The Martian (2015 USA/Storbr)

New+Poster+The+MartianUnder ett uppdrag på Mars överraskas astronauterna av en storm och man är nödgad att lämna planeten illa kvickt. Under stormen omkommer en av besättningsmedlemmarna och man hinner inte leta efter liket. Det är lite oturligt för astronauten Mark Watney då han inte alls är död och står nu inför till synes oöverstigliga problem. Hur ska han överleva? Hur ska han kunna berätta för NASA att han lever och hur ska han inte kunna låta bli att bli galen i väntan på den eventuella räddningen?

The Martian regisseras av Ridley Scott en regissör som verkar få kritiker att bli alldeles svettiga av upphetsning så fort han annonserar att han ska göra en film. För mig är detta en gåta för om vi bortser (vilket kan vara svårt) från Bladerunner och Alien har han egentligen gjort någon mer film som är riktigt bra? Frågar ni mig är svaret nej. Däremot har han en ganska hög lägstanivå och de flesta filmer han gjort de senaste 30 åren är åtminstone ok men inte så mycket mer, så även The martian.

Det här var en lättsam film som flöt på bra. Det var först mot slutet jag började få träsmak men det kunde jag leva med. The Martian är en film där alla inblandade är positiva hedersknyfflar. Oavsett vad man ska göra, hur stora problem man än stöter på så möter man utmaningarna med ett leende på läpparna. Även Mark är glad nästan hela tiden trots sitt ensamma liv på planeten Mars. Han håller hoppet uppe med hjälp av diskomusik (som han egentligen avskyr) och ett positivt sinnelag som skulle göra Kay Pollak grön av avund.

Nu kanske man skulle kunna tro att all denna positivism står en (mig) upp i halsen men faktiskt inte. Det var trevligt att få se en film för omväxlings skull med idel glada och trevliga människor som löser tillsynes omöjliga uppdrag med ett glatt humör. Det enda problemet var att filmen iom detta helt saknar nerv eller spänning då man vet att allt kommer ordna sig till det bästa.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 6/10

Equilibrium (2002 USA)

equilibrium-originalEfter det tredje världskriget beslutar sig de styrande att man ska undanröja alla chanser för att det ska bli ett fjärde krig. En medicin framställs som ska ta bort alla mänskliga känslor då man anser att det är just förekomsten av känslor som ställer till det för oss människor. Vidare beslutar man sig för att förbjuda allt som överhuvudtaget kan väcka känslor till liv och förbjuder följaktligen all konst. Nu är det som så att alla människor accepterar inte dessa drastiska beslut och det finns en motståndsrörelse. En polisstyrka har skapats för att leta rätt på dessa känslosamma element och filmens huvudperson John Preston är en av de bästa poliserna. Han hamnar dock i obalans när hans partner visar sig höra till motståndarsidan och glömmer så en morgon att ta sin drog.

För att vara en film som ska handla om människor utan känslor år det ovanligt mycket av den varan bland de som säger sig ta drogen. Vidare undrar jag lite om logiken över hur ett samhälle överhuvudtaget kan fungera utan att dess medborgare inte har några känslor. Utan känslor skulle man inte bry sig om något och drivkraften för att leva skulle upphöra. Nu kanske man inte ska tänka i dessa banar utan bara luta sig tillbaka i soffan och låta sig bli underhållen av en ganska välgjord actionthriller i sf-format.

Bale har huvudrollen och då han till vardags ser ut lite som en vildsint revisor passar han bra i rollen som känslokall (åtminstone till en början) polis. Vidare har vi Emily Watson (vart tog hon vägen?) som kärleksintresse och radarparet Sean Pertwee och Angus Macfadyen är filmens skurkar, vilket de passar bra till att gestalta. Filmen är småspännande och storyn tar en par oväntade vändningar. De jag gillade mest var fighterna då framtidens poliser tydligen lärt sig någon form av pistol kung-fu som funkar bra i bild. Scenografin är futuristiskt betonggrå och just de administrativa byggnaderna utseende gör att jag misstänker att filmens regissör sneglat lite på Terry Gilliams Brazil. På det hela en bra film som borde förtjäna avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Kurt Wimmer

Betyg: 7/10

The Hitcher (1986 vs. 2007 USA)

AutostopowiczDags för en klassiker från det glada 80-talet, The Hitcher med Rutger Hauer i rollen som mordisk liftaren. Det var ett bra tag sedan jag såg The Hitcher och tyckte den passade bra till skräckfilmsveckan. Det har naturligtvis gjorts en remake av filmen så den slinker med i bara farten.

