State of grace (1990 USA)

State_of_grace_posterI Hells kitchen (NYC) härskar den irländska maffian. Ledaren för gänget är den ganska inkompetente men brutale gangsterbossen Frankie Flannery. Han har dock förhoppningar om att kunna klättra lite i rang och respekt då man förhandlar om ett samarbete med den avsevärt mäktigare italienska maffian. Problemet för Frankie är att han har svårt att hålla ordning på sina män och främst då sin bror Jackie som är lite väl impulsiv för sitt eget och andras bästa. Frankie är också lite bekymrad över Terry Noonan, en barndomskamrat till Jackie som plötsligt dykt upp. Frankie misstänker nämligen att denne möjligtvis kan vara en polisinfiltratör.

State of grace kom lite i skymundan av Goodfellas då båda filmerna kom ungefär samtidigt i början av 90-talet. Det är lite synd då detta också är ett bra kriminaldrama med en hel hop bra skådisar. Sean Penn (Terry), Gary Oldman (Jackie), Ed Harris (Frankie) och Robin Wright som bröderna Flannerys syster. Filmen blir inte sämre av att Ennio Morricone står för musiken som är både vacker och vemodig. Stundtals blir filmen lite melodramatisk men det väger lätt mot den suveräna ensemblen, musiken och de slitna New York miljöerna. Regissörerna bygger sakta upp sin historia och den sista halvtimmen är makalös. Vi får en rafflande förhandlingsscen. Sean Penn bjuder på en välskriven ”State of grace” monolog som känns i ryggmärgen på detta följer sedan en shootout som troligen är en av de bästa jag sett på film.

Gillar man genren och skådisarna bör man nog ta sig i kragen och se State of grace som är en oförtjänt bortglömd film.

Regi: Phil Joanou, Michael Lee Baron

8/10

The Gunman (2015 USA m.fl)

 Gunman_A4posterSean Penn spelar den f.d legoknekten Terrier som plötsligt får ett pris på sitt huvud. Då han tidigare haft ett arbete där man säkerligen kan skaffa sig en och annan fiende börjar Terrier nysta i det förflutna genom att besöka gamla kollegor. Det står snart klart att någon försöker utplåna Penns gamla legosoldatskompisgäng frågan är vem och varför.

The Gunman börjar bra med ett politiskt attentat i Kongo men blir ganska snabbt en trist historia av den där sorten där man undrar om någon överhuvudtaget blev nöjd med slutresultatet. Penn går på halvfart och Bardem är skrattretande dålig i sitt överspel. Mest irriterad blir jag på Jasmine Trincas rollfigur Annie. Enda anledningen till hennes medverkan i filmen verkar vara att någon ansåg att det måste vara med en tjej i historien.  Hennes uppgift i filmen är två saker: Dels att gå till sängs med Penn samt att bli räddad av Penn. Mina tankar går till Tanya Roberts som spelade Bondbrud i A view to a kill och vars enda uppgift var att bli påsatt av den skröplige Moore samt att skrika James i tid och otid. The Gunman har en ganska stark rollista men vad hjälper det när skådisarna inte har ett vettigt material att arbeta med bla spelar Ray Winstone Penns medhjälpare. För att vi tittare ska förstå att han är bohemisk har rollfiguren begåvats med långt ovårdat hår och lufsar omkring lite halvsoft. Ungefär så djupt gick manusförfattarnas engagemang när man skapade den här filmen karaktärer. Överhuvudtaget var detta en oengagerande film. Jag bryr mig inte ett dyft om hur det går för huvudpersonerna och det blir aldrig speciellt spännande. Trots den lockande rollistan är detta trött film där filmbolaget kunnat sparat in pengarna.

Regi: Pierre Morel

Betyg: 3/10

The Secret life of Walter Mitty (2013 USA)

tumblr_n6lakq17gc1qcjj74o1_1280Det här var en söt liten film om Walter Mitty som arbetar på tidningen Life. Mitty lever ett torftigt liv och fördriver tiden med att dagdrömma samt att tråna efter Cheryl som precis börjat på tidningen. Han vågar sig dock inte på att ta steget och bjuda ut henne. Då tidningen ska lägga ned pappersupplagan vill man att sista numret ska var något alldeles extra. Walter som ansvarar över negativen på Life upptäcker att negativet till omslaget saknas och han måste jaga rätt på fotografen till den saknade bilden.

