Macbeth (2005 Storbr)

macbet11Macbeth i restaurangmiljö kan det vara något? Absolut! BBC har under namnet ShakespeaRe-told gjort ett antal adaptioner på William Shakespeares pjäser. Vad jag förstått så är berättelserna satta i en annan miljö än originalet och man har har gjort språket mer modernt. Nu har jag bara sett en av de fyra filmerna men detta var en förnöjsam tillställning.

James McAvoy spelar kocken Joe Macbeth. Han lagar maten men det är restaurangens ägare Duncan Docherty som tar åt sig all ära trots detta är Joe relativt nöjd med situationen. Detta ändras en sen natt då  Macbeth tillsammans med sin vän Billy stöter på några sopgubbar som spår hans framtid. Spådomen sätter griller i huvudet på Macbeth som börjar intrigera tillsammans med sin fru för att ta ett kliv upp i branschen. Om det innebär att gå över lik – må så vara.

Detta funkade som sagt ypperligt. Transfereringen från mörka slott och vindpinade hedar till ett kök och slamrande kastruller gick alldeles utmärkt. Skådisarna är bra med ett extra plus i kanten för James McAvoy. Hans tolkning av Macbeth är en skör men samtidigt hänsynslös karaktär. Bäst funkar språket. Det har en touch av Shakespeares versspråk men det är moderniserat så att det flyter på som ”vanliga” repliker. Manusförfattaren har behållit innehållet men skippat de långa utläggningarna pjäsförfattaren vanligtvis har. Detta var ett bra val då jag av och till funnit att det skär sig en aning då man förlagt Shakespeares pjäser i modern tid men valt att behålla versspråket vilket av och till gett en anakronistisk känsla som kan störa en aning.

Min enda invändning till storyn är att den speciellt mot slutet känns lite stressad. Saker och ting sker lite väl snabbt och jag får känslan av att filmen inte fick gå över en viss speltid. Bortsett från detta är filmen klart sevärd vare sig man gillar Shakespeare eller inte.

Sofia har även skrivit ett par rader om filmen och de övriga tre filmerna i serien.

Regi: Mark Brozel

Betyg: 7/10

Shakespeare söndag: Macbeth (1971 Storbr/USA)

1971 Macbeth (ing) (hs)Macbeth eller ”den där skotska pjäsen” som den även kallas för av skrockfullt teaterfolk får avsluta detta lilla tema av Shakespeare filmatiseringar. Macbeth är en firad general i kung Duncans arme. På väg hem från en strid stöter han på tre häxor. Häxorna spår att Macbeth ska bli kung och lite annat smått och gott. Först avfärdar Macbeth spådomen men när händelser som häxorna förutspått infaller börjar han grubbla över möjligheten att bli kung. Påhejad av sin fru tar Macbeth tillfället i akt när Duncan besöker hans slott och mördar kungen. Macbeth blir kung men tvingas till nya dåd för säkra sin makt. Till slut har han skaffat sig fiender överallt och söker upp de tre häxorna än en gång för nya spådomar.

Macbeth är regisserad av den numera ökände Roman Polanski. Detta var den första filmen Polanski gjorde efter att hans fru Sharon Tate mördats av Charlie Manson och hans hippieanhang. Att Polanski var dyster till sinnes när filmen gjordes märks väl. Det är grått, blåsigt och smockfullt med plågade själar. Nu är i och för sig Macbeth inte någon munter historia och om man skulle jämföra denna tragedi med Hamlet som i sina stunder är lite smårolig eller Richard III där huvudpersonen är en ganska skojfrisk skurk är detta en nattsvart historia som inte gör någon glad. Därmed behöver det inte betyda att det är en dålig film.

Öppningsscenen med de tre häxorna på en vindpiskad strand är helt suverän och Polanski sätter stämningen direkt. Skådisarna är kompetenta men var för mig okända. Det är lite väl grått och eländigt och Polanski försitter inte en chans att göra filmen så blodig han bara kan. En del scener tangerar t.om skräckgenren och jag anar att de var lite väl magstarka för biopubliken 1971.  Vissa partier av filmen känns lite ”billiga” speciellt slutstriden men det var nog en fråga om budget. Någon större träning i stunts verkar inte skådisarna fått då de fighter som sker är lite klumpiga men å andra sidan skulle jag tro att de är mer realistiska än det fäktande på film man är van vid.. Polanski har också ändrat lite på storyn och har på eget bevåg lagt till en scen som gör detta nattsvarta drama än mörkare, något som jag gillade.

