Unga kvinnor (2019 USA)

Unga kvinnor är tydligen en känd roman som filmatiserats ett antal gånger något som gått mig helt förbi (både romanen och filmerna). Denna version av filmen regisserad av Greta Gerwig hamnade på min radar iom att skådisen Florence Pugh är med.

Filmen blev än mer intressant då skådisarna Saoirse Ronan och Emma Watson stod i rollistan. En rulle med tre av Hollywoods bästa skådespelerskor kan väl inte misslyckas? Jodå om man är en butter man som redan en halvtimme in i filmen totalt tappat intresse för systrarnas Marchs öden och äventyr i 1860 talets USA.

Ytligt sett har jag inget att invända mot filmen. Skådisarna sköter sig fint med det material de har att jobba med tom Meryl Streep i liten roll var bra. Fotot och scenografin var utsökt, musiken trevlig och filmen har en hel del fina scener så man kan ta och fundera över vad som är problemet med rullen?

Jag gillar romantik och drama men för att bli engagerad måste jag bry mig om rollfigurerna och i Unga kvinnor har de noll, nada, zero djup. För mig känns de som ytliga klippdockor som rapar upp förväntade repliker och känslan av att jag kollar in en såpa som har sänts en säsong eller två för mycket är tråkigt nog närvarande. Saker händer på löpande band det är gråt, skratt, pianospel, frierier kryddat med skridskoincidenter och scharlakansfeber och jag bryr mig inte ett dyft hur det går utan intresserar mig mer för vilka lustiga kläder Jo (Ronan) ska ha nästa scen än familjens väl och ve. Att en av rollfigurernas klädval är det mest spännande i en film talar inte till dess favör om man säger som så.

I vanliga fall gillar jag filmer av det här slaget kostymdrama, coming of age samt hjärta och smärta men här tog det som sagt stopp. Jag blev vare sig skakad eller rörd bara uttråkad, tur då att inramningen var såpass snygg.

Filmen började på 5/10 men halkar allt längre ned på betygsstegen ju mer jag tänker på den. Nåja får hoppas att Pugh får roligare saker att göra än att måla tavlor i den kommande Black Widow.

Regi: Greta Gerwig

Betyg: 4/10

On Chesil beach (2017 Storbr)

Året är 1961, Edward och Florence har precis gift sig och ska tillbringa sin första natt tillsammans. Det är ett lite udda par då hon kommer från den övre medelklassen och han är arbetarklass. Det kanske inte ska spela någon roll men i Storbritannien gjorde (gör?) det verkligen det. Det största problemet är inte parets olika klasstillhörigheter utan att de kanske inte riktigt är mogna för att gifta sig. En romans med lite hångel och handhållning är en sak, att leva tillsammans något helt annat. Redan i filmens start märks det att paret beter sig som att de inte riktigt vet hur de ska hantera sin belägenhet. De båda tappar så småningom kontrollen över situationen och saker sker och sägs som kommer påverka parets framtid.

On Chesil beach är baserad på författaren Ian McEwan’s roman och temat ”saker som verkar illa i stundens hetta men som skulle kunna lösas ganska så lätt men inte gör det och får förödande konsekvenser för de inblandade” känns bekant från författarens filmade roman Försoning. Ian McEwan verkar gilla det där med att grotta in sig i små men livsomvälvande handlingar.

Fiffi tyckte det var en fin liten film, Sofia ansåg att den var övertydlig men snygg och Jojjenito höll på att storkna över ålderssminkningen. Jag skriver under på alla ovanstående åsikter. Filmen som sådan är egentligen vare sig speciell eller minnesvärd, Florence blå klänning är alldeles underbar och slutscenen är ungefär lika subtil som att en karl med megafon skulle komma in i rummet och gapa ut hur filmen ska tolkas. Ålderssminkningen skulle man kunna skriva en avhandling om men ju mindre man talar om den desto bättre.

MEN det var två saker i On Chesil beach som gjorde att filmen höjer sig ett snäpp över andra filmer. Saoirse Ronan spelar Florence med briljans. Vilken skådis, scenerna i bröllopssviten där hon förmedlar rollfigurens ångest över vad som komma skall är inget annat än suveränt skådespeleri. Sedan är det som så att jag är såld på vemodiga kärlekshistorier och om On Chesil beach är något så är den just detta. Trots en ålderssminkning från helvetet och scener så övertydliga att man baxnar svider det till i mitt stenhjärta och filmen är därmed i hamn. Det kanske är en rulle som passar blödiga gubbar vad vet jag?

Regi: Dominic Cooke

Betyg: 8/10

Byzantium (2012 Storbr)

byzantium-poster-180412Den andra filmen från Monsters of film festivalen jag såg var Neil Jordans Byzantium. Vi får följa de två vampyrerna Clara och Eleanor. De är mor och dotter som levt ett kringflackande liv under 200 år. Förhållandet mellan mor och dotter är mycket spänt. Clara vägrar se bakåt och är en överlevare som inte hyser några som helst skrupler när det gäller sin egen och dotterns säkerhet. Eleanor är Claras motsats och söker en mening med sin existens samtidigt som hon hela tiden tänker tillbaka på all tid som passerat. De två slår sig ned i en liten kuststad i förhoppning att få lugn och ro men både yttre och inre konflikter hotar de två.

