The Clovehitch killer (2018 USA)

Den har gått tio år sedan en seriemördare härjade i samhället Clovehitch, ett antal kvinnor mördades under en tid och sedan upphörde morden lika plötsligt som de började. När Tyler Burnside är ute på en dejt hittar han av en slump ett papper i sin pappas bil som gör att han börjar undra över hur väl han känner sin far. Trots att pappan som är scoutledare, familjefar och en väl ansedd medlem av den kristna församlingen verkar vara en hyvens karl väcks en gnagande oro hos Tyler över vem fadern egentligen är.

Handlingen i The Clovehitch killer har vi sett förut men en god historia kan man gärna kolla in fler gånger i olika varianter. Det som gjorde att filmen stack ut lite var dels att den i mina ögon underskattade skådisen Dylan McDermott spelar pappan i familjen. Han pendlar fint mellan att vara en god kristen familjefar till att vara rent obehaglig. Vidare är miljön intressant och irriterande irriterande. Tylers familj är nämligen rejält kristna och det är väl ok men då familjen ligger i nivå med den vedervärdiga 7th heaven familjen dvs att man moraliserar över allt här i livet ter sig deras liv i mina ögon som en enda lång plåga. Just detta gör att Tylers hem och vardagsliv är nästan lika ruggigt som seriemördarstoryn.

Filmen i sig är kanske inget speciellt men gillar man Dylan McDermott är den värd en chans.

Regi: Duncan Skiles

Betyg:6/10

Waz (2007 Storbr)

Waz eller w delta z som filmen heter i original är en dussinkriminalare. Vi har en serimördare som har en plan som till varje pris ska fullföljas. Vi har en hel hög slitna och korrupta poliser. Vi har en rookie som kastas in i hetluften. Vi har mörka prång, regn och slitna kvarter. Med andra ord allt är som vanligt. Det som lockade till en titt var skådisarna. Stellan Skarsgård spelar den desillusionerade polisen Eddie Argo. Melissa George är hans partner Helen som då hon är nybörjare fortfarande har kvar illusionen om att kunna göra skillnad på gatorna. Nu hör kanske ingen av de två till mina favoriter inom skådespelarskrået men de är oftast sevärda. Vidare har även Selma Blair en roll men det tyngsta skälet till titten var nog Tom Hardy i rollen som den vidrige hoodien Pierre. I ärlighetens namn är det nog Hardys medverkan som gjorde att jag överhuvudtaget såg filmen.

Waz är inte speciellt bra. Storyn är krystad man har sett den många gånger tidigare i bättre versioner. Regissören Tom Shankland tar i ända från tårna för att skapa en stämning liknande den i Se7en så mycket att det tangerar gränsen till att bli parodiskt. Filmen kan med gott samvete skippas även om både Blair och Hardy är sevärda. Roligast var nog istället Hardys promotionfoton till filmen.

Regi: Tom Shankland

Betyg: 3/10

 

Snowtown (2011 Australien)

När filmen Snowtown sattes i produktion protesterade man i Australien då man fann det osmakligt att göra film på så fruktansvärda händelser. Reaktionerna påminde lite om debatten i Sverige då Torell gjorde Il capitano som baserade sig på morden i Åmsele. Sowntown är som ni troligen redan förstått en s.k BOATS. Filmen handlar om seriemördaren John Bunting som härjade i Adelaide i södra Australien. Bunting är inte den sorts seriemördare som man vanligtvis möter i kriminalfilmer. Han härjade bland utslagna människor och lyckades även snärja den 16-årige James Vlassakis till att bli hans medhjälpare. Offren var personer som Bunting ansåg vara ovärdiga att leva eller människor som helt enkelt irriterade honom.

