The Reckoning (2020 Storbr)

En gång i tiden var Neil Marshall en regissör att räkna med.  Dog Soldiers och The Decent är ruggigt bra. Doomsday var underhållande. Hans fjärde rulle Centurion var väl inte någon höjdare men ett och annat felsteg i karriären får man räkna med. Efter denna film försvann Marshall till tv och det var först häromåret han kom tillbaka med vad jag räknar som 2019 års sämsta film utedasset som gick under namnet Hellboy. Nu är Jordan tillbaka med en ny film The Reckoning och den kunde väl inte vara sämre?

Det strävsamma paret Haverstock arbetar på sitt arrende. Mannen drabbas av pesten och tar självmord och när änkan, som trots att det är 1600-tal med slit dygnet runt på gården är vacker som en dag med bländvita tänder, tackar nej till arrendatorns inviter svarar han med att anklaga henne för att vara häxa.

Jag ber att få gratulera Marshall som lyckats med att stå som regissör till årets sämsta film två år på raken. Imponerade! För det första är filmens handling totalt oengagerade och genomförandet är uselt. Skådisarna är ok men de har ingen chans i denna soppa till manus. Både Sean Pertwee och Steven Waddington är med i spektaklet och de brukar vara bra men i denna film har allt vad som kan kallas kompetens lämnats därhän.

Det största problemet med The Reckoning är att filmen fladdrar runt ”all over the place” och det känns som att alla från manusförfattare till skådisar och regissör inte riktigt vet vad de gör för film och i brist på annat chansar man och kastar in allt möjligt i filmen.  Det är lite skräck, lite tortyrporr, lite action, lite drama och en smula romans. Jag vet att filmen är på fel spår när jag börjar fundera över detaljer som hur det kan komma sig att änkan äger en riktigt snygg outfit som borde kosta skjortan men kan inte betala arrendet eller hur hon kan lyfta och svinga ett svärd när hon tidigare i filmen knappt kunde lyfta ett annat. Filmen är fylld med dessa märkligheter och hela tiden fladdrar min tanke förbi vem i hela friden ville göra denna film? Ett titt på manus borde räckt för att säga ”tack men nej tack”.

Om man kollar på IMBD så har Marshall inga projekt i piplinen vilket är fullt förståeligt det kan kanske vara som så att regissören gick ut med flaggan i bott.

Regi: Neil Marshall

Betyg: 1/10

Howl (2015 Storbr)

MV5BOTA1Mzc3OTY4M15BMl5BanBnXkFtZTgwMDkxODYyNjE@._V1__SX1857_SY903_Den unge konduktören Joe har en riktig otursdag. Han får inte den befordran han ansökt om och hans kollega som fick tjänsten startar sitt nya jobb att med ett hånflin beordra Joe att ta nattpasset. Resan går till en början bra men mitt i ett skogsområde (där inga mobiltelefoner fungerar – suprise) tvingas lokföraren till ett nödstopp. Det verkar inte vara bättre än att han kört på något djur. Föraren går ut för att undersöka och så har brittiska motsvarigheten till SJ en månadslön mindre att betala ut. Tågets personal och passagerare finner sig vara belägrade av något som är stort och lurvigt och har som mål att ta sig in i tåget för att få ett skrovmål.

Det visade sig bli en hel del lågbudgetfilmer denna skräckfilmsvecka. Så här i backspegeln var det inte så illa då de flesta av filmerna  visat sig vara, om inte mästerverk i genren, åtminstone underhållande. Även filmen Howl sällar sig till denna skara. Skådisar och produktionsteam är för mig helt okända, bortsett från Sean Pertwee som gör ett alldeles för kort inhopp som lokförare. Kända eller inte spelar inte så stor roll man har lyckats knåpa ihop en helt ok film på ett tema jag gillar: En grupp människor som är isolerade och blir belägrade av en yttre fiende. Temat är troligen lika gammalt som filmkonsten men vad spelar det för roll. Attack mot polisstation 13,  Prince of darkness, och Dilligensen är alla olika variationer på temat.

Filmen håller ett högt tempo efter man kört den obligatoriska presentationen av tågets resenärer och personal. Av och till blir det lite småspännande även om den vane tittaren ganska lätt kan räkna ut i vilken ordning resenärerna ska stryka med. Berättelsen slirar dock till de gånger man försöker skapa lite mer känslomässig stämning och filmens karaktärer ska föra en dialog som inte rör hotet man ställts inför. Då märks det att man passerar sin kompetens nivå. Det blir lätt lite klyschigt och känns onaturligt och stelt. Varulvarna är helt ok och är inte allt för mycket cgi-ade, lagom smarta och vildsinta. I filmen uppfylls inte varulvsmytens alla regler men när det gäller just detta monster verkar filmbranschen överlag inte vara speciellt noga med att hålla på regler som t.ex silverkulor.  Howl är inte en toppfilm men den slinker ned lätt och man får 90 relativt underhållande minuter.

Regi: Paul Hyett

Betyg: 6/10

Equilibrium (2002 USA)

equilibrium-originalEfter det tredje världskriget beslutar sig de styrande att man ska undanröja alla chanser för att det ska bli ett fjärde krig. En medicin framställs som ska ta bort alla mänskliga känslor då man anser att det är just förekomsten av känslor som ställer till det för oss människor. Vidare beslutar man sig för att förbjuda allt som överhuvudtaget kan väcka känslor till liv och förbjuder följaktligen all konst. Nu är det som så att alla människor accepterar inte dessa drastiska beslut och det finns en motståndsrörelse. En polisstyrka har skapats för att leta rätt på dessa känslosamma element och filmens huvudperson John Preston är en av de bästa poliserna. Han hamnar dock i obalans när hans partner visar sig höra till motståndarsidan och glömmer så en morgon att ta sin drog.

För att vara en film som ska handla om människor utan känslor år det ovanligt mycket av den varan bland de som säger sig ta drogen. Vidare undrar jag lite om logiken över hur ett samhälle överhuvudtaget kan fungera utan att dess medborgare inte har några känslor. Utan känslor skulle man inte bry sig om något och drivkraften för att leva skulle upphöra. Nu kanske man inte ska tänka i dessa banar utan bara luta sig tillbaka i soffan och låta sig bli underhållen av en ganska välgjord actionthriller i sf-format.

Bale har huvudrollen och då han till vardags ser ut lite som en vildsint revisor passar han bra i rollen som känslokall (åtminstone till en början) polis. Vidare har vi Emily Watson (vart tog hon vägen?) som kärleksintresse och radarparet Sean Pertwee och Angus Macfadyen är filmens skurkar, vilket de passar bra till att gestalta. Filmen är småspännande och storyn tar en par oväntade vändningar. De jag gillade mest var fighterna då framtidens poliser tydligen lärt sig någon form av pistol kung-fu som funkar bra i bild. Scenografin är futuristiskt betonggrå och just de administrativa byggnaderna utseende gör att jag misstänker att filmens regissör sneglat lite på Terry Gilliams Brazil. På det hela en bra film som borde förtjäna avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Kurt Wimmer

Betyg: 7/10