The day after tomorrow (2004 USA)

51Xw9QwBPTL._SX500_Klimatforskaren Jack Hall försöker varna politikerna för att klimatet drastiskt håller på att ändras. Naturligtvis talar han för döva öron då politikerna bara tänker på vad en miljövänligare politik kan kosta. Katastrofen är dock närmare än vad någon kan ana och på bara några dagar kastas världen in i en ny istid. Jack får med ens nya problem då hans son har strandat i NYC och tillsammans med två kollegor ger han sig ut för att rädda sonen undan kölden.

Katastroffilmer brukar inte stå så högt i kurs hos mig speciellt inte de filmer som kommit på senare år då de är fyllda med moralkakor, kärnfamiljspropaganda och annat dravel men se, denna film var faktiskt inte så illa. Naturligtvis är folk så där självuppoffrande bortom allt sans och vett som bara folk i katastroffilmer är, naturligtvis kommer katastrofen att föra far och son närmare varandra och naturligtvis är det med en byracka som har fler liv än en katt. Trots dessa tröttsamma och sedan länge överanvända manusgrepp kantrar aldrig filmen. Av och till blir det ganska spännande ochThe Day after tomorrow innehåller en hel del maffiga scener och filmen blir aldrig för sentimental.

En annan faktor som höjer filmens värde är att skådisarna Jake Gyllenhaal och Dennis Quaid som spelar son och far. Det är två skådisar jag alltid har uppskattat att se på vita duken eller som i det här fallet på rutan. Att jag gillar filmer som utspelar sig i snö och is gör inte saken sämre.

Klarar man bara av lite dramaturgisk skåpmat och ett manus som tar sig lite väl stora friheter med fysikens lagar är faktiskt The Day after tomorrow en underhållande film med hög omtittningspotential.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 7/10

Independence day: Resurgence (2016 USA)

independence_day_resurgence_ver9_xlgKokt potatis, det är vad jag tänker på efter att ha sett Independence day resurgence. Om man kokar en potatis i osaltat vatten och sedan lägger denna rotfrukt på tallriken och äter den utan några som helst tillbehör så är smakupplevelsen att jämföras med att se Roland Emmerichs senaste rulle.

Filmen kostade 165 miljoner dollar att göra och jag inte mer korkad än att jag begriper att bolaget vill ha tillbaka sina satsade stålar. För att försäkra sig om detta ser man till att det finns något för alla i filmen. De som gillar barn, pensionärer (även om Robert Loggia såg mer död än levande ut den korta stund han var med), hundar, och vapen får sitt lystmäte. För skänka filmen lite innehåll ger man publiken lite kärlek, fina budskap, en far och dotter relation, en påklistrad konflikt mellan två kompisar samt lite humor i form av en crazy vetenskapsman. Naturligtvis måste Kina nämnas i positiva ordalag så man får med världens största marknad på tåget. När man sedan täckt alla baser fernissar man filmen med en massa explosioner och rymdskepp. Resultatet blir en film som inte är dålig bara väldigt oinspirerad, helt fri från överraskningar och så övertydlig i sin berättarteknik att jag undrar om filmens producenter tror att publiken är förståndshandikappad.

Missförstå mig inte för jag klagar faktiskt inte på filmen. Jag var fullt medveten på vad det var för sorts film jag köpte biljett till men det känns lite trist då ingenting nytt bjuds och ängsligheten över att inte få tillbaka sina satsade pengar präglar hela filmskapandet. Jag hade inte tråkigt under titten men inte roligt heller. Tankarna vandrade än hit och dit och ibland drogs min uppmärksamhet till den vita duken när det small till lite extra. Jag var nog den idealiske biografbesökaren i producenternas ögon – smått hjärndöd.

Under bilturen hem undrar jag lite smått om detta är framtiden när det rör Hollywoods kommande storfilmer. Man gör allt för blidka världens största diktatur för att de ska visa filmen i sitt land och i globaliseringens tecken ser man till att allt är lättbegripligt och mellanmjölksaktigt så ingen blir förnärmad. Om så är fallet går vi en mycket trist filmframtid till mötes åtminstone när det handlar om s.k blockbusters.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 4/10