Macbeth är sevärd och är troligen en av Shakespeares starkare storys (av de jag sett) men jag kände att jag måste nog vara på humör för att se när en bekymmersam skotsk adelsman gräver sin egen grav. Det var jag inte denna gång. Däremot var denna version vida överlägsen den scenuppsättning av pjäsen jag såg en gång i min ungdom. Där sprang en av häxorna in i en kuliss som rasade och publiken skrattade ut skådespelarna när de blev för teatraliska. ett minne för livet.

Sofia har också sett den där skotska pjäsen – kanske i en något muntrare tappning?

Regi: Roman Polanski

Betyg:

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Som sagt nu var detta lilla minitema avslutat men Shakespeare kommer tillbaka i en eller annan form – förr eller senare. Jag vill även tacka Sofia för ett gott samarbete i versernas snåriga djungel.

Shakespeare söndag: The Merchant of Venice (2004 USA)

MPW-15600När köpmannen Antonios nära vän Bassanio (hur nära de är undrar jag egentligen) ber honom om ett lån för att ska kunna finansiera ett frieri till den vackra (och rika) arvtagerskan Portia ställer Antinio mer än gärna upp. Problemet är bara det att hans kapital är bundet i ett antal handelsresor. Antonio finner dock råd och går, om än något motvilligt till ockraren Shylock som är jude. Att Shylock är jude är inte helt okomplicerat då dessa ses som parior i det venetianska samhället. Antonio har inte döljt sitt förakt för juden tidigare man nu ser han sig som sagt nödgad att låna pengar av Shylock. Ockraren beviljar lånet men en klausul i kontraktet gör att Shylock får ta ett skålpund kött ur Antonios kropp om denne inte betalar lånet i tid. Bassanio reser för att fria till Portia och under hans frånvaro har Antonuo maximalt med otur då alla hans skepp förliser. Även Skylock för sin beskärda del av olyckan då hans dotter rymmer och tar med sig sig en stor summa pengar. Shylock törstar efter hämnd då Antonio eventuellt kände till dotterns planer. Frågan om skålpundet med kött blir nu högst aktuell.

Jag har mycket motstridiga känslor kring den här filmen. The Merchant of Venice är en rasistisk historia, inget snack om den saken. Shylock framställs som en ond person som endast är ute efter hämnd och pengar. Nu skulle det kunna vara som så att det inte spelar någon roll att han just är jude. Den finns giriga och hämndlystna personer i alla kulturer och religioner men flera gånger påpekas det i filmen att Shylocks mindre smickrande egenskaper beror på hans härkomst. Berättelsen slår fast att judar verkar vara oförmögna att känna medkänsla och att kunna förlåta. Det är inte så konstigt att just denna pjäs av Shakespeare spelades konstant i Nazityskland. Nu får man lov att sätta in berättelsen i ett historiskt perspektiv. Den skrevs på 1600-talet i England då judar var förbjudna att vistas i landet och man var säkerligen övertygad om att de mördade kristna barn för att laga till sitt osyrade bröd och massa annat trams så de åsikter Shakespeare luftar är förståeliga i sitt sammanhang men inte försvarbara.

Shakespeare skapar dock en viss förvirring i berättelsen då han ger Shylock pjäsens och en av Shakespeares mest minnesvärda verser. De välbekanta:

”To bait fish withal; If it will feed nothing else, it will feed my revenge.
He had disgraced me and hindered me half a million
Laughed at my losses, mocked at my gains,
Scorned my nation, Thwarted my bargains,
And what’s his reason? I am a Jew!
Hath not a Jew eyes? Hath not a Jew hands, organs,
dimensions, senses, affections, passions; fed with
the same food, hurt with the same weapons, subject
to the same diseases, heal’d by the same means,
warm’d and cool’d by the same winter and summer
as a Christian is? If you prick us, do we not bleed?
If you tickle us, do we not laugh? If you poison us,
do we not die? And if you wrong us, shall we not revenge?
If we are like you in the rest, we will resemble you in that.
If a Jew wrong a Christian, what is his humility?
Revenge. If a Christian wrong a Jew, what should his
sufferance be by Christian example? Why, revenge.
The villainy you teach me, I will execute,
and it shall go hard but I will better the instruction.
(Act III, scene I)”

Att de lärde debatterar än i dag om The Merchant of Venice är antisemitisk eller inte är kanske inte så konstigt men personligen uppfattar jag pjäsen som sådan.

