Marnie (1964 USA)

marnie-lobby-cardNär en kvinna söker ett jobb på Mark Rutlands företag får han vibbar av att allt inte står rätt till och mycket riktigt, förutom att han blir kär i sin nya sekreterare tömmer hon även hans kassaskåp. Mark letar upp Margaret (Marnie) och hotar med polisen om hon inte gifter sig med honom. Mark märker snabbt att hans nya fru inte mår speciellt bra ,hon har mardrömmar, blir panisk rädd när åskan går samt reagerar med skräck när hon konfronteras med färgen rött värst för Mark är nog att Marnie fryser till is när det blir dags för att fullborda äktenskapet. Det sistnämnda löser han genom att våldta henne på deras bröllopsnatt (detta är iofs omdebatterat vad jag förstått men för att citera regissören själv ”when he sticks it in her, I want that camera right on her face”) efter det citatet lär det inte råda någon tvekan om vad som sker. Till slut hyr Mark en  privatdetektiv för att lösa mysteriet med Marnie.

Marnie är baserad på en bok och jag har en stilla undran över vad det var som Hitchcock såg i berättelsen som gjorde att han ville filma den. Om filmen följer boken har vi en historia som är otroligt trist och Hitchcock gör den inte bättre. Sean Connery som spelar Mark är verkligen inte bra. Han går mest runt och ser lite småpilsk ut under hela filmen samt droppar lite one-liners han kan inte ens avhålla sig från en sådan efter sin frus självmordsförsök (som följer på den ”romantiska” bröllopsnatten). Kan hända att Connery trodde han var med i en Bondfilm?

Filmmusiken av Bernard Herrmann är fruktansvärd. Den består av en orkester som spelar så det dånar då man desperat försöker skapa lite artificiell dramatik i detta urtrista drama som går under beteckningen psykologisk thriller. Visst är det en thriller för oss tittare som försöker komma undan med förståndet i behåll för maken till sexistisk smörja var det länge sedan jag såg. Jag vet att filmen har femtio år på nacken men det ursäktar inte den unkna kvinnosynen som präglar filmen och speciellt inte Marks handlingar då han utnyttjar en psykiskt skör kvinna för det rör sig faktiskt om det. Värre är att han framställs som berättelsens hjälte. Ju mer jag tänker på det desto mer undrar jag om inte Hitchcock tar chansen att visualisera någon våt dröm om att få dominera kvinnor. Filmens final håller äkta kalkonklass och slutar i ett crescendo av överspel och fjanterier.  Finns det något gott att säga om filmen? Ja foto, kameraåkningar och Tippi Hedren i rollen som Marnie är alla bra så det blir inte bottenbetyg men det är farligt nära.

Förhoppningsvis är Jojjenitos val avsevärt bättre.

postr_lpostr_l

Annonser

The Untouchables vs. Gangster squad

När jag såg Gangster squad för en tid sedan insåg jag att filmen mer eller mindre var en kopia (åtminstone till handlingen) av De Palmas 80-tals film The Untouchables. Jag såg då om den sistnämnda filmen och här kommer nu mitt domslut. Gosling mot Costner, L.A mot Chicago, Cohen mot Capone. Vilken är den bästa filmen? Läsare av bloggen är bekanta med mina känslor inför ”regissören” De Palma men som jag tidigare sagt: ”Every dog has his day”

untouchables-posterThe Untouchables (1987)

Under förbudstiden håller gangstern Al Capone (De Niro) Chicago i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen Elliot Ness (Costner) har det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Capone. På förslag av en polis, Malone (Connery), bildar Ness en grupp poliser som går under namnet The Untochables dvs de är omutbara och kampen mot Capone kan starta.

Filmen är otroligt snygg, man förflyttas tillbaka till 20 och 30 talets Chicago. Musiken av Morricone är su-ve-rän, scenen där Capone introduceras är outstandig. En härlig kameraåkning ackompanjerad av pampigt blås sätter mig i stämning direkt. Storyn flyter på bra och skådisarna gör det de ska. Man tar sig friheter med verkligheten men håller sig inom Caponemytologin någotsånär. Det är två relativt trevliga timmar man har framför rutan, men inte utan invändningar.

Med De Palma bakom kameran kan man aldrig bli riktigt nöjd. Mot slutet av filmen måste regissören av för mig obegripliga skäl göra en blinkning (blinkning och blinkning, jag skulle nog snarare vilja kalla det långtradarhelljus) till Pansarkryssaren Potemkin. Resultatet är övertydligt, utdraget och rent pinsamt. Sean Connerys rollfigur Mallone blir lite tjatig i längden då han likt Yoda gödslar med visdomsord till höger och vänster men det kanske man ska lägga manusförfattaren Mamet till last.

Trots dessa invändningar är The Untouchables en godkänd film som jag sett ett antal gånger och kommer troligen att se om trots den jävla barnvagnsscenen och Connerys pladdrande.

gangstersquadGangster Squad is a 2013

Under de sena 40-talet håller gangstern Mickey Cohen (Penn) Los Angeles i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen John O’Mara (Josh Brolin) får av sin chef det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Cohen. O’Mara bildar en grupp poliser som går under namnet The Gangster squad och kampen mot Cohen kan starta.

Med en rollista bestående av Josh Brolin, Ryan Gosling, Sean Penn, Emma Stone och Nick Nolte kan man sälja vilken skit som helst och tyvärr är det precis vad man gör i fallet med Gangster squad. Skådisarna verkar vilsna och filmen har vare sig nerv eller styrfart. Än värre är Penns groteska överspel och ensemblems påklistrade försök i att vara coola. Spektaklet avslutas med en pinsam uppgörelse mellan Brolin och Penn. Där och då la jag med ett tyst stön ansiktet i händerna i biomörkret och mumlande: ”Et tu Gosling”. För jag hade fram tills dess levt i villfarelsen att Gosling omöjligen kunde delta i en dålig film. Gangster squad är kort och gott en tramsig film som inte verkar veta vad den vill. Man försöker göra något sorts actiondrama och det funkar inte alls. Filmen känns trots skådisar och påkostade scener som ett hafsverk. En förklaring till haveriet kan vara att man hastigt fick klippa om filmen efter förra sommares skottlossning på en biograf i USA. En scen i filmen var just en skottlossning på en biograf. Kanske gjorde det att storyn tappade sin balans och kom i otakt, vad vet jag?  Det kan även bero på att en del tittare (jag) hade för stora förväntningar på den här filmen. Hur som helst var Gangster squad en oangenäm upplevelse.

Vad bli då domen. Håll i hatten: De Palma går på knock – undrens tid är inte förbi.

The Untouchables – 6/10

Gangster Squad – 3/10

Zardoz (1974 Storbr)

Hösten 1974 torde följande scen utspelat sig:

-Älskling ska vi gå på bio i kväll?  

-Visst vad ska vi se?

-Den här nya filmen Zardoz verkar intressant.

Vad är det för något?

-Ja han som spelar James Bond är med och filmen är gjord av samma gubbe som gjorde Den sista färden så den bör vara bra.

-Låter fint!

De stackars satarna skulle bittert få ångra att de inte tillbringade lördagsaftonen framför SVT. Det första som möter publiken innan förtexterna var den här figuren som håller ett förvirrat tal:

För att längre fram i filmen konfronteras med denna syn:

Jag vill redan här påpeka att Zardoz inte är en komedi snarare tvärtom det är en allvarlig och seriös film. Jag misstänker dock att den firar stora triumfer som ofrivillig komedi på obskyra filmfestivaler världen runt. Bortser jag från senaste Batmanfilmen har jag inte sett speciellt mycket film senaste veckan. Orsaken till denna kulturella öken bär namnet Zardoz. Det tog fyra tittningar innan jag arbetat mig genom filmen som har en speltid på under två timmar. Jag somnade efter ca en kvart och fick starta om gång på gång.

