The Ghost in the shell (2017 USA)

Ghost in the shell bygger på en en japansk anime med samma namn som tydligen är/var mycket populär så det var nog bara en tidsfråga innan den storyn blev whitewashad av amerikanerna. Scarlett Johansen spelar här Major en cyborg som är den första av sitt slag. När hennes familj utplånades i terrorattack lyckades man rädda hennes hjärna och har stoppat in den i en robotkropp och Major arbetar nu som någon sorts supercybersnut. När någon börjar mörda ledande vetenskapsmän i företaget som skapade henne leder utredningen till obesvarade frågor om Majors förflutna och det börjar bli svårt för cyborgen att veta vad som sant eller inte.

Första halvan av filmen satt jag som förtrollad. Musiken var fantastisk och den futuristiska världen med stora reklamskyltar i 3D, trånga gränder och polerade ytor var riktigt häftig att se. Storyn var medryckande och det var ett gäng bra actionscener som satte lite fart på storyn. Ungefär någonstans i mitten av filmen hade jag dock sett mig mätt på allt visuellt lulllull och berättelsen om Majors identitet och vem som egentligen är skurk i filmen blev allt mer ointressant. När jag då riktade min uppmärksamhet mot annat än den futuristiska världen lade jag märke till en detalj som blev förödande för resten av titten, nämligen Johansens mycket märkliga gångstil. Hon liksom lufsar fram, här har vi en cyborg som studsar mot väggar, slår frivolter i luften och kan en himla massa akrobatiska trick och så går hon som björnen Baloo? Ett mysterium som allteftersom filmen rullade på gäckade mig mer än Majors identitet.

Omdömet blir en snygg film som blir lite tjatig i längden men som en ofrivillig (?) bonus bjuds man på en av filmhistoriens märkligaste gångstilar.

Regi: Rupert Sanders

Betyg: 4/10

Andra filmspanare åsikter om filmen

Sofia

Filffi

Henke

Annonser

Djungelboken (2016 USA)

jungle_book_ver7_xlgJag anar att handlingen i dagens film inte är så mycket att orda om då de flesta troligen har sett Disneys tecknade version från 1966.

Pantern Bagheera hittar ett barn i djungeln och då detta är en saga äter han inte upp pojken utan lämnar barnet till en flock vargar där han får växa upp. Efter några år får den ondsinta tigern Shere Khan nys(nos?) om att vargarna huserar ett människobarn och kräver att de lämnar över Mowgli (som pojken nu heter) till honom. Bagheera beslutar sig för att föra Mowgli i säkerhet men Shere Kahn följer efter.

Djungelboken 2016 är inte en tecknad film utan en CGI-fest där inte mycket förutom  Neel Sethi som spelar Mowgli är verkligt. Filmen skulle ha kunnat bli en oerhört plastig historia men istället är det en riktigt snygg film och en fest för ögat. Regissören Favreau har valt och göra djuren en anings större än vad de är i verkligheten vilket ger ett maffigt intryck. Man har också hyrt in kända och duktiga skådisar som ger både röst och personlighet till djuren. B.la Scarlett Johanssen (ormen Kaa), Christopher Walken (Kung Louie) och Idris Elba som Shere Kahn för att nämna några. Den sistnämnde är riktigt ruggig och filmen kanske inte lämpar sig för de allra minsta i familjen något som Susanne Osten kanske invänder emot.

Detta är en film som lämpar sig bäst på bio då det är en snygg djungel regissören totat ihop för tittaren. Djungelboken är säkerligen lätt glömd efter en tid men för stunden duger den gott och lämpar sig nog bäst att se på bio. Jag såg filmen i 3D och det funkade bra där en del scener gav det där lilla extra som nog var tanken med 3D formatet då det kom och inte som oftast nu ett skyll för att ta ett högre biljettpris. Överlag verkade folk vara nöjda med filmen om jag nu tolkat snacket rätt bland publiken på vägen ut från bion till den något gråa verkligheten.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 6/10

 

Avengers: Age of Ultron (2015 USA)

10869325_591589580977275_2778898650041679518_oSå var det än en gång dags att samla en hög superhjältar i en och samma film. Den här gången möter man en av mina favoritskurkar när det rör sig om Avengers (den andre är Kang) nämligen roboten Ultron. Tony Stark har ångest och skapar/väcker (?) i ett obetänksamt ögonblick en artificiell intelligens som han hittat i Lokes stav som man tagit från Hydra. Tanken är att A:I:n ska fungera som ett fredsbevarande försvar men den kommer logiskt fram till att det är människan som är det största hotet mot vår planet och lägger upp en mycket omständlig plan till att förinta mänskligheten.