Mina sympatier ligger helt hos den judiske affärsmannen även om han kanske går lite väl hårt fram när han ska inkassera sin skuld. Det är just synen på judarna som gör att jag får svårt för filmen. I grund och botten är det en bra story som engagerar och underhåller. Shylock är en intressant karaktär och Portia har lite skinn på näsan, även om jag undrar vad hon ser hos den flåsige Bassanio. Vidare har filmen en bra rättegångsscen i finalen (inget går upp mot en bra rättegång på film) så storymässigt är det inga större problem. Den här versionen av The Merchant of Venice är lite av en lightversion då man nästan helt skippat  verserna, nu talar bara folk lite krångligt ungefär som kung Theoden i Lord of the rings vilket är på både gott och ont. Skådisarna är väl knappt ok.Joseph Fiennes ser mest valpig ut, Jeremy Irons ser mest sorgsen ut (iofs har han skäl till det då han spelar Antonio) och Lynn Collins i rollen som Portia är snygg men inte speciellt minnesvärd. Den som har flaggan i topp är Al Pacino som spelar Shylock mycket bra och han bevisar härmed att han kan skådespela bara han får knapra i sig lite valium innan han börjar agera.

Sofia har sett en av mina favoritpjäser av Shakespeare klicka vidare för att se vilken.

Regi:Michael Radford

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Hamlet (1996 Storbr/USA)

1651Hamlet torde tillsammans med Romeo och Julia höra till Shakespeares mest kända verk. I korthet går storyn ut på att prinsen av Danmark, Hamlet, får reda på att hans far blivit lönnmördad. Mördaren är ingen mindre än kungens bror Claudius, för att komplicera det hela ytterligare har mördaren passat på att gift sig med änkedrottningen Gertude. Bröllopet var en snabb affär, kanske Hamlets mor var invigd i mordet på sin man? Naturligtvis måste Hamlet hämnas sin far och han tänker ut en något ovanlig plan nämligen att spela galen. Hamlet blir något av en sanningssägare i slottets korridorer och det är ganska obekväma sanningar som den unge prinsen dryftar och frågan är om han kommer hinna hämnas innan hans farbror anar vad som är på gång.

Någon gång under 80/90 talet fick Kenneth Branagh för sig att han ville göra Hamlet men då i originalversionen vilket skulle visa sig bli en film på något över fyra timmar. Det i kombination av att hans senaste film Frankenstein floppat resulterade i kalla handen från de flesta filmbolag. Till slut fick han napp hos Castle Rock och otroligt nog fria händer. Filmbolaget hade dock två krav: Filmen skulle göras i två versioner, Branaghs och en kortare version samt att Branagh skulle ha med en massa kända skådisar i filmen. Det sistnämnda lyckades han med råge: Julie Andrews, Derek Jacobi, Kate Winslet, Robin Williams, Jack Lemmon m.fl m.fl. Det verkar som att när det vankas Shakespearefilmatisering kör man runt med en sådan där vit seriemördarskåpvagn och hystar in inte ont anande skådisar bak i bilen som släpps ut först när väl de skrivit på kontraktet.

144180

Man skulle kunna frestas att tro att filmen är ett magplask av grandiosa mått. Fria händer och för storslagna visioner kan lätt leda till detta men resultatet är motsatsen. Hamlet är en mycket bra film det är inget att orda om. Bortsett från handlingen och den stundtals knivskarpa dialogen/monologerna är det två saker som verkligen gör denna film till en extraordinär upplevelse. Regissören lyckas med att levandegöra replikerna, med det menar jag att många gånger när man ser Shakespeare filmatiseringar är det just replikerna allt krut läggs på och skådisarna ger ett något stelt intryck t.ex Julius Caesar, så är inte fallet här. Shakespeares vers flyter på bra och skådisarna gör överlag ett mycket bra jobb. Filmen inbjuder även till djupsinniga analyser när replikerna samspelar med omgivningen men de analyserna lämnar jag därhän denna gång. Det andra skälet är att filmen är så otroligt snygg. Turligt nog har jag bara en simpel dvd och en helt ok tv till mitt filmtittande. Om utrustningen hade varit bättre skulle risken att mina ögon hade börjat rinna ut ur sina hålor av all visuell överdådighet som strömmade från rutan varit överhängande. En orsak till detta är att Branagh valt att förlägga historien kring mitten av 1800 talet och istället för ett mörkt slott är det mesta ljust och fräscht samt förlagt i ett vintrigt landskap.