Några hundra år in i framtiden har delar av mänskligheten isolerat sig från den övriga världen. På köpet har de blivit odödliga och utvecklat mentala krafter. För att hindra överbefolkning utanför isoleringen har man skapat en falsk gud, Zardoz, som i form av ett flygande huvud åker omkring och sprider det något udda budskapet: ”The Penis is evil. Killing is good”. Connery är människojägaren Zed som i ett obevakat ögonblick smiter ombord på det flygande huvudet och transporteras till de odödliga. Sedan blir det en massa förvecklingar men i ärlighetens namn vare sig orkar jag eller vill reda ut denna soppa ytterligare, läs på wikipedia istället.

Låter det förvirrande? Det är bara förordet, bättre upp är att bakgrunden och storyn presenteras först ca en timme in i filmen så jag sitter som ett frågetecken över scener där folk fascineras över Connerys förmåga till erektion (sant jag lovar) plötsligt talar i tungor och viftar med händerna, hoppar in i glaspyramider samt springer toppless lite då och då.

Någon med dåligt omdöme på filmbolaget Fox gav John Boorman 1 miljon $ och fria händer. Boorman tog chansen och vad han tänkte på när han skrev, producerade och regisserade denna soppa vet jag inte. Hälsosamma tankar var det i alla fall inte. Det skulle vara än mer spännande att veta vad Connery tänkte när han står med sin porrfilmsmustasch förklädd till brud.

Och nu kommer vi till de mest spännande frågorna: Vad får mig att välja att välja Zardoz framför filmer som t.ex De andras liv och Skånska mord?  Varför kastar jag inte in handduken när jag somnar tre(!) gånger i mina försök att se filmen? Jag har inga bra svar på dessa frågor. Kanske var det Connery i kombination med Boorman och flygande stenhuvuden. Kanske var det min fingertoppskänsla att med jämna mellanrum välja sunkiga filmer. Kanske ligger det i släkten (Marcus är stolt ägare till Santa Claus Conquers the Martians). Många frågor men inga bra svar. Det jag vet är att Zardoz är bland det märkligaste jag sett. Trots sin kackighet känns filmen både unik och orginell åtminstone om man betänker filmens budget samt de kända namn som är inblandade i spektaklet.  Att göra dålig film är inga problem men att seriöst anstränga sig (alla inblandade verkar ha tagit projektet på allvar) för att göra en bra film och resultatet blir Zardoz, det är en bedrift.  Bra är den inte men som sagt det är en upplevelse som saknar motstycke åtminstone bland mina refensramar.

Regi: John Boorman

Betyg: 3/10

Robin Hood 1976 vs. Robin Hood 1991

Robin Hood har filmatiserats otaliga gånger, kanske några gånger för mycket om ni frågar mig. Av alla de versioner jag sett håller jag fortfarande Disneys tecknade version som den bästa. Men den recensionen får vänta till en annan dag.

I mitten på 70-talet kom filmen Robin and Marian (Robin Hood äventyrens man). Detta är en ganska annorlunda version av Robin Hood sagan. Den startar egentligen efter att äventyret i Sherwoodskogen slutat. Robin (Sean Connery) har följt Richard Lejonhjärta på korståg i det heliga landet. Ett äventyr som inte varit speciellt glamoröst. Lejonhjärta (Richard Harris) framställs här som obalanserad och blodtörstig. Robin längtar hem och när tillfälle ges sticker han och Lille John (som passade nog har en överkammad flint, populärt även kallad för Robin Hood frilla) hem till England och Sherwoodskogen. Väl framme märker Robin att tiden sprungit från honom. Marion (Audrey Hepburn) har gått i kloster och sheriffen (Robert Shaw) styr och ställer i Nottingham. När Marion riskerar att fängsas ”räddar” Robin henne, något hon inte uppskattar speciellt mycket. Sheriffen måste ytterst motvilligt jaga Robin Hood än en gång.

Richard Lesters version av Hood är annorlunda på både gott och ont. Det är en ganska sorgsen historia som visar att tiden obönhörigt har sin gång och att saker och ting förändras och hur gärna man vill går det inte att vrida klockan tillbaka. Alla utom Robin Hood har förstått detta. Marion är inte intresserad av att hänga runt i Sherwoodskogen och hångla med Robin. Sheriffen finner det hela lite pinsamt att jaga Hood, han vill mest ha lugn och ro och gör allt han kan för att slippa komma i konflikt med Robin. Den enda som kör på som vanligt är Robin Hood som vägrar inse att även hjältar blir gamla.

Som ni redan misstänker är detta pensionärsaction på högsta nivå. Alla är mer eller mindre slitna och hur gärna Hood i Connerys muntra version vill ha lite fart och fläkt så går filmen på halvfart. Iofs är nog detta meningen.  Bra skådespeleri gör att den här lite vemodiga versionen klarar sig relativt bra. Det blir aldrig spännande och fartfyllt men berättelsen är ganska intressant och är man intresserad av Hood med sällskap är den rekommendabel.

Robin Hood: Prince of thieves torde vara den film om Robin Hood som är mest välkänd i dag. Det är en högljudd och storslagen film av Kevin Reynolds med Kevin Costner i rollen som Robin Hodd.

Även denna film startar i mellanöstern. Hood flyr från fångenskap och får med sig en fånge på köpet, Azeem (Morgan Freeman). Framme i England upptäcker Robin att under tiden som Richard varit upptagen med att kriga i Palestina har hans fiender passat på att roffa åt sig makten. Robins far har blivit mördad och ett pris är satt på Hoods huvud. Tillsammans med Azeem flyr Robin till skogs och slår sig samman med en grupp fredlösa för att bekämpa kung Richards fiender.

Det här var en stor succe när den kom och ”alla” tyckte den var bra. När jag såg om Prince of thieves fann jag att större delen av filmen var en ganska pinsam och trist upplevelse. 1976 års version känns avsevärt fräschare. Prince of thieves  är i mångt och mycket en parad av förskräckliga frisyrer. Costner i hockeyfrilla, Christan Slater i pottfrisyr, Mary Elizabeth Mastrantonio i hår som ser ut som stålull och Alan Rickman med ett hår som troligtvis aldrig sett en kam. Folk ser helt enkelt för djävliga ut. Jag kan inte släppa frisyrerna utan jag stirrar bara med gapande mun och undrar hur jag kunnat missa dessa frisyrvidunder när jag såg filmen för första gången. I längden blir också filmen ganska trist. Costners nasala och lite smågnälliga röst blir till slut tröttande att lyssna på. Det blir direkt pinsamt när man ogenerat trycker in amerikanska ideal och värderingar i den medeltida frihetskampen. För att höja moralen hos de fredlösa kör Coster ett par tal som påminner om den amerikanska självständighetsförklaringen och bill of rights.

Det finns en liten liten ljuspunkt i filmen: Alan Rickman i rollen som Shefriffen av Nottingham är underhållande i sitt överspel. Prince of thieves är en ganska trist historia trots alla fighter och smålustigheter. Filmen känns bara tillgjord och plastig.

Betyg:

Robin Hood 1976: 6/10

Robin Hood 1991: 3/10

The Name of the rose ( 1986 Italien/Frankrike )

Pax vobiscum ( frid vare med er ) råder inte direkt i det Italienska kloster som William av Baskerville besöker med sin lärljunge Adso för att delta i en teologisk diskussion. Munkar dör till höger och vänster och alla inneboende på klostret verkar ha något att dölja. Naturligtvis tror man att dödsfallen är djävulens verk men William som är aningen mer klarsynt än sina medeltida bröder anar att det ligger något av en mer jordisk karaktär bakom dåden.

