När lammen tystnar (1991 USA)

Detta torde inte vara en obekant film men man kan aldrig vara säker. Det är nu 18 år sedan När lammen tystnar hade premiär så den kan ha undgått en och annan yngre förmåga i dagens massiva medieflöde.

Clarice är i sluttampen på sin utbildning till FBI-agent när hon får ett något ovanligt uppdrag av sin chef. Hon skall intervjua den ökände seriemördaren Hannibal Lecter som har suttit inspärrad i många år. Då Hannibal tidigare varit psykolog är han svår att dupera och alla försök till att intervjua honom har misslyckats. På något avigt vis klickar det mellan Hannibal och Clarice och han är åtminstone villig att ha en dialog med henne. Detta visar sig bli viktigt då Hannibal verkar veta vem seriemördaren Buffalo Bill är och det är av högsta vikt att FBI får tag på honom då han kidnappat dottern till en senator.

Detta är i det närmaste en perfekt film åtminstone i mina ögon. Jag har nog sett den en fyra/fem gånger och klart att man upptäcker en och annan skavank när man ser om en film så många gånger men i detta fallet spelar de ingen roll. Regissören  Jonathan Demme jobbar hårt med att skapa en ruggig stämning allt från musiken till miljöer. När jag såg om filmen i julas reagerade jag på ett par saker b.la att filmen är väldigt grå och  klinisk både i utseende och känsla. Vidare är alla mer eller mindre korrekta i sitt beteende oavsett vad som händer vilket gör att filmen framstår som känslokall. Jag tror detta gör att filmen känns lite avig på ett omedvetet plan och detta gör den än ruggigare. Filmen blir helt enkelt lite obekväm.

Naturligtvis spelar manus och skådisar roll för hur bra en film blir och i denna film har man lyckats över förväntan med rollbesättningen från Buffalo Bill som spelas av Ted Levine till Jodie Foster som Clarice Sterling. Valet av Foster är synnerligen lyckat då hon är en ganska så liten person och Demme jobbar med att visa hennes fysiska litenhet mot sin omgivning. Utan att det uttalas i filmen känns hon värnlös trots att hon är en mycket duktig blivande FBI-agent.

Filmen blev också Hopkins stora lycka och han blev ett av de riktigt stora namnen i Hollywood. Tråkigt nog slutade han i samma veva att skådespela och skrider numera runt i filmer och skådespelar sig själv. Lite bortkastad talang kan jag tycka.

Har man mot förmodan inte sett När lammen tystnar tycker jag definitivt man ska ge filmen chans i annat fall är den väl värd en omtitt. Det är också en av få filmer där Oscarsjuryn var lite vågade i sitt val och den vann 5 statyetter b.la för Bästa film.

Regi:  Jonathan Demme

Betyg: 9/10

Annonser

Det rätta virket (1983 USA)

large_o2t9jnHHJL0j4P7GDuGmovc1lAHDetta är inte en instruktionsfilm för hemmasnickaren utan handlar om USA:s rymdprogram närmare bestämt Mercuryprogrammet som föregick det mer kända Apolloprojektet som satte den första människan på månen.  Filmen tar avstamp på Edwards Air Force Base där piloten Chuck Yeager blir den första som passerar ljudvallen. Flygbasen drar till sig piloter från hela landet och medan de bevisar sin manlighet i luften får fruarna vackert sitta hemma och vänta på att deras kommer hem, levande eller i en kista. När ryssarna skickar upp Sputnik 1957 gör amerikanerna allt i sin makt för att komma ikapp de ryska framstegen i rymden Man beslutar sig för att ta ut sju män som består av det rätta virket mao vita amerikanska män.

Detta är en helaftonsfilm med mycket testosteron, män i motljus och amerikanska flaggor. Filmen kom 1983 mitt under Reagans styre och jobbar på bra med att befästa den amerikanska drömmen myten. I vanliga fall slår jag bakut när filmer av detta slag dyker upp men här funkar det på alla plan. Filmen är helt enkelt för välgjord och intressant för att jag ska kunna irritera på bagateller som hejdlös nationalism och machomän. En annan bidragande orsak till att filmen funkar är att regissören Kaufman hela tiden växlar mellan den historia som skrivs med Yeager och Mercuryprogrammet och astronauternas familjeliv som inte alltid är en dans på rosor vilket gör att berättelsen engagerar både det stora och det lilla.