Vad jag förstår är detta en nyinspelning på en gammal film med Danny Kaye i huvudrollen. Den filmen har jag inte sett men dagens rulle var en angenäm bagatell och jag blir lite småsugen att se originalet.Det blir aldrig spännande, speciellt roligt (förutom Adam Scott) eller medryckande. Däremot är det en hel del vackra vyer då Mitty får resa jorden runt i jakten på negativet. Det enda som störde mig lite var just Mittys dagdrömmar som många gånger blev för bullriga. De passade inte riktigt in i filmens tempo och känsla utan störde min filmupplevelse. Varför man valde att plöja ned 90 miljoner dollar i den här filmen begriper jag inte. Det är en trevlig bagatell som jag uppskattade men 90 miljoner?

Regi: Ben Stiller

Betyg: 6/10

 

The Tree of life (2011 USA)

TheTreeOfLife_Poster-644x1024The Tree of Life är filmen som fått en i stort sett samlad kritikerkår att gå upp i brygga av upphetsning. Det regnade plus och getingar över filmen och filmkritikerna fann knapp ord över hur bra filmen var. Handlingen i The Tree of Life skulle kunna sammanfattas med en mening: En arkitekt ältar sin barndom och förhållandet till sina föräldrar. En på pappret kort story men regissören Malick har skapat en otroligt vacker film fylld av symbolik, fullproppad med visdomsord och existentiella frågor och som sagt kritikerna jublade. Själv gäspade jag nästan käken ur led.

Troligtvis är The Tree of Life den i särklass tråkigaste film jag sett. Ja söte gud så trist den var. Jag har ingenting emot stillsamma filmer men i det här fallet är det två saker gör The Tree of Life till en medioker upplevelse. Den saknar helt känsla, hela filmen känns paradoxalt nog artificiell trots att den ska handa om livet och viktiga frågor som rör moral och annat som spelar stor roll för oss människor. Skådisarna upplevs som statister i Malicks utsökt komponerade scener och om han bytt ut dem mot skyltdockor hade jag knappt märkt någon skillnad. Nu snackar vi inte om några okända skådisar i huvudrollerna utan Jessica Chastain, Brad Pitt och Sean Penn. Om jag skulle jämföra den valiumindränkta tv-serien Brideshead revisited med The Tree of Life framstår den förstnämnda som ett fartfyllt drama i jämförelse. Filmen berör mig  inte och det är nog förklaringen till att den är så tråkig.

Det andra problemet är att filmen känns så, i brist på bättre ord, skitnödig. Det är viskande röster som ställer existentiella frågor till tittaren och ett tag undrar jag om det inte är en nyandlig produktion av Agneta Sjödin jag tittar på. Mitt intryck av filmen blir att det är uppblåst rapparkalja och uttrycket ”göra en höna av fjäder” har nog aldrig känts mer rätt. Detta tillsammans med att filmen känns så tom på äkta känslor gör att The Tree of life blir till ytlig fernissa. Skrapar man på ytan finns det egentligen ingenting att relatera till mer än vackert filmade scener. Det är synd för jag tror att det skulle kunnat bli en gripande film där huvudpersonens slitning mellan sin mors och fars olika livsfilosofier hade kunnat väcka mitt engagemang. Istället så kväver jag en gäspning och känner en befrielse när eftertexterna börjar rulla.

Gåtan som då kvarstår är: Varför blev just den här filmen så hyllad? Jag har inga svar att ge men det vackra fotot kan säkerligen bländat en och annan kritiker. Det kan också vara så att man som officiell filmälskare ska gilla regissören Malick, det verkar liksom höra till. Hur som helst tråkigare än så här kan det knappast bli eller…….?

Regi:Terrence Malick

Betyg: 3/10

The Untouchables vs. Gangster squad

När jag såg Gangster squad för en tid sedan insåg jag att filmen mer eller mindre var en kopia (åtminstone till handlingen) av De Palmas 80-tals film The Untouchables. Jag såg då om den sistnämnda filmen och här kommer nu mitt domslut. Gosling mot Costner, L.A mot Chicago, Cohen mot Capone. Vilken är den bästa filmen? Läsare av bloggen är bekanta med mina känslor inför ”regissören” De Palma men som jag tidigare sagt: ”Every dog has his day”

untouchables-posterThe Untouchables (1987)

Under förbudstiden håller gangstern Al Capone (De Niro) Chicago i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen Elliot Ness (Costner) har det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Capone. På förslag av en polis, Malone (Connery), bildar Ness en grupp poliser som går under namnet The Untochables dvs de är omutbara och kampen mot Capone kan starta.