Här var det mycket som jag gillade. Vi börjar med Gemma Arterton och Saoirse Ronan i rollerna som mor och dotter. Fantastiska skådespelerskor!!! Iofs gör Ronan samma roll som jag tidigare sett henne i: En lite udda och tystlåten tjej men hon gör det bra. Arterton vampiga vampyrmamma blir jag rädd för. Å ena sidan är hon snygg och stundtals t.om lite sympatisk speciellt med tanke på hennes något ovanliga situation men jag får rysningar av damen. Clara är en karaktär jag känner att man aldrig riktigt kan lita på. När hon är i bild kan jag aldrig slappna av utan väntar hela tiden på att hon ska hitta på något otrevligt.

Filmens stillsamma tempo som sakta men säkert byggs upp till finalen passade mig utmärkt. Historien rör sig hela tiden framåt och regissören portionerar hela tiden ut små delar om huvudpersonernas bakgrund vilket gör att intresset hålls uppe filmen igenom. Jordan har även kokat ihop lite annorlunda vampyrer än vad man är van vid när det rör sig om deras förmågor och bakgrund. Clara och Eleanor är avsevärt intressantare än de blodsugare man stött på under de senaste åren (kanske med undantag för de tyska discovampyrerna i Wir sind der nacht). Jag har inte mycket att invända mot angående  Byzantium men någon fullpoängare blir det inte. Det blev lite sentimentalt på sina ställen och Claras bakgrund kändes som tagen från en viktoriansk slaskroman. Bortsett från dessa fadäser var Byzantium en mycket angenäm upplevelse även om jag inte vill klassificera den som skräckfilm trots halshuggningar och vampyrer, snarare ett blodigt drama. Fiffis åsikter om denna film finner ni här och vad Jojjenito tycker står här.

Regi: Neil Jordan

betyg: 8/10

The Way back (2010 USA)

the-way-back-dvdÄn en gång satt jag, Lunkan och Mats och tjafsade vilken film vi skulle se. När Lunkan kilade in på toaletten klämde jag och Mats in den här filmen i dvd-spelaren så var kvällens filmval fixat.

Polacken Janusz arresteras och skickas till ett arbetsläger mitt i Sibirien. Tanken är att lägrets isolering från civilisationen ska avskräcka från flykt. Då Janusz är van att vistas ute i det fria börjar han redan från första dagen att planera sin flykt. Under en snöstorm tar Janusz och några medfångar chansen och flyr. Resten av filmen handlar om deras bokstavligen långa väg tillbaka till friheten genom skogar, över berg och den obligatoriska (när det rör sig om filmer av detta slag) vandringen genom öknen.

The Way back är en s.k BOATS men nu har man för säkerhets skull lagt till att filmen är inspirerad av verkliga händelser – något som kan vara klokt då berättelsens sanningshalt har ifrågasatts. Den största förtjänsten med filmen är skådisarna: Ed Harris som butter amerikan, Colin Farrell spelar den ryske gangstern Valka och Jim Sturgess är dramats huvudperson polacken Januzs. Även Saoirse Ronan, Gustaf Skarsgård och Mark Strong är med på ett hörn så filmen är stjärnspäckad så det förslår. Tyvärr är filmen The Way back inte lika upphetsade som dess rollista, ja filmen är förvånansvärt odramatisk och det är nog de duktiga skådisarna och de karaktärer de spelar som räddar historien från att bli tråkig. De pustar, svettas, fryser och går för att nå friheten, naturligtvis är det  strapatsfyllt men berättelsen hettar aldrig till, inte ens öknen. The Way back blir en relativt stillsam stund framför rutan som övertygar mig att naturen är bäst på tv för speciellt bekväm att vistas i är den aldrig.

Regi: Peter Weir

Betyg: 6/10

Comborecension: Hanna ( 2011 USA )

Då Marcus ansåg att hans barn var för vilda för att lämnas över till en stackars barnvakt blev det min dotter som följde med på filmen Hanna som Fiffi tipsade om. Min dotter skriver i kursivt.

Jag insåg försent att det inte var helt gratis att gå på bio med min far, som precis innan filmen drar igång säger: ”Du inser väl att du m å s t e göra en comborecension med mig nu?” och avfyrar ett Joker-leende a lá Jack Nicholson Så nu sitter man här och försöker skriva på något som känns som en skoluppgift från högstadiet…

Ute i den finska vildmarken lever Hanna tillsammans med sin far. Det är inget vanligt par, det visar sig ganska snart att pappan tränar sin dotter till att bli en fullfjädrad mördare med ett speciellt mål i sikte; CIA agenten Marissa. Varför Hanna har detta uppdraget avslöjas under filmens gång när hon släpps ut i världen och jagas av lönnmördare och agenter.

Att man som far skickar ut sin 16-åriga dotter för att lönnmörda en annan person är väl allt annat än friskt. Fin kärleksförklaring liksom att låta dottern göra skitjobbet.

