Star trek beyond (2016 USA)

star-trek-beyond-will-premier-at-san-diego-comic-con-and-here-are-the-details”Space: the final frontier. These are the voyages of the starship Enterprise. Its five-year mission: to explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations, to boldly go where no man has gone before.”

Både Kirk och Spock funderar på att byta jobb. Kirk finner det trist att åka runt i rymden och Spock känner att han har vissa förpliktelser mot Vulcanerna. De hinner inte våndas länge över dessa framtida beslut då ett räddningsuppdrag tarvar deras uppmärksamhet. Ett rymdskepp har kraschat på en avlägsen planet och Enterprise far dit för att undsätta den strandsatta besättningen. Rutinuppdraget förvandlas dock snabbt till en kamp på liv och död mot Idris Elba iförd en latexmask.

Av den slogan som en gång i tiden inledde tv-serien finns inte mycket kvar. Filmen känns inte speciellt modig i sitt utförande utan harvar på med säkra kort och även om man hävdar att man åker till platser dit ingen människa tidigare åkt så känns Enterprise resor ungefär lika spännande som att stega in på en McDonalds restaurang man aldrig tidigare besökt. Nytt men ändå välbekant.

Det är samma gamla oneliners, explosioner, pang pang, motorcykelåkning och i rymdvarelser som ser ut som sminkteamet gjort en raid in på Buttericks överskottslager för att rafsa åt sig lite halloweenmasker. Hur gärna filmskaparna än vill så lyfter aldrig berättelsen.  Jag sitter i stort sett hela filmen och väntar på att den ska starta och s.a.s komma igång, vilket aldrig sker. Naturligtvis händer det massa saker på vita duken men det blir vare sig spännande eller intressant . När halva filmen gått sitter jag mest med 3D glasögonen på trekvart och hoppas på att det snart ska ta slut så jag kan åka hem och se något annat istället.

Filmen har två ljuspunkter. Sofia Boutella som spelar utomjordingen Jaylah. Det är den enda rollfiguren i filmen som har någon som helst tillstymmelse till karaktär. Låten Sabotage av Beastie boys har en framträdande roll i filmens final och det var enda gången min puls ökade en liten aning, men bara lite. Hå hå ja ja.

Regi: Justin Lin

Betyg: 3/10

Mission Impossible: Rogue nation (2015 USA)

MV5BMTQ1NDI2MzU2MF5BMl5BanBnXkFtZTgwNTExNTU5NDE@._V1__SX1857_SY903_Den femte filmen om Ethan Hunt och hans kollegor i IMF startar med att organisationen läggs ned av den amerikanska regeringen samtidigt som Hunt upptäcker att det finns ett sorts anti-IMF, The Syndicate. Denna organisation är så hemlig att ingen känner till den. Politiker och tjänstemän på regeringsnivå anser att Hunt jagar hjärnspöken och lyssnar inte på varningarna.  Han vägrar acceptera beslutet om nedläggning utan går istället under jorden för att avslöja organisationen.

Den här filmen har ganska mycket gemensamt med många Bondfilmer. Man reser jorden runt och varje plats föräras med en actionscen eller två. ”Handlingen” är mest en ursäkt för att man ska bädda för lite fart och fläkt. Skådisarna, miljöerna och actionscenerna är det inget fel på. Vi bjuds på hisnande motorcykeljakter, omöjliga inbrott, lite sekundjakter och ett par fighter. Curise och co sköter sig väl. Simon Pegg agerar comic-relief och har en manick redo för varje situation som tänkas kan, Ving Rhames och Alec Baldwin tävlar i vem som är mest butter, Sean Harris är bra som skurk och Recbecca Ferguson får tala svenska.

Mitt problem är manuset där det skiner igenom lite väl mycket att man snitslat upp en bana från A till Ö. Vad som än händer finns det alltid rätt manick i Peggs arsenal, folk förflyttar sig till rätt position i ett rum eller stad så att Hunt kan lösa sitt uppdrag. Filmen påminner så smått om en orienteringsrunda där man bytt ut skog och mark mot hela världen. Detta gör att filmen får inget flow och känns alltför konstlad och statisk. Därmed jag får svårt att bry mig om vad som händer med personerna på duken för jag vet att det alltid kommer ligga en manick eller att en person står på rätt plats när Cruise och co behöver det för att lyckas med sitt uppdrag som trots allt inte verkar vara speciellt omöjligt trots att de jagas av hela världen. Det blir faktiskt så förutsägbart och ospännande till slut att jag får kämpa mot sömnen i biomörkret. Ibland funkar det förutsägbara, ibland inte. Här funkade det inte alls.

Regi: Christopher McQuarrie

Betyg: 5/10

Mission impossible: Ghost protocol (2011 USA)

I den fjärde filmen om Ethan Hunt och hans grupp agenter rör det sig om avfyrningskoder till ryska kärnvapen som hamnat i händerna på en galen svensk (!) forskare spelad av Michael Nyqvist. Cruise hoppar, klättrar slåss och (naturligtvis) springer för glatta livet för att förhindra ett tredje världskrig. Inget nytt under solen men jösses vilken fart och fläkt!