Det känns lite som att festen är över och nyhetens behag har lagt sig. Avengers: Age of Ultron är inte en dålig film men som tittare har jag sett allt och inget nytt dyker upp. Stark är smådryg, Thor bullrig, Captain America präktig etc. En fördel med filmen är att man slipper introducera alla hjältarna till varandra än en gång som i första filmen utan kan dels sätta igång med handlingen snabbare samt lägga tid på att fördjupa hjältarnas inbördes förhållanden.

Man har i vanlig ordning lagt in lite smågodis för oss serienördar där både Klaw och Wakanda (Black panthers hemland) dyker upp. Av någon dunkel anledning har man också valt att ta med syskonen Maximoff i filmen. Då de egentligen är mutanter och rättigheterna till figurerna är lite oklara har man i filmen gett dem en annan bakgrundshistoria men deras personligheter och krafter, åtminstone i Quicksivers fall, speglar originalen bra. När man har ett femtiotal andra Avengers att välja på blir jag lite fundersam varför man prompt måste välja två som kan ställa till problem i framtida filmer när det rör rättigheter och storys, speciellt nu när det snackas om att Sony som har Spiderman och X-men ska samarbeta närmare med Marvel.

Age of Ultron bjuder på vad den ska vare sig mer eller mindre. Filmen blir aldrig tråkig (trots sin långa speltid) men aldrig speciellt upphetsande. Under den sista halvtimmen känner jag mig en anings mätt på all action. En film blir inte bättre därför att man mosar 1000 robotar i stillet för tio. Till slut blir det sövande med alla fighter, byggnader som rasar och argsinta robotar. Filmen är ok men inte mer.

Regi: Joss Whedon

Betyg: 5/10

Lucy (2014 Frankrike)

Lucy-2014-Movie-Poster-750x1061En ung kvinna, Lucy, blir ofrivilligt inblandad i skumraskaffärer som rör koreanska knarkhandlare. Lucy får en överdos av en drog något som gör att hon utvecklar extraordinära förmågor tack vare att hennes hjärna nu använder hela sin potential. Frågan är bara vad hon ska göra med sina nästintill gudalika krafter.

Filmens regissör är den inte helt obekante Luc Besson en man som oftast gör intressanta filmer men likt en målare som nästan har sitt mästerverk klart verkar Besson inte kunna avhålla sig från att kludda lite för mycket på duken. Det är som att karln lider av någon form av tvångssyndrom som gör att han måste schabbla bort sin filmer. Ibland är det små detaljer (grishanddockan i Leon) ibland är det hela filmen (Rosanna Arquettes karaktär i Det stora blå) men att det kommer att schabblas i en Besson film är lika säkert som att solen går upp imorgon. Trots detta dras jag till hans filmer för karln har en berättarglädje som smittar och hans historier väcker ofta mitt intresse.

I Lucy är det inte så mycket jag stör mig på även om man är helt ute och cyklar när man hävdar att vi bara använder 10% av vår hjärna – vi använder redan 100%. Det är väl bara de märkliga djurmetaforerna som är insprängda under filmens första halvtimme, om ni kommer se eller redan har sett  filmen förstår ni vad jag menar, som är lite Bessonska. Filmens stora problem är istället att Lucy snabbt når och får så otroliga krafter. Att hon jagas av polis och knarkhandlare spelar inte så stor roll då hon bara behöver vifta lite med vänsterhanden för att besegra ett rum fullt med adrenalinstinna män. För att få med åtminstone lite spänning i filmen hade man kunnat dämpa Lucys förmågor men å andra sidan hade inte Besson då fått med sina övertydliga religiösa motiv som präglar filmen mot slutet. Tråkigt blir det dock aldrig och det finns en hel del läckra actionscener och det är oftast trevligt att se Scarlett Johansson och USA:s svar på Erland Josefsson på vita duken

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Captain America: The Winter soldier (2014 USA)

winter-soldier-posterJag ska erkänna att jag var aningens orolig innan jag sjönk ned i biofåtöljen. Iron man 3 var ett stolpskott och Thor:The Dark world milt underhållande. Hade Marvel tömt sina resurser och kört slut på vad de kunde erbjuda biopubliken i.o.m The Avengers?

Captain America försöker anpassa sig till sin nya verklighet. Samtidigt som han arbetar med att plugga in de förändringar som skett i samhället medan han varit nedfryst arbetar han för spionorganisationen SHIELD. Under ett gisslandrama inser han att allt inte står rätt till med SHIELD och när Nick Fury utsätts för ett attentat inser Cap att man inte kan lita på någon. Han är nu en jagad man av sin egen regering och den legendariske lönnmördaren The Winter soldier som hyrts in av samma personer som infiltrerat SHIELD.