Snowtown är inte en spännande film däremot är det en deprimerande och obehaglig film. Regissören Justin Kurzel hantverk påminner mycket om den svenske regissören Ruben Östlund. Kameran är med som en nyfiken men passiv åskådare och tränger sig på filmens karaktärer. Det gör att berättelsen kryper in under skinnet på mig och och jag får en närvaro i filmen som är större än vad jag egentligen skulle önska mig.  Snowtown är linjärt berättad men det är inte allt som berättas. Det som kameran missar förklaras inte och filmen får i sina stunder en dokumentär känsla där den visar brottstycken från en rad bedrövliga människoöden. Tacksamt nog filmar man bara ett mord och det räcker mer än väl för min del. Resten av morden antyds eller så får man räkna ut de själva då en och annan i ensemblen försvinner ut ur handlingen och Bunting berättar för vänner och bekanta han han eller hon har åkt för att besöka någon. John Bunting spelas spelas helt suveränt av Daniel Henshall. Han ger ett gemytligt och sympatiskt intryck (skådisen påminner lite om Ricky Gervais i utseende) men man kan hela tiden ana vilket monster som döljer sig bakom ytan. Jag kan nästan förstå hur Bunting kunde dupera sin omgivning under så lång tid.

Snowtown är en skitig och otrevlig film. Snowtown är en deprimerande film men det är en  en mycket bra film som jag inte kommer att glömma.

Regi: Justin Kurzel

Betyg: 9/10

Aerobicide (Killer workout) (1987 USA)

Än en gång fick min fru ställa frågan: Varför? Och än en gång fick jag skamset svara: Vet inte……

Jag tror det var två frågor som fick mig på fall när jag än en gång snubblade till och föll ned i filmvärdens gödselhög.

1. Inte kunde det vara så att regissören David A. Prior (som för övrigt har regisserat 32 filmer b.la Mutant spieces, Mankiller och Night claws) egentligen ville ta chansen att spana in massa ”snygga” tjejer i ”sexiga” träningskläder (kommer till kläderna senare) på betald arbetstid?

2. Inte kunde väl filmen vara så dålig som den verkade? Det är ofta denna frågeställning som får mig på fall när det rör filmer av detta slag.

Tyvärr var svaren: Klart som korvspad samt Nej den var värre än vad jag kunde föreställa mig.

Ett av många aerobicspass vi tittare får ta del av under filmens alltför långa speltid på ca 80 minuter.

Rhonda driver gymmet Rhondas workout (redan här ringer det varningsklockor). Gymmet är fullproppat med kvinnor i tjugoårsåldern som utövar något som ska föreställa aerobics men övningarna påminner mer diverse fantasifulla samlagspositioner som ger kameran  en ursäkt att filma putande rövar och juckande underkroppar samt en och annan väl tilltagen bröstklyfta. Jag förundrats över de kläder som kvinnorna bär när de utövar aerobics (åtminstone i den här filmen) med en sträng som skär in i baken. Varför har de så opraktiska kläder när de tränar? Men det kanske bara är i filmens värld dessa kläder används? Själv har jag inte en susning då dans, skutt och hopp till rytmik inte riktigt är min stil. Hur som helst så börjar någon mörda folk. Mördaren dödar sina offer med en mycket stor säkerhetsnål. Varför just en säkerhetsnål är än en av många frågor som lämnas obesvarade när eftertexterna rullar.

Filmen växlar mellan mord, aerobicspass och troligen den sämsta samling skådisar som beträtt en filmstudio.  Aerobicide lyckas med konstsycket att gå från så-dåligt-att det -är-roligt till så-dåligt-att det-bara-är-dåligt. Filmen är bedövande tråkig så tråkig att jag var tvungen att dela upp tittningen i tre omgångar men jag fick åtminstone svar på de frågor jag ställde mig själv innan jag såg filmen å andra sidan väckte filmen desto fler frågor som jag inte ids att behandla här och nu.

Regi:  David A. Prior

Betyg: 1/10

Frenzy (1972 Storbr)

Chief Inspector Oxford har det inte lätt: Det härjar en seriemördare på Londons gator. Mördaren våldtar kvinnor och stryper sina offer med en slips. Som om detta inte vore nog så tvingas stackars Oxford att genomlida sin frus matlagning. Hon har snöat in på det franska köket och den ena rätten är värre än den andra. Oxfords problem är dock ganska milda om man jämför dem med Rickard Blaneys. Han har precis förlorat både sitt jobb och bostad. Värre är att olyckliga omständigheter gör att Blaney är polisens huvudmisstänkte i jakten på seriemördaren.