M:I 4 är en mycket underhållande och välgjord actionfilm som t.om fick en gammal blase´ flimtittare som jag att spärra upp ögonen. Speciellt episoden i Dubai var hisnande. Jag får även erkänna att jag satt och skrockade till de småfjantiga skämten som dock är ack så viktiga i lättsamma actionfilmer. Filmen har tre akter; Moskva där storyn etableras, Dubai som i mina ögon är filmens höjdpunkt med fasadklättring, slagsmål och Cruise som springer i en sandstorm samt upplösningen i Indien. Att regissören Bird har ett förflutet vid Pixar råder det ingen tvekan om efter att ha sett slutfighten mellan Cruise och Nyqvist i ett parkeringshus. Inspirationen till den scenen torde Bird ha hämtat från finalen i Monsters Inc.Kombinationen av fart & fläkt samt bra skådisar gör att M:I 4 är en av de bättre actionfilmerna jag sett på senare tid.

Är det något jag kan vara kritisk till är det slutet som är lite väl smetigt och tillrättalagt samt att Michael Nyqvist som spelar skurken inte ges möjlighet att utveckla sin karaktär. Nyqvist har en handfull repliker resten av tiden ser han lite småfarlig ut och får bära på en väska. Jämför t.ex med Phip Seymour Hoffmans karaktär i M:I 3, där kan man snacka om en diabolisk skurk som ger en rysningar.

Jag hade en trevlig stund i biofåtöljen och ser gärna en femte del med samma gäng både bakom och framför kameran.

Regi: Brad Bird

Betyg: 8/10

Två bagateller: The Lincoln lawyer ( 2011 USA ) & Paul ( 2011 Storbr/USA )

Ibland ser man en film eller två som är bra men den saknar det där lilla extra. Man kan rekommendera filmen till vänner och bekanta för den är så där lagomt ljum. Den överraskar ingen vare sig på ett positivt eller negativt vis och man känner sig åtminstone inte missnöjd efter att ha sett filmen. Jag brukar skriva ”för en stunds underhållning duger den gott” och det stämmer in på två filmer jag precis sett: The Lincoln laywer och Paul.

The Lincoln Laywer är en rättegångsthriller som baserar sig på en bok av Michael Connelly, en författare som skriver böcker där raden  ”för en stunds underhållning duger den gott” passar väl in. Mick är en slick advokat som har sitt kontor i sin Lincoln. Han kör kors och tvärs kring i L.A och tar sig an olika rättsfall. Av ren tur nosar han upp ett fall som kan generera mycket pengar. En rikemansson anklagas för våldtäktsförsök och misshandel av en strippa . I och med att det är en rättegångsfilm är sanningen inte så enkel som man kan tro och filmen tar med oss tittare på både en och annan tvist.

Behållningen med den här filmen heter  Matthew McConaughey och  Ryan Phillippe.  McConaughey med  knarrig röst och utseende som påminner om en övervintrad surfare passar ypperligt i rollen som den något självgode advokaten Mick. Ryan Phillipe som spelar den anklagde rikemanssonen gör mig alltid glad när han dyker upp i en film. En underskattad skådis som borde få ta större plats i rampljuset. Filmen bjuder inte på några stora överraskningar eller förnyelser av genren men gillar man rättegångsfilmer kan man vara ganska tillfreds efter att ha sett den.

Paul är en komedi av gänget som b.la ligger bakom Shaun of the dead. Två engelska SF och serienördar är på resa i USA för att besöka kända platser i UFO mytologin. Utanför Area 51 träffar de en rymdvarelse vid namn Paul. Att regeringen jagar Paul är väl nästan onödigt att nämna och det omaka sällskapet flyr med agenter hack i häl.

Egentligen bygger filmen Paul på ett skämt: Rymdvarelsen är precis som oss han röker, svär, fiser och drar fräcka skämt. Thats it. Om någon annan än Frost/Pegg haft hand om filmen,  förslagsvis gänget bakom Scary movie filmerna hade  troligtvis Paul blivit en riktig skitfilm. Nu är det som tur inte så utan filmen styrs av relativt kompetenta händer och klarar sig hyfsat. Speciellt roligt blir det aldrig men jag hade åtminstone en trevlig stund ihop med Paul, Pegg och Frost.

Fiffi har en recension på The Lincoln lawyer och Andreas var lite mer positivt inställd till  Paul.

Betyg: 6/10 på båda filmerna.

Star Trek ( 2009 USA )

Något större fan av Star Trek har jag aldrig varit. Jag har sett några avsnitt här och där och ett par tre stycken långfilmer. Star Trek har alltid verkat lite stelt och själlöst och därmed blivit lite ospännande. Mest spännande har nog del otroligt fula kläderna och frisyrerna varit, och på den nivån ligger mitt förhållande till Star Trek.

Abrams fick förtroende att reboota filmserien och jag är kanske inte rätt person att bedöma om han lyckades med projektet då mitt förhållande till orginalet som sagt är svalt. Som Stark Trek  novis tycker jag 2009 års version är en bra sf film om man gillar rymdaction. Rymdskeppet Enterprise  puttrar på ute i världsrymden. Tidsresor och planetförstörar vapen är inblandade. Inget nytt och och sensationellt sker men underhållningen är god. Trots att jag inte är speciellt insatt i Star Treks universum så hänger jag med i handlingen utan problem. De fula frisyrerna och kläder har man till min förtjusning valt att behålla. Spocks pottfrisyr kunde få en mor att falla i tårar.

Skådisarna håller bra klass men jag kände inte igen Eric Bana under allt sminket. Vill man ha lite lättsamsam rymdaction samt studera de största ögonbryn sedan Oasis bildades är Star Trek ett gott val.

Betyg: 7/10