Filmen är baserad på boken med samma namn av Umberto Eco. Då jag inte läst boken kan jag inte uttala mig hur väl adaption fallit ut men filmen är en bra medeltida deckare med lite filosofiska anslag. Nog har väl aldrig medeltiden varit så skitig och lerig men samtidigt otroligt vacker. Klostret verkar bokstavligen sjunka i ned i leran, folk klafsar kring i en brun sörja så fort de sätter skon/toffeln/sandalen (?) utanför dörren. Munkarna är tandlösa och missbildade, vanligt folk verkar ha badat i leran. Samtidigt är kostrets interiörer mycket vackra, madonnastatyer,och portvalv  är praktfulla, böckerna i klostrets bibliotek är är eleganta med fantastiska illustrationer. Detta gör The name of the Rose till en film full av kontraster. Andra exempel är Baskervilles logik mot kyrkans vidskepelse, och Adsos kärlek till en bondflicka mot inkvistorns hat och maktfullkomlighet.

Regissören letade länge efter skådespelare som skulle ge karaktär åt munkarna och det lyckades han väl med. Kända skådisar blandas med en hel del mindre kända men det är en lyckad blandning av karaktärer med Pearman som leadingman i groteskerier. Den enda man var tveksam till var faktiskt Connery som till slut fick huvudrollen. Nej skådespeleriet gör ingen besviken i filmen. Möjligtvis kan lösningen på mysteriet kännas lite fjantigt men i en medeltida värld och dess världsbild är det definitivt trovärdigt.

Regi:Jean-Jacques Annaud

Betyg: 7/10

Bondtema:Never say never again ( 1983 Storbr )

  År 1983 kom det ut två Bondfilmer. Dels den av EON producerade Octopussy samt Never say never again som producerades av Kevin McClory. McClory som vi kommer ihåg från Thunderball ägde som bekant rätten till Thunderball historien och hade tidigare försökt att producera en Bondfilm i mitten på 70-talet, James Bond of the Secret Service.  Det projektet sköts i sank av EON som hotade med rättsliga åtgärder.  Några år senare återkom McClory med ett nytt Bondprojekt, Warhead även denna gången stoppades han. Manuskriptet för en av de ”ogjorda” projekten offentliggjodes för inte så länge sedan. Både Connery, McClory samt Len Deighton hade arbetat med berättelsen som var förlagd till NYC och innehöll bla en helikopterattack mot frihetsgudinnan, mekaniska hajar, fallskärmshopp från skyskrapor och SPECTRE naturligtvis. En film vi aldrig kommer få se då den hamnat i limbo tillsammans med Daltons tredje Bondfilm.

Kevin McClory anno 1959

Vid tredje försöket lyckades den envetne MCClory att få till en produktion av en Bondfilm. Hjälpen kom från USA och Paramount. Filmens grundstory är i stort sett densamma som i Thunderball man har däremot ändrat på en del platser, actionscener och karaktärers namn.t.ex heter inte filmen skurk Emilio Largo utan Maximilian Largo. Den stor nyheten med filmen var att man lyckats knyta Connery till projektet. Han skulle nu reprisera sin roll som 007 med rätt att döda. Det var tolv sedan han senast gjort den rollen. Connery var tätt involverad i projektet och en av anledningarna till detta var kanske att hans trackrecord sedan Bond kanske inte var så mycket att stoltsera med eller vad sägs om t.ex Zardoz?  En annan orsak kan vara att han ville djävlas lite med Broccoli som under 60-talet nekat Connery att få procent på framgångarna med filmserien men det är bara spekulationer.

Sydow som Blofeld. Många av hans scener klipptes bort.

Andra skådespelare som man knöt till filmen var b.al Max von Sydow som Blofeld. Sydow gör en ganska sympatisk version av Bonds nemesis och speciellt ondskefull verkar han inte vara. Largo spelades av tysken Claus Maria Brandauer. I Brandauers version av Largo möter vi en av de obehagligaste skurkarna i Bond han ger ett porträtt av en man som sällan höjer rösten ler ständigt men vansinnet glimmar i karlns ögon konstant. I mitt tycke är han lite för galen och obalanserad.  Hans medhjälperska Fatima Blush spelas med bravur av Barbara Carrera som faktiskt fick en golden globe nominering för sin insats. Carrera balanserar på gränsen till överspel men hon lyckas hålla sig på rätt sida. Domino spelas av den då relativt okända Kim Basinger och hon ger ett lite veligt intryck. För regin stod Irwin Kershner som b.la gjort The Empire strikes back.

 

 

Rowan Atkinson dyker upp i en liten roll.

Filmen handling är, som jag tidigare nämnt, desamma som i Thunderball men inledningen skiljer sig stort från tidigare Bondfilmer. I Bonds värld står tiden i stort sett stilla. Det är små detaljer som ger åskådaren en aning om att omvärlden förändras oftast är detaljerna av teknisk art. När det gäller mobiltelefoner och datorer märker man snabbt att utvecklingen gått framåt . Enda tecknet jag kan komma på så här på rak hand att personen Bond rör sig framåt i tiden är hans besök vid frus grav i For your eyes only. I Brosnans filmer som vi kommer till längre fram försöker man lite halvhjärtat ge 007 någon form av bakgrundhistoria. I Never say never again har Bond däremot åldrats, han har fått en ny chef som anser att dubbelnollorna har spelat ut sin roll. MI6 dras med budgetunderskott och organisationen är halvt om halvt lite på dekis. När SPECTRE knycker atombomerna får M motvilligt återaktivera 007 igen. Att förändringens vindar blåst kan kanske bäst illustreras med en kort ordväxling mellan en förvånansvärt trevlig och gemytlig Q och Bond:

Q: Good to see you Mr. Bond. Things’ve been awfully dull ‘round here. I hope we’re going to see some gratuitous sex and violence in this one!
James Bond: I certainly hope so too.

Brandauer som Largo

Det är en njutning att se Connery reprisera sin roll som 007. Han glider snabbt in i rollen som Bond. Att det gått tolv år sedan sist märks nästan inte även om han har en tupe´med lite högre hårfäste än vad man är van vid. Carrera är otroligt underhållande som den obalanserade lönnmörderskan Fatima. Tyvärr är Never say never again en ganska småseg historia den känns lite pladdrig och det hettar aldrig riktigt till. Ett slagsmål och en motorcykeljakt håller god Bondklass men annars är det faktiskt ganska tunnsått med action. Bond har kanske blivit gammal för han tackar för sig i slutet av filmen och säger att han ska gå i pension. Titeln sägs ha uppstått då Connerys fru påpekat för honom att han sagt never again om att spela Bond. Man hade även tänkt att Roger Moore skulle vara med på ett hörn i filmen. Tanken var att Roger skulle yttra filmens titel till Connery när de av en slump två stöter ihop på en gata. Problemet att göra detta låg inte på det personliga planet men då det redan rådde en ganska infekterad stämmning  mellan bolagen skippade man den iden. McClory försökte komma till skott med en tredje Bondfilm ända fram till sin död men närmare än att det ryktades att Liam Neeson skulle spela Bond kom han aldrig. Efter div. bolagsaffärer och uppköp av konkursdrabbade filmbolag ligger nu rättigheterna till alla Bondfilmerna hos ett bolag, MGM/Sony. Om detta betyder att Blofeld och SPECTRE kommer visa sina fula trynen är en helt annan sak då McClory har släktingar som lever och hur konfliktsugna de är vet ingen än.

Carrera som lönnmördeskan Fatima försöker än en gång ta livet av Bond. Carrera har en hel del bisarra kläder under filmen värda att förfasas över.