Jim Halsey bilar genom de amerikanska ökenstaterna på väg till San Diego. Turen är lång, han startade turen i Chicago. När han märker att han sitter och nickar till bakom ratten gör Jim det man aldrig ska göra -plocka upp en liftare. Liftaren presenterar sig som John Ryder och visar sig vara en fullfjädrad galning.

Nu var inte filmen riktigt så bra som jag mindes att den var men dålig är den absolut inte. Berättelsen har en tryckande atmosfär över sig som gör att man sitter och vrider lite oroligt på sig i soffan och trots att det är både sol och öppna landskap förmedlar filmen en klaustrofobiskt känsla. Det kan bero på att Jim egentligen inte har någonstans att ta vägen i sin flykt undan John. Han är fast vid vägen och sin bil då allt omkring är öde vildmark och de kontakter han har med andra människor än John är inte speciellt lyckosamma. Vidare har vi Rutger Hauer och hans mystiska karaktär John Ryder. Hauer är fantastisk, han hade lätt kunnat spela över i sin roll men tonar istället ned sin karaktär som därmed blir än ruggigare i sin iskyla. Intressant är också att jag inte riktigt vet vad eller vem liftaren är som av och till verkar ha nästan övernaturliga krafter. Hans fixering vid Jim förklaras inte heller helt tillfredsställande. Hauers karaktär är mest att likna vid en naturkraft som Jim haft oturen att stöta på. Den ovisshet kring John Ryder bidrar till att stärka filmens obehagliga atmosfär.

Det som sänker filmen lite är att den emellanåt kan kännas lite seg men då bör man ha i åtanke att jag inte är speciellt förtjust i ökenfilmer samt att C.Thomas Howell i rollen som Jim inte är helt övertygande.

645902007 kom så en nyinspelning av filmen. Då det är Michael Bay som står som producent kunde man ana att det som kan kallas för fingertoppskänsla skulle lysa med sin frånvaro. Och visst är det så. I stort har man följt grundstoryn. Den största ändringen är att det är en kille och en tjej som plockar upp liftaren. Där försvinner helt känslan av isolering som präglade första filmen ut genom fönstret. Bay och hans anhang har ingen aning om vad skräck är man kör på med hårdrocksmusik och full action men någon stämning skapas det inte i filmen. Jag jag inget emot Sean Bean som här spelar John Ryder men någon Hauer är han verkligen inte. På det hela känns The Hitcher i 2007 års version som en ganska urvattnad och talanglös actionversion av filmen från 1986. Nu talar nog en hel del mot att jag såg filmerna back to back. En person som ej sett originalet kan nog kanske möjligtvis tycka att den här filmen är/var helt ok. Jag gör det verkligen inte.

Fiffi har valt en film som jag jag halvljummen till – hon kanske gillar den bättre.

Regi: Robert Harmon (1986), Dave Mayers (2007)

Betyg: 7/10 (1986) 3/10 (2007)

Funderingar kring The Lord of the rings ( 2001 -2003 Nya Zeeland USA )

The Lord of the rings av Peter Jackson är ett imponerande filmprojekt det kan nog alla vara överrens om. Om det är en bra film kan det däremot råda delade meningar om. När jag såg om rubbet (ca 10 timmar) för fjärde eller femte gången började jag fundera en hel del på hantverket. Jag lade märke till en del detaljer som gör att jag blir tveksam till Jacksons kvaliteter som regissör. Jag varnar för spoilers redan här men jag antar att de flesta människor som läser filmbloggar har sett filmen f.ö en anledning till att jag inte ger någon resume av handlingen.

