Stan & Ollie (2018 Storbr)

Stan & Ollie är en s.k BOATS-film. De vi lär känna lite närmare i denna film är komikerparet Stan Laurel och Oliver Hardy kanske mer kända i Sverige under namnet Helan & Halvan. Filmen handlar om är deras sista ryck i karriären. Stan förhandlar med ett engelskt filmbolag om att få göra en ny spelfilm en film som ska bli parets comeback. Då de inte gjort något tillsammans på flera år och är lite ringrostiga bestämmer man sig för att göra en turné i England. Det går väl sisådär med filmen och turnén. Förhållandet mellan de två är inte helt okomplicerat då de har en och annan ouppklarad konflikt som ligger och pyr.

Detta var inte den skrattfest man eventuellt skulle kunna tro. Stan & Ollie är mer en film om tidens gång, förmågan att släppa taget och om vänskapen mellan två män. Just det sistnämnda är fint skildrat i filmen, de bråkar och går av och till varandra på nerverna men i slutändan är det vänskapen som består och de båda är väldigt överseende med den andres brister.

Kanske en bagatell i de stora sammanhangen men med två bra skådisar i huvudrollerna och med en lättsam och lågmäld ton visade sig denna film bli lite av en lyckträff. Klart sevärd.

Regi:  Jon S. Baird

Betyg: 7/10

Tale of tales (2015 Italien)

Det har under senare år varit lite halvt om halvt inne att göra ”nya” versioner på gamla sagor. Rödluvan, Törnrosa, Snövit etc. Dessa filmer har inte varit speciellt bra utan har i alltför många fall mest påmint om förgylld skit. Då kändes det ganska skönt att få se en italiensk film med sagotema som går tillbaka till källorna. I Tale of tales får vi oss tre sagor serverade ur den italienska samlingen Entertainment for Little Ones från 1700-talet. Detta var för mig helt okända berättelser och jag hade ingen aning om vad historierna skulle handla om.

Sagorna utspelar sig i tre angränsande kungariken och historierna touchar varandra mycket lätt. Salma Hayek spelar en drottning som längtar förtvivlat efter att få ett barn och hon är beredd att offra vad som helst för att bli gravid. Den andra historien handlar om en kung som lovar att gifta bort sin dotter till den friare som kan gissa rätt på en gåta han kommer presentera för de förväntansfulla friarna. Dottern blir inte speciellt nöjd med vinnaren av tävlingen. Slutligen spelar Vincent Casell en kung som är ständigt på jakt efter nya sängkamrater något som två tvätterskor ser till att utnyttja med fatalt resultat.

Tale of tales kör bara på och ursäktar sig inte i sitt berättande är det en saga så är det. Ologiska saker händer och allt får inte sin förklaring, filmen saknar av och till helt sensmoral. Kort och gott shit happens och precis som i verkliga livet är det inte alltid det går som man skulle vilja. Det var en skön kontrast till alla moralkakor som serveras i parti och minut av ängsliga filmbolag då de är livrädda att oroa sina kunder. Det är också på sin plats att påpeka att detta inte är en familjefilm då filmen stundtals är riktigt slafsig.  I kontrast till våldsamheterna är både musiken och scenografin en fröjd för öra och öga. Tale of tales bevisar att det går att göra bra filmer med sagotema bara man vågar ta ut svängarna lite.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 8/10

Filth (2013 Storbr)

Filth är baserad på en bok av den skottske författaren Irvine Welsh som är mest känd för sin bok Trainspotting som blev en stor framgång som film. Många av Welsh bekanta teman återkommer i Filth: Det är droger, sex, hallucinationer, människor på gränsen till sammanbrott mixat med en skotsk självömkan att man någonstans längs historiens väg missat chansen att bli någon eller något.

Huvudpersonen i Filth är den mycket obalanserade polisen Bruce Robertson. Han dricker tar droger och plågas av hallucinationer, gränsen mellan vad som är verkligt eller dröm håller på att suddas ut.  Ett mord har skett och belöningen för att lösa mordet blir troligen den utlysta tjänsten som kriminalinspektör. Bruce lägger dock ned mer tid på att ställa till det för sina konkurrenter till jobbet än att lösa själva mordet. Han förtalar arbetskamraterna, har sex med en kollegas fru och lite annat smått och gott allt för att skapa osämja och obalans. Bruce enda vän är revisorn Bladesey men Bruce kan inte låta bli att stöta på hans fru, stjäla Bladesleys pengar och djävlas i största allmänhet med den stackars revisorn. Frågan är inte om utan när allt kommer att krackelera och Bruce kommer bryta samman.

Orkar man bara med allt elände och sorgliga individer så var det här i sina små stunder en rolig film på sitt eget lilla vis. James McAvoy är mycket bra på att spela den obalanserade snuten men bäst är Eddie Marsan som den ynklige revisorn Bladesley. Denne marsvinslike skådespelare går från klarhet till klarhet och är en njutning att se agera. Filmens höjdpunkt är en resa revisorn gör till Hamburg med Bruce. Bladesley är helt chanslös inför Bruces olika påhitt och många roliga scener staplas på varandra. Eller är det så roligt egentligen? Det är en absurd historia om mänsklig misär som skildras men jag väljer att skratta åt eländet.

Tackar Movies noir för tipset.

Regi: Jon S. Baird

Betyg: 7/10