John Barry fick en förfrågan att skriva filmmusiken men avböjde vänligt men bestämt då han kände lojalitet med EON. Jobbet gick då till Michel Legrand som komponerat ihop ett ganska mediokert soundtrack. Titellåten är en blek historia och sjungs av Lani Hall.

Dansscenen mellan Domino och Bond är riktigt snygg.

Bästa repliken. Ganska många då Connery som sagt är i högform men nedanstående fick mig faktiskt att skratta till lite:

M: I send you to a health farm to get yourself in shape! Instead you DEMOLISH it! Now I’ve had to notify the local police, get a minister to muzzle the press, and allocate a sizable chunk of my meager budget to renovating the establishment!
James Bond: A man DID try to kill me, sir.
M: Oh! Caught you seducing his wife, did he?
James Bond: No, sir, not at all. But, in fact, I did lose 4 lbs and God knows how many free radicals.
M: [slams the table] That is the KIND of attitude that tempts me to suspend you, 007!

 

Fem stycken martinis blir betyget.

Bondtema: Diamonds are Forever ( 1971 Storbr )

Ett tag verkade det som att den sjunde filmen med agent 007 skulle bli Moonraker men efter en del turer med manus bestämde man sig för Diamonds are forever. Nu var bara problemet att hitta en ny skådesplelare i rollen som Bond. Adam West ( Batman ) var ett namn som dök upp men man fastnade till slut för amerikanen John Gavin som skrev på kontraktet. Chefen för United Artist var inte nöjd med valet av skådespelare han ville ha Connery vad det än kostade. 1.2 miljoner $ var Connerys pris, Gavin löstes ut från sitt kontrakt och man kunde börja filma Diamonds are forever. Man ville dubbelgardera möjligheterna till en succe och följdakligen hyrde man in regissören från Goldfinger, Guy hamilton, för att om möjligt upprepa succen. Shirley Bassey som sjöng sången Goldfinger kopplades in. Titellåten påminner lite om hennes tidigare insats men den har inte riktigt samma kraft och pondus som i Goldfinger.

John Gavin var den nye 007 för en kort stund.

Det skulle visa sig att manusförfattaren Richard Maibaum hade problem med att få flyt på historien, extrahjälp hyrdes in och resultatet blev ett manus som skiljer sig ganska markant från Flemmings orginalberättelse.  Till en början hade man iden att Goldfinger skulle ha en tvillingbror som skulle vara skurken i filmen.  Broccoli hade en dröm att man bytt ut den skygge miljardären Howard Hughes mot en bedragare, detta element vävdes in i historien. När Gert Fröbe tackade nej ändrade man skurk till Blofeld. Filmens slutfight skulle ske på en oljerigg och övergå till en båt och ballongjakt som avslutas med en strid i en saltgruva av olika anledningar så nöjde man sig med endast oljeriggen.

Charles Grey som Blofeld

Filmen startar med att Bond ska infiltrera en liga som smugglar diamanter. 007 lyckas med den delen av uppdraget men det som sätter käppar i hjuletför Bond är att någon ser till att alla som är inblandade i smuggligen mördas. Spåren pekar mot miljardären Willard Whyte som lever isolerat i en takvåning på ett hotell i Las Vegas. Det tar inte lång stund innan det visar sig att det är Blofeld som ligger bakom morden och smugglingen och han har naturligtvis en ny grandios plan hur han ska kunna utpressa hela världen.

Med en jättelaser blir det lättare att få sin vilja igenom

Som vanligt när det gäller de tidiga Bondfilmerna är inredning och miljöer i toppklass. Willard Whytes hus och Bonds hotellrum får mig att dregla över designen. De snygga inredningarna och designerna kan vi tacka Ken Adams för. Han var med som designer från start med Dr No och hans sista film blev Moonraker. Det finns dock en och annan fasansfull scen när det gäller kläddesign i filmen b.la får vi se 007 bära en rosa slips. Blofeld i kvinnokläder en annan episod som ligger närmare Austin Power än Bond.

Blofeld till höger i bild.

Filmen har tyvärr en ganska erbarmlig skådespelarensamblé. Jill st John är ganska trist och blek som Bondbrud, både Raquel Welsh och Faye Dunaway var påtänkta för rollen som Tiffany Chase och de hade troligtvis presterat bättre. Charles Grey som spelar Blofeld känns inte alls rätt i rollen som Bonds nemesis. Han ger ett ganska stelt och intetsägande intryck. Grey hade f.ö en liten roll i You only live twice men där som allierad till Bond. Jimmy Dean som spelar Willard Whyte är i det närmaste en katastrof. Han spelar över i sin roll som karikatyr av gapig amerikan och är direkt plågsam att se och höra. Överlag är manuset ganska darrigt. Filmen känns i stundtals förvirrande ibland verkar det som att man inte riktigt vet vilken väg historien ska ta. Diamonds are forever känns lite som ett hafsverk, slarvigt och ofokuserat. Connery verkar trivas, hans midjemått har växt och han är översminkad i en del scener, det är en ganska slö agent som har sett sina bästa dagar som vi får möta.

Jill st John som Tiffany Chase

Två gånger glimrar filmen till och vi får se lite av de gamla Bondtakterna. Ett slagsmål i en hiss är skickligt koreograferat, ryktet säger att det gick så vilt till att Connerys tupe lossnade i fighten. En suverän biljakt i centrala Las vegas som avslutas med den berömda fadäsen då Bond tippar bilen på högerhjulen för att komma igenom en trång gränd och sedan kommer ut på andra siden  men balanserar då på vänsterhjulen. Annars är det tunnsått med fart och fläkt i filmen. Många av de s.k actionscenerna är i mitt tycke ganska håglösa och dåligt genomtänkta. Många scener slarvas bort i bara farten. En jakt med månbil mynnar ut i ingenting. Bonds förföljare kör runt lite planlöst och kraschar sina fordon lite håglöst, det mest dramatiska i den jakten är att man rör upp lite ökendamm. Skurkarna är förvånansvärt tama. Mördarduon Mr.Kid och Mr.Wint som spelas av Bruce Glover och Putter Smith , Glover är pappa till Crispin, är inte speciellt skräckinjagade trots att de dödar folk till höger och vänster. Bambi & Thumper, Willard Whytes fångvaktare, hör nog till bland det fjantigaste jag sett i en bondfilm. Ett par tjejer i bikini som har en mycket märklig fightingstil, piska koreografen från mig tack.  Mot filmens slut har man inte ens försökt att få till bra effekter när u-båtar och annat exploderar. Kanske räckte inte pengarna till då Connerys gage var rekordhögt ,kanske var man stressad då Connery hade inskrivet i sitt kontrakt att han skulle få extra gage om inspelningen drog ut på tiden. Jag vet inte riktigt vad felet är men Diamonds are forever hör till en av de sämre Bondfilmerna. Om OHMSS var den sista agentfilmen så är Diamonds are forever den första familjefilmen i serien och fler skulle följa med högst blandat resultat. Men innan man satt igång med produktionen av en ny Bondfilm var man än en gång tvungen att hitta en ny 007.

Bond besegrar Bambi och Thumper. Notera den rosa slipsen!

En anledning till misslyckandet kan skyllas på ängsliga producenter. Man hade noterat att OHMSS hade gått sämre i USA. Man ville kanske fjäska för amerikanerna, större delen av filmen utspelas i USA. Den allvarligare tonen i OHMSS visade sig inte falla väl ut i amerika därav kanse en förklaring till det mer skojfriska anslaget i den sjunde filmen om Bond. Detta är bara anspråklösa teorier men i senare Bondfilmer blir resultatet sämre när man försöker anpassa filmerna till en marknad. Det känns som man inte vågar stå för produkten.