Detta skulle bli Hitchcocks näst sista film och i det här temat blir det den sista. Jag gillade den här filmen av flera skäl. Dels är den spännande. Det är fyndigt av Hitchcock att välja en osympatisk människa som huvudperson då Blaney inte är någon trevlig karaktär och skiljer sig mycket från t.ex Cary Grant och James Stewart i sin framtoning. Han är otrevlig, grälsjuk, oförskämd och en slarver men någon mördare är han inte, även om jag trodde det till en början. Filmen är även ganska brutal för att vara från tidigt sjuttiotal. Vi får se ett mord som var en riktigt otäck scen. Det andra mordet antyds bara genom en suverän kameraåkning genom ett trapphus och ut på gatan. Den scenen kan konkurrera med Albert Hall scenen i The Man who knew to much. Kommissarie Oxford och hans eländiga måltider är ett komiskt inslag i filmen som var uppskattat – soppa med fiskhuvuden bläh! I övrigt har filmen en skön sjuttiotalskänsla med fula frisyren och hemska kavajer men det stör inte historien. Hitchcock får även till det med en jakt på en slipsnål som är helt utan dialog men mycket spännande, då satt jag som på nålar.

Frenzy är den nästa bästa film jag sett av Hitchcock (Rear window är min favorit hitintills) och det känns bra att avsluta temat på topp. Som vanligt slavar Hitchcock lite med sin historia och en och annan ologiskhet dyker upp. Frenzy slutar också lite abrupt men filmen är klart sevärd.

Jojjenito (och ingen annan) har även han sett samma film och vad han tycker ser ni här.

I eftermiddag/kväll kommer det lite avslutande tankar om skräckmästaren som han kallas för i Sverige.

Filmtips jag tackar för.

En fördel med att följa olika filmbloggar är att man får tips på filmer man inte hört talats om eller kanske inte tänkt se.  Här följer tre filmer som inte låg på min ”att se” lista förens jag läste om dem på andra filmbloggar. Jag tackar för tipsen och hoppas någon mer ser dessa filmer – för de är värda en titt.

Wreck-it Ralph (Röjar Ralf)

Ralf har börjat tröttna på sin ständiga roll som skurk i ett arkadspel. Dag efter dag får han utstå förnedringen av att förlora mot den händige snickaren Fixar Felix. Ralph bestämmer sig för att lämna sitt spel för att bli en hjälte. Det han inte tänkt på är att ett arkadspel utan skurk får en ”ur-funktion skylt” och riskerar att kasseras.

Jag hörde talas om filmen och trots att jag lagt alldeles för stor del av mitt liv på dataspel kände jag inget intresse för filmen. Varför vet jag inte, kanske var det att mina tankar omedvetet drogs till andra mindre lyckade filmer som rör dataspel: Mario Bros, Pokemon, Doom och Resident evil (dock första filmen i serien som är bra). Fiffis recension om filmen fick mig på andra tankar och tur var det. Wreck-it Ralph är en underhållande film med många blinkningar till oss lite äldre (och säkert även yngre)spelare som växt med b.la Q-Bert och andra dataspelsfigurer. Man har lyckats knåpa ihop arkaden och de olika spelen på ett fantasifullt men för filmen logiskt sätt. Kanske är filmen ibland lite väl skrikig för min smak men jag överlever.

Betyg: 7/10

Sour Grapes

De två kusinerna Richie och Evan drar till Atlantic city (den amerikanska östkustens sunkiga svar på Las Vegas). Richie lånar Evan några mynt då denne spelar på en enarmad bandit. Evan får jackpot, en vinst som bla kommer utmynna i steriliseringar, mordförsök, husockupationer och annat smått och gott.