När Jackson filmatiserade Tolkiens saga om Midgård valde han likt författaren dela upp berättelsen i tre delar. Filmprojektet är gigantiskt och Jackson lyckas verkligen att levandegöra Midgård och dess myller av olika folkslag, gigantiska städer, monster och palats. Han har även nyttjat landskapet i Nya Zeeland väl. Landskapsbilderna i filmen är vidunderliga. Jackson har inte tagit några genvägar när det gäller detaljer, bakgrunder, kläder, rustningar ja allt är skildrat in i minsta detalj. Jag minns när jag såg den första filmen. Världen och varelserna som mötte mig gjorde att jag satt och fick gnugga mig i ögonen. Det var en omtumlande upplevelse och den första filmen i serien är också den bästa. En anledning till att filmen fungerar så bra är att Jackson förvaltar tempot i filmen väl. Trots en speltid på över tre timmar blir det aldrig tråkigt. Hela tiden händer det något nytt och karaktärerna känns intressanta. Dialogen flyter också på bra.

I andra delen, The Two towers, börjar dock Jacksons oförmåga som regissör att visa sig. Fortfarande är det hisnande bilder på ett fantastiskt landskap. Stridsscenerna är otroligt bra och slaget vid Helms klyfta är en höjdpunkt i hela filmserien. Gollum är otroligt välgjord, det är svårt att tänka på honom som delvis dataanimerad.

Jackson får däremot ganska snart problem med historien. Tempot faller kvick och stundtals händer det egentligen ingenting. Minuterna tickar iväg och folk pladdrar och värst pladdrar den talträngde kung Theoden. Även om orcher håller på att slå in slottets port passar han på att bränna av ett tal för den som vill lyssna. Jag vet inte varför men när mer mänskliga karaktärer tar plats i berättelsen blir dialogen plötsligt stel och högtravande. Jag ligger och pustar och stånkar i soffan av alla pekorala formuleringar som pressas fram. Aragons och Arwens kärlekshistoria står och stampar och Jackson verkar inte tro att tittarna förstår problematiken så han förklarar den för säkerhets skull två gånger. Jag upplever det som att Jackson får svårt att hantera den komplexa berättelsen och han blir överpedagogisk i sitt berättande. Känslan av att Jackson har svårt att hantera relationerna mellan karaktärerna och vill istället syssla med spännande monster, modeller och action stärks än mer i den sista delen av sagan.

I seriens final är det nya fältslag, spökarmeer, en jättespindel och annat smått och gott. Klättringen uppför trappan till honmonstrets håla är mycket bra likaså staden Minas Tirith och den halvgalne rikshovmästaren Denethor, ypperligt spelad av John Noble. Scenen där han skickar ut sin son Faramir på ett självmordsuppdrag är troligen en av de bästa scenerna i hela filmserien.  Men likt The Two towers får vi dras med ständiga återblickar samt får Arwens öde skildrat tre gånger. Vidare spoilerar den  talträngde Theoden  alla chanser till ett överrumplingsanfall vid fältslaget på Pellenors slätter då han måste hålla, ja just det – ett tal. När det inte är fart och fläkt i rutan är filmen ofta seg och tråkig trots att detta ska vara den storslagna finalen. Än en gång övertygas jag över Jacksons oförmåga att hantera mänskliga relationer. Det finns konfliker och relationer och de skildras men på ett sådant sätt att det känns påklistrat och gjort av någon som försöker gissa sig till hur människor interagerar men inte förstår sig på det. Kanske kan man skylla på att det varit fyra författare till dialogen, jag vet inte men illa är det. Att Elijah Wood gått med samma ansiktsuttryck sedan slutet av första filmen lämar jag därhän. Han ser ut som en Frodo men agera kan han inte.

Slutet är  för långdraget men jag anar att Jackson hade svårt att släppa sitt projekt. Det känns som att han klamrar sig fast vid historien in i det längsta och vill inte riktigt låta berättelsen sluta.

De två sista filmerna är inte speciellt bra i jämförelse med den första delen. Kan hända att jag blivit mätt på alla storslagna scener och är lite bortskämd. Men Jacksons svårighet att få till ett bra berättartempo samt den stundtals usla dialogen gör att de två sista filmerna blir något man inte trodde – ganska tråkiga eller för att citera min kompis Lunkan som torrt konstaterade: ”De hade material till två filmer, men drog ut det till tre”.