Marvelfilmer funkar oftast bäst när manusförfattarna sneglat lite extra på originalet (serietidningarna) under arbetets gång. Här anar jag att Ed Brubaker och Steve Eptings Captain America svit som introducerade just The Winter soldier har legat som grund för filmen. Captain America 2 är en superhjältespionhistoria. Ambitionen är en mer komplex berättelse som b.la involverar övervakning och frågan om vem som vaktar väktarna med ett stänk av Bushdoktrinen dragen till sin yttersta spets samt kryddat  med maffiga fighter och en och annan explosion.

Det finns lite smågodis för oss serienördar (t.ex Batroc, Stephen Strange och Baron von Strücker (älskar det namnet )) samtidigt slår aldrig berättelsen över och blir till ett navelskåderi endast för invigda. Skådisarna gör de det ska med ett extra plus till Scarlett Johansson som superspionen The Black widow. Jag gillar även Chris Evans i rollen som den något träige hjälten Captain America. Man hinner också med att introducera The Falcon, kanske inte en av Marvels mest spännande karaktärer, personligen tycker jag nog att man kunde valt någon annan figur som tredjefiol efter Black widow och Captain America.

Överlag är detta en underhållande film men jag är lite mätt på fighter och explosioner redan innan det blir dags för finalen även om denna är en storslagen CGI-fest. Det hade inte heller skadat om filmen varit lite kortare. Ett extra plus vill jag ge till de snygga eftertexterna.

Regi: Anthony RussoJoe Russo

Betyg: 7/10

Även Sofia och Fiffi har sett filmen. Klicka vidare och se vilka åsikter de har.

Hitchcock (2012 USA)

113140Hitchcock handlar om den inte helt obekante regissörens arbete med den inte helt obekanta filmen Psycho. När Hitchcock får upp ögonen för Robert Blochs roman Psycho och vill filmatisera boken är det inte många i hans omgivning som tror på projektet. Hitchcock ger sig inte och belånar t.om sitt hus för att få ihop pengar till filmen. Samtidigt som vi får ta del av arbetet med filmen får vi även en inblick i regissörens äktenskap och privatliv. Hitchocks fru Alma måste stå ut med den store filmskaparens nycker och ideer och det är kanske inte så konstigt att hon blir smickrad och en aning intresserad när en manusförfattare flörtar med henne.

Filmen bygger på boken Alfred Hitchcock and the Making of Psycho hur mycket som är sant och vad som är rena fantasier har jag ingen susning om då jag inte är speciellt insatt i Hichcock och hans liv. Ska jag vara riktigt ärlig har jag aldrig begripit hans storhet, han har gjort en och annan bra film men de är inte speciellt spännande, snarare lite småtrevliga. Psycho har jag bara sett en gång och fick då kämpa mot sömnen. Men det behöver inte betyda att jag är ointresserad av människan Hitchcock. Problemet är att filmen vill så mycket att den inte mäktar med allt den vill berätta. Vi får ta del av både filminspelningen och Alfreds och Almas förhållande men allt känns så sporadiskt och skrapar bara på ytan. Därav blir min upplevelse av filmen lite som en film av Hitchcock själv, småtrevlig men inte speciellt engagerande.

Sir Anthony spelar regissören och jag får känslan av att det är Sir Anthony som spelar Hitchcock något som gör att det blir svårt att komma in i filmen och ta historien på allvar. Jag vet inte vad han gör för fel men Hopkins låter sitt personlighet lysa igenom och det känns som att skådespelaren gör en karikatyr av Hitchcock. Paradoxalt nog har Hopkins gjort ett av de bästa porträtten av en kändis nämligen Nixon. I den filmen glömde jag helt bort att det var Sir Anthony som var tricky Dick. Helen Mirren har ett mer tacksamt jobb då hon spelar den för allmänheten mer okända frun Alma. Jag finner karaktären Alma mer intressant än Hitchcock kanske för att Mirren lyckas med sitt skådespeleri till skillnad mot Sir Anthony. Även Scarlett Johansen och Jessica Biel (som på något sätt lyckats nästla sig in i filmen) återfinns i rollistan men gör vare sig till ifrån med sina karaktärer. De känns lite bleka precis som filmen som är en ganska intetsägagande bagatell. Man störs inte nämvärt över att ha sett filmen men det spelar ingen roll om man missar den.

