Borat Subsequent Moviefilm: Delivery of Prodigious Bribe to American Regime for Make Benefit Once Glorious Nation of Kazakhstan (2020 Storbr)

För enkelhetens skull tar jag och kallar uppföljaren till Borat (2006) för Borat II. Ja vad ska man säga? Sacha Baron Cohen kör på i samma hjulspår. En ganska larvig handling som jag inte tänker gå in på här används som ursäkt att filma en handfull scener där man utsätter både kända och okända personer för Borats upptåg. Tycker man som jag att detta är underhållande är filmen naturligtvis bra.  Jag bör dock påpeka att humor av detta slag ger mig både stress och ångest. Vid åtminstone två tillfällen får jag pausa filmen och ta en kort promenad i hemmet för att hyperventilera färdigt.

Det är en upprepning av förra filmens koncept men det har gått nästan 15 år sedan sist och det USA som Borat besöker är ett land med hårdare klimat. Iofs så visade Cohen detta redan i HBO-serien Who is America? som i mitt tycke är bättre då man slipper dras med en påtvingad handling utan satsar helt på de ”dokumentära” scenerna.

Det som är filmens styrka är att Cohen inte verkar ha några spärrar, får han en ide vare sig det rör filmens handling eller s.k dolda kameran moment kör han på och resultatet blir oftast bra. Filmen är som de flesta komedier, ibland funkar det ibland inte, och vissa skämt körs verkligen ett par gånger för ofta. Det nya tillskottet i handlingen Tutar (Borats dotter) var ett lyft och jag kommer till döddagar komma ihåg balscenen som i efterhand visade sig vara halvfejkad.

Regi: Jason Woliner

Betyg: 6/10

The Trial of the Chicago 7 (2020 USA)

När Demokraterna hade sitt partikonvent  i Chicago 1968 samlades allehanda lösa element i staden. Hippies, fredsaktivister, Black panthers m.m för att protestera mot Vietnamkriget. En anledning till att jag aldrig deltar i manifestationer vare sig IRL eller digitalt är att hur fint ändamålet än verkar vara ballar det oftast ur på ena eller andra sättet.

Detta händer naturligtvis i Chicago, polisvåld, förstörelse och upplopp. När allt lugnat ned sig beslutar sig staten för att statuera ett exempel och man anklagar 8 stycken utvalda personer för konspiration mot staten. Rättegången är en travesti på rättvisa, en av de anklagade har ingen försvarsadvokat, domaren är partisk och stundtals förvirrad och myndigheterna manipulerar aktivt rättegången.

The Trial of the Chicago 7 är en BOATS och om jag skulle kunna bortse från detta är det en bra rättegångsfilm med en hel del skådisar som gör ett fint jobb b.la Frank Langella och Sacha Baron Cohen fast den sistnämnde är alltid lite knepig att se i en vanlig roll då jag alltid tänker på honom som Borat. Filmen har ett bra tempo, frågorna som tas upp är viktiga för en fungerande demokrati och då jag inte var helt insatt i händelseförloppet blev det också lite spännande angående utgången av rättegången. Det var dock ett par scener i filmen b.la det sliskiga Patch Adams/Döda poeters sällskap slutet som gjorde att jag ville kolla upp händelseförloppet lite närmare och visst hade man tagit sig rejäla friheter med storyn.

Regissören Aaron Sorkin har gått all in för att de anklagade ska få tittarnas sympatier. I verkligheten låg ansvaret för upploppen hos både demonstranterna och myndigheterna. Även i rättegången har man tagit sig en hel del friheter och tolkat händelser välvilligt till de anklagades favör. Dessa saker gör att jag känner mig lite lurad på konfekten. Jag begriper att man måste ibland skarva lite på verkligheten i filmer av detta slag för att förenkla historien men det får aldrig gå överstyr så berättelsen blir mer lögn än verklighet. Jag har även förtvivlat svårt för när historiska personer skildras mer rättrådiga eller onda än vad de egentligen var. Om man nu känner sig nödgad att göra detta såg då inte att filmen är baserad på verkliga händelser. Kanske är det ordklyveri men jag skulle känna mig avsevärt bekvämare med uttrycket inspirerat av verkliga händelser.

Trots detta är filmen som sådan ett bra rättegångsdrama och om jag för mitt inre trollar bort (men det är svårt) att det är en BOATS så duger den mer än väl.

Regi: Aaron Sorkin

Betyg: 7/10

3 X Will Ferrell

Will Ferell är en skådis jag är ganska förtjust i och brukar försöka att kolla in hans filmer. Han kanske inte är den störste av skådisar och brukar spela ungefär samma roll i film efter film nämligen mer eller mindre korkad. Jag har sett tre filmer med skådisen under senaste tiden och trycker in alla tre i ett och samma inlägg.

onesheetTallageda nights: The ballad of Ricky Bobby (2006 USA)

Ferrell spelar här racerföraren Ricky Bobby som vinner i stort sett alla lopp han deltar i. Hans segersvit bryts när den slemme fransmannen Jean Girard tar upp kampen med honom. Likt Rocky måste nu Ricky Bobby hitta sina rötter för att komma tillbaka på banan.

Trots en hel del roliga och bra skådisar i små och stora roller b.la John C. Reilly, Sacha Baron Cohen och Gary Cole vill inte filmen riktigt ta fart. En del skämt är lite småroliga men merparten är ganska förutsägbara och faller platt till marken. Filmen harvar på och duger eventuellt en regnig söndag men inte mer.

Regi: Adam McKay

Betyg: 4/10

large_1Xhk6o9Re7goDWsYwY9DOkWtKjxGet hard (2015 USA)

Här hittar vi Ferrell i rollen som den något korkade affärsmannen James. James har framtiden utstakad, han är ihop med chefens dotter och de ska gifta sig. Allt vänder i ett slag då James arresteras för insideraffärer och döms till ett långvarigt fängelsestraff. För att överleva den kommande fängelsetiden hyr han killen som sköter företagets garage, Darnell. James tror att denne är en f.d fängelsekund bara därför att han är färgad. Darnell har aldrig sett insidan av ett fängelse men spelar med då han tar chansen att tjäna en slant.

Skämten i Get hard hamnar väldigt ofta under bältet och visst kan det bli tröttande i längden men jag skrattade gott vid ett flertal tillfällen. Filmen tappar fart sista halvtimmen men det är sällan komedier håller hela vägen in i mål. En positiv överraskning var att man för en gångs skull fick se en färgad skådis i en komedi som inte talade i falsett, rullade med ögonen och skrek sig genom en hel film. En ovanlig upplevelse men kanske Hollywood börjat förstå att färgade i komedisammanhang faktiskt kan spela rollfigurer och inte bara göra karikatyrer på svarta.

Regi:  Etan Cohen

Betyg: 5/10

MV5BMTcwNzUzMjU1OV5BMl5BanBnXkFtZTcwMTM0NDQ2MQ@@._V1__SX1557_SY903_Step brothers (2008 USA)

Will Ferrell och John C. Reilly spelar  Brennan och Dale, två vuxna män som vägrat att växa upp. Deras ensamstående föräldrar har av outgrundliga anledningar låtit dem hållas under alla år. När kärlek uppstår mellan Brennans mamma och Dales pappa (suveränt spelade av Mary Steenburgen och Richard Jenkins) och de gifter sig bryter helvetet ut då de två förvuxna barnen ska samsas under samma tak.

Iden till filmen är helt vansinnig men jag köper konceptet på stående fot. Step brothers är en fruktansvärt rolig film som för ovanlighetens skull håller hela speltiden ut. Ovan nämnda kvartett är fantastiskt roliga och när Adam Scott kommer i filmen som Brennans slemmige lillebror Derek når komedin nya höjder. Jag har sett filmen ett flertal gånger och den håller fint vid var omtittning.

Regi: Adam McKay

Betyg: 8/10

 

Hugo (2011 USA)

Scorseses senaste film Hugo fick 11 nomineringar den senaste oscarsgalan 2012. Om ni frågar mig anser jag att den definitivt inte var värd nomineringarna för bästa film eller regissör.