Det är Larry David, skaparen av Seinfeld som ligger bakom den här filmen och det märks. Sour grapes påminner om ett avsnitt ur tv-serien. Det som saknas är kanske de kvicka ordväxlingarna som präglade serien men å andra sidan finns det gott om bisarra situationer som känns igen från Seinfeld. Det är inte en film som är speciellt minnesvärd men den var mycket underhållande för stunden och jag skrattade högt ett par gånger. Något som inte sker speciellt ofta när jag ser film tjurig som jag är. Tipset om den här filmen fick jag av Addepladde.

Betyg: 6/10

La Proie

Franck sitter i fängelse efter ett rån. Utanför murarna väntar bytet från rånet men även hans hustru och dotter. Franck har lyckats hålla en låg profil i fängelset och frigivningen hägrar. I ett svagt ögonblick anförtror han sig till sin cellkamrat som friges, den till synes försynte Maurel, och ber att han ska lämna ett meddelande till Francks fru. Allt försent inser Franck att Maurel är allt annat än den stillsamma människa han gett intryck av att vara och Franck måste nu rymma för att rädda sin familj.

La Proie är spännande och fartfylld och påminner en aning om den amerikanska The Fugitive. Albert Dupontel som spelar Franck lyckas bra med att ge ett slitet och desperat intryck. Han förmedlar sin karaktär på ett sådant sätt att jag verkligen bryr mig om honom. Hans antagonist som spelas av Stéphane Debac är en mycket vedervärdig individ, det var ett bra tag sedan jag kände en sådan avsky för en skurk. Detta är nog en anledning till att jag fastnade för filmen: En ”hjälte” som man verkligen hejar på samt en motståndare som väcker vissa primitiva känslor hos mig. Tyvärr tappar filmen lite mot slutet men fram tills dess är det en bra actionthriller. Det var hos Movies-noir jag läste om filmen.

Betyg: 7/10

I saw the Devil (2010 Sydkorea)

För inte så länge sedan såg jag den Sydkoreanska filmen Chaser. Där utvecklades huvudpersonen från att vara en osympatisk karaktär till en människa med samvete och medkänsla. I I saw the Devil får huvudpersonen göra samma resa fast tvärtom. Polisen Kims fästmö faller offer för en seriemördare. Kim släpper allt han har och inriktar sig enbart på att hämnas sin fästmös baneman. Det är en mycket utstuderad hämnd Kim planerat. Han nöjer sig inte med att sätta ett skott i pannan på mördaren, Kim arbetar hårt för att dra ut på sin antagonists plåga. Detta innbär att Kim förändras till en människa som helt saknar moral och skrupler.

Än en film från Sydkorea som är bra. Ofta är filmerna från det här landet bra, speciellt thrillers och deckare. Enda abret är att man har en förkärlek för busikselement i en del filmer, något som ger ett minst sagt splittrat intryck. Turligt nog saknar I saw the devil scener av den sorten. En annan sak som är genomgående i många filmer från Sydkorea är att man tar en till på ytan ganska enkel historia och vrider och vänder på berättelsen både ett eller två gånger, något som gör att jag som tittare aldrig riktigt vet hur det ska gå. S.k lyckliga slut är inte någon garant i filmer från landet.

I saw the devil är både sorglig, vacker, obehaglig och spännande på en och samma gång. Öppningsscenen med snöfallet är mycket vacker, i nästa sekund är man i en skitig källarlokal där Kims fästmö mördas. Filmen är en berg och dalbana av känslor något som även inkluderar mina känslor för Kim. Visst kan jag förstå hans agerande men han går lite väl långt i sitt sökande efter hämnd. Filmen hade också kanske mått bra att vara några minuter kortare men den är klart sevärd.

