The Man Who Killed Hitler and Then The Bigfoot (2018 USA)

Man skulle kunna tro att en film som bär namnet The Man Who Killed Hitler and Then The Bigfoot (KHB) skulle vara en riktig hejsan-svejsan film med sanslösa scener och ett skojfriskt manus. Det var i alla fall jag inställd på inför titten men KBH skulle visa sig vara något helt annat.

Pensionären Calvin Barr lever ett ensamt liv i en liten stad. Han fördriver dagarna mest med att drömma sig bort till sin ungdom under kriget. Han fann kärleken men tog dumt nog värvning och fick i armen uppdraget att döda Hitler. I nutid rullar livet på i men en sen kväll får Calvin besök av FBI som vill värva honom att döda Bigfoot. Varelsen bär på ett virus som riskerar utplåna mänskligheten och FBI behöver Calvins tjänster då han är en av få som är immuna mot viruset.

Ovanstående är den yttre handlingen men sammantaget tar Bigfoot och Hitler kanske 1/3 av filmens speltid resten vigs åt Calvins kärleksaffär i samband med kriget och hans ensamhet under sin ålderdom.

KHB verkar vara en vattendelare om man läser omdömena på IMBD. De flesta som inte uppskattar filmen verkar ha haft hejsan-svejsan förväntningar på filmen precis som även jag hade. Trots att jag fick något helt annat än det förväntade i den filmiska gottepåsen blev jag inte besviken då detta var en film jag blev förtjust i. Handlingen traskar på i stilla mak, filmmusiken är passande och framför allt så spelas Calvin av Sam Elliot en skådis jag alltid blir lite glad av att se i filmiska sammanhang. Karln har pondus som få och han säger sina repliker på ett vis som gör att varje ord han yttrar känns som en tegelsten. Att det inte händer så värst mycket på rutan spelar för mig inte så stor roll. KHB är en film som sög sig fast, en vemodig och bitterljuv historia med en romantisk touch. Precis som jag vill ha det.

Regi: Robert D. Krzykowski

Betyg: 8/10

Road house (1989 USA)

01-road-house-frontMan behöver inte veta så mycket om den här filmen mer än att det handlar om Patrick Swayze som jobbar som utkastare. Det är en smått sinnesförvirrad mix av slagsmål, kvinnobröst, musik och märkliga repliker. nedan listar jag bara ett litet axplock på vad Road house bjuder sina tittare på:

En inoljad Swayze som utför tai-chi (?) i motljus.

Kelly Lynch som blir påsatt mot en skrovlig tegelvägg av ovan nämnda Swayze. Det måste ha gjort ont.

Sam Elliott som spelar den legendariske utkastaren Wade Garrett. En legend jag starkt tvivlar på då karln mest ser ut, talar och rör sig som en parkbänkssystembolagskund.

Kvinnor som börjar strippa utan någon större anledning.

En skurk spelad av Ben Gazzara som ger mest intryck av att vara en argsint revisor.

Revisorns underhuggare som har ett påklistrat vansinnesskratt och droppar repliker som  ”I used to fuck guys like you in prison.”

Egentligen finns det mycket mer att säga om denna film som spelar i samma liga som Graduation day eller varför inte Slugs men jag nöjer mig med ovan nämda exempel. Road house är klart sevärd i all sin uselhet för det är 1:45 ren och skär underhållning. Tilläggas bör att filmen blev en stor hit när det begav sig och spelade in 30 miljoner dollar vad det säger om mänskligheten eller för den del mig överlåter jag åt andra att döma.

Regi: Rowdy Herrington

Betyg: 3/10

 

The Big Lebowski (1998 USA)

big-lebowski-posterThe Dude är en något udda fågel. Han påminner mest om en övervintrad hippie och glider mest runt i livet i bekväma kläder eller om det passar för dagen morgonrock. Han spelar bowling och verkar inte göra så mycket mer, jag blev nog mest fundersam över vad han fick sina pengar från. En kväll blir han överfallen i sitt hem av några råbarkade typer som vill att The Dude ska betala sin frus skulder. Problemet är bara att han inte har någon fru. Indrivarna har förväxlat The Dude med en miljonär som han delar efternamn med, Lebowski. När dennes fru blir kidnappad anlitar miljonären på oklara grunder The Dude för att sköta överlämnandet av lösensumman och cirkusen är igång.

Jag hade bara sett The Big Lebowski en gång tidigare och mindes att den var helt ok vid en omtitt visade sig att filmen var mer än ok. Bröderna Coen har här kokat ihop en film som på pappret liknar de hårdkokta deckarna med Hammer eller Marlowe. Det är en klassik deckarstory men utförande går i det absurdas tecken. Inte en enda person i filmen verkar vara normal möjligtvis The Dudes bowlingpartner Donny men så fort han försöker säga något tystas han ned av de andra. Det här är en film där sans och vett bokstavligen tystas ned och vansinnet får råda. The Dude är iofs relativt vettig men han bryr sig inte liksom vad som händer runt omkring honom. Trots att han står i berättelsens centrum agerar han åskådare och låter händelserna komma till honom. Även detta sker mer eller mindre bokstavligt då han genom att sitta hemma får ständiga och ovälkomna besök vilket gör att han mot alla odds löser fallet i sinom tid. Den ständiga paraden av märkliga personer är underhållande och huvudrollskaraktären The Dude är en trevlig bekantskap. Filmen har en speciell humor som kanske inte alla uppskattar men jag satt i alla fall och log från början till slut. Definitivt en av Coens bättre filmer.

Regi:Ethan & Joel  Coen

Betyg: 9/10