Regi: Sacha Gervasi

Betyug: 5/10

Comborecension- The Avengers (USA 2012)

Ja då var det dags för en comborecension igen. Det var ju ett tag sedan sist. För att ni ska kunna hålla isär våra textbidrag så är min (Marcus) text i vanlig stil och Filmitchs i kursiv. Filmen för kvällen var The Avengers vilken både Filmitch och jag väntat på sedan den extra scenen i första Ironman-filmen, dvs 5 år. Japp så jag/vi har väntat men hellre lång väntan och bra film än att man hetsar ut skit.

När Disney köpte upp förlaget Marvel var jag nog inte ensam om att tänka att det nog inte kommer något bra ur dylik affärstransaktion men tack och lov hade jag fel. Även jag darrade till av fasa och var en aning bekymrad att Marvels universum skulle bli disneyfierat men än så länge har Disney låtit Marvel fått vara ifred. Det hela har som vi vet resulterat i ett pärlband av underhållande superhjältefilmer och fler är på gång. Trots olika regissörer så har man lyckats hålla ihop universat så att det framgår att vitt skilda karaktärer ändå verkar och lever i samma värld, vilket också är en av styrkorna i Marvels serietidningsproduktion. Det hela blir lite grand som en såpopera på kraftfoder. Här har vi nog den främska skillnaden mellan DC (Superman, Batman, Green Lantern) och Marvel, de sistnämnda verkar ha haft en plan med sin produktion medan Warner (DC) lite håglöst och oplanerat skickat ut en film här och en film där.

Allt som Marvel gjort är inte bra t.ex har The Hoff spelat Nick Fury rekommenderas ej.

Nåväl, Avengers var det. Serieförlagan utkom första gången för 49 år sedan och gavs ut i evigheter efter det. Den ursprungliga historien och filmens story följer varandra i stora drag. Den onde ”guden” Loki tar sig in i vår värld för att ta över den, till sin hjälp har han en arme av utomjordingar. S.H.I.E.L.D.- agenten Nick Fury  (Samuel. L Jacksson) förstår tidigt hotet och mobiliserar den lilla grupp av superhjältar vi tidigare sett i tidigare filmer, Hulk, Captain America, Thor och Ironman.  Då hjältarna till en början inte kommer så bra överens hotas allt att gå åt skogen, samt att regeringen är aningen skeptisk till att släppa lös de krafter som hjältarna besitter. Ja hur ska det gå? 🙂 I första Avengers tidningen var Loke mycket riktigt skurken om jag inte missminner mig men storyn var inte lika bombastisk som filmen. Personligen hade jag nog haft någon annan skurk än just Loke då han inte är speciellt upphetsande men resultatet var avsevärt bättre än väntat. Jag störde mig inte ens på han något komiska huvudbonad. Man behöver inte överföra allt från seriernas värld till film.

Jag skulle kunna sluta skriva nu och bara låta följande mening stå för hela upplevelsen. Välproducerat och jävligt underhållande. Men det vore lite för enkelt med tanke på att jag trots allt väntat på filmen i 5 år så jag ska jag utveckla lite.

Skådespeleriet är överlag klanderfritt, visst lyser vissa starkare med sin skådespelartalang än andra men filmen är såpass välcastad så det spelar inte så stor roll. Här håller jag med. Ingen skugga faller på någon av skådisarna. Ruffalo som spelar Hulk/Banner är den nye i gänget. Han axlar rollen med bravur efter Norton och Bana som spelat Banner tidigare. Dialogen är väldigt bra och dessutom rolig. Jag känner igen stora delar av dialogen från de serietidningar jag läst av Whedon. Torr humor med en tvist samt att han känner och har tagit sig att satt sig in i karaktärerna.  Ett par gånger är det lite pekoralvarning men det hinner aldrig blomma ut i de eccesser som man exempelvis skulle vänta sig i en Spielberg-produktion. Jag anar pekoralen här och där men Whedon löser det på bästa sätt t.ex är Iron mans shining moment i filmen en av de bästa scenerna. Jag ryser vid tanken om Spielberg/Jackson eller Bruckheimer fått lagt sina pekorala näsor i blöt, högt osmakligt. Hjältarnas småtjafs sinsemellan och personliga karaktärsfel håller igång filmens tempo på ett bra sätt mellan actionscenerna.

Får se om man tar in nya hjältar till nästa film, finns en o annan att välja på.