Regi: Kim Jee-Woon

betyg: 7/10

Chaser (2008 Sydkorea)

Joong-ho är en f.d polis som efter att förlorat jobbet sadlat om till hallick. Ett flertal av hans ”medarbetare” har försvunnit spårlöst och han misstänker att kvinnorna blivit kidnappade och sålts vidare. Detta är naturligtvis inte bra för Joong-hos affärer och han sätter upp en fälla för att fånga förövaren. Joong-ho lyckas till viss mån med sin plan och fångar personen som kidnappat kvinnorna. Ganska snart uppdagas det att inte rör sig om någon konkurrerande verksamhet utan om något mycket värre. Nu måste Joong-ho försöka finna den senast försvunna kvinnan innan förövaren sätts på fri fot pga brist på bevis.

Jag börjar med det som är negativt; den sydkoreanska kvinnosynen är bedrövlig, åtminstone som den skildras i en del filmer. Den kvinnosynen ger en viss unken doft över filmtittandet så även i Chaser. Den andra saken som stör mig i filmen är att poliserna är totalt inkompetenta men å andra sidan så kan jag inte det Sydkoreanska rättssystemet speciellt bra, men om poliserna i verkligheten är så här klantiga torde Sydkorea vara en fristad för brottslingar.

Om man bortser från dessa saker är Chaser en mycket spännande och gripande thriller. Redan en halvtimme in i filmen vet vi vem som är dramats skurk, filmens spänning ligger i Joong-hos jakt på hans senaste offer. Något som också är välgjort i filmen är Joong-hos karaktärsförändring från att vara ett svin (jag trodde faktiskt först att han var filmens skurk) till hans plågsamma väg till att bli en bättre människa som har empati.

Chaser är ett välspelat men ganska svart drama kanske ingen mysstund men däremot en bra film.

Regi: Hong-jin Na

Betyg: 7/10

Micael Dahlen: Monster

Att seriemördare och massmördare fascinerar folk är inte obekant. Det är bara att titta på den strida ström av böcker, filmer och spel som sköljer över oss. Dahlen erkänner redan i förordet till sin bok att han hyser ett närapå sjukligt intresse för seriemördare. Han har en låda där han samlar tidningsurklipp m.m om div mördare. Dahlens intresse stoppar inte med samlandet, författaren har aktivt under flera års tid arbetat för att få träffa några seriemördare. Det visar sig inte vara det lättaste: Charles Manson ställer orimliga krav för ett besök. Seriemördaren vill att Dahlen ska skaffa en speciell trumma som nästan är stört omöjlig att få tag på innan han ens överväger ett besök av författaren. Den japanske kannibalen Sagawas gömmer sig i en förort till Tokyo så där krävs det ett gediget dektevtivarbete innan ett möte blir av. Den danske seriemördaren Peter Lundin är tveksam till ett besök av den anledning att det är så många tjejer som ansöker om en besök med mördaren för att ha sex  så han vill inte gärna kasta bort en besökstid på en svensk manlig författare.

Boken består av två delar; först Dahlens besök hos dessa mänskliga monster och sedan en del där författaren filosoferar om vår fascination av våld. Båda avsnitten är i mina ögon intressanta. Dahlen presenterar mördarna och vad de gjort. Han ger sin bild och intryck om hur det känns att träffa de olika personerna. Dahlen gör det ganska lågmält och boken präglas inte av den ganska tröttsamma sensationshysteri som brukar prägla genren.

Det som förvånade mig var den status som dessa seriemördare har. Manson har följeslagare som bosatt sig utanför anstalten, Lundin hinner inte med att ligga med alla villiga tjejer som står på kö för en date med seriemördaren.Myndigheterna fick tom ändra på besöksreglerna så Lundin får numera bara ta emot ett kvinnligt besök åt gången. Den kvinnliga serimördaren Dorothea Puentes får frierier av giftassugna karlar. För mig är detta ett ganska obegripligt beteende, ja inte av mördarna men utav s.k vanliga människor. Man kan inte heller bortförklara beteendet med att det rör sig om människor med psyskiska problem som dras till dessa groteska individer. Jag blir t.ex lite förundrad över hur t.ex Mikael Persbrant i omgångar kan vinna omröstningar som dröm mannen för många kvinnor och män. Kanske inte ett lika dramatiskt sceneario men väl en indikation om vad som ses sexuellt attraktivt i vårt samhälle. Dahlen hittar  inga svar på dessa frågor men i bokens avslutande del filosoferar han om varför vi är så fascinerade av våld. Om man lyfter blicken så inser man att vi ständigt är omgivna av våld, vi kanske inte utsätts för våld men vi kommer dagligen i kontakt med det. Dahlen jämför hur våldet som vi utsätts för i medial gradvis stegras och blir råare samtidigt som vår acceptans för våld ökar. Dahlen leverarar inga svar men däremot många intressanta tankar som väcker frågor och funderingar. En tänkvärd och högst rekommendabel bok om en del av den verklighet vi lever i.