Bondtema: Goldeneye ( 1995 USA/Storbr )

Efter det längsta uppehållet i serien med Bondfilmer (6 år) som b.la berodde på något så korkat som ett bråk om Tv-rättigheter blev det dags för en ny Bondfilm. Timothy Dalton hade tröttnat på att vänta och hoppat av franchisen . Det är lite synd för jag hade gärna sett honom göra rollen som 007 åtminstone ett par gånger till. Nu var det Brosnans tur, Brosnan som varit aktuell i rollen som Bond vid ett flertal tillfällen. Broccoli hade faktiskt redan fått upp ögonen för honom under inspelningarna till For your eyes only då Brosnan var gift med Cassandra Harris som hade en roll i filmen. Vid åtminstone ett tillfälle hade Brosnan lunch med Broccoli så man kan tänka sig att en kontakt knöts redan här.

Brosnan som Bond. När han annonserades som den nye Bond hade han helskägg i.o.m. inspelningen av Robinson Cruse.

Då det gått lång tid mellan Licence to kill och Goldeneye hade mycket ändrats. John Barry skrev inte musiken (The Living Daylights var sista Bondfilmen där han stod för soundtracket), Maurice Binder gjorde inte förtexterna, Caroline Bliss i rollen som Moneypenny hade ersatts av Samantha Bond och M spelades av en kvinna, Judi Dench. Även Albert Broccoli hade tagit ett steg tillbaka och huvudansvaret för produktionen låg nu hos hans dotter Barbara Broccoli.

Broccolis dotter Barbara. Goldeneye blev den sista Bondfilmen Albert Broccoli producerade, han dog 1996.

Handlingen rör sig kring den ryska sateliten Goldeneye(märkligt namn förresten på en rysk satelit, Stalins slägga eller något liknande hade varit mer passande) som skickar iväg en EMP (elektro magnetisk puls) som slår ut all elektronik över ett stort område. När satelliten kapas av den mystiska och naturligtvis onda Janusgruppen faller lotten på Bond att än en gång rädda världen. Till sin hjälp har han en rysk dataprogrammerare i fula kläder som spelas av svenskan Izabella Scorupco.

Roligare kläder än så här blir det inte för Scorupco i filmen.

Ja handlingen är som vanligt inte speciellt avancerad den är mest en ursäkt att länka ihop en massa actionscener. Goldeneye är dock en ganska intressant Bondfilm då man dels har försökt att förnya karaktären samt att filmen greppar lite av oron i Ryssland efter murens fall. Bonds muntra dagar tog definitivt slut i och med Moores avsked. Connery spelade en agent som hade aptit på livet, mat kvinnor och action. Moore spelade en agent som hade aptit på kvinnor ibland så mycket att man oroade sig för att han skulle glömma bort att rädda världen. Dalton version av Bond var en aningens deprimerad agent som gav ett lite sorgset intryck. Brosnan är definitivt en gladare lax än Dalton men det finns ändock ett stråk av bekymmer i hans karaktär. Han tar sina uppdrag på allvar och verkar vara en ganska plikttrogen agent.

Coltrane som Zukovsky

Förnyelsen av Bondkaraktären är inte så speciellt omvälvande. Det man gjort är att man låter 007 ha ett förflutet. Filmen startar med ett uppdrag i mitten på åttiotalet innan berättelsen gör ett skutt fram till nutid. Under filmen träffar Bond en och annan gammal bekant d.v.s man påpekar att karaktären är en gammal bekant för vi tittare har aldrig vare sig sett eller hört talas om personen tidigare. Det hade varit lite roligare om man dammat av en och annan gammal karaktär från tidigare filmer och därmed stärkt konturerna av Bonds universum nu känns det aningens påklistrat och ger intryck av en halvdant försök att ge 007 lite mer kött och blod. Brosnans alla filmer präglas av det här försöket från manusförfattarna att försöka stärka karaktären. Man introducerar även en del karaktärer som skulle komma tillbaka, bl.a. Joe Don Baker som CIA agenten Jack Wade och Robbie Coltrane som den ryske maffiabossen Zukovsky.

