Mission Impossible: Rogue nation (2015 USA)

Den femte filmen om Ethan Hunt och hans kollegor i IMF startar med att organisationen läggs ned av den amerikanska regeringen samtidigt som Hunt upptäcker att det finns ett sorts anti-IMF, The Syndicate. Denna organisation är så hemlig att ingen känner till den. Politiker och tjänstemän på regeringsnivå anser att Hunt jagar hjärnspöken och lyssnar inte på varningarna.  Han vägrar acceptera beslutet om nedläggning utan går istället under jorden för att avslöja organisationen.

Den här filmen har ganska mycket gemensamt med många Bondfilmer. Man reser jorden runt och varje plats föräras med en actionscen eller två. ”Handlingen” är mest en ursäkt för att man ska bädda för lite fart och fläkt. Skådisarna, miljöerna och actionscenerna är det inget fel på. Vi bjuds på hisnande motorcykeljakter, omöjliga inbrott, lite sekundjakter och ett par fighter. Curise och co sköter sig väl. Simon Pegg agerar comic-relief och har en manick redo för varje situation som tänkas kan, Ving Rhames och Alec Baldwin tävlar i vem som är mest butter, Sean Harris är bra som skurk och Recbecca Ferguson får tala svenska.

Mitt problem är manuset där det skiner igenom lite väl mycket att man snitslat upp en bana från A till Ö. Vad som än händer finns det alltid rätt manick i Peggs arsenal, folk förflyttar sig till rätt position i ett rum eller stad så att Hunt kan lösa sitt uppdrag. Filmen påminner så smått om en orienteringsrunda där man bytt ut skog och mark mot hela världen. Detta gör att filmen får inget flow och känns alltför konstlad och statisk. Därmed jag får svårt att bry mig om vad som händer med personerna på duken för jag vet att det alltid kommer ligga en manick eller att en person står på rätt plats när Cruise och co behöver det för att lyckas med sitt uppdrag som trots allt inte verkar vara speciellt omöjligt trots att de jagas av hela världen. Det blir faktiskt så förutsägbart och ospännande till slut att jag får kämpa mot sömnen i biomörkret. Ibland funkar det förutsägbara, ibland inte. Här funkade det inte alls.

Regi: Christopher McQuarrie

Betyg: 5/10

71 (2014 Storbr)

Året är 1971 och konflikten mellan katoliker och protestanter är i full gång på Nordirland. Det är ingen lätt konflikt att begripa och det är en flytande gråskala när det rör sig om vem som har rätt eller fel. Både protestanter och katoliker begår terrordåd mot varandra, det är konflikter inom de oilka grupperna och staden Belfast är på sina ställen mest att likna vid en krigszon. Även bland engelsmännen råder det konflikter vad man ska göra med denna besvärliga landsända men för ögonblicket har man valt att skicka soldater som ska uppehålla ordningen så gott det går. Till detta kaos skickas den unge soldaten Gary . Redan på sitt första uppdrag går det åt fanders för Gary. Han blir åtskild från sin grupp och finner sig iklädd uniform utan vapen i en stad där han inte hittar och han har inte en susning om vem som är vän eller fiende.

Det här är en film som jag rekommenderar varmt av många skäl. Dels är det en spännande thriller. Som tittare kan man aldrig slappna av då man inte vet vem Gary kan lita på. Det finns både vänner och fiender till britterna i alla läger och jag kan ganska lätt leva mig in i hans desperation. Vidare har filmen bra skådisar främst då Jack O’Connell som den unge soldaten och Sean Harris i rollen som obehaglig brittisk underrättelseagent. 

Miljöerna som är ett klaustrofobiskt Belfast förstärker spänningen och funkar ypperligt, speciellt under Garys flykt i början av filmen då han jagas av en grupp IRA soldater genom trånga gränder och bakgårdar. Slutligen skildrar filmen konflikten i Nordirland för vad den är: En jävla soppa utan några vinnare och jag drar en och annan parallell till Ken Loach film Land och frihet om det Spanska inbördeskriget som också skildrade en konflikt ur olika perspektiv också det en sevärd film.

Regi: Yann Demange

Betyg: 8/10

Prometheus (2012 USA)

Jag skulle tro att Prometheus inte behöver någon närmare presentation då den definitivt hör till en av årets mest omtalade filmer. Regissören Ridley Scott har återvänt till sci fi genren och om jag ser på hans produktion under de senaste decennierna är filmen ett stort kliv framåt. Om man skulle jämföra Prometheus med hans tidigare filmer samma genre ; Bladerunner och Alien håller den definitivt inte samma klass, kanske division tre eller fyra om man ska tala fotbollsspråk.

Prometheus kan kallas för en prequel till Alien då den utspelar sig i samma universum och har mycket gemensamt med den filmen. Ett forskingsskepp färdas till ett avlägset solsystem då man fått indikationer på att det kan ha något med mänsklighetens ursprung att göra. Detta baseras på att forskare funnit målningar, reliefer m.m i vitt skilda kulturer som alla pekar mot samma plats i vintergatan, månen LV-223. Framme på planeten finner man att teorierna stämmer men att man missat en och annan detalj som gör att expeditionen utvecklas till en kamp för mänsklighetens överlevnad.

Jag börjar med mina negativa tankar om filmen. För det första känns det lite långsökt att man bygger ett rymdskepp och bränner iväg genom världsrymden pga oklara fynd bland äldre civilisationer men manusförfattarna är tydligen fans av den schweiziske  charlatanen Erich von Däniken. I.o.f.s ger Scott en förklaring till det till synes chansartade uppdraget senare i filmen men min första reaktion var att det kändes lite väl vågat att utrusta en expedition till yttre rymden baserat på några grottmålningar.

För det andra tyckte jag att de s.k vetenskapsmännen var lite väl korkade. De petar och pillar på allt, plockar av sig hjälmarna i en främmande atmosfär och kör upp ansiktet i  obekanta livsformer. Karaktärerna var helt enkelt inte trovärdiga i sitt agerande som vetenskapsmän. Värre är att de som personer var ganska ointressanta och bleka . Det är ganska talande att den mest intressanta karaktären i filmen är en robot. Synd för det är ett bra gäng skådespelare som Scott skrapat ihop: Michael Fassbender, Charleze Theron, Sean Harris, Guy Pearce och Logan Marshall-Green (som är så lik Tom Hardy att jag trodde han var  med i filmen ända tills förtexterna visades). Rappace kanske någon undrar över? Jag är gansla kallsinnig inför hennes skådespelarprestationer hon är helt ok som skådis vare sig mer eller mindre.

Protetheus är inte en speciellt spännande film den är mer…….intressant. Filmen är aldrig tråkig utan den lunkar på i en lagom takt och mitt intresse är på topp hela tiden. Scott vågar utmana tittarens inteligens och allt förklaras inte in i minsta detalj vilket jag uppsakattar. Jag är också tacksam över att Scott övergett sitt gryniga foto och frenetiska klippteknik. Riktigt trevligt att få se en film av Ridley Scott där man kan uppfatta vad som sker på duken. Musiken och miljöerna är mycket bra. Speciellt miljöerna gav mig en ”scense of wonder” känsla och bara det var värt biobiljetten.

Pga av allt förhandsnack blir Prometheus lite av en besvikelse men det finns många bra saker i filmen som väger upp det negativa. Definitivt sevärd och jag har inget emot en uppföljare. Ett litet plus var att min favorit biografvaktmästare Jan dök upp efter filmen i foajen och snackade lite med mig om hur filmen var. Trevligt!

Regi: Ridley Scott

Betyg: 7/10