När det gäller actionscenerna så säger jag bara: Välkoreograferad våldsballet. Det är väldigt snyggt, man ser vad som händer och kan följa med i händelseförloppet trots rasande tempo, plus att det hjälteposeras en hel del, vilket såklart är ett måste. Ingen skakig handkamera eller vansinnes klippning här inte vilket jag tackar för. Filmens jättelånga slutstrid kan kanske kännas aningen lång men då inte ens Herr Filmitch skruvade på sig i sätet så höll den sig nog precis inom gränsen för det acceptabla. (Så här inom parantes så kan jag nämna att gå på bio med Filmitch kan ibland vara som att bada i en regntunna med en epeleptisk säl, han vrider och vänder sig i sätet som vore det tillverkat av spetsiga armbågar, denna gång satt han ganska still vilket torde vara ett gott betyg). Och plötslig övergick denna trevliga och positiva recension till personangrepp. Jag kan inte hjälpa att att SF sätter in stolar för krumma dvärgar i sina salonger så man får träsmak i röven innan ens reklamen slutat.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med The Avengers. Den lyckas med vad den ger sig ut för vara. Två timmar och tjugo minuter förflöt utan att jag märkte det och jag var lite lätt omtumlad och glad när jag (dock varken visare eller dummare) lämnade salongen. Till och med 3Dn tycktes funka, den störde i alla fall inte. Japp helt ok men det tillförde inte filmen något extra. Och med tanke på extrascenen i eftertexterna så får vi nog återse The Avengers inom en inte allt för avlägsen framtid, särskilt med tanke på att filmen slog premiärrekord i USA. Håller med fantastisk film som har många fina actionscener, bra skådisar och effekter. Kan jag vara kritisk till något skulle det vara att fighten ombord på SHIELDS hellcarrier var mer spännande än filmens final men många gånger blir just finalerna i många actionfilmer lite mättande och så även i Avengers. Men jag satt som sagt still och är nöjd, mycket nöjd. I och med extrascenen släcktes mitt hopp om att mina favoritskurkar Baron Zemo & Ultron skulle göra entre i nästa film men men …. man kan inte få allt.

Marcus Betyg: 9/10 (Ja det är lite högt men jag är ett farbrorbarn, enligt vissa)

Filmitch hojtar: AVENGERS ASSEMBLE och delar ut en 9:a

Iron man 2 (2010 usa)

Tony Stark har problem: Staten vill åt hans Iron Man dräkt, hans konstgjorda hjärta håller sakta men säkert på att förgifta honom, en konkurrent, Justin Hammer, gör allt för att lägga beslag på Starks teknologi och som grädde på moset dyker sonen till en av Tonys fars medarbetare upp för krossa Stark Industries. Sonen går under namnet Whiplash och nyttjar samma teknik som Iron Man.

Nyhetens behag från första filmen är över. Det som vi får se är en ovanligt pladdrig film som lyckas vara riktigt ospännande. Ett problem med Iron Man serien är att Iron Man inte har något, till skillnad mot Batman, X-men och Spiderman, bra skurkgalleri. Det är mest folk i plåtdräkter som pucklar på varandra så också i filmen och  man får en känsla av att vara på bilskroten. Det som räddar filmen är främst skådespelarna och den vitsiga dialogen som är ljusår bättre än i filmer i samma genre (Dödligt vapen och det mesta som Bruckheimer producerat).

Regi: John Favreau

Skådespelare: Robert Downey Jr, Mickey Rouge.

Betyg: 5/10

He´s just not that into you (2009)

He's Just Not That Into YouVi får följa ett antal personer i Baltimore. Vi har paret där maken är otrogen. Tjejen som som desperat letar efter den rätte. Samboparet som går skilda vägar då han inte vill gifta sig . Personernas liv och vägar korsar varandra på olika sätt.

Man har fått ihop en imponerande rollista till denna film även i birollerna och det var väl det som pengarna räckte till för någon manusförfattare verkar de inte haft. Maken till irriterande och korkade människor får man leta efter. Jag sitter mest och blir irriterad på hur dumt alla beter sig i filmen. Tex tjejen som som blir helt i trasorna bara en en kille tilltalar henne på krogen och tillbringar dagarna vid telefonen väntades på att han skall ringa. Detta skulle kunna fungera om manus varit bättre bearbetat,  människorna känns endimensionella och jag bryr mig helt enkelt inte om dom. En förklaring till detta kan vara att USA har en helt annan kultur än Sverige man har i vissa fall en moralsyn som motsvarar mina farföräldrar som föddes på 1910 talet. Synd på en så fin skådespelarskara.

Regi: Ken Kwapis

Skådespelare: Ben Affleck, Jennifer Aniston, Scarlett Johansson, Jennifer Connelly m.fl

Betyg:  1/10