54 (1998 USA)

54-movie-poster-1998-1020196369Var det bättre förr? De vete fan men folk verkade åtminstone ha roligare under det sena 70 och tidiga 80 talet än idag. 54 skildrar livet på det legendariska diskot som låg i N.Y.C. Berättelsen skildras ur den unge Shanes ögon. Han lever ett ganska torftigt liv i New Jersey och drömmer sig bort till storstaden. En kväll drar han på vinst och förlust in till New York och lyckas ta sig in på Studio 54. Besöken avlöser varandra och snart har Shane lyckats få anställning på discot och tror att världen ligger för hans fötter. Nu funkar det inte så enkelt att allt ordnar sig bara därför man har fått jobb på ett dicso där droger grasserar, folk ligger med varandra till höger och vänster och ägaren har en väldigt liberal syn på hur man sköter bokföringen och ganska snart faller illusionen om ett liv i glitter och glamour.

Detta är inte någon djup eller stor film det är kort och gott en coming of age historia förlagd bland discokulor, utsvängda jeans, lättklädda damer och herrar och inte så mycket mer. Handlingen är ganska tunn och spretig, det många trådar som regissören har bråttom att knyta ihop mot slutet. 54 känns lite som en tretimmarsfilm som blivit nedklippt till behagliga 90 minuter men är för den skull inte dålig. Skådisarna sköter sig bra, musiken skön och kläderna coola. Jag blir nästan lite sugen själv att gå på lokal efter att ha sett filmen men antar att jag skulle bli ganska besviken. Nuförtiden verkar folk mest gå ut för att ta en och annan selfie för att bevisa för sina virtuella vänner att de har ett socialt liv, resten av kvällen tillbringas med en öl och mobil som sällskap. Som sagt det var roligare förr.

Regi: Mark Christopher

Betyg: 6/10

Frida (2002 USA m.fl)

fridaFilmens namn Frida syftar på den mexikanska konstnärinnan Frida Kahlo. Det är en biografifilm som rör konstnärinnans liv från (nästan) vaggan till graven. Man ska inte sticka under stol med att Kahlo var en intressant person. Hon växte upp i en frisinnad familj, skadades svårt i en spårvagnsolycka och fördrev sin konvalescens med att måla. Hennes stil är en blandning av surrealism och naturalism och personligen är jag förtjust i hennes målningar men de väcker ett visst obehag så jag skulle aldrig vilja ha en på väggen. Under unga år träffade hon och blev förälskad i konstnären Diego Rivera som var ful som stryk (här är det på sin plats att påpeka att både Selma Hayek (Frida) och Alfred Molina (Diego) på brukligt Hollywoodmaner har snyggats upp avsevärt om man jämför med de personer de ska gestalta) och bedrog sin fru konstant (karln torde haft en karisma som gjort honom närapå självlysande). Det är ungefär filmens handling.

Filmen är välgjord och har många bra skådisar men som så många andra filmer av detta slag blir jag inte speciellt upphetsad. Man betar av barndomen, med och motgångar i livet och filmen avslutas med en liten text som sammanfattar vad som hände efteråt. Det är sällan filmer av det här slaget förvånar mig eller bryter ny mark. För den skull behöver det inte betyda att filmerna är dåliga snarare tvärtom, de är oftast intressanta och sevärda men samtidigt glöms de bort snabbt då de inte sticker ut nämnvärt. Frida är definitivt en sevärd film om en intressant konstnär men det är en film i mängden bland alla biografifilmer som numera verka skölja över oss.

Jag vill också passa på att tacka bloggaren The Nerd bird för tipset.

Regi: Julie Taymor

Betyg: 6/10

Tale of tales (2015 Italien)

tale_of_tales_poster_120x160_bdDet har under senare år varit lite halvt om halvt inne att göra ”nya” versioner på gamla sagor. Rödluvan, Törnrosa, Snövit etc. Dessa filmer har inte varit speciellt bra utan har i alltför många fall mest påmint om förgylld skit. Då kändes det ganska skönt att få se en italiensk film med sagotema som går tillbaka till källorna. I Tale of tales får vi oss tre sagor serverade ur den italienska samlingen Entertainment for Little Ones från 1700-talet. Detta var för mig helt okända berättelser och jag hade ingen aning om vad historierna skulle handla om.

