Dracula (1992 USA)

dracula-posterDracula hamnade på en hel del listor när filmspanarna listade årets bästa filmer 1992. Mitt minne av filmen var att den hade en touch av kalkon över sig. Då det var ett tag sedan jag såg filmen och sporrad av bloggkollegornas hyllningar tyckte jag nog att rullen förtjänade en chans till. Ett ganska så korkat beslut.

Storyn torde vara ganska så välbekant för de flesta: Advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien där han ska hjälpa en greve vid namn Dracula i fastighetsaffären. Greven är sugen (både bildligt och bokstavligt) på att åka till London och vill köpa flera hus i staden. Dracula är en vampyr och om inte det vore illa nog blir greven förälskad i Harkers fästmö Mina då hon är en inkarnation av hans fru som dog för ett antal sekler sedan (en händelse som f.ö gjorde att Dracula blev vampyr, oklart hur). Greven låser in fästmannen med tre sexiga vampyrbruttor (b.la Monica Bellucci) och drar till London för att snärja Mina med exotisk brytning och färgade glasögon.

Scenografin otroligt snygg och filmen är en fest för både ögat och örat om man gillar kitsch, bombastisk musik, och kulisser.  Det svulstigt både i scenografi och skådespeleri. Den första svulstigheten har jag inga större problem med. Det är lite kul att se folk springa runt i klänningar som innehåller mer tyg än en mindre textilaffär. Det är däremot inte lika kul att se en hel hop skådisar bete sig som Jan Malmsjö på speed med Sir Anthony i täten. Dracula är en väldigt teatral film som använder stora, nej gigantiska gester.  Jag kan tro att filmen står eller faller med om man köper dessa gester eller inte. Om filmen varit en parodi hade det nog kunnat bli ganska roligt, nu blir det bara konstigt och det formligen myllrar av kluckande kalkoner i filmen. Chefskalkonen är naturligtvis Sir Anthony som definitivt skulle platsa på en tio i topp lista över filmhistoriens sämsta skådespelarinsatser.

Då Coppola verkar ha tagit sin historia mycket seriöst och gjort mer av en romantisk dramarulle än en skräckfilm blir ingångsläget för mig annorlunda. Då den trots sina yviga gester verkar vara seriöst gjord måste jag också försöka ta karaktärerna och deras agerande seriöst. Hur mycket jag än försöker går det inte. Filmen totalhavererar pg.a Coppolas personregi och påminner i sina stunder om en mycket påkostad skolpjäs. Vill man se en Sir Anthony frifräsa utan några som helt hämningar är detta filmen man ska välja.

Jag kan förstå att man kan bländas av alla kreationer och kulisser och därmed falla för filmen då den är originell. Men bra? Inte i min bok.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 3/10

Annonser

Fracture (2007 USA)

fracture0701Ryan Gosling vs. Sir Anthony i en giganternas kamp inte illa alls. Gosling spelar den hete juristen Willy Beachum. Efter att ha haft en mycket framgångsrik karriär hos åklagarmyndigheten är han på väg att lämna sin arbetsplats för ett nytt attraktivt jobb på en stor advokatfirma. Ett sista fall som verkar vara en walk in the park hamnar på Willys bord. En svinrik man har uppenbarligen mördat sin otrogna hustru. Det finns vapen, vittnen och mördaren har gripits på platsen. Vidare vill stollen föra sitt eget försvar. Som en sista tjänst till sin forna arbetsgivare åtar sig Willy fallet som inte verkar innehålla några större problem. Det han inte vet är att hans motståndare är en mycket intelligent man som inte lämnat något åt slumpen.

Ett rättegångsdrama med en överspelande Sir Anthony är inte illa vara. Skådisen suger på varenda replik som om att det vore en extra god karamell. Sir Anthony riktigt myser i sin roll när han får visa hur duktig skådis han är. Vidare envisas regissören att ge Sir Anthony en något märklig ljussättning under stora delar av filmen. Ofta filmas skådisen i ett intensivt ljus och om det inte vore som så att Fracture är ett rättegångsdrama så skulle man kunna tro att filmer hade något religiöst att berätta. Jag sitter alltid och småler åt Sir Anthony då jag inte kan ta skådisen på allvar men han är en underhållande figur i.o.m att han är så övertygad om sin egen förträfflighet. Han påminner i mångt om mycket om Jan Malmsjö som också han är en underhållande figur man inte riktigt kan ta på allvar. Filmen som sådan är kanske inte något mästerverk. Den är välproducerad, har bra skådisar och innehåller en klurig historia med ett par tvister som sig bör när det handlar om rättegångsdramer. Gillar man genren är den definitvt sevärd.