Hugo är kort och gott en sockersöt rövslickarfilm som Scorsese gjort enkom för att få än en oscar. Nog för att Scorsese varit värd en oscar i dessa kategorier, t.ex Raging Bull eller Goodfellas men han har numera passerat sitt bäst före datum (senaste riktigt bra filmen karln gjorde var Casino, 1995). Att Scorese till slut fick pris för regi och film med sömnpillret The Departed skyller jag på ett kollektivt anfall av masspsykos hos oscarsjuryn.

Hugo handlar om en föräldralös pojke, Hugo, som bor på en tågstation i Paris. Han arbetar med att vrida upp stationens alla klockor. På sin fritid arbetar han med att reparera en robot. I jakt på delar till roboten kommer Hugo i kontakt med en bister leksakshandlare och dennes brosdotter Isabelle. Det visar sig att leksakshandlaren och roboten har ett gemensamt förflutet som har med den tidiga filmens historia. Hugo och Isabelle försöker lösa mysteriet.

Hugo är en tekniskt fulländat film. Klippning, scenografi, kameraåkningar och ljussättning är oklanderliga. Paris får ett magiskt skimmer och känns i Scorseses händer som en förtrollad sagostad. Kvar blir story och regi och det är sorgligt nog inte mycket att hurra för. Mysteriet med leksakshandlaren och roboten är ganska intressant men ju längre filmen fortskrider desto mer uppenbart blir det för mig som tittare att Scorsese gjort denna film med siktet inställt på en oscar. I och för sig är det inte fel att ha höga ambitioner men det känns som att regissörens själ inte är med i projektet, istället redigeras berättelsen ängsligt så att den inte ska stöta någon och kvar blir en intetsägande och själlös historia där regissören hoppas kunna tilltala alla biobesökare och främst oscarsjuryn. Ett exempel (som f.ö Marcus påpekade) är att den egentligliga skurken i filmen, om man ska vara korrekt historiskt, är Thomas Edison. Edison har dock trollats bort från Hugo för hur kan man få en oscar där man utmålar en amerikansk nationalikon som den tjuv han av och till var?

Barnskådisar är ett aber, ofta är de ouhärdliga men undantag finns b.la Chloë Grace Moretz som här spelar brorsdottern Isabelle. Tyvärr ger hon intrycket av att vara mer eller mindre förståndshandikappad i Scoseses regi. Filmen igenom går hon med öppen mun och stirrande ögon, uppenbarligen är det Scorsese vision om hur barn är och beter sig. Asa Butterfield som spelar pojken utstrålar noll i karisma och gör vare sig till eller ifrån, han är åtminstone inte irriterande. Ben Kingsley och Sacha Baron Cohen deltar också i dramat men de går på rutin och är inte speciellt uppseendeväckande. Filmen får ett högt betyg trots mina invändningar men det beror bara på dess tekniska fulländning.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 4/10

The Dictator (2012 USA)

Sacha Baron Cohen följer upp låtsasdokumentärerna Borat och Bruno med en helt vanlig komedi The Dictator. Den afrikanske diktatorn Aladeen utsätts för ett mordförsök när han är i NYC för att tala inför FN. Kuppmakarna tror att diktatorn är död men Aladeen har överlevt och söker en väg för att ta tillbaka makten. En väg som f.ö går via en affär som sysslar med kravmärkt mat samt en idealistisk affärsinnehavare.

Filmens humor är vare sig subtil eller speciellt fyndig men den har i sina stunder en viss charm. Cohen dundrar på som en elefant i porslinsbuk, ingenting är heligt eller förbjudet att skämta om. Skjuter man hejvilt med ett skämt i sekunden så lyckas man ibland. Det finns en del rolig situationskomik och de skämt jag gillar bäst är de som är politiskt inkorrekta.Många gånger faller skämten platt, är ganska plumpa och i många fall direkt fjantiga, speciellt sexskämten som jag tröttnar ganska snabbt på, inte för att jag är pryd utan därför att de inte är speciellt roliga. Svart noir skrev:

”The Dictator var helt okej underhållning för stunden och är ganska rolig att se med några vänner. Att se den själv? Nja, det vette fan.”

Visa ord som jag håller med om till fullo.

Regi: Larry Charles

Betyg: 4/10