Det rätta virket är också lite av en who´s who i Hollywood under tidigt 80-tal då filmen formligen svämmar över av kända ansikten bland både manliga och kvinnliga skådisar. Det är kanske inte de största namnen i branschen men Kaufman har skrapat ihop en intressant skara skådisar.  Slutligen är filmens specialeffekter mycket välgjorda och det märks inte att filmen är över 30 år gammal.

Då detta är en s.k kallad BOATS har man som vanligt tagit sig en del friheter med verkligheten för att gör det hela lite mer dramatiskt. Jag kan tycka lite synd om astronauten Gus Grissom som blir oförtjänt svartmålad i filmen men drama går alltid före fakta både i filmens värld och i verkligheten.

Regi: Phil Kaufman.

Betyg: 8/10

The Paperboy (2012 USA)

paperboyJag har en svaghet för filmer som utspelar sig i den amerikanska södern och ju sunkigare miljön är desto bättre brukar filmen bli. Det är något med den lite bonniga dialekten, hettan, husen med flagnad färg, iste på verandan och det potentiella hotet om våld som ligger och sjuder under ytan. Jag vet att detta troligtvis är schablonbilder av regionen och dess invånare men var gång jag besöker södern på film upplever jag omgivningarna och karaktärerna lite hotfulla.

Jack Jansen har kickats från college och arbetar på sin fars tidning. Jacks äldre bror som är reporter kommer hem för att undersöka ett mord på stadens sheriff då han misstänker att Hillary van Wetter som dömts för mordet eventuellt kan vara oskyldig. Jack hjälper villigt till och blir på köpet störtförälskad i Hillarys flickvän Charlotte.

Miljön är mycket bra man har visualiserat min illusion om södern väl med hetta, träsk och iste. Historien utspelar sig på sextiotalet något man fångat väl med både musik, kläder och inventarier. Skådisarna är rena drömmen: Matthew McConaughey,  Nicole Kidman,  John Cusack och Scott Glen  t.om Zac Efron är bra i rollen som Jack. Nicole Kidman är outstanding som Hillarys flickvän Charlotte. Hon spelar en trasig kvinna som man aldrig riktigt vet vart man har. Vad hon ser hon i den sluskige Hillary är bara en av filmens många frågor och häri ligger problemet.

The Paperboy formligen kokar av konflikter och intressanta intriger. Under filmen undrar jag flera gånger vart allt ska leda till och hur berättelsen ska sluta. Men filmen kommer aldrig riktigt till skott och jag väntar hela tiden på att berättelsen ska starta. Hela filmen känns som en enda långa startsträcka men den lyfter aldrig. The Paperboy famlar runt i systadshettan och kan inte bestämma sig på vilket ben den ska stå, drama eller thriller, coming of age eller kärlekshistoria till syvende och sist blir det allt men samtidigt ingenting. The Paperboy blir inte så mycket mer än en välspelad och välregisserad berättelse som inte ger mig någonting i utbyte mer än lite skön sextiotalsmusik.

Regi: Lee Daniels

Betyg: 3/10

W. (2008 USA)

Regissören Oliver Stone har tidigare betat av de amerikanska presidenterna Kennedy (JFK), Richard Nixon (Nixon) och nu kom turen till George.W.Bush. Jag trodde man skulle få se en vass, kritisk film a la´ Michael Moore men resultatet blev förvånansvärt något helt annat.

W. täcker tiden från Bushs uppväxt där han är en slarver som både super och knarkar fram till hans pånyttfödelse som ”born again christian” och AA medlem samt USA:s president. Bilden som Stone tecknar av USA:s förre president är inte speciellt smickrande (någon förvånad?) men samtidigt målar han upp en bild av en person som är ganska svår att ogilla. Det är kort och gott lite småsynd om Bush och han ger ett ömkansvärt intryck. Bush är lite socialt klumplig, disträ och enfaldig. Han ser världen i svart eller vitt och orkar inte direkt tänka igenom saker och ting. Det som driver honom är att bevisa för sin far att han duger. George Bush sr. porträtteras som en ganska osympatisk människa som inte tror speciellt mycket på sin son. Något som å andra sidan inte är konstigt med tanke på sonens tidigare karriär som alkis och loser om än en rik sådan.