Regi: Gregory Hoblit

Betyg: 6/10

007FCT_Anthony_Hopkins_035

fracture_movie_image_anthony_hopkins__4_

Noah (2014 USA)

MPW-90857Darren Aronofsky senaste film bygger på historien om Noah. Möjligen kanske någon i vårt sekulariserade land har missat den här berättelsen så jag drar den i korthet: Gud (här i filmen kallad för The Creator) har tröttnat på människorna och beslutar sig för att förinta dem i en översvämning. Noah är dock en gudfruktig man och får i uppdrag av Gud att bygga en ark som kan rymma jordens alla djur så att de kan befolka vår planet efter katastrofen. Aronofsky har broderat ut storyn en aning och b.la lagt till fallna änglar som hjälper Noah att bygga arken samt en konflikt mellan Noah och de övriga människorna. För att hotta upp historien ytterligare så slits Noah mellan sin plikt till Gud och sin kärlek till sin familj.

Jag ska erkänna att jag var mycket tveksam till Noah då filmer med religiösa teman ofta blir pompösa och alldeles för respektfulla mot sina källor, åtminstone om filmen produceras i USA där kristna fundamentalister har alldeles för mycket att säga till om. Noah är ingen toppenfilm och dras med en hel del brister. Jag undrar lite över varför  Aronofsky kände sig manad att göra filmen. Nu visade det sig att filmen inte var så trist och uppblåst som jag förväntat mig. Filmens första två tredjedelar är bra och kan ses som en ren fantasy. Konflikterna mellan Noah och han familj samt hotet från människorna väcker mitt intresse och i sina stunder är det både spännande och till viss mån gripande. När Gud sedan släpper lös katastrofen och tittaren hänvisas till livet på arken blir Noah med ens tristare och jag satt och väntade på att filmen skulle ta slut. En stor anledning till detta var att jag hade svårt att finna sympati för Noah och hans agerande gentemot sin familj. Hade jag varit en av passagerarna på arken hade jag nog satsat på att dumpa den fundamentalistiska gringubben överbord. Jag får t.om så svårt för Noah att jag stundtals sympatiserar mer med filmens skurk än dess hjälte. Å andra sidan har jag aldrig varit speciellt förtjust i den gammaltestamentliga versionen av Gud som kort och gott verkar vara en riktig skitstövel med alla sina påhitt och nycker. Det är lite synd att filmen tappar såpass för den börjar som sagt förvånansvärt bra.

Se vad Jojjenito tycker om filmen.

Regi: Darren Aronofsky

Betyg: 5/10

Thor: The Dark world (2013 USA)

untitled vvDet rullar på i Marvels superhjältefilmsuniversum. Nu var det dags för uppföljaren till Thor, en film som var förvånansvärt bra. Serien Thor har aldrig varit en favorit hos mig och det var nog kanske därför jag gillade förra filmen så pass mycket då mina förväntningar vara låga. I The Dark world får vi möta Malekith som är en svartalv (fråga mig inte vad det är men paradoxalt nog har han ett blekvitt ansikte så vitalv hade varit en mer passade rasbeskrivning). Han är filmens skurk och vill ändra om universum så att mörkret härskar. Detta kan bara göras vart 5000:e år och nu har han en ny chans tack vare Jane Foster (Thors ”flickvän”). Hon har fått i sig ett ämne, eter, som kan hjälpa Malekith i sitt arbete att ändra på universum. Jag tar och stoppar här i mitt försök att beskriva filmens handling, ni ser själva vilken manusmässig soppa detta är.

Då detta är tvåan är det mer av allt: Slagsmål, byggnader som rivs och uppblåsta tal och som ”bonus” en naken Stellan Skarsgård. Vi får tyvärr se mer av det kitschiga Asgård och mindre av jorden. Dvs precis det som gjorde förra filmen så underhållande med en malplacerad Thor i vår värld. Manuset är så fullt av logiska luckor och historien ger ett intryck av att man hittat på den vartefter man filmat den. Med en något enklare handling hade den kanske kunnat vara någorlunda underhållande nu blev det mest förvirrat och gapigt.

Det finns dock försonande drag. Filmen har gott om scener där man får sitta och skrocka lite för sig själv i biomörkret. kanske inte världens fyndigaste skämt men de passar in i filmen. Skådisarna sköter sig bra överlag och en del av fighterna är ganska läckra. Sir Anthony fortsätter däremot att jobba stenhårt för att se uppstoppad ut.

Man kanske inte ska ha för stora krav på en film av det här slaget. Den kör inte med någon falsk marknadsföring utan är vad den utger sig att vara: Bullrande underhållning för stunden. Men det kanske kunde vