Richard Jewell (2019 USA)

Under OS i Atlanta 1996 upptäckte säkerhetsvakten Richard Jewell en bomb i en park. Tack vare att Jewell var såpass uppmärksam lyckades man förhindra en tragedi. Richard Jewell fick ett par dagar i rampljuset som hjälte men när FBI började misstänka att han låg bakom dådet och läckte denna information till media blev Jewell istället en jagad man. FBI hade som sagt bara misstankar och inga bevis men i media och allmänhetens ögon var han skyldig.

Jag minns händelsen men hade mer eller mindre glömt bort den tills Eastwoods film kom häromåret. Det jag felaktigt mindes var att det var en säkerhetsvakt som lagt ut en bomb för att spela hjälte. Precis som i fallet i filmen Assasins glömde jag bort storyn i mediebruset och hade inte koll på vad som egentligen hände. En del kan man lägga skulden på media och polisen som är dåliga på att tala om när någon blivit friad men jädrigt bra på att hänga ut misstänkta. Den misstänkte får ofta stå ensam kvar med många gånger ett förstört liv.

Filmen tar sig en och annan frihet. B.la har Eastwood snaskat till historien och menar att reportern Kathy Scruggs särade på benen för att få insiderinformation. Jag vet inte vad regissören tycker om media men kanske kan man tolka det som att hans syn på media och reportrar är att de horar runt för nyheter. Eastwood väljer också att avsluta filmen med en high note vilket inte fallet var. Jewell fick fram till sin död kämpa för sin oskuld även efter att den skyldige åkt fast.

Bortser man från detta är Richard Jewell en vad jag kallar stabil film något som kännetecknar regissören Eastwood. Det är en historia som berättas rakt av, bra skådespelarinsatser och inga konstnärliga krusiduller. Eastwood gör film som han alltid gjort och för mig funkar det. Jag blir sällan exalterad men sällan missnöjd. Mao en Eastwoodare slinker alltid ned ganska så lätt men gör inga större vågor på vattnet.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10

Jojo Rabbit (2019 New Zealand)

Regissören Taika Waititi och jag har tidigare inte riktigt kommit överens. Filmerna Eagle vs Shark och What We Do in the Shadows fann jag bara tramsiga och jag erkänner villigt att jag aldrig orkade se klart någon av rullarna. Thor Ragnarok var däremot desto bättre vilket gav mig vissa förhoppningar inför biobesöket.

Filmen Jojo Rabbit handlar om tioåringen Jojo som växer upp tillsammans med sin mamma i Tyskland under andra världskriget. Kanske beroende på en frånvarande far och kanske därför att Jojo är ganska så osäker i sin natur har han likt en del barn skapat sig en låtsaskompis, nämligen Adolf Hitler som stöder Jojo i vått och torrt. En dag upptäcker Jojo att mamman inte spelar med helt öppna kort, dels är hon med i motståndsrörelsen och dels gömmer hon en judinna i hemmet. Jojos världsbild som hävgiven nazist, får sig en rejäl törn och till på köpet får han problem med sin låtsaskompis Hitler när han försöker reda ut situationen.

I och med Hitlers medverkan som låtsaskompis skulle man kunna tro att filmen skulle vara en annorlunda och knepig film men är inte fallet – åtminstone enligt mig.  Det är en fin liten berättelse gjord med hjärtat på rätt plats. Filmen är trots ämnet nazister och judeförföljelser ganska så trevlig och smårolig åtminstone till en början för berättelsen blir allt mörkare närmare slutet.  Regissören förlorar dock aldrig helt det humoristiska sinnelaget vilket kanske kan störa en och annan då det är ett allvarligt ämne som behandlas.

Det finns en hel del scener och rollfigurer som är aningens skruvade men på det stora hela är det en sansad film som handlar om en hemsk verklighet sedd genom ett barns ögon samt ett fint litet budskap som bonus om allas lika värde. Det har gjorts bättre förr (Blecktrumman) men också avsevärt sämre – jag ryser vid tanken om Steven Spielberg hade lagt vantarna på manuset och regisserat. Taika Waititis film klarar sig bra i konkurrensen och här funkar hans humor mestadels bra och tack vare bra skådisar speciellt trion Sam Rockwell, Roman Griffin Davis (Jojo) och Thomasin McKenzie (judinnan Elsa) blev det en förnöjsam upplevelse. Trots att slutscenen var lite av en klyscha både visuellt och musikaliskt hade jag svårt att motstå den och det blev märkligt nog liiiite dammigt i biografen.

Regi: Taika Waititi

Betyg: 7/10

Three billboards outside Ebbing Missouri (2017 USA)

Det tog sin lilla tid men jag är som bekant ofta lite seg när det gäller att se seriösare filmer trots att jag allt som oftast uppskattar dem. I dag har turen kommit till den film som kanske skulle ha vunnit pris för bästa film under Oscarsgalan 2018 åtminstone om man jämför med den filmen som vann.

Mildred är i djup sorg då hennes dotter blivit både mördad och våldtagen, tiden går och när polisen inte verkar göra vad de kan för att hitta förövaren förbyts sorgen till vrede. Mildred hyr tre annonstavlor och skriver på dessa vad hon tycker om polisens arbete. Att det blir ett jävla liv i den lilla staden efter detta tilltag torde vara en underdrift.

Trots att ämnet är allvarligt och trots att ingen i filmen är speciellt nöjd med sitt liv är Three billboards outside Ebbing Missouri en ganska så rolig film. I stort sett alla som är med i filmen är mer eller mindre irriterade och otrevliga av olika skäl. Mildred, hennes exman, sheriffbiträdet Dixon ja alla är ganska så griniga och har dräpande kommentarer i beredskap till den som tar risken att tilltala dem. De enda som är någorlunda sympatiska är stadens lätt alkoholiserade dvärg som är kär i Mildred samt stadens sheriff Willoughby som lider av obotlig cancer muntrare än så blir det inte. Nu är vare sig våldtäkter, cancer eller alkoholism roligt men filmens dialog är vass och det är en hel del dråpliga situationer som gör att jag trots allt sitter och småskrockar under titten.

Det är ingen mysrulle som slutar i en förlösande scen där alla knutar löses upp. Slutet kan för vissa kännas abrupt men jag gillade det. Filmens stora styrka ligger i den suveräna dialogen och skådespelarprestationerna. Även filmens rollfigurer är bra skrivna och känns som vanligt folk som jag kan tro på.

Three billboards outside Ebbing Missouri är en film som jag bara upplever utan några större eftertankar. Den bara rullar på och efter ett tag är jag mer intresserad över rollfigurernas liv och samspel med varandra än filmens faktiska handling. En härlig filmupplevelse i det lilla där jag bara sveptes med.

Jag skulle dock vilja ha en spinoff på filmen som handlar om Mildrets exmans nya tjej Penelope som är så korkad att jag blir fascinerad av henne. Jag undrar över hur hon tar sig genom det vardagliga livet och framför allt hur är det att leva med en så korkad människa. Torde bli en spännande och underhållande film men det är trist nog bara en önskedröm.

Regi: Martin McDonagh

Betyg: 9/10

Vice (2018 USA)

Ondska kan komma i olika skepnader. Det kan vara en koppärrig paranoid gubbe med valrossmustasch eller en empatilös kärring med handväska och ful frisyr eller som i fallet i dagens rulle en till synes oansenlig  och överviktig man med hjärtproblem som lystrar till smeknamnet Dick (tänk om filmen ändå hade fått detta namn istället för Vice).

Filmen handlar om Dick Cheneys liv. Dick vem? kanske en del säger. Han var b.la vicepresident under George W Bush presidentskap men har verkat i maktens bakgrund sedan Nixons tid. Filmen är en studie i hur han hela tiden manipulerar sin omgivning och tar tillfällena i akt för att stärka sin makt i kulisserna. Under Bushs regim är det mer Cheney än presidenten som bestämmer.

Adam McKay har regisserat filmen och stilen påminner i mångt och mycket om hans tidigare film The Big short. Det är en film som tar upp allvarliga ämnen på en komiskt sätt med snabba klipp och och tidshopp. Filmens första halva kan vara något förvirrande innan man fått pejl på vem som är vem. Det är en klar fördel om man har någorlunda susning om amerikansk politik och speciellt då republikanska politiker.

Hur mycket som är sant eller inte får stå för regissören som säkerligen överdriver en hel del men vissa fakta är oomkullrunkeliga  vilket gör att skrattet fastnar i halsen. Här har vi en grupp politiker som använder sin makt till att kratta manegen för sig själv och sina kompisar i näringslivet (något som även i Sverige blivit allt vanligare t.ex Filippa Reinfeldt och Kjell Olof Feldt för att nämna några som använt politiken för att sko sig själva) kostar de personliga målen människoliv bryr man sig inte. Står sanningen i vägen för de politiska och de personliga målen ser man till att ändra den så man får med sig opinionen. Mitt i denna malström av korruption står Cheney påhejad av sin fru och kompisar. Förklaringen till att de kan hållas ger filmens berättarröst tidigt i historien: Vem orkar bryr sig om budgetar och politik efter jobbet? Då vill man ha roligt och slappna av.

Det är en väl producerad film med helt suveräna skådespelarinsatser från Bale som spelar Cheney, Adams hans fru och Carell Rumsfeld. Problemet är väl att det är en polariserande tolkning och presentation av historien vilket säkert kan skrämma bort en och annan tittare men jag fann filmen underhållande och rolig sedan får man ta ett och annat med en nypa salt.

Regi: Adam McKay

Betyg: 8/10

The Green mile (1999 USA)

the-green-mile-522dc45de4f97Året är 1935 och fängelset Cold Mountain får en ny intern till avdelningen för de dödsdömda. Han heter John Coffey och är en gigantisk färgad man som ger intrycket av att vara timid samt lite bakom flötet. Coffey dock har mördat två unga flickor och väntar på sin avrättning. Chefen på avdelningen, Paul Edgecomb,  tänker inte närmare på fången till en början då han dras med mer akuta problem, en urinvägsinfektion (detta var innan penicillinets tid) som gör att han ”pissar taggtråd” och dels personalproblem i form av den sadistiske vakten Percy Wetmore som han inte kan kicka då denne är släkt med delstatens guvernör. Den nya fången kommer dock snart visa sig vara allt annat än en vanlig intern och Edgecomb börjar få dubier om Coffey verkligen är skyldig till sitt brott.

Frank Darabont regisserar och har tidigare b.la gjort filmerna The Mist och Nyckeln till frihet. Dessa filmer har två saker gemensamt, dels är de baserade på verk av Stephen King och dels är de mycket bra filmer, så bra att jag anser att man borde stifta någon form av lag att filmadaptioner av King måste ha Darabont bakom kameran.

The Green mile är en lång film, bortåt tre timmar,  trots detta blir den aldrig tråkig. Det är även en hel hög bra skådisar med Tom Hanks i spetsen. Hanks torde varit ganska nöjd med manus då hans rollfigur får kissa i filmen något som skådisen verkar vara omåttligt förtjust i att få göra på film. David Morse, Michael Clarke Duncan, James Cromwell och Doug Hutchison (som verkar vara lika sleazy i verkliga livet som sin rollfigur Percy då han gift sig med en sextonåring ) är bara några namn i den digra rollistan.

Jag skulle nog vilja påstå att The Green mile är en film för alla. Det är en sådan där film som bara flyter på, berör på alla sätt och vis, känns inte onödigt tung men å andra sidan inte är för lättviktig och därmed lättglömd. Har man inte sett tycker jag nog att man bör vika tre timmar av sitt liv för att få sig lite filmmagi till livs

Regi: Frank Darabont

Betyg: 8/10

SPOILERVARNING

 

 

 

The Green mile kan kanske vara en av Kings mest svartsynta böcker beroende lite på hur man tolkar boken. John Coffeys initialer och förmågor hintar om att vi har med självaste Jesus att göra. Paul erbjuder John en chans att fly men han avböjer då han inte orkar med att känna av allt hat och elände i världen och väljer att dö i elektriska stolen. Jesus dog som bekant för våra synder (om man nu hör till den tron) 2000 år senare orkar han inte stanna kvar på jorden pga allt elände. En inte så speciellt hoppfull slutkläm på historien om man nu väljer den tolkningen.

The Way way back (2013 USA)

MV5BNTU5ODk5NDg0Nl5BMl5BanBnXkFtZTcwNzQwMjI1OQ@@__V1__SX640_SY948_Det är inte alltid livet leker. Duncan tvingas följa med sin mamma och hennes nya pojkvän till dennes sommarstuga under lovet. Helst skulle Duncan vilja vara hos sin pappa i Los Angeles men han har ”inte tid” med sin son för ögonblicket. Mammans nya pojkvän är ingen sympatisk person b.la så  graderar han Duncan som individ och ger honom en trea i betyg på en tiogradig skala. Mamman har bara ögon för sin nya pojkvän och grannfrun vill att Duncan ska passa hennes son  m.a.o. lovet verkar bli allt annat än trevligt. Duncan tar sin tillflykt till en närliggande vattenpark där han får jobb och lyckas ”hitta sig själv”.

Än en i raden av s.k ”coming of age” filmer, en genre som jag utan att ha tänkt på det närmare är förtjust i. Jag diskuterade med min bror varför jag fastnar så lätt för denna genre. Marcus hade en teori som lät trovärdig. Han hävdade att dessa filmer alltid har ett visst mått av igenkänningsfaktor då vi alla har vuxit upp och därmed kan reflektera filmens handling och karaktärer med våra egna erfarenheter. Kan synas självklart men jag hade inte tänkt på ”coming of age” genren ur det perspektivet.

Turligt nog har jag sluppit Duncans erfarenhet att tillbringa sommaren på en plats som beskrivs i filmen som ett spring break för vuxna. Det måste vara helvetet på jorden för en unge att tillbringa dagarna med halvfulla vuxna som bara är pinsamma. The Way way back är en bitvis sorlig film men den innehåller tillräckligt med hopp och värme för att ändå ge mig en skön känsla. Ensemblen är bra med Toni Collette som mamman, Steve Carell i en lite ovanlig roll som den osympatiske pojkvännen. Att favoriten Sam Rockwell är med på ett hörn gör inte filmen sämre. Lägg sedan till bra filmmusik och ett ”O Captain, my Captain” slut i miniformat så blir The Way way back en högst rekommendabel film.

Regi: Nat Faxon,  Jim Rash

Betyg: 7/10

Söndagsblandning

Av och till (ganska ofta egentligen) händer det att man ser en film som inte är vare sig dålig eller speciellt bra. För att städa ur recensionsgarderoben har jag samlat ett gäng mer eller mindre bra filmer. Gemensamt för de alla är att de duger ganska bra en halvseg söndag då man inte vill engagera hjärnan för mycket. Jag kan dock inte avhålla mig ifrån att avsluta med en riktig stinkare.

Johnny English reborn: Jag vet att jag har sett den första filmen om den misslyckade agenten men jag minns inte ett dyft av berättelsen. Atkinson snubblar vidare i samma fotspår som tidigare. Det är inte bra men jag skrattar till några gånger vilket gör att filmen åtminstone är ok att spendera lite tid på. Både Rosamund Pike och Gillian Andersson dyker upp i filmen och om man som jag tycker de är ganska bra skådisar som visar sig för sällan på den vita duken är åtminstone det ett plus. I brist på bättre komedier duger den här filmen trots att man räknar ut skämten en bra stund innan de levereras. Det är ganska sorgligt  att Rowan Atkinson inte har utvecklat sin komiska ådra efter Mr.Bean.

Betyg: 4/10

Jägarna 2: Rolf Lassgård är i Norrland och repriserar sin roll som den buttre polisen Erik Bäckström från filmen med samma namn minus tvåan. Filmen har mig fast första timmen det är spännande att se hur Bäckström biter sig fast i fallet med den mördade flickan och vrider å vänder på alla ledtrådar. Peter Stormare och Annika Nordin spelar sina roller bra något man tyvärr inte kan säga om Eero Milonoff som spelar den lokala knarkaren Jari. En rejäl Åsa-Nisse varning där. Tyvärr tar den stela dialogen som är ack så vanlig i svensk film överhanden och jag känner att berättelsen draaaaaaaas ut i det oändliga med byten av gevär och provskjutningar. Duger dock om man är lite deckarsugen och tröttnat på Morden i Midsommer.

Betyg: 5/10

Wargames: Ett gäng paintball entusiaster finner att leken blivit till allvar då de jagas i skogen av tre f.d skogstokiga millitärer. Filmens stämning av hopplöshet och omänsklighet gör att jag kommer tänka på Eden lake men Wargames är en sämre film. Storyn får aldrig riktigt upp pulsen även om det blir lite småspännande mellan varven och jag känner inget för huvudpersonerna som är förvånansvärt karaktärslösa. Småspännande för stunden och om man gillar vildmarksskräck är Wargames en helt ok film.

Betyg: 5/10

Cowboys and aliens: Daniel Craig, Harrison Ford, Oliva Wilde, Sam Rockwell, Keith Carridine och Clancy Brown !!!  Miljoners miljoner i budget och Jon Favreau som regissör kan väl inte bli annat än succe? Filmen börjar bra och har en skön stämning. Den stämningen försvinner raskt trettio minuter in i filmen när de flygande tefaten uppenbarar sig. Resten av filmen är en oengagerande soppa som inte gör någon glad. Det skjuts springs och exploderar men det känns bara förvirrandet och trots alla effekter otroligt trist.

Betyg: 2/10

Choke ( 2008 USA )

Baserad på en bok av Chuck Palahniuk som skrev Fight Club och huvudrollen görs av Sam Rockwell. Det verkade intressant men så fel man kan ha ibland.

Vi får följa sexmissbrukaren Victor som sätter på kvinnor så fort han får chansen. För att kunna betala räkningarna till vårdhemmet där han senila mamma ligger låtsas Victor sätta i halsen och tjänar på något bakvänt sätt pengar på detta. Slutligen försöker han luska ut vem hans biologiska far är. Det är bara mamman som vet och hon blir alltmer förvirrad.

Denna soppa har man gjort film av men visst Fight Club verkade knepig tills man såg filmen så kanske tilltalar Choke någon som vill se Sam Rockwell ligga med en massa kvinnor och sätta i halsen.  Chuck Palahniuks bok har jag inte läst men jag misstänker nog att den är avsevärt bättre. Det verkar mest som man velat producerat en lite crazy film med indie känsla och har man ett bra manus så funkar det, så är inte fallet med Choke. En annan förklaring kan faktiskt vara att jag missat filmens poäng.

Regi: Clark Gregg

Skådespelare: Sam Rockwell, Angelica Houston

Betyg: 2/10

Everybody´s fine ( 2009 usa )

De Niro spelar änklingen Frank som upptäcker att han tappat kontakten med sina barn. När barnen av olika anledningar ställer in en familjemiddag bestämmer sig Frank för att besöka dem och han börjar en odysse´som tar honom över hela USA. Frank kommer att upptäcka att han inte känner sina barn speciellt bra och att allt inte står så bra till som de velat påskina.

Härligt att äntligen få se en film där De Niro skådespelar det var ett bra tag sen sist. Han har på senare år, liksom Nicholson och Pacino, spelat sig själv, lite butter och smågrinig andandes kraftfullt genom näsan i film efter film. Visserligen gör han allt ovanstående i ”Everybody´s fine” men han får mig att tro på rollfiguren Frank. Filmen är en engagerande bagatell med många bra skådespelare. Det var t.ex roligt att få se Beckinsale i en bra film för en gångs skull då hon är en ganska bra skådespelerska som tyvärr allt oftast är med i rena skitfilmer. En feelgoodfilm som inte går till överdrift i sliskighet.

Regi: Kirk Jones

Skådespelare: Sam Rockwell, Drew Barrymoore

Betyg: 7/10

Iron man 2 (2010 usa)

Tony Stark har problem: Staten vill åt hans Iron Man dräkt, hans konstgjorda hjärta håller sakta men säkert på att förgifta honom, en konkurrent, Justin Hammer, gör allt för att lägga beslag på Starks teknologi och som grädde på moset dyker sonen till en av Tonys fars medarbetare upp för krossa Stark Industries. Sonen går under namnet Whiplash och nyttjar samma teknik som Iron Man.

Nyhetens behag från första filmen är över. Det som vi får se är en ovanligt pladdrig film som lyckas vara riktigt ospännande. Ett problem med Iron Man serien är att Iron Man inte har något, till skillnad mot Batman, X-men och Spiderman, bra skurkgalleri. Det är mest folk i plåtdräkter som pucklar på varandra så också i filmen och  man får en känsla av att vara på bilskroten. Det som räddar filmen är främst skådespelarna och den vitsiga dialogen som är ljusår bättre än i filmer i samma genre (Dödligt vapen och det mesta som Bruckheimer producerat).

Regi: John Favreau

Skådespelare: Robert Downey Jr, Mickey Rouge.

Betyg: 5/10

Moon (2009)

moon_sam_rockwell3Sam Bell arbetar med att övervaka gruvdriften på månen och har gjort så i tre år. Han sköter arbetet ensam och enda sällskapet är datorn GERTY. Efter en arbetsolycka vaknar Sam upp och upptäcker att han inte längre är ensam på basen och vissa obehagliga sannningar om hans arbetsförhållanden uppdagas.

Detta är en ganska stillsam sf-thriller som balanserar farligt nära till att bli tråkig men den lyckas hålla intresset uppe i alla fall hos mig (även om man kan räkna ut tvisten ganska snabbt). Är man på humör är filmen helt OK. Det var trevligt att få se Sam Rockwell i en huvudroll då han hör till mina favoritskådisar. Regissören är f.ö son till David Bowie om nu någon händelsevis var intresserad.

Regi: Duncan Jones

Skådespelare: Sam Rockwell, Kevin Spacey

Betyg: 6/10