still-of-kenneth-branagh-and-michael-maloney-in-hamlet

Vad blir då betyget? Det blir inte ett toppbetyg då filmen är för lång. Fyra timmar är lång tid och jag skulle ljuga om jag sa att filmen slinker ned lätt. Språket är utmanande då var och varannan mening innehåller dubbeltydigheter och det är ena riktiga svador som väller ut ur rollfigurernas munnar vilket gör att man (åtminstone jag) blir lite mentalt utmattad. Jag var tvungen att dela upp filmen i flera sittningar vilket gör att betyget faller något men sevärd? Absolut!

still-of-kenneth-branagh-in-hamlet-(1996)-large-picture

Kila över och se vad Sofia tycker om sin Hamlet som är en lightversion åtminstone om man jämför till speltiden.

Regi: Kenneth Branagh

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

 

 

 

 

Richard III (1995 Storbr)

P3051750Under 1400 talet rasade ett inbördeskrig i England som gått till historien som Rosornas krig. Namnet kommer sig av att de två släkterna York och Lancaster som slogs om kungamakten hade en vit respektive röd ros som familjevapen. Striderna böljande fram och tillbaka och jag anar att George R.R Martin haft detta krig i åtanke när han skrev Game of thrones. Lancaster gick till slut vinnande ur striden när man besegrade Yorks arme som leddes av Richard av Gloucester mer känd som Richard III. Personligen kan jag tycka att historien varit lite orättvis mot Richard, han var inte blodtörstigare än sina konkurrenter men det är som sagt segrarna som skriver historien och i det här fallet framför allt Shakespeare som porträtterar Richard med både puckel (i verkligheten led kungen av lätt skolios) samt halvsidesförlamning. Ett vanställt yttre som ska spegla karaktärens inre en vanlig tanke förr i tiden.

I filmen Richard III har man ändrat ganska mycket på pjäsen. Dels har man kortat av historien och omarbetat replikerna så de känns lite mer moderna för våra känsliga öron. Berättelsen är även förflyttad i tid och istället för 1400 talet så utspelas handlingen i ett imaginärt 30-tals England. Filmen börjar med att den sittande kungen störtas av Richard och hans familj. Richard av Gloucester är dock långt ned på turlistan för att bli kung men systematiskt arbetar han sig uppåt i hackordningen genom mord, förtal och allianser.

Frågan är om det kan bli bättre än så här? Ian McKellen spelar Richard och gör sitt livs roll. Han är ond men samtidigt charmig när som så krävs. Hans fysiska skådespeleri är även det i toppklass då han har en helt obrukbar vänsterarm vilket ger rollfiguren ett annorlunda rörelsemönster som jag fascineras av.

Nu är det många bra skådisar i de andra rollerna men McKellen är som en supernova och de andra förbleknar i hans närvaro. Richard är en intressant och framförallt underhållande karaktär. Han är begåvad med många fina repliker och har en giftig men samtidigt lismande tunga. Regissören låter även Richard av och till tala direkt till tittarna där han delger oss sina planer mao han göra samma sak Ferris Bueller i Fira med Ferris. En del stör sig säkert på detta tilltag men personligen är jag oftast förtjust i detta konstnärliga grepp. Scenografin är ursnygg, storyn är både underhållande och intressant trots att man vet hur det kommer att sluta. Min enda invändning skulle nog vara att man i bland går lite väl raskt fram i storyn och det kan bli svårt ibland att hänga med i Richards alla intriger men det är en petitess i sammanhanget. Om man är lite intresserad av att kolla in en film som baseras på Shakespeares pjäser är det denna man ska se inget snack om saken.

Vilken film Sofia skriver om idag får ni reda på om ni klickar här.