Mr Kid och Mr Wint. Blofelds underhuggare.

Bästa kommentar? Det vimmlar av oneliners i filmen men jag väljer den snobbigare sidan av Bond.

James Bond: Pity about your liver sir. An unusually fine Solera. ’51 I believe.
M: There is no year for sherry 007.
James Bond: I was referring to the original vintage on which the sherry is based sir. 1851. Unmistakable

Det blir tre tama martini.

Bondtema: You only live twice ( 1967 Storbr )

 

 

Den femte officiella Bondfilmen, You only live twice, är den första där man helt dumpade Flemings orginalhistoria och skrev ihop något annat. Manusförfattare var den inte helt okände Roald Dahl, egentligen fick han uppdraget att länka ihop en massa ideér på olika actionscener och bondprylar ( raketcigaretter, minihelikopter m.m )som man ville ha med i filmen. Med de förutsättningarna får man nog lov att säga att Dahl lyckas över förväntan med att få ihop ett fungerande manus.  Anledningarna till ombearbetningen kan ha många olika anledningar. Man hade redan i From Russia with love lagt till lite extra scener och det förtsatte man med i de kommande filmerna. En annan anledning var kanske att man var rädd för konkurrensen från Casino Royale som spelades in ungefär samtidigt så man ville släppa en riktigt häftig film. Hur som helst kom You Only Live Twice att bli den mest storslagna Bondfilmen innehållandes ett rymdtema, som var väldigt inne i slutet av 60 talet, och ett gigantiskt scenbygge, Blofelds bas. Innan vi går vidare vill jag redan här påpeka att storslaget inte nödvändigtvis behöver betyda att det är bra.

Alternativ affisch

Handlingen är följande: Både sovjetiska och amerikanska raketer kapas i rymden. De bägge stormakterna skyller på varandra och världen närmar sig ett storkrig. MI6, där Bond jobbar, finner att spåren pekar mot Japan och skickar dit 007. Det visar sig att SPECTRE under ledning av Ernst Stavro Blofeld ligger bakom kapningarna. Bond måste nu försöka sig nästla sig in i SPECTREs hemliga bas som ligger i en utslocknad vulkan. För att lyckas med detta maskeras han till japan (!), får en intensivkurs i ninjateknik samt gifter sig på låtsas. Allt detta verkar var helt i onödan med tanke på alla attentat Bond utsätts för när han verkar i det förmodade fördolda. Slutligen ställs Bond äntligen öga mot öga med Blofeld som den här gången spelas av Donald Pleasence.

Jan Werich från Tjeckslovakien skulle spela Blofeld med då han mest påminde producenterna om en deprimerad jultomte kickades han.

I filmerna får man aldrig veta något om Blofeld men Flemming gav SPECTREs ledare en bakgrund. Han är från Polen där han samarbetade med nazisterna under kriget, när krigslyckan vände hjälpte han de allierade . Vid krigsslutet lyckades han förstöra all dokumentation om sig själv och gick under jorden. Blofeld flyttade till Sydamerika där han byggde upp SPECTRE. Hans utseende varierar i de olika romanerna och även i filmerna, Det förklaras med att han gör plastikoperationer med jämna mellanrum för att kunna vara svår att identifiera. Pleasences version av Blofeld ger ett lite nervigt och osäkert intryck kanske inte riktigt den bild jag har av Blofeld. Pleasence exprimenterade lite med sin fysiska gestaltning av Blofeld, en puckel och en haltning var uppe på tapeten men till slut fick det bli ärret över högra ögat.

Pleasences version av Blofeld gav inspration

till Myers Dr.Evil.

Blofeld har tre ganska bleka medhjälpare i filmen:Mr Osato som är en ganska torr affärsman i SPECTREs tjänst, det anonyma tyska (?) kraftpaketet Hans samt den numera obligatoriska kvinnliga medhjälperska Helga Brandt som nog stjälper mer än hjälper, hon ser åtminstone bättre ut än den smått groteska Irma Bunt som medverkade i From Russia with Love. Är man observant dyker även Burt Kwouk upp i ett par korta scener i Blofeldts näste. Han är kanske mest känd som kommisarie Clouseaus medhjälpare Cato.

Levis Gilbert som regisserade filmen skulle stå bakom kameran i ytterligare två filmer i serien nämligen: The Spy who loved me och Moonraker. Det märks att det är samma regissör då alla tre har gemensamt att det är ganska storslagna historier. En del menar t.om att You only live twice och The Spy who loved me är samma historier men den diskussionen tar jag längre fram. Inspelningen som till stor del skedde på plats i Japan var stundtals kaotisk, främst beroende på Bondfebern som rådde. Det var fans överallt och reportrar mer eller mindre jagade Sean Connery, t.om in på toaletten berättas det.  Connery var nu riktigt trött på att spela Bond när hans krav på höjd lön avslogs meddelade han att You only live twice skulle bli hans sista bondfilm. Broccoli och Saltzman satte genast igång att leta efter en person som skulle ta över efter Connery i rollen som 007.

James Bond gifter sig på låtsas.

Det är lite svårt att räkna ut vem filmens Bondbrud är. Den officiella bruden är Mie Hama i rollen som Kissy Suzuki men Akiko Wakabayashi som spelar Bonds medhjälperska Aki har både fler repliker och speltid. Kissy Suzuki är faktiskt en ganska blek Bondbrud medan Aki är en, med den tidens mått, en frisk fläkt. Till en början var rollerna ombytta men då Mie hade svårt att lära sig engelska blev det Akiko som fick rollen somAki.

Akiko Wakabayashi

Mie Hama

Musiken komponerades som vanligt av John Barry och håller hög klass. Titellåten You only live twice sjöngs av Nancy Sinatra och är i mitt tycke en av de bättre Bondlåtarna.  Under förtexterna får vi lite geishor och vulkaner.  Robbie Williams samplade en del från låten och fick en hit med Millenium. Även Coldplay och Björk har gjort covers på låten men orginalet är bäst.

Jag har länge tyckt att You only live twice hört till en av av sämre bondfilmerna men jag har efter senaste tittningen omvärderat den lite åt det positivare hållet. Den första halvan av filmen är överlag ganska bra. Det är lite som en dektektivhistoria där Bond försöker lösa mysteriet med de försvunna raketerna, han följer ledtrådar och man har ansträngt sig för att låta Bond få jobba lite med hjärnan för en gångs skull. Det finns även en riktigt snygg scen där Bond jagas över ett tak, kameraåkningen är kanske inte Kubrik klass med det är effektfullt.  Till de sämre delarna får nog den unkna kvinnosynen som i filmen är totalt utan charm eller glimt i ögat. Det finns faktiskt gränser även för ett Bond fan. Kan hända att man hänföll sig åt gammalkolonialism när huvudelen av kvinnorna var japanskor. När Bond ska bli japan och förvandlas till ninja blir det helt enkelt för korkat och filmen blir trots alla explosioner och skjutande ganska trist. You only live twice kan nog beskrivas som en ganska mekanisk och själlös film. Indigrienserna finns där men känslan är inte riktigt med.

Bond som japan.

Bästa replik: Bond muttrar när han går till sängs med Helga Brandt.

Oh, the things I do for England.

Det blir fyra massproducerade martinis.

Nästa vecka blir det On Her Majesty’s Secret Service.

Bondtema: Thunderball ( 1965 Storbrit )

 

 Tanken var att Thunderball skulle bli den första Bondfilmen men det blev som bekant Dr.No istället. Anledningen till detta var bråket om bokens tillkomst mellan Ian Flemming och en filmproducent, Kevin McClory. Fleming hade nämnligen skrivit ett filmmanus ihop med  McClory, berättelsen var just Thunderball. När Flemining sedan bearbetade om manuset till en roman med samma namn gick Kevin av naturliga själ i taket och stämde Fleming. För att göra en lång historia kort och inte gå in på en massa olika rättegångar och filmbolagsdealar ledde detta till att McCoy fick rätten till berättelsen Thunderball.  Den som är intresserad kan läsa vidare här. Länken fick jag av RWC  tack för tipset! 1965 lyckades EON och McClory till slut enas om att producera Thunderball tillsammans.

Alternativ filmaffisch

Personligen tycker jag att filmen har en av de bättre handlingarna i serien av Bondfilmer. SPECTRE med Blofeld i täten knycker två atombomber och hotar med att att spränga dem om man inte får en himla massa pengar. Bond kommer av en händelse organisationen på spåren och åker till Bahamas där han misstänker att bomberna förvaras. Misstankarna faller på en man vid namn Largo. Bond börjar undersöka Largo lite närmare. Då han är ”hemlig” agent gör han detta genom att ogenerat börja flörta med Largos älskarinna Domino. Enkel men effektiv handling som inte är helt otrolig. Grundstoryn med kapade atombomber har sedan användts i otaliga filmer t.ex Clooneys The Peacemaker.

Bond är på en hälsoklinik i början av filmen där skumma saker sker.

I filmen får vi se lite mer av SPECTRE då de gå igenom olika planer t.ex avhandlar organisationen det stora tågrånet som skedde i verkligheten 1963 i England.  Blofelds ansikte är som vanligt dolt, nr 1 som han även kallas sitter till hälften dold bakom en skärm med sin vita katt. Vi får även träffa Bonds kollegor då MI6 samlat alla dubbelnollor som är verksamma i Europa för en genomgång av krisen, nio stycken räknade jag till. Förtexterna har även utvecklats ytterligare om man nu vill kalla det utveckling att se massa kvinnor simma runt med harpungevär till Tom Jones, i mitt tycke, ganska skräniga Thunderball.

Bond och Domino

I Thunderball är det återligen Terence Young som står för regin och filmen innehåller lite mer thrillerinslag än Goldfinger b.la jagas Bond av Largos män under en festival, ett inslag som faktiskt blir lite spännande. Många gamla bekanta dyker upp i filmen, Q med sina manicker, Miss Monneypenny och Felix Leiter. Angående Leiter så spelas han av olika skådespelare och hans ålder varierar mellan filmerna. Ung i Dr.No, äldre i Goldfinger och ung igen i Thunderball. En anledning till detta är att Jack Lord som spelade Felix i Dr.No krävde samma lön som Connery i uppföljarna. Resultatet blev att han byttes ut och på den vägen har det fortsatt. Leiter gör för övrigt inte så mycket väsen av sig i Thunderball, han flyger mest helikopter. Det verkar som Leiter är mer av en administratör jämfört med den mer handlingskraftige Bond .

Largo filmens skurk med lapp för ögat. Det är egentligen bara kroken som fattas.

Adolfo Celi spelar skurken Largo. I mina ögon en ganska blek bandit, det kan bero på att han är dubbad och det känns lite som att  Adolfo inte riktigt är med i matchen. Även Claudine Auger som spelar Domino är dubbad, hon må vara en av de snyggaste Bondbrudarna men hon är trots sin dramatitska bakgrundshistoria i filmen ganska okariskmatisk. Luciana Paluzzi i rollen Fiona Volpe är då desto mer spännande i den tacksamma rollen som Largos lönnmörderska och medbrottsling. Volpe betyder f.ö räv på italienska och syftar då troligtvis på Fionas röda hår och listighet, fyndigt!

Fiona Volpe filmens femme fatale.

Domino spelades av Claudine Auger en f.d Miss World kandidat för Frankrike.

Trots att jag gillar handlingen i Thunderball är det en film jag har lite svårt för i Bondserien. De bleka skådespelarna har jag nämnt men även Connery verkar vara lite frånvarande i rollen som Bond. Han hade börjat tröttna på uppmärksamheten kring Bond och han hade även problem i sitt äktenskap så tankarna var kanske på annat håll. Filmen är även lite slarvigt gjord, ibland stannar handlingen nästan upp för att i nästa sekund kännas stressad. En förklaring till detta var att klipparen Peter Hunt hade ont om tid för att få filmen iordning till premiären. Det största problemet är dock undervattensscenerna som upptar en stor del av filmen, alltför stor del om ni frågar mig. De är vackra men ack så tråkiga, det bubblas och simmas och är ungefär lika upphetsade att titta på som helgmålsbön. I finalen är det en strid mellan otaliga onda och goda grodmän som aldrig aldrig verkar ta slut,  i överlag har jag svårt för de stora slutstriderna som tyvärr återkommer i allt för många Bondfilmer men här är den extra trist. Avslutningsvis är slutfighten mellan Largo och Bond ombord på båten Disco Volante ganska taffligt gjort.

En av de alltför många undervattensscenerna i filmen.

Bästa repliken?

Domino: What sharp little eyes you’ve got.
Bond: …Wait ‘til you get to my teeth

Det blir fem ganska blaskiga martinis till Thunderball.

Nästa vecka (om jag hinner med) blir det Casino Royale med b.la Woody Allen!

Bondtema: Goldfinger ( 1964 Storbr )

Goldfinger är troligtvis den mest kända och av många ansedd som den bästa filmen i Bondserien. Det är Goldfinger som sätter dagordningen för de efterkommande filmerna och man kan säga att de sista pusselbitarna faller på plats. Det är även den filmen som jag anser är vattendelaren bland Bondfilmerna. I Goldfinger valde man att en helt annan väg än i de tidigare filmerna och då resultatet blev lönsamt fortsatte man på den utstakade vägen.

Filmens handling går i korthet ut på att den brittiska regeringen misstänker affärsmannen Auric Goldfinger för guldsmuggling. Bond kopplas in på fallet och upptäcker att Goldfinger har större planer än simpel smuggling på sin agenda.

Bonds antagonist: Auric Goldfinger

Då regissören till de två första filmerna Terence Young ville ha procent på intäkterna , troligtvis hade han märkt att han satt på en kassako och ville ha en del av kakan, byttes han ut mot Guy Hamilton. Redan i filmens start märks det att vi möter en annan Bond.  Det är fortfarande Connery som spelar Bond men han är helt enkelt lite familjevänligare, mjukare i stilen och verkar inte längre lika farlig. Det är mer humor och mindre allvar. I prologen finns det en suverän scen, faktiskt en av mina favoriter, där Bond i grodmansdräkt knockar några vakter, spränger en knarkfabrik för att sedan dra av sig våtdräkten. Där under har han en vit smoking komplett med en röd neijlika.

Svårslagen scen med Connery.

Det är första gången vi får en ordenlig låt i förtexterna, Goldfinger som framförs av Shirley Bassey. Låten är kraftfull med ett suveränt blåsarrangemang som går igenom hela filmen. Det är ett lyft för filmens soundtrack då man spelade bondtemat till förbannelse i From Russia with Love. Samspelet mellan Bond och Q utvecklas vidare i Goldfinger. Det är i den här filmen som Bond visar sin retfulla och kanske aningen respektlösa hantering av Q:s alla prylar. Han pillar på allt till Q:s förtret och visar med övertydlighet att han knappt orkar lyssna på de långa föreläsningarna Q har om sina kära manicker.

