi:Marjane Satrapi

Betyg: 5/10

The Change-up (2011 USA)

Dave och Mitch är ett omaka kompispar. Dave jobbar för fullt på kontor, har tre barn älskar sin familj men hinner helt enkelt inte med livet.  Mitch ger ordet slacker en helt ny innebörd. Dagarna fördriver han med att röka på, ragga upp kvinnor och småtrivs ganska gott med sitt liv. Var han får pengarna till detta liv begriper jag inte. Efter en blöt natt tillsammans sker det något magiskt när de två kompisarna urinerar i samma fontän. De byter kroppar och därmed liv med varandra och cirkusen är i full gång. Jag skulle verkligen vilja vara med när iden till den här filmen pitchades för bolagsbossen men å andra sidan har än mer korkade ideer blivit till bra filmer.

Ett stort problem som jag har med amerikanska komedier är att de är fega. Många gånger har man en bra ide´ t.ex Liar, liar (kan inte ljuga), What women want (kan läsa kvinnors tankar) eller varför inte Bruce the almighty (tar över Guds jobb)? Ofta börjar filmerna bra men  snabbt märker man att filmens producenter fegar ur och berättelsen övergår från att vara en rapp komedi till en konservativ moralkaka. Ofta förkommanade är också talet där huvudpersonen får redogöra vilken bättre människa han (det är oftast en han) blivit. Vid det här laget brukar jag ha så svåra kväljningar att jag missar eftertexterna. Då känns det skönt och befriande när man får se en film som The Change-up där man faktiskt vågar (nästan) löpa linan ut.  Att man inte gör det är förståeligt då vi som tittare fortfarande ska kunna hysa sympatier för karaktärerna annars blir kanske inte komedin en speciellt trevlig stund. Skämten tillåts vara råa, de svär som borstbindare (man slipper vuxna män och kvinnor som säger gosh och darn), bisarra situationer staplas på hög och jag köper faktiskt filmens budskap. Klarar man av en och annan pinsam scen, skämt under bältet och att Ryan Reynolds faktiskt ser lite märklig ut får man en trevlig stund. Filmen såg jag på Voddler.

Regi: David Dobkin

Betyg: 7/10

Comborecension:The Green Lantern (2011 USA)

Ja då var det dags att gå på bio igen med herr Filmitch. Den här gången blev det superhjältefilmen Green Lantern, en serietidning jag inte är särskilt bekant med förutom hans förekomst i den gamla serietidningen Gigant som gavs ut i Sverige på 80-talet. Filmens handling i korthet: Universum är indelat i ett stort antal sektorer som beskyddas av en slags intergalaktisk poliskår kallade Green Lanterns. De är utrustade med ringar som ger dem förmågan att framkalla det de kan göra sig en bild av i hjärnan, exempelvis svärd, kulsprutor, bilbanor (jo jag lovar det är sant) o.s.v. Efter att ha sårats dödligt av en förlupen rymdskurk kraschlandar en av dessa gröna poliser på jorden. Innan han dör så utser hans ring en efterträdare som råkar bli den dumdristige piloten Hal. Ska han våga axla ansvaret?

Serieförlaget Marvel  ( X-men, Iron man. Thor, Spiderman m.fl ) har på senare år varit ganska framgångsrika och lyckats revativt väl med sina adaptioner. DC  (Batman, Superman, Green lantern, The Flash ) har däremot har mest stått och stampat om man bortser från Nolans Batmanfilmer. När jag hörde att de skulle göra film om Green Lantern åkte mina förväntningar upp i topp. ”Man kan bara inte misslyckas” tänkte jag. Hå Hå Hå vad jag bedrog mig. Istället för att kontakta Geoff Johns som skrivit serien i en fem-sex år tog man in ett par tre manusförattare som skiter ut en halvdan och ganska ljummen historia. Jag får i sammanhanget ta och erkänna att det kanske inte alltid är det bästa att vara en serienörd när man ser filmer i den här genren då man riskerar att hamna i samma sits som de biobesökare som går och ser filmatiseringen av sin favoritbok. Man sitter och tänker: Vad har de gjort?

Detta är en ganska standardsuperhjältefilm. Lite action, lite kärlek, lite häftiga effekter och lite moralkakor. Jag hade inledningsvis ganska höga förväntningar på filmen då den tecknade serien haussats av herr  Filmitch  och vad jag förstår så är serietidningen bra mycket tyngre än vad filmen är. Man tycks ha tagit fasta på att nå den breda publiken och därmed fått ett ganska urvattnat resultat. Problemet ligger säkerligen på manusnivå för det är egentligen inget fel på varken skådisar eller tekniska aspekter.  Stämningen är lite som i Thor från tidigare i år, lite hejsan hoppsan så där, men det känns, till skillnad från i Thor, lite som om man inte riktigt har haft hjärtat med i produktionen. Ungefär som om man gjort filmen för att den ska göras inte för att man egentligen vill. Jag hade inte tråkigt men jag blev heller inte berörd på något sätt och fick återigen lämna  biografen med ett stort jaha i huvudet.