American psycho (2000 USA)

När jag hörde att man skulle filmatisera Bret Easton Ellis roman American psycho var min första tanke: Det går inte att göra. Romanen är ett långt pladder om exklusiva maträtter, märkeskläder samt monologer om musik varvat med detaljerade sex och våldscener. Jag begrep inte hur man skulle kunna filmatisera denna märkliga roman.

Patrick Bateman arbetar som investerare på Manhattan. Han fördriver sina dagar med att tävla med sina kollegor om allt från att få bord på de populäraste restaurangerna till vem som har det snyggaste visitkortet. Bateman känner att hans liv är tomt och innehållslöst och trots sin rikedom är han uttråkad. För att pigga upp sin trista tillvaro hänger Bateman sig åt sex med prostituerade samt mördar folk på löpande band. Bateman känner hur han börjar tappa kontrollen över sitt välordnade liv.

Regissören Mary Harron har visat att det visst går att filma en bok som jag åtminstone trodde var ofilmbar.Det första som slår mig när jag ser om American psycho är att den stundtals är fruktansvärt underhållande och rolig trots alla mord och våldsamheter. T.ex är scenen där Bateman och hans kollegor jämför sina visitkort obetalbar. Visst förkommer det sex och våld i rikliga mängder men de värsta excesserna är ganska smakfullt bortplockade åtminstone om jämför med boken som jag faktiskt var tvungen att lägga ifrån mig ibland pga av de grafiska beskrivningarna. Harron har fått ihop ett gäng bra skådisar som Reese Witherspoon, Jared Leto och Willem Dafoe.  Christan Bale som spelar den skogstokige börsmäklaren Bateman gör ett fantastiskt jobb. Han sliter som ett djur för att uppehålla en civiliserad fasad bland vänner och bekanta och jag väntar bara hans mentala sammanbrott.

American psycho ger inte någon sympatisk bild av de rika inte en trevlig människa så långt ögat når i filmen (ja det skulle i så fall vara polisen Kimball). Det jag kan komma att fundera på när jag ser filmen är den schablonbild som ofta ges de rika och besuttna i många filmer och övrig media. Deras liv skildras oftast som innehållslösa, olyckliga och t.om ibland som ett sorts martyrskap. Om man är konspiratoriskt lagd kan man lätt tro att de som innehar makten och härligheten underblåser denna framställning för på så sätt kunna rättfärdiga sina vidlyftiga liv typ: ”Se på oss vilka eländiga liv vi har det är klart att vi måste få unna oss lite rysk kaviar och champagne för att kunna överleva dagen”. Å andra sidan kan det också vara så att schablonbilden av de rika är ett utslag av avudssjuka från de som inga pengar har och vill påskina vad tomt livet blir med några miljoner extra på banken.

Hur som helst är American psycho en underhållande och tidvis rolig film om en mans psykiska förfall, man får bara inte ta den på för stort allvar för den är gjord med glimten i ögat. Ellis ska tydligen återvända till sin karaktär Bateman något jag inte alls gillar.

Regi: Mary Harron

Betyg: 8/10

Två bleka filmer och en riktig stinkare.