Q, Bond och en exrautrustad Aston Martin

 
 Goldfinger är troligtvis mest känt för tre saker: Aston Martin, Jill Masterton och Oddjob. Vid manusarbetet lades det till en hel del actionscener för att göra filmen mer fartfylld. En av de mest uppmärksammade ändringarna var Bonds bil, en av Q upphottad Aston Martin. Bilen är utrustad med kulsprutor, katapultstol m.m. Biljakten är en av filmens höjdpunkter, åtminstone på den tiden filmen var ny. Personligen tycker jag slutfighten mellan Oddjob och Bond är mer spännande. SPOILER: Det finns en ganska rolig miss i samband med upplösningen. Det var tänkt att räkneverket till atombomben skulle stoppa på 003 men ändrades i manus till det lite fyndigare 007. Däremot ändrade man inte i Connery´s manus så hans lite märkliga kommentar ”three more clicks” kan få en att undra lite om Bonds kunskaper i enklare matematik.

Bond skuggar Goldfinger i Schweitz

Jill Masterton ( Shirley Eaton ) är Goldfingers assistent, när hon hoppar i säng med Bond straffas hon av sin arbetsgivare på det mest gruvliga sätt. Hennes kropp täcks med guldfärg och hon kvävs. En ganska opraktisk och kladdig metod ( som för övrigt är helt verklingslös ) om man vill bli av med någon men filmiskt mycket effektfull. Temat att skurken dödar en kvinna för att visa sin genuina ondska visas här för första gången, fler mord på kvinnor skulle ske i kommande filmer. Shirley Eaton blev mycket känd och stal halvt om halvt rampljuset från huvudrollsinnehaverskan Honor Blackman som spelar den lesbiska ( i boken ) Pussy Galore. För övrigt var namnet Pussy Galore för magstarkt för de moraliska amerikanerna och filmen höll på att bli totalförbjuden i USA .

Risken med att gå till sängs med Bond

Honor Blackman som Pussy Galore

Oddjob är den första i raden av en ändlös rad av underhuggare, en del mer minnesvärda andra faller bort i glömskan. Goldfingers medhjälpare är en stum korean som är expert på karate och har en nästan övermänsklig styrka ( han kan t.ex smula sönder en golfboll med en hand ) och är utrustad med en dödlig hatt som han till Bonds förtret använder i tid och otid. Oddjob spelades av den koreanske f.d tyngdlyftaren Harold Sakata. Huvudskurken Goldfinger spelades av tysken Gert Fröbe och hans porträtt av en småaktig, fuskande affärsman som är så självgod att han nästan spricker är riktigt bra. Speciellt skräckinjagande blir han dock inte. Frobe dubbades då hans engelska var dålig men det märks inte speciellt mycket, m.a.o så lyckades man bättre med dubbning för 40 år sen än vad man lyckas med i dagens TV4 produktioner !

Oddjob med sin metallförstärkta hatt.

Hur är filmen? Jo visst är det en klassiker i Bondsammanhang, det är den Bondfilmen som på gott och ont satt dagordningen för restrerande filmer i serien. Det är mer humor och fart än i de tidigare filmerna, Connery är fortfarande på gott humör och produktionen är förutom en förkärlek till att använda sig av bakprojektioner bra. Till nackdelen hör en ökad töntighet som sedan levt kvar i serien vilket kan kanske roa en del men jag stönar till lite av pinsamhet när t.ex Pussy och Bond brottas i höet. Jag saknar också thrillermomenten, Goldfinger är faktiskt ganska ospännande men på det hela är det en underhållande film. Filmens scenografi är också härligt nostaligiskt futuristisk i äkta 60 tals anda. Blinkande lampor, lasrar som låter och fina grälla pastellfärger. Den svenska DVD utgåvans översättning är dock under all kritik dels språkligt men man struntar även i att översätta en del dialog som är viktig för handlingen. Illa!

Bond:"You expect me to talk ? Goldfinger:" No Mr.Bond I expect you to die"

Bästa repliken: Shocking ! Positively shocking sagt av Bond efter att han blivit överfallen medan han hånglar med en kvinna.

Nytt är att jag nu lagt upp en lista med Bondlåtar på Spotyfy. Listan kommer att växa med tiden.

Det blir sju martinis, lite småtöntiga, men ändock välsmakande.

Nästa vecka. Thunderball

Bondtema: From Russia with Love ( 1963 Storbr )

Man valde att följa upp succen Dr.No med att filmatisera den bok som tillsammans med Goldfinger anses vara Flemmings bästa, nämligen From Russia with Love. Den här filmen brukar ligga bra till när man gör listor på de bästa i serien. För mig ligger den inte i topp men väl i det övre fältet bland Bondfilmerna.

From Russia with love sticker ut lite i Bondproduktionen av två skäl: Det är den enda filmen där Bond faktiskt utövar sitt yrke,  nämligen spion/hemlig agent. I verkligheten skulle Bond vara en ganska usel agent då han gör allt för att utmärka sig och är inte speciellt hemlig. Det är också en film där det är skurkarna som drar i trådarna och Bond är i stort sett helt bortkollrad ända fram till slutet.

Klassik entre´av Bond.

Handlingen i From Russia with love är ganska jordnära för att vara en bondfilm. Bond får i uppdrag att hämta en rysk avhopperska, Tatiana Romanova, i Istanbul. Det som gör henne extra intressant för engelsmännen är att hon lovat medföra en rysk kodmaskin som tack för hjälpen. Det som Bond och hans uppdragsgivare inte vet om är att hela affären är en bluff iscensatt av den hemliga terrorgruppen SPECTRE. De vill komma åt Bond som hämnd då han la krokben för Dr.No i förra filmen. Uppdraget går till de sällsynt otrevliga SPECTRE agenterna Rosa Klebb,  Donald Grant och den tjeckiske schackmästaren Kroonsteen. Grant och Klebb hör till mina favoriter när det gäller Bondskurkar. Klebb är en ryska som ser för djävlig ut i flaskbottnar och fett hår. Robert Shaw spelar den iskalle psykopaten Grant med bravur, man blir faktiskt lite orolig för Bonds väl och ve för en gångs skull.

Rosa Klebb med flaskbottnar och fett hår.

I boken är det den ryska organisationen SMERSH som är skurkarna men detta ändrades till SPECTRE då Broccoli ville göra Bond lite mer opolitisk (!). SPECTRE leds av den mystiske Ernst Stavro Blofeld, i filmen får man aldrig se hans ansikte utan hans händer som klappar en vit katt. Den vita katten är det som skulle bli Blofelds trademark genom filmerna som följde .

Bonds ärkefiende Blofeld debuterar.

Filminspelningen var problematisk då man ändrade på manus under inspelning, man var stressad för att hinna till den utlovade premiären i oktober 1963. Mitt under produktionen visade det sig att en av skådespelarna, Pedro Armendáriz, var döende i cancer. För att få med alla hans scener ändrade de om inspelningsschemat. Tio dagar efter att han filmat sista scenen  begick Pedro självmord. Regissören Terence Young höll på att stryka med under en helikoptertur. Trots alla problem lyckades man skapa en tajt Bondfilm som stundtals är riktigt spännande.

Filmen innehåller en båt och helikopterjakt som med dagens mått kan verka lite tama.

From Russia with love har flera förtjänster. Skurkarna har jag redan nämt. Trots att filmens första två tredjedelar är ganska stillsamma för att vara en Bondrulle blir det inte tråkigt snarare tvärtom. Spänningen ligger i att Bond hela tiden är ett par steg efter skurkarna som styr Bond dit de vill. Ovanligt och intressant.  Filmen innehåller även en mycket bra slagsmålscen i en tågkupe´. Enligt uppgifter tog det tre veckor att filma fighten. Det är ett rent nöje att få se ett slagsmål där koregrafin spelar roll och inte som idag med massa olika vinklar och sönderklippta scener så att man till slut inte vet riktigt vem som slåss med vem, t.ex årets Robin Hood och The Expendables.