Då porträttet av Bush visar på en, om än lite korkad och stönig person, ganska sympatisk människa är bilden av hans medarbetare annan. Karl Rove, Paul Wolfowitz och Dick Cheney är de riktiga banditerna speciellt Cheney verkar vara en osedvanligt vidrig människa. Utrikesministern Condoleezza Rice framställs som en virrig och osäker ja-sägare. Detta är ett problem jag har med filmen. Karaktärerna framställs stundtals vara så osannolika att W. skulle kunna klassas som satir. Samtidigt går det en rysning längs min ryggrad för om bara ett uns av personporträtten stämmer med verkligheten kan man tacka sin lyckliga stjärna att Bush satt tiden ut och inte råkade ut för något attentat eller olycka för jag vill inte tänka på hur vår värld hade sett ut med Cheney vid rodret.

Stone har som vanligt raddat upp en hel rad av kända skådisar i små och stora roller. De flesta ganska porträttlika men när det rör sig om Stones presidentfilmer föredrar jag filmerna om JFK och Nixon. W. är helt enkelt lite blek och det känns som att Stone inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till Bush. Jag saknar även lite av det engemang som brukar prägla Stones filmer på gott och ont. Det kan också vara till en fördel när man ser filmen om man är lite påläst om amerikansk politik och känner till Bush eran.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

 

Comborecension: Sucker Punch ( 2011 USA )

Då var det dags för ännu en comborecension av och med Filmitch och hans bror. Denna gång blir det faktiskt en trippelcombo (?) då jag genom mutor ( bjöd på biljetten ) lyckades få min snart 18-årige son med på bio för ovanlighetens skull. Hans åsikter är dock ganska kortfattade. Filmitch i vanlig text, Marcus i kursiv, samt sonens korta åsikter i fet. Det kan vara bra att veta så ni kan skilja oss åt.

Det var med skräckblandad förväntan jag gick på Sucker Punch, dels efter att ha läst Joels informativa inlägg om filmen och dels efter att gjort misstaget att se om Snyders 300 häromdagen med nedslående resultat. Förväntningarna var minst sagt låga. Nu är inte Sucker Punch riktigt så dålig som många menar men någon höjdarrulle är den verkligen inte.

Tjejen Baby Doll ( redan här tappar filmen i betyg, av alla världens miljoner namn väljer man namnet Baby Doll ) spärras in på ett mentalsjukhus av sin elake styvfar då han vill komma åt hennes pengar. Styvfadern mutar en korrumperad vårdare så denne ska se till att hon blir lobotomerad. Väl på sjukhuset förflyttar sig Baby Doll in i en fantasivärld som har formen av en bordell.  Baby Doll upptäcker att när hon dansar för etablissimangets kunder förflyttar hon sig till en ny fantasivärld där hon möter en man, Wise man, han berättar att hon kan nå friheten om hon får tag på fem föremål. Tillsammans med några vänninor på bordellen sätter nu Baby Doll igång med att planera sin flykt.

Sucker Punch är ett ypperligt exempel på en person som har passerat sin kompetensnivå. Ni undrar vem? Regissören Snyder så klart. Han har nämligen hittat på storyn helt själv ( vilket han dumt nog också erkänner ), för första gången gör han en film som inte är baserad på någon annans verk. Tidigare har han b.la annat gjort Watchmen ( Alan Moore ) och 300 ( Frank Miller ). Egentligen är det inget större fel på berättelsen, den har inslag av Alice i Underlandet, Stephen Kings The talisman och Pans labyrint och jag gillar berättelser där huvudpersonen måste lösa ett antal uppgifter för att nå målet. Problemet med Sucker Punch är att Snyder uppenbarligen inte har kompetensen få till en bra historia på egen hand, filmen har inget flyt, dialogen är krystad och pretentiös och Snyder krånglar till det mer än nödvändigt. Jag missade faktiskt tvisten på slutet men som tur var min observante och mer kvicktänkte bror med så han fick upplysa mig efter föreställningen.

Själv börjar jag bli ganska trött på filmer som går ut på att huvudpersonerna skuttar runt i olika verkligheter. Kunde  inte Inception fått ha varit en värdig slutpunkt för trenden ett tag? Inte för att det är fel i sig men  det hade varit trevligt med en ny intressant vinkel på det hela.  Jag har heller  ingenting emot historier som bygger på premissen att huvudpersonen för att klara ”huvud-questen” måste klara av ett antal mindre ”side-quests” det är ett klassiskt sagoupplägg men i Sucker Punch är det så styltigt och övertydligt att det känns som om jag sitter och tittar på när min son spelar dataspel. ”Gå dit, klara minibossen, spring hit, spara o.s.v. Särskilt orginell eller smart är inte heller plottens sluttvist, faktum är att jag sov i slutet av filmen (första gången i mitt liv jag somnat på bio) och klurade ändå ut den genom att dra mig till minnes en scen i filmens början, inte för att jag är mer observant eller mer kvicktänkt än någon annan utan för att tvisten (eller snarlika varianter) har använts sedan början på 90-talet. Tack för den passningen. Med andra ord menar du alltså att jag är så korkad att jag missar en tvist som t.om en sovande biobgrafbesökare fattar. ”Jag är inte mer kvicktänkt än någon annan”. Med de orden har du nu nedgraderat mig till en amöba som gillar film. Ok du är kanske smartare men jag är starkare. Sjömansbröst är att vänta!