Saoirse Ronan som jag tidigare sett i pekoralen Flickan från ovan är en riktigt bra skådis som jag hoppas få se mer av. Filmen blir inte sämre av att Cate Blanchett spelar berättelsens skurk med en känslokylan och elegans som få kan slå. Eric Bana i rollen som Hannas pappa är aningen färglös men det kan kanske vara svårt att göra avtryck i en film när man har två bra skådespelerskor som Saoirse och Cate som motspelare.

Precis som i ”Flickan från ovan” så är Saoirse Ronan riktigt, riktigt bra i denna film. Skillnaden är väl att ”Hanna” är några ljusår bättre än Peter Jacksons filmverk som han lyckades med att totalkvadda. Cates rollkaraktär är perfektionen personifierad in till minsta tand, bokstavligt talat, vilket ger isande obehag och frånvaro av medmänsklighet. Tänk Tilda Swintons roll i Narnia: Häxan och Lejonet” så förstår ni kanske vad jag menar.
Cate och Saoirse lyfter verkligen filmen medan de andra är ganska så svaga, inte lika starka. Cates högra hand (spelad av Tom Hollander) verkar vara ett kärleksbarn till Elle Driver från Kill Bill (han visslar en hel del som sin ”mor”) och Alex från Clockwork Orange, är mer komisk än skräckinjagande. Pappa muttrade något om likheten mellan denne blonderade karaktär och en överviktig Peter Stormare, kan ligga något i det.

Jag får intrycket av att regissören Joe Wright vill göra en seriös och allvarsam actionberättelse. Hanna pendlar mellan bra actionscener som ackompanjeras av Chemical brothers ( vilket hjälper till att höja pulsen ) och mer stillsammare berättande där Hanna försöker komma underfund med vem hon är. Ibland kan tempoväxlingar av det här slaget bli effektfulla men i filmen Hannas fall segar berättelsen till riktigt ordentligt i filmens mittpatri när Hanna slår följe med en hippiefamilj. Jag sitter i biofåtöljen och väntar på att filmen ska ta fart igen så detta berättartekniska grepp fungerar inte på mig den här gången.

Hippiefamiljen känns som ett inslag för att visa kontrasten mellan oss vanliga människor och den fördomsfria Hanna som växt upp i en timmerstuga i skogen, vars enda källa från omvärlden är sin far och en ordbok som bl.a förklarar vad musik är. Hon har fått lära sig att överleva men inte att verkligen leva. Därför är det kanske inte så konstigt att man slår ned en kille som försöker kyssa en under ett romantiskt tillfälle eller att man serverar hippiefamiljen flådd kanin som frukost på en campingplats, eller att man helt enkelt inte bryr sig ett jävla skit om yta då man aldrig blivit påverkad av det.
Hanna hör till samma skara som Uma Thurman i Kill Bill 1&2, Lisbeth Salander, Sigourney Weaver i Alien, Pippi Långstrump Hit-Girl i Kick Ass och fler starka tjej/kvinnokaraktärer.

Bra skådisar, musik, story och action uppväger dock filmens sega mittenparti och filmen landar på lite mer än godkänt.
Det mesta är bra såsom story, skådisar och framförallt foto. Chemical Brothers är väl inget jag hoppar högt över (sönderspelat av pappa under otaliga bilresor) men det är alltid kul när större artister blandar sig i större projekt.
Det jag saknar för ett högre betyg är hjärta i det hela. Allt är så känslokallt, jag blir inte tillräckligt engagerad i vad som händer så just nu landar betyget på godkänt.

Regi: Joe Wright

Filmitch betyg: 7/10
Dotters betyg 6/10

The Lovely bones ( 2009 usa )

Filmen baseras på bästsäljaren ”Flickan från ovan” (som jag inte läst) och handlar om den unga tjejen Susie som mördas av sin granne. Efter sin död hamnar Susie i en värld där hon vakar över sin familj men även sin mördare för det är inte första gången grannen mördat och han börjar planera ett nytt mord.

Den senaste pekoralen från Peter Jackson är knappt uthärdlig trots en stor skara bra skådespelare. Jag avskyr när man anstränger sig för hårt att förmedla känslor till åskådaren. Det känns som man som tittare blir idiotförklarad. Jackson och Spielberg är mästarna på att göra detta, i Jacksons fall har det här fenomenet kommit på senare tid då han börjat sammarbeta med manusförfattaren Phillippa Boyens vars referensvärld verkar börja och slutar med Harlekinromaner. Tack vare henne tjatar Frodo i ”Sagan om Ringen” om att han längtar hem till Fylke, King Kong får världshistorens mest utdragna och tårdrypande avskedssken och ja ni kan bara ana vad kärringen lyckas göra med ”the lovely bones”. Viskande berättarröster, ballader och tårfyllda blickar ja rubbet är med och vi förväntas sitta och böla men för mig blir effekten det motsatta jag blir irriterad. Jag fasar för Jacksons kommande Tintin projekt där Spielberg är regissör. Kanske får kapten Haddock en svår barndom och Tintin saknar sin mamma?

Regi: Peter Jackson

Skådespelare: Saoirse Ronan, Stanley Tucci

Betyg: 2/10