Filmen är otroligt snygg, man förflyttas tillbaka till 20 och 30 talets Chicago. Musiken av Morricone är su-ve-rän, scenen där Capone introduceras är outstandig. En härlig kameraåkning ackompanjerad av pampigt blås sätter mig i stämning direkt. Storyn flyter på bra och skådisarna gör det de ska. Man tar sig friheter med verkligheten men håller sig inom Caponemytologin någotsånär. Det är två relativt trevliga timmar man har framför rutan, men inte utan invändningar.

Med De Palma bakom kameran kan man aldrig bli riktigt nöjd. Mot slutet av filmen måste regissören av för mig obegripliga skäl göra en blinkning (blinkning och blinkning, jag skulle nog snarare vilja kalla det långtradarhelljus) till Pansarkryssaren Potemkin. Resultatet är övertydligt, utdraget och rent pinsamt. Sean Connerys rollfigur Mallone blir lite tjatig i längden då han likt Yoda gödslar med visdomsord till höger och vänster men det kanske man ska lägga manusförfattaren Mamet till last.

Trots dessa invändningar är The Untouchables en godkänd film som jag sett ett antal gånger och kommer troligen att se om trots den jävla barnvagnsscenen och Connerys pladdrande.

gangstersquadGangster Squad is a 2013

Under de sena 40-talet håller gangstern Mickey Cohen (Penn) Los Angeles i ett järngrepp. Hans tentakler sträcker sig in i domstolar och polisstationer. Polisen John O’Mara (Josh Brolin) får av sin chef det till synes omöjliga uppdraget att stoppa Cohen. O’Mara bildar en grupp poliser som går under namnet The Gangster squad och kampen mot Cohen kan starta.

Med en rollista bestående av Josh Brolin, Ryan Gosling, Sean Penn, Emma Stone och Nick Nolte kan man sälja vilken skit som helst och tyvärr är det precis vad man gör i fallet med Gangster squad. Skådisarna verkar vilsna och filmen har vare sig nerv eller styrfart. Än värre är Penns groteska överspel och ensemblems påklistrade försök i att vara coola. Spektaklet avslutas med en pinsam uppgörelse mellan Brolin och Penn. Där och då la jag med ett tyst stön ansiktet i händerna i biomörkret och mumlande: ”Et tu Gosling”. För jag hade fram tills dess levt i villfarelsen att Gosling omöjligen kunde delta i en dålig film. Gangster squad är kort och gott en tramsig film som inte verkar veta vad den vill. Man försöker göra något sorts actiondrama och det funkar inte alls. Filmen känns trots skådisar och påkostade scener som ett hafsverk. En förklaring till haveriet kan vara att man hastigt fick klippa om filmen efter förra sommares skottlossning på en biograf i USA. En scen i filmen var just en skottlossning på en biograf. Kanske gjorde det att storyn tappade sin balans och kom i otakt, vad vet jag?  Det kan även bero på att en del tittare (jag) hade för stora förväntningar på den här filmen. Hur som helst var Gangster squad en oangenäm upplevelse.

Vad bli då domen. Håll i hatten: De Palma går på knock – undrens tid är inte förbi.

The Untouchables – 6/10

Gangster Squad – 3/10

Carlitos way (1993 USA)

Carlito Brigante drar en vinstlott då hans skumraskadvokat Kleinfeld lyckas få honom frisläppt i förtid från sitt 30 åriga fängelsestraff pga av en juridisk teknikalitet. Carlito har fått nog av kriminalitet och bestämmer sig för att leva ett hederligt liv. Hans dröm är att spara ihop pengar och starta en biluthyrningsfirma på Bahamas. Kleinfeld fixar in Carlito som delägare på en nattklubb och när han återförenas med sina gamla flickvän Gail verkar Carlitos liv gå mot ljusare tider. Men det är svårt att bryta helt med sin kriminella identitet och mot sin vilja finner sig Carlito snart vara en en jagad man.

Det finns två regissörer som borde sysslat med något annat än att göra film förslagsvis skoputsning. Wes Anderson är den ene, Brian de Palma som gjort Carlitos way är den andre. Att se en film av De Palma är en åktur med några få toppar och många dalar av Grand canyon klass. Carlitos way hör dock till de bättre filmer De Palma gjort men det är inte hans förtjänst att filmen blivit såpass bra som den är. Den bedriften får man tacka manusförfattarna samt skådisarna Pacino och Penn för. Filmen hoppar mellan briljanta scener som t.ex biljardpartiet och filmens sista mycket spännande halvtimme och rena kalkonscener som t.ex när Carlito och Gail hoppar i säng. Skådisar som har lite rutin klarar sig bra på egen hand i filmen men de som behöver mer regi står som handfallna. Viggo Mortensen är rent pinsam att se när han ska agera latino. Om det beror på en dålig dag eller Palmas regi vet jag inte men en duktig regissör hade insett att Mortensen suger i rollen som latino.