Joe Don Baker: Skurk i Living Daylights, hjälte i Goldeneye.

M får även mer speltid än vanligt. En del fans av serien gillar inte att M spelas av en kvinna. Trams säger jag då Judi Dench spelar M med bravur och karaktären M är avsevärt intressantare än i tidigare Bondfilmer. Samantha Bond i rollen som Moneypenny gör vare sig till eller från men det blir lite larvigt när hon hotar Bond med en stämning för sexuella trakasserier. Serena Gordon spelar en kvinnlig psykolog som ska utvärdera Bond, en scen i filmens början som jag uppskattade. Sean Bean i rollen som filmens skurk, Alec Trevelyan, är en ganska intressant karaktär då han har en något ovanlig agenda åtminstone i Bondsammanhang nämligen hämnd. Han är inte heller helt nattsvart ond. En skurk med lite karaktär men just Brosnans Bondfilmer har en och annan skurk av det mer komplexa slaget. Erbjudandet till rollen som Alec gick först till Sir Anthony Hopkins och Alan Rickman som båda tackade nej. Sean Bean klarar sig bra men personligen skulle det varit intressant med någon av de övriga skådespelarna i rollen som den avhoppade oo6.

Sean Bean i rollen som den hämndlystne 006.

Scorupco som fick rollen som den ryska dataprogrammeraren Natalya Simonova, efter att b.la Elizabeth Hurley och Elle Macpherson tackat nej, klarar sig bra som Bondbrud men hennes kläder ser för bedrövliga ut filmen igenom. Jag menar inte att hon ska springa runt i festblåsa och högklackat men lite roligare kläder än en grådaskig kofta kunde man hittat. Det är också roligt att man för en gångs skull hittat en Bondbrud med lite handlingskraft. Bondbrudarna har alltför många gånger varit om inte handlingsförlamade som ett rådjur i billyktornas sken spelats av skådisar med noll karisma. Scorupco är ett steg i rätt riktning. Goldeneyes enda stolpskott är Famke Janssen i rollen som den ryska lönnmörderska Xenia Onatopp. Famke spelar över å det grövsta (eller så är karaktären otroligt dåligt skriven tänk Fatima Blush i Never say never again på speed så kan ni ana vad det rör sig om) och det blir bara fjantigt när hon tar sina offer av daga genom att strypa dem med låren samtidigt som hon får orgasm. Idiotisk ide och fruktansvärt dåligt gestaltat. Man får gå tillbaka till Diamonds are forever för att hitta scener som är lika korkade. När vi är inne på ämnet korkat så är produktplaceringen fullständigt skamlös i Goldeneye. Produktplaceringar har förekommit i de flesta Bondfilmer men här går det överstyr. Om ni ser filmen lär ni inte missa de inslagen.

Xenia Onatopp vs. Bond.

Filmen är som Bondäventyr ganska bra så länge Janssen inte är i rutan. Överlag är det bra action där en biljakt med stridsvagn hör till favoriterna. Man har ansträngt sig lite för att få med hyfsade skådisar i birollerna, något som man inte alltid varit speciellt noga med i tidigare filmer. Enda scenen där det är aningens too much är när Bond hoppar i kapp ett förarlöst flygplan för att sedan ta kontrollen över planet och flyga iväg, annars håller filmen bra klass. Det som inte håller bra klass är filmmusiken som är katastrofal. Vad Éric Serra som skrev musiken sysslade med vet jag inte men den är helt enkelt skitdålig. Någon har jämfört soundtracket med hissmusik och det skriver jag under på. Däremot är förtexterna av Daniel Kleinman bland de snyggaste jag sett i Bondsammanhang och titellåten som är skriven av Bono och The Edge från U2 och sjungs av Tina Turner är en av de bättre Bondlåtarna. Både Ace of base samt Rolling stones hade fått erbjudandet att skriva titellåten. Stones tackade nej och Ace of base fick problem med sitt skivbolag.

Bästa kommentar?