Regi: Richard Loncraine

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Filmspanarna: En Midsommarnattsdröm (1999 Storbr m.fl)

mzi.mrrakvmkHäng nu med i svängarna för det kan behövas: I den italienska staden Monte Athena förbereder den lokala fursten/borgmästaren Theseus sitt bröllop men allt är inte glädje och lycka. Två unga män, Demetrius och Lysander konkurrerar om Hermias kärlek. Hon vill gifta sig med Lysander men hennes far anser att Demetrius passar bättre som svärson. Hermia ges ett ultimatum: ”Gift dig med Demitrius eller gå i kloster” (här bör jag tillägga att berättelsen utspelar sig kring sent 1800 tal). För att göra det hela mer komplicerat har Demetrius en beundrarinna i Helena. Lysander och Hermia bestämmer sig för att rymma en natt genom skogen som ligger nära staden. Demetrius får reda på parets planer och sätter efter de två på cykel. Helena hänger på i hopp om att Demetrius trots allt ska välja henne. Samtidigt övar ett teatersällskap i skogen då man tänker sätta upp en pjäs i samband med hertigens bröllop. Så nu har vi fyra personer som irrar runt i skogen på cykel samt ett teatersällskap men det räcker inte med det. Samma natt råkar av en händelse Oberon och Titania som är älvrikets kung och drottning hålla till i skogen. Paret hamnar i gräl och för att straffa drottningen skickar Oberon sin hantlangare Robin Goodfellow (även känd som Puck) att förtrolla drottningen att bli kär i den första hon ser. Puck rör till det hela och vi får en kärlekssoppa som Oberon måste ställa till rätta innan morgonen gryr. (PUH!)

Om ni orkat hänga med såpass länge så kommer här mina tankar om filmen. En midsommarnattsdröm är en av Shakespears komedier och trots att den kan verka lite rörig är filmen både rolig och underhållande. Dialogen är kanske inte den rappaste utan författaren har mer förlitat sig på alla förvecklingar. Det jag möjligtvis har lite invändningar mot är teatersällskapet som kommer in lite från vänster i handlingen. Det är en underhållande trupp men jag kan inte komma ifrån känslan av att det blev lite ”kaka på kaka” i handlingen.

Scenen är som sagt ett somrigt Italien, folk har halmhattar och verkar ha det ganska trevligt (trots alla kärleksförvecklingar) något som smittar av sig på mig som tittare och det blir en riktigt mysig stund framför tv:n.  Något som paradoxalt nog höjer trevlighetsfaktorn är att älvfolket är lite halvtaskigt utklädda det är påklistrade vingar, lite djurhudar och glitter i ansiktet. Dessa halvdana effekter bidrar till filmens uppsluppna stämning och jag tror/anar att det var meningen. Skådisarna (halva Hollywood verkar ha blivit kontrakterade) sköter sig i varierade grad men på det hela får de godkänt. Det är kanske inte en av Shakespeares pjäser man sätter upp för att få briljera på scen eller få kasta ut några odödliga monologer anledningen är nog istället att ha en trevlig stund och det var precis det jag hade.

Regi: Michael Hoffman

Betyg

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Filmspanar temat var så sagt om natten och vilka andra nätter än midsommar (en helg jag numera endast äter caesarsallad på efter att jag ett år förätit mig på sill och grillat) som behandlas av andra bloggare kan ni se nedan.

filmspanarna-bred

Absurd cinema

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder & tryckta ord

Fiffi

Har du inte sett den?

Shakespeare söndag: Julius Caesar (1953 USA)

ckWZX2DLXOQQF4bjbGJ0ggYJG1uShakespeares tragedi Julius Caesar har filmatiserats en handfull gånger och det är nog denna version som är den mest kända. Kanske främst beroende på att filmen har en halvt om halvt legendariskt trio i huvudrollerna: James Mason i rollen som Brutus,  Cassius spelas av John Gielgud och slutligen Marlon Brando som Marcus Antonius. Caesar spelar av Louis Calhern en skådis vars namn var helt okänt för mig men enligt IMBD har han gjord en hel del kända filmer. Om man kan sin antika historia innehåller filmens handling inga större överraskningar. Shakespeare har ändrat i några detaljer för att få bättre flyt på storyn men i övrigt håller den sig relativt väl till vad som skedde kring mordet på Caesar.