Cass

Filmen Cass är en s.k BOATS. Cass som egentligen heter Carol Pennant växte upp i Slade Green, Kent. Han adopterades av en vit familj och växte upp i ett vitt medelklassområde. Cass blev mobbad och utstött pga av sin hudfärg och för sitt ovanliga förnamn. Enda stället där han kände gemenskap var i hejarklacken till laget West Ham. Cass avancerar ganska snabbt och är snart ledare för lagets fanclub dvs de som tar fotbollsmatcherna som en ursäkt att puckla på allt som rör sig och håller på fel lag. Tyvärr för Cass tar polisen krafttag mot huliganismen och han åker in i finkan. När han avtjänat sitt straff försöker han välja en ny väg i livet, något som inte alltid är det lättaste.

Det finns bättre filmer att se om liknande teman för Cass känns som en film gjord med vänsterhanden. Det är en solskenshistoria om hur man med hjälp av en drivkraftig mamma samt en trogen kvinna vid sin sida kan förändra sitt liv till det bättre. Upplyftande men lite småtrist, filmen griper aldrig tag i mig och man har lyckats vaska fram halvdana skådisar i rollerna. Möjligtvis en söndagseftermiddag när det är dåligt väder eller för de största fansen av den här sub-genren annars kan Cass faktiskt kvitta.

Betyg: 4/10

Tenebre

Författaren Peter Neil åker till Italien för att lansera sin senaste thriller. Någon som inte har ett speciellt hälsosamt psyke verkar ha blivit influerad av boken och kopierar morden i thrillern. Neil kontaktas av mördaren och anar att han snart står näst på tur.

På IMBD har filmen Tenebre över 7 i betyg. Nu ska man kanske inte lita blint på på denna sajt men det verkar vara något jag missade när jag såg filmen, för den är verkligen inte bra. Skådisar, manus, logik och musik är under all kritik. Man skulle kunna tro att filmen är ihopknåpad av en amatör med både gott om tid och pengar. Så är inte fallet, det är den inte helt okände Dario Argento som står bakom kameran. Det finns två bra saker med filmen: Miljöerna är snygga och filmen kostade endast 19:50 på Rusta.

Betyg: 1/10

The Grey

Ottway arbetar som vargjägare för ett oljebolag i Alaska. Tydligen är de grå så glupska så de anfaller människor titt som tätt därav den något ovanliga anställningen. När oljearbetarna flyger till Anchorage för en längre tids ledighet störtar planet i vildmarken. De få överlevande måste nu under Ottways ledning försöka hitta hjälp. Som om att det inte räckte med snö och kyla är sällskapet jagade av en flock ihärdiga och hungriga cgi-vargar.

Vildmark, snö och farliga djur, tre indigrienser som jag gillar. Filmen har egentligen alla förutsättningar att bli ett rafflande äventyr men troligtvis verkade inte regissören Carnahan nöjd med att göra en naturthriller han ville något mer. Filmen vet inte riktigt vart den ska ta vägen. Spännande scener varvas med tjat, gnat och meningslösa diskussioner, historen står (trots att man traskar långa sträckor) och stampar. Det hade kunnat bli spännande och dramatiskt men filmen går på halvfart samt är halvtrist och deprimerande. Liam Neeson är dock stabil i huvudrollen som den sorgsena vargjägaren.

Betyg: 5/10

Cold fish (2010 Japan)

Syamoto är en timid och försiktig man som tillsammans med sin fru driver en liten akvariefiskaffär. Deras äktenslap verkar inte direkt vara speciellt  lyckligt. Hans fru är missnöjd med äktenskapet och dottern avskyr mamman och föraktar pappan. Kort och gott ett ganska miserabelt liv som snart kommer blir värre. Då dottern grips för snatteri och en äldre man, Murata, erbjuder sig att lösa probleblemet tackar Syamoto tyvärr ja till hjälpen. Den till en början trevlige och karismatiske Muarato kommer snart att visa sitt rätta jag och den timide fiskfantasten Syamoto hamnar i en situation som han inte har någon kontroll över.