M till Bond under deras första möte:

M – I think you’re a sexist, misogynist dinosaur, a relic of the Cold War, whose boyish charms, though wasted on me, obviously appealed to that young woman I sent out to evaluate you.

Regi: Martin Campbell

Det blir sju stycken glada martinis till Goldeneye.

Outlaw ( 2007 Storbr )

Hämndfilmer är något min reptilhjärna gillar, i en demokrati och ett rättssamhälle är det förkastligt att någon tar lagen i egna händer men den lilla människans frustration mot oförstående byråkrater och ett ibland slött rättssystem får sitt utlopp i den här genren. Jag är varken frustrerad eller speciellt irriterad på det svenska rättssystemet men det finns något i filmer av den här genren som tilltalar mig. Det kan kanske vara att genren är ganska enkelt uppbyggd; huvudpersonen får ta en massa skit i början av filmen, får ingen hjälp av samhället och ger sedan igen. Enkelt men effektivt. I Outlaw bildar en grupp män som har en eller annan anledning att hämnas på brottslingar ett medborgargarde och tar lagen i egna händer. En börsmäklare har blivit misshandlad, en åklagare vars fru har mördats av gangstrar, alla har de en anledning att ge igen. Den brokiga skaran leds av en något psykiskt instabil veteran från kriget i Afganistan.

Då filmen är brittisk är det inte tuta och kör som ofta är vanligt i amerikanska filmer. På både gott och ont problematiserar man gardets handlingar eller man gör åtminstone ett litet försök. Filmen får ett visst djup men samtidigt blir då resultatet att jag ifrågasätter logiken mer. Steget från att bli misshandlad på gatan och springa runt med en AK-5 för att skjuta ned folk är ganska långt tack och lov men i Outlaw är det just detta som sker. Om filmen hade haft den vanliga dramaturgiska uppbygnaden som i  t.ex I spit on your grave kan jag köpa konceptet lite lättare men här är karaktärerna helt enkelt för välgjorda och jag sitter och tar filmen kanske på för mycket  allvar. Jag undrar också lite över författarens ambitioner då man berättelsen igenom matas med att polisen är korrumperad och samhället friger brottslingar med en lätt dask på handen samtidigt som gardets handlingar kan ifrågasättas. Nu måste en film inte ta ställning men här blir greppet aningen veligt. Till slut vet jag inte riktigt vem jag ska heja på. Skådisarna  Bob Hoskins, Sean Bean, och Danny Dyer gör som vanligt ett bra jobb och egentligen är det inget större fel på berättelsen om man nu är ute efter en hämndfilm.

Regi: Nick Lowe

Betyg: 6/10

Game of thrones ( 2011 USA )

Innan jag skriver om tv-serien är det lika bra att jag konstaterar två saker: Jag har inte läst böckerna och är inte speciellt förtjust i fantasy, åtminstone inte i bokform då det mest verkar gå ut på att folk med konstiga namn reser runt i ett påhittat land och äter en massa mat. Å andra sidan har jag inte läst så hemskans mycket fantasy så jag tar gärna emot ett tips eller två. Urban fantasy är däremot en helt annan femma men nu var det HBO tv-serie som jag skulle skriva om och inte olika fantasygenrar.

Tv-serien Game of thrones baseras på den första av George R. R. Martins böcker om kontinenten Westeros som består av sju kungariken. Berättelsen startar några år efter att den galne kungen Aerys har störtats. När den nye kungens rådgivare Jon Arryn hastigt dör ber kungen sin gamle vän Eddard Stark att bli rådgivare. Motvilligt tar Stark uppdraget och hamnar mitt i palatsintriger och förräderier. Vem han kan lita på vet han inte och snart är han den hemlighet på spåren som kostade den gamle rådgivarens liv.

Eddard Stark

Samtidigt som Westros brottas med inre konflikter hotas landet av den galne kungens två överlevande barn om samlar ihop en här med avsikt att invadera landet. Som om det inte räckte är vintern på väg och en skillnad mellan Westros och vår värld är att årstiderna sträcker sig över flera år. Med vintern i antåg får man in rapporter från norr att en övernaturlig fiende som inte visat sig på flera tusen år verkar ha vaknat till liv igen.