Dramat huvudperson får nog sägas vara Brutus som övertalas av Cassius att delta i mordet på Caeser. Anledningen till komplotten är att man anser att Caesar blivit för mäktig och det är bara en tidsfråga innan han utnämns till kung. Efter stor vånda och tvivel accepterar Brutus sitt öde och deltar i mordet. Attentatet går som smort men efter mordet lyckas Marcus Antonius vända folkopinionen mot mördarna som tvingas fly och de inblandades öde avgörs i slaget vid Filippi

Ja hur var nu filmen? Det är minst sagt en blandad kompott. Då jag vet precis hur det ska gå blir det lite tradigt att höra på Brutus monologer då jag s.a.s sitter med facit i hand. Turligt nog spelas Brutus av Mason som enligt mig är filmens stjärna. Masons minspel under själva mordet är skådespeleri av hög klass och han gestaltar sin Brutus med en skörhet som gör att åtminstone jag finner en viss sympati för honom. Nu var inte Mason speciellt glad då han fann att Brando skulle vara med i filmen. Han insåg att Brando troligen skulle stjäla uppmärksamheten vilket han också gjorde. När jag tidigare hört om filmen är det just Brandos insats som uppmärksammats lite orättvist mot Mason kan jag tycka. Brando har förärats med filmens höjdpunkt ”Friends, Romans, countrymen, lend me your ears” som är Shakespeare i högform men i övrigt tyckte jag nog att Brando mest såg väldigt svettig ut. Det kanske inte fanns anti-shine på den tiden? Gielguds skådespeleri är ganska stelt i han går mest runt och ser ut som att han har fått något uppkört i röven. Rekvisitan är fin men förutom Brandos tal till massorna och Masons insats vet jag inte om filmen var så värst engagerande. Hoppas Sofia hittade något roligare.

Regi; Joseph L. Mankiewicz

Sofias val för dagen finner ni här.

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Coriolanus (2011 Storbr)

Den Romerske befälhavaren Coriolanus har jagat stadens ärkefiende Aufidius på flykten. Fiender till Coriolanus lyckas baktala honom och den forne hjälten tvingas till landsflykt. Han finner en oväntad bundsförvant i sin gamla fiende Aufidius och tillsammans marscherar de mot Rom.

Under slutet av 80 talet och en bit in på 90-talet stod Shakespeareadaptionerna som spön i backen och kulminerade med Branaghs oavkortade version av Hamlet (såg den på bio och om någon undrar, det var en pärs). Fortfarande dyker det upp  en och annan film som baseras på Shakespears verk vilket jag kan förstå då de flesta av hans pjäser står sig än idag. Coriolanus hör dock till en av Shakepspears mindre kända pjäser och efter att ha sett filmen förstår jag varför.

Det är inget fel på skådisarna som sköter sitt teatrala skådespeleri bra. Det är heller inget fel att Fiennes, som rott detta projekt i hamn, valt att förlägga handlingen i modern tid. I både Richard Loncraines Richard III och Akira Kurosawa Ran utspelar sig handlingen under en annan tid och plats än i pjäserna och det fungerar mycket bra. Det ska erkännas att det stör mig lite att man verkar ha bantat ned orginaltexten lite väl mycket men å andra sidan minns jag fortfarande hur jag halvlåg i biofåtöljerna under visningen av Hamlet med en djävulusisk träsmak så man kanske ska vara tacksam för bearbetningen. Mitt stora problem med Coriolanus är att storyn är trist och oengagerande. Jag kan inte sätta mig in i hur huvudpersonerna tänker och agerar iofs förklarligt då pjäsen bygger på en gammal romersk legend och har i transfereringen från legend till pjäs behållt en del av den romerska moralen och etiken. Känslat av att ”vad det här allt” är ganska påtaglig när eftertexterna rullar. Jag undrar lite vad det var Fiennes såg i storyn som gjorde att all han gick ”all in” i projektet, mig undgår det i alla fall. Fiennes kanske skulle ha funderat både en och två gånger varför pjäsen Coriolanus av Shakespeare är relativt okänd innan han kastade sig in i projektet. Kort sagt filmen känns lika död och ointressant som en kall sejfile.

Jessica tyckte annorlunda och filmen kan man se här om man vill bilda sig en egen uppfattning.

Regi: Ralph Fiennes

Betyg: 3/10