De Palmas filmer präglas ofta av en viss självgodhet där det känns som att han försöker visa upp vilken påhittig regissör han är med hjälp av kameraåkningar och blinkningar till andra regissörer, främst då Hitchcock. Det görs ofta klumpigt och bara i syfte att tillfredsställa Palmas ego eller ja det är åtminstone så jag uppfattar det. Det dyker upp ett flertal tillfällen i Carlitos way där man märker att De Palma skrockar förtjust över sin egen förträfflighet men de är inte så värst störande den här gången.

Det som är bra med filmen är Sean Penn som spelar den sliskige advokaten Kleinfeld som drar ned Carlito i skiten. Bara Penns bisarra frisyr gör att filmen är sevärd. Al Pacino levererar ett mycket bra porträtt av den f,d puertorikanska gangstern som  desperat försöker vara hederlig. Vanligtvis tycker jag Pacino spelar Pacino men den här gången växer han och blir till något större än sig själv. Dvs han skådespelar för en gångs skull. Tack för det. Jag sitter och hejar på Carlito och vill verkligen att han ska få sin bilfirma på Bahamas. Detta gör att jag sitter som på nålar i slutet av filmen då uppgörelsen närmar sig, men De Palma sumpar till viss mån filmens slut genom att vara lite prententiös. Gillar man gansterfilmer , Penn och Pacino är filmen definitivt sevärd. Troligtvis Palmas bästa film.

Regi: Brian de Palma

Betyg: 7/10

Bad boys (1983 USA)

Långt innan låten Bad boys blev en hit med Inner circle och innan Martin Lawrence och Will Smith fjantade runt i Miami fanns det en film med namnet Bad boys där Sean Penn spelade huvudrollen. Jag minns än idag när vi såg filmen för första gången. Tystnaden var total i grabbgänget som flockades kring tv:n. Chipsskålarna stod orörda och vi bara gapade. Vilken handling! Vilka skådisar! Vilken dramatik! Detta skedde ca 1984, nu skriver vi 2011 och jag har än en gång lärt mig den dyrköpta läxan att allt inte åldras med värdighet.

Filmen handlar om värstingarna Mick och Paco. De hamnar på kollisionskurs när Mick råkar köra ihjäl Pacos lillebror och hamnar i ungdomsfängelse. Paco nöjer sig inte med samhällets dom utan hämnas genom att vålda Micks flickvän. Han infångas s.a.s mitt i akten och hamnar på samma anstalt som Mick. Frågan är nu vem som dödar vem först.

Filmen var ett starkt drama för tonårskillar i 18 års åldern 1984 men för en ginig gubbe på 45 år har inte Bad boys mycket att erbjuda. Om jag lyfter blicken och ser bortom Penns frisyr som mest liknar en blöt golvmopp, Bill Contis bedrövliga soundtrack och den klichefyllda storyn kan jag roas av en hel del halvkändisar i olika roller. Clancy Brown som översittaren Viking, eller Esai Morales som Penns antagonist Paco. Jag fick fundera en stund innan jag kände igen Reni Santoni då han bär glasögon modell Bengt Bedrup. En liten bonus är Alan Ruck mest känd som Ferris Buellers vän Cameron, han är tyvärr inte med speciellt länge i filmen då hans öde är att bli hagelbössad.

Lyfter jag blicken ytterligare märks det att filmen är inspelad under Reaganeran och har ett ganska motbjudande konservativt budskap i synen på brott och människor. Varför Paco och Mick är ”Bad boys” förklaras aldrig men en antydan ges att det kan bero på att de saknar fadersgestalter. Mick häver ur sig till sin flickvän (Ally Sheedy) när hon oroar sig över hans nattliga aktiviteter att det är ingen fara även om man åker fast ”då man bara får en smäll på fingrarna”. Domaren beklagar att han inte kan ge Mick ett hårdare straff då lagarna i USA är för mesiga mot ungdomsbrottslingar.

Bad boys hade nog mått bra att ligga kvar i nostalgihörnan. Då var det ett fantastiskt drama 2011 platsar den som eftermiddagsfilm på tv3, om ens det.

Regi:Rick Rosenthal

betyg: 4/10