Jag hade ingen aning om vad det var för sorts film jag skulle få se, jag tog en chansning och hade tur. Cold fish börjar som ett lätt deprimerande familjedrama men övergår till en spännande och mycket blodig thriller. Det är bra flyt i filmen som trots att den var över två timmar lång inte kändes ett dugg trist. Thrillerdelen är spännande och Murata är en ytterst obehaglig bekantskap, ena sekunden är han en jovial och skojfrisk medelålders man för att i nästa sekund förvandlas till ett odjur i människohamn. Dramadelen engagerar mig också då Syamoto är en sympatisk man som inte förtjänar sitt öde.

Soundtracket är bra där både nervig och vacker musik blandas. Är man inte van vid japanskt skådespeleri kan de något yviga gesterna kännas överdrivna men hellre de gesterna än de konstiga slapstickmomenten som ofta präglar t.ex Sydkoreansk film. Slutet är väl i slafsligaste laget och man går i mitt tycke lite över gränsen men i sin helhet är Cold fish en film jag rekommenderar.

Regi: Shion Sono

Betyg: 7/10

Blitz (2011 Storbr)

Statham spelar i Blitz polisen Brant, en brittisk version av Dirty Harry. Brant går fram som en slåttermaskin bland Londons kriminella och då hans chefer är mer bekymrade om media som förfasar sig över polisvåld än att klara upp brott ligger Brant ganska risigt till. När en seriemördare som kallar sig för Blitz börjar mörda poliser ändras chefernas inställning och Brant ges fria händer.

Det är inte så mycket att säga om filmen. Är man som jag svag för Statham, hans medverkan är det främsta skälet till att jag överhuvudtaget såg filmen, lär man inte bli besviken. Ingen större rollprestation men Statham spelar Statham helt enkelt och det räcker för mig. Stör man sig inte på budskapet ”crime is a disease” utan vill se en karl som traskar runt i 90 minuter och beter sig opolitiskt korrekt lär man tycka filmen är helt ok. Jag skulle kunna dra på med anlyser om sociala förhållanden, samhällets syn på brott och polisers arbete men väljer denna gång att hålla mig kort. Popcornrulle för Statham fans no more – no less.

regi: Elliott Lester

Betyg: 5/10

Phenomena (1985 Italien)

Marcus sa en gång om Argento: ”Jag vet inte om han är bra då allt känns så annorlunda i hans filmer eller så är han helt enkelt kass men på ett bra sätt.”

Efter att ha sett ett antal av Argentos filmer vid det här laget är jag böjd att hålla med min bror. Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på när det gäller den här regissören.

Knepig dialog och skådespeleri blandas friskt med märklig filmmusik. Ofta ger hans filmer ett ganska amatörmässigt intryck. Samtidigt har filmerna en stämning som gör att man känner sig obekväm på ett bra sätt (vi talar här om skräck och thriller filmer). Argentos filmer är oftast snygga att se på och den där filmmusiken är som sagt märklig men samtidigt intressant.

Phenomena handlar om Jennifer som flyttar in på ett internat i Schweitz. I området härjar en seriemördare och blir Jennifer involverad i jakten på mördaren då hon börjar samarbeta med en proffessor. Då Jennifer har förmågan att tala med insekter kan hon vara till stor hjälp i jakten på mördaren.

Alla skäl till att inte gilla Argento finns med i filmen. Knepiga repliker och skådespeleri. Manuset är en enda soppa och ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Filmusiken är ren hårdrock och oavsett vad man tycker om denna musikgenre så är den inte speciellt lämpad som filmmusik. Däremot är filmen av och till lite småspännande och som vanligt i fallet med Argento är Phenomena snygg. Stundtals blir filmen spännande t.ex när Jennifer undersöker den övergivna stugan och finalen är ganska grisig.

Säga vad man vill om filmen men den var om inte speciellt bra åtminstone lite underhållande och då både Jennifer Connelly och Donald Pleasence är med i rollistan är den åtminstone lite intressant, även om de gjort bättre roller. Jag får nog hålla med min bror i detta fallet: Phenomena är kass men på ett bra sätt.

Regi: Dario Argento

Betyg: 3/10