Sagorna utspelar sig i tre angränsande kungariken och historierna touchar varandra mycket lätt. Salma Hayek spelar en drottning som längtar förtvivlat efter att få ett barn och hon är beredd att offra vad som helst för att bli gravid. Den andra historien handlar om en kung som lovar att gifta bort sin dotter till den friare som kan gissa rätt på en gåta han kommer presentera för de förväntansfulla friarna. Dottern blir inte speciellt nöjd med vinnaren av tävlingen. Slutligen spelar Vincent Casell en kung som är ständigt på jakt efter nya sängkamrater något som två tvätterskor ser till att utnyttja med fatalt resultat.

Tale of tales kör bara på och ursäktar sig inte i sitt berättande är det en saga så är det. Ologiska saker händer och allt får inte sin förklaring, filmen saknar av och till helt sensmoral. Kort och gott shit happens och precis som i verkliga livet är det inte alltid det går som man skulle vilja. Det var en skön kontrast till alla moralkakor som serveras i parti och minut av ängsliga filmbolag då de är livrädda att oroa sina kunder. Det är också på sin plats att påpeka att detta inte är en familjefilm då filmen stundtals är riktigt slafsig.  I kontrast till våldsamheterna är både musiken och scenografin en fröjd för öra och öga. Tale of tales bevisar att det går att göra bra filmer med sagotema bara man vågar ta ut svängarna lite.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 8/10

The Faculty (1998 USA)

The-Faculty-Poster-the-faculty-22914344-400-594Det verkar som att mystiska saker är i görningen på  Herrington High School. Lärarna som tidigare varit ganska bleka och deprimerande figurer verkar ha genomgått en personlighetsförändring. Den alkoholiserade SO-läraren är plötsligt engagerad och den försynta engelskalärarinnan biter ifrån när eleverna mopsar upp sig. Skolans nörd Casey Connor finner ett konstigt djur på fotbollsplanen och tillsammans med några andra elever drar de den enda givna slutsatsen: Lärarna har bytts ut mot utomjordingar.

Det var ett par år sedan jag såg The Faculty men vad jag mindes av filmen var den bra. Härom kvällen blev dags för en återtitt och visst höll filmen fortfarande. Skönt! The Faculty är regisserad av Robert Rodriguez efter ett manus av Kevin Williamson mannen som skrev b.la Scream och det visade sig vara en bra kombination. Filmen håller ett högt tempo och har egentligen inga döda punkter. Det är lite småspännande på sina ställen samtidigt som den innehåller en viss humor. Men filmen är inte någon komedi utan man sitter mest och småler. The Faculty är en blinkning till gamla sf-klassiker som t.ex Invasion of the body snatchers mixat med humor och lite lätt tonårsångest, en blandning som funkar väl. Det är ganska många kända ansikten med i filmen och fans av The Fast & furious blir glada av att se Jordana Brewster i en huvudrollerna (jag blev det inte då hon redan förpestar mitt liv med sin närvaro i Dallas, ju mindre Brewster desto bättre är mitt måtto). Eliah Wood har rollen som nörden Casey och ser likadan ut 1998 som han gör 2014, undrar vilken antirynkkräm han använder?  Andra kända namn i rollistan är Famke Janssen,  Josh Hartnett, Robert Patrick och Salma Hayek. Hjärnan bör kanske gå på halvfart när man ser The Faculty för det finns gott om logiska luckor i manuset men vad gör det när filmen är så pass underhållande som den är och dessutom gjord med gott humör. Då kan åtminstone jag förlåta det mesta.

En liten fundering har jag dock angående filmaffischen. Usher Raymond är med på alla de olika versionerna jag sett av postern. Det märkliga är att han endast har en biroll och man byter ut någon av huvudrollsinnehavarna mot honom (olika beroende på version av filmaffischen). Iofs är han en känd artist men så många repliker har han inte. Undrar hur det känns att ha en huvudroll i en film och finna sig bortbytt mot en musiker som extraknäcker lite som skådis när reklam ska göras för filmen? Ständigt dessa frågor.

Regi:  Robert Rodriguez

Betyg: 7/10