Bond vs. Grant

Naturligtvis finns det en del plumpar i protokollet. Tågresan Bond gör i filmen tilsammans med Tatiana pågår, känns det som, i en evighet, det är en fasligt massa rännande i dörrar och kupeer. Tatiana är väl kanske inte den mest karismatiska Bondbruden. Trots att hon faktiskt är kopral i ryska underrättelsetjänsten så är hon ganska våpig, men här kanske man kan skylla på filmens ålder. Slutligen så har vi ett slagsmål mellan två romska ( i filmen och sv.översättningen zigenare ) kvinnor som ger mig lite dålig smak i munnen. Slagsmålet är både töntigt, sexistiskt och rasistiskt.

Italienskan Daniela Bianchi spelar Tatiana. Hennes röst fick dubbas över då hennes engelska inte höll måttet.

I den här bondfilmen tog filmmakarna upp ett par saker som skulle följa med under seriens gång. Direkt efter Bondintrot kommer det en liten förhistoria något som blivit filmseriens signum. De dansande pinupporna, i detta fallet endast en magdansös, gör nu entre´när ”opening credits” rullar, leker man lite med texten på magdansösens kropp. Däremot är det ingen titellåt som spelas, den kommer först i eftertexterna, From Russia with love som sjungs av Matt Munro. En halvsmörig schlager som inte lämnar något bestående intryck på mig i alla fall. Eftertexterna inleds också med orden ”Bond will be back”. Q med sina manicker har även premiär i det här fallet en väska med tårgas, gevär, kniv och dolda pengar. Väskan är naturligtvis det som räddar Bond i filmens slut. Vän av ordning kan hävda att Q dyker upp i Dr.No men där nämns aldrig avdelning Q. Desmond Llewelyn som spelar Q ( eller Major Boothroyd som är figurens riktiga namn ) skulle hänga med i många år. Ovanligt är att bondbruden Sylvia Trench från Dr. No dyker upp då kvinnorna i Bonds värld är förbrukningsvaror.

Bond gosar med Sylvia.

Bästa repliken från Bond: Red wine with fish…Well that should have told me something. Det räckte för att Bond skulle misstänka att Grant inte har rent mjöl i påsen.

Åtta dry Martinis blir det till denna Bondfilm vars tempo och intrig sticker ut lite i serien. Nästa vecka blir det Goldfinger.

Bondtema: Dr.No ( 1962 StorBr. )

 Då kör vi igång med ett Bondtema som går lite vid sidan om det vardagliga bloggandet. Min förhoppning är att det blir en Bondfilm i veckan, ett åtagande jag hoppas kunna klara av . Först ut är Dr.No

Albert Broccoli och Harry Saltzman hade köpt rättigheterna till Bondböckerna. Av någon anledning  missade de rättigheterna till den första boken om James Bond, Casino Royale, men mer om det senare. De bildade ett produktionsbolag, EON, och lyckades få loss 1 miljon $ till att göra en Bondfilm. Vilken av böckerna skulle de börja med och vem skulle spela Bond?  Broccoli och Saltzman tänkte börja med Thunderball men då boken var inblandad i ett upphovsrättstvist  bestämde man sig för att filma den 6:e boken, Dr. No. Vem som skulle spela Bond var inte det lättaste. producenterna ville ha Cary Grant men han kände själv att han var för gammal. Grant var även för dyr, hela filmens budget motsvarade hans gage. Till slut hittade man en relativt okänd skotte vid namn Sean Connery. Ian Flemming var inte nöjd med valet sägs det men han fick foga sig.

My name is Grant, Cary Grant

Filmen Dr.No utspelar sig till största delen på Jamaica dit Bond skickas för att spåra upp en hemlig agent som försvunnit. Bond har knappt hunnit landa på ön innan han utsätts för ett attentat, snart följer det flera försök att döda Bond. Ju mer Bond luskar i agentens försvinnande desto tydligare framträder ett spår som pekar mot Dr.No, en man som äger en hel ö och inte tillåter några besökare.

Naturligtvis är filmen stundtals lite mossig men den har sin charm och har åldrats mycket väl trots sina snart 50 år. Man lyckats väl med skådespelarna i både små och stora roller men de två som dominerar filmen är Sean Connery och Joseph Wiseman som Dr.Julius No. Erbjudande att spela Dr.No gick först till Noel Coward som svarade kort ”The answer to Dr.No is No! No! No! och vi kan nog av tacksamma till att han tackade nej. Wiseman gör ett mycket bra porträtt av en iskall och samvetslös skurk, det är inte många minuter han är med i filmen och hans repliker är få men han hör till en av mina favoriter bland Bondskurkarna. Scenen där Bond och Dr. No käftar med varandra är mycket underhållande. Dr.No försöker behålla lugnet då Bond formligen spottar ur sig förolämpningar.

Dr.No med sina metallhänder. Han forlorade sin händer i en radioaktiv olycka.

Connery är ett kapitel för sig. Han lyckas ögonblickligen sätta rollen som Bond. Vi introduceras till karakaktären i ett spel Baccarat där han lyckas spela skjortan av en medspelerska, Sylvia Trench, för att sedan ragga upp henne. Hon har den tveksamma äran att vara Bonds första ligg. Connery lyckas med att framställa Bond som en brutal charmör. En hjälte, men han är långt från sympatisk utan skulle kunna beskrivas bäst som attraktivt farlig, en brutal charmör. Detta illustreras bäst i en scen där han är i valet och kvalet om han ska förföra eller tvinga fram sanningen ur en medhjälperska till Dr.No. Bond väljer det förstämnda men hotet om våld ligger under ytan, åtminstone för oss tittare.

Bond raggar upp Sylvia Trench

Många saker i Dr.No skulle bli tongivande för  följande filmer i Bondserien medans andra saker är engångsföreteelser. Introt med Bondtemat finns med men man har inte börjat med en liten förhistoria innan förtexterna. Här övergår introt direkt till förtexter och lite blandad musik. Övergången mellan förtexterna och filmens start är snygg med lönnmördarna som går in i filmens första scen. Musiken skrevs f.ö av Monty Norrman och det välbekanta Bondtemat är faktiskt ett överblivet musikalnummer som hottades upp av John Barry. Vi får även nöjet att höra Bond sjunga, han har inte så dålig sångröst men finns det något han inte kan? Intressantast är nog att han framställs lite mänskligare än i senare filmer, vid ett tillfälle erkänner han t.om att han är rädd och nervös, något som vore otänkbart i senare filmer. Överlag har nog inte Bond varit så intressant som i sin första film, ju längre serien skrider desto mer av en seriefigur blir Bond.

Q som förser Bond med makalösa manicker lyser med sin frånvaro i filmen, det mest tekniska Bond har är en geigermätare och han får en ny pistol, Walter PKK. Däremot är både M (Bonds chef) och hans sekreterare (Ms Monnypenny) med .Felix Leiter från CIA dyker även upp.  Bond har också sina ”vitsiga” repliker som han fäller i tid och otid. En av de fyndigare i filmen är när han träffar filmens kuttersmycke Honey Ryder.

Honey: Are you also looking for shells?

Bond: No i´m just looking.

Hon är den första raden av Bondbrudar. Bond möter henne på en strand då hon stiger upp ur havet. I boken är hon helnäck och har bruten näsa, i filmen har hon bikini och spelas av Ursula Andress med oknäckt näsa. Jag misstänker att detta var bland det första de ändrade i filmen.

Honey och James på Crab Key - ön där Dr. No huserar.

Dr.No blev stor succe´vilket jag kan förstå då jag håller den som en av de bättre filmerna, lite kantig i utförandet men den har sin charm och känns förvånansvärt fräsch. Det blir åtta dry martinis naturligtvis shaken not stirred. Nästa vecka: From Russia with love.