Muren mot norr.

Detta var en mycket kort sammanfattning berättelsen. Redan efter första avsnittet var jag fast och hade mer eller mindre en maratonsittning tills rubbet var klart. Vad var det som var så bra? Historien är medryckande och spännande vare sig om man är i norr vid den stora muren som bevakar vildmarken eller i platset med alla dess intriger. Karaktärerna är intressanta det finns inte någon utpräglat ond eller god. Naturligtvis finns det mer eller mindre sympatiska personer i berättelsen men det är inte svart eller vitt som det många gånger kan bli. Detta gör att jag finner de flesta personer i dramat intressanta. HBO har lyckats bra med rollbesättningen då skådespelarna i både små och stora roller mycket bra.  Sean Bean som spelar kungens rådgivare är troligtvis den mest kände aktören.  Mina två favoritkaraktärer i historien är Tyrion Lannister som spelas av Peter Dinklage ( The Station agent ) och Daenerys Targaryen ( Emilia Clarke ). Skådespelerskan Emilia Clarke som gör rollen som galne kungens dotter är ett fynd. En snabb IMBD sökning visade att detta bara är hennes tredje roll.  Att serien är välgjord och påkostad behöver nog inte nämnas då det är HBO som står för fiolerna.

Daenerys Targaryen

Var något dåligt? Jo i.o.m att serien är s.k vuxenserie och på en kabelkanal så verkar det som man måste, oavsett om det för handlingen vidare eller inte, ha med ett par blodiga dödsfall samt nakna kvinnor i varje avsnitt. Det blir både lite tröttsamt och fjantigt men amerikanerna vill väl ha lite valuta för pengarna när de abonnerar på en kabelkanal. Nu är det långt ifrån lika mycket naket och våld som i Spartacus: Blood and sand men det både räcker och blir över. En och annan tröttsam monolog får man också dras med men det verkar höra till genren men så illa som i Sagan om ringen blir det aldrig.

Tyrion Lannister

Jag ser bara två orosmoln på horisonten när det gäller serien. Den är som sagt påkostad och otroligt dyr att producera och den kan gå samma väg som Rome dvs serien har bra tittarsiffror  men är för dyr att producera och läggs därmed ned. Det andra problemet är att Martin inte skrivit klart sin saga om Westeros än. Han har två böcker kvar och är inte direkt någon ungdom. Vad händer om karln går och dör? Jag blev i varje såpass biten att jag funderar på att läsa böckerna för jag orkar inte med att vänta ett helt år på att se hur det går.

Betyg: 9/10

Black Death ( 2010 storbrit )

Det är 1300 tal, lerigt, skitigt och pesten härjar. När en grupp soldater behöver en vägvisare till en by som ligger isolerad ute i ett träsk erbjuder sig en ung munk att agera vägvisare. Väl på resande fot får munken reda på soldaternas uppdrag: Byn styrs av en magiker som kan väcka de döda till liv och soldaterna ska på kyrkans order infånga magikern. Väl framme i byn går updraget inte riktigt så lätt som soldaternas ledare (Sean Bean) tänkt sig.

Jag erkänner direkt att jag har svårt för filmer som rör medeltiden. Anledningen till detta är troligtvis Monthy Pythons ”Holy Grail”, det har varit nästan omöjligt att ta en medeltidsfilm på allvar sedan dess. Jag kan tyvärr inte sluta att tänka på sångnummer, kokosnötter och riddarna från Ni! så  fort jag ser likvagnar med pestoffer och leriga vägar kombinerat med män i rustning. Black Death är sorligt nog inte underhållande eller ens spännande, filmen är seg och lätt förvirrande då det är svårt att få någon rätsida vad för sorts film man ville göra. Svärdfighter blandas med övernaturliga element och lättvindiga religiösa funderingar. Det hela utmynnar i en salig röra som nog inte gör någon glad. Det är synd för regissören Christopher Smith har gjort avsevärt bättre filmer ( Creep, Triangle ) , jag hoppas detta var ett misstag i arbetet.

Regi: Christopher Smith

Skådespelare: Sean Bean, Carice van Houten

Betyg: 2/10