Det ord som passade min sinnesstämning efter att ha sett filmen är beklämd. Det kunde ha blivit så himla bra. Det kunde ha blivit en alldeles fantastisk film full med action, spänning och humor. De har skådespelarna (Blake Lively, Mark Strong, Peter Sarsgard och Ryan Reynolds)  de har pengarna ( 200 milj $ ), de har regissören Martin Campell. Allt ser rätt ut på åtminstone på pappret men likt en bakfull passagerare på en finlandsfärja skippar man hela smörgåsbordet och går direkt på den kokta potatisen. Ridå. Läs serietidningen istället. Börja med Secret Orgins.

Betyg 4/10

Filmitch: 2/10 årets besvikelse.

Adventureland ( 2009 USA )

Det här var en film jag troligtvis missat helt om det inte vore för Filmmedia och Fiffi och det hade varit synd då det är en liten pärla. James tror att han ska få åka till Europa under sommarlovet men det blir inget med den resan då föräldrarna inte har råd. Han tvingas även att söka jobb, glidarsommaren har nu förbytts till en ångestsommar. Han får arbete på den lokala och halvsunkiga nöjesparken Adventureland. Där stiftar han bekantskap med en del mer eller mindre udda individer samt blir förälskad i en kollega. Det sistnämnda kommer leda till en hel del problem för James.

På pappret verkar Adventureland kanske inte så speciellt upphetsande men det är ett småroligt drama där man snabbt sympatiserar med filmens karaktärer. Jag rycks med och finner är det är ett ganska skönt gäng som jag får lära känna genom filmen. Människorna i Adventureland har precis som vi i den verkliga världen sina fel och brister.  Det är därför karaktärerna blir trovärdiga och jag engagerar mig i en film som, om man valt en liten annan väg i manus, istället hade kunnat bli en tramsig komedi.

Berättelsen utspelar sig 1987 men någon större 80-tals känsla infinner sig inte. Det skulle möjligtvis var låtvalet med lite Cure och Falco, sistnämda låten spelas till förbannelse på nöjesfältet och håller på att driva huvudpersonen till vansinne. Den drev mig till vansinne när den kom så jag har full förståelse.  Det är är nästan så att jag blir sugen på att jobba på nöjesfält i sommar istället för att vara ledig men bara nästan.

Regi: Greg Mottola

Betyg: 8/10

Tre kortisar

Toy story 3

I den tredje och sista (?) delen av Toy Story hamnar leksakerna på ett daghem som först verkar vara ett riktigt paradis. Det visar sig snabbt att paradiset har vissa minst sagt mörka sidor och leksakerna måste försöka fly. Toy Story är en mycket bra triologi som jag hoppas nu är över så att konceptet inte körs i botten av penninghungriga filmdirrar. Personligen tycker jag att alla filmerna håller ungefär lika hög klass och har svårt att hitta en favorit bland de tre. Gillar man tidigare filmer i serien blir man inte besviken. Sofia (Bilderord) du har helt rätt i att Jessie the Yodeling Cowgirl inte har en lika jobbig röst på orginalspråket hon var faktiskt riktigt uthärdlig.

Betyg: 8/10

 

The other guys

 Handlingen spelar inte så stor roll i en film av detta slag, den är mest en ursäkt för att få möjligheten att leverera ett antal skämt av varierande kvalite´. Ferrell och Wahlberg lyckas bärga projektet i hamn och jag finner att filmen är ganska rolig men visst är det många korkade skämt, ganska många hör till området ”så dåligt att det blir bra”. Bra komedier blir man inte direkt bortskämd med och den här hör inte till det facket men den duger.

Betyg: 6/10

 

 

Buried

Filmen som utspelar sig i en kista där en kidnappad lastbilschaffis ligger har hyllats bland kriktikerna. Kanske hade jag för stora förväntningar på filmen men den blev faktiskt ganska trist i längden. Det flåsades, talades i mobil med halvtaskig mottagning, flåsades lite till och där någonstans nickade jag till mitt i filmen och tänkte när jag vaknade: Ännu en film som hade varit fantastisk som 50 min kortfilm.

Betyg: 5/10