Emily Browning har jag alltid gillat sedan Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events men nu börjar bli tveksam. I Sucker Punch  påminner hon dock mest om en vaxdocka med utryckslöst ansikte och halvöppen mun som glänser av läppglans och jag kommer på mig själv att sitta och tänka på Ben Affleck! Inte bra alls. De övriga skådisarna är inte så mycket att hurra för men jag har sett värre. Filmen är otroligt snygg och allt går faktiskt inte i slowmotion tack och lov.

Nej, allt går inte i slowmo men på tok för mycket för min smak. Jag tycker inte saker ser coolare ut för att de går i slowmotion, inte längre. Det kändes nytt och fräscht att folk gick i slowmotion till tuff musik i början av Resovoir Dogs och det var coolt några gånger till. Det innebär inte att vad som helst blir coolt för att det rör sig sakta till tuff musik, som exempelvis en tjock borgmästare med 70-talsglasögon eller fallande gulllökar.  Visst är filmen snygg, men vad spelar det för roll när det hela är totalt oengegerande, jag ser att det fightas hej vilt på duken, det smäller, flyger och splashscreen-poseras hej vilt men det blir för mycket helt enkelt. Hade filmen kommit för 10-år sedan hade det visuella spektaklet antagligen fascinerat mig men idag känns det helt  blasé. Visst har man sett det förut men det är likväl snyggt.

Varje quest som tjejerna har inramas av en en coverlåt och känslan av rockvideo är inte långt borta, det känns på något sätt lite billigt och oinspirerat.

Jo tack, billigt och oinspirerat var rätta orden. Coverversionerna är producerade enligt nån slags ”emo/lightgoth-fomulär 1A” och resultatet blir en ganska slätstruken homogen ljudmatta till lustmord på utmärkta låtar som ”Where is my mind”, ”White Rabbit” och ”Search and Destroy”. Och eftersom jag inte tillhör Tokyo Hotel- generationen så gillar jag det inte. Du är så känslig av dig när det gäller musik. Låtarna är inga storverk och orginalen är bättre men lustmord är att ta i tycker jag. När du lyssnat på Vengaboys version av Brazil då kan du återkomma och vi kan diskutera lustmord på musik.

På det hela är Sucker Punch knappt, och då är jag snäll, godkänd men mycket kan nog bero på det Pladd skrev;” Brudar som spöar skiten ur folk är sällan fel”. Fråga mig inte bara varför, det bara är så.

Vad sonen tyckte? Filmen var dålig. Bra action men det räcker inte för att bygga en hel film på. Var inte tjejerna snygga då? Jo men det gör väl inte filmen automatiskt bra? Det var bara en massa kassa skådisar. Men Scott Glenn sa jag. Han är väl bra? Han påminde mest om den där gubben i barnprogrammet Vintergatan. Va! Menar du Kapten Zoom !?  Sedan fortsatte bilfärden hem i tystnad. Jag vet inte om Anders Linder och Scott Glenn är speciellt lika. Bedöm själva men jag tjafsar inte med en snart 18-årig son om sådana trivialiteter jag var mest glad att han ville följa med på bio.

Trots brudar som spöar skiten ur folk och Anders Linder-lookalikes, så kan jag inte tycka om Sucker Punch. Vill man se kvinnor som slår tillbaka finns det bättre och mer engagerande filmer i genren. Se om ”Kill Bill” exempelvis, Baby Doll med vänners kamp liknar rena Pippi Långstrump- revolten i jämförelse.

 På sätt och vis känns det som om jag sett en blandning mellan det här gJLIiF15wjQ och det här   http://youtu.be/1ztMC7Bfdo0.                                                                                                    

Regi: Zack Snyder

Betyg: Filmitch 4/10

Snart 18-årige son 2/10

Marcus Betyg 2/10 (ljud och bild var ju i alla fall bra)