The Shape of water (2017 USA)

Det dröjde ett bra tag innan jag kollade in del Toros senaste film. Jag vart inte speciellt pepp då karln inte gjort en riktigt bra film sedan Pans Labyrint (2006). Då hans senaste filmer rört jätterobotar med en spökrulle däremellan som verkade vara tagen direkt ur Harlekinserien bidade jag min tid när det rörde The Shape water. Ok den vann Oscar för bästa film men då Oscarsjuryn är en förvirrad och ängslig skock gubbar var inte det heller mycket att gå på.

Elisa är en stum ensamstående kvinna som arbetar natt som städerska på en militäranläggning där man sysslar med hemliga saker och ting. En natt anländer den mycket osympatiske agenten Strickland, med sig har han en fiskvarelse han fångat i Amazonas (kanske en kusin till monstret i den Svarta lagunen ?). Tack vare teckenspråk börjar Elisa och varelsen kommunicera, känslor uppstår mellan de två och hon planerar att frita fiskvarelsen.

Det här var faktiskt inte så illa och jag blev positivt överraskad. Det är en söt liten saga del Toro har totat ihop, kanske inte en så värst originell story men jag fick en mysig känsla under filmtitten. Filmen flyter på bra, har en skön 60-tals känsla (konstigt vore annat då den utspelar sig under 60-talet) och är milt engagerande. Jag försöker inte tänka för mycket på hur tycke mellan de två skilda arterna uppstår, det är faktiskt en saga med ett välbekant tema. Antingen köper man det eller inte.

The Shape of water är en film som slinker ned lätt och har en hel del detaljer som lyfter filmen en aning, bla att filmen går i ett grönt skimmer och har en och annan scen där del Toro skänker mig lite extra filmisk magi. Det som lyfter filmen än mer är skådisarna. Sally Hawkins är lätt att få sympati för i huvudrollen och Michael Shannon får än en gång chansen att spela slem skurk. När sedan Richard Jenkins och Michael Stuhlbarg är med på ett hörn kan jag inte bli annat än glad, två härligaa skådisar som alltid gör en film lite trevligare när de är med. Lägg även till ett oväntat musikalnummer så vart denna film i hamn för mig. Jag hoppas nu att del Toro funnit formen igen.

 

Regi: Guillermo del Toro

Betyg: 7/10

Annonser

Paddington (2014 Storbr)

paddington_movieFrån mörkaste Peru anländer björnen Paddington till London. Han har tvingats lämna sitt hem och hans faster har skickat honom till den stora staden för där tar alla emot besökare med öppna armar – tror hon. Nu är det inte riktigt så men till slut tar familjen Brown motvilligt hand om den talande och något klumpiga björnen. Tanken är att Paddington ska få stanna hos familjen tills man hittar ett ordentligt hem till björnen men vana filmkonsumenter kan snabbt räkna ut hur det kommer att sluta.

Jag vet inte riktigt varför men den här filmen var som en riktigt stor glädjekaramell som överraskade mig. Jag har läst en del böcker om Paddington som barn men blev aldrig riktigt frälst minns nog att de mest påminde om berättelserna om Nicke nyfiken dvs Paddington ställer till det och familjen Brown rycker ut och ordnar upp allt. Med detta i åtanke tog filmen mig med garden nere och jag blev alldeles betagen av Paddingtons äventyr och klanterier i London t.om så betagen att jag skrattade ett par gånger.

Paddington  är mycket välgjord samt har en fullt kompetent skådespelarensemble t.om barnen Brown. Filmen har en hel del finurliga scenlösningar, ok jag har sett de förut i andra filmer men inte så ofta att de hunnit bli uttjatade. Historien är väl kanske inte den mest originala men det här var en film där alla bitar föll på plats och bildade en större filmupplevelse än vad jag väntat mig. Kort och gott en mycket charmig film.

Regi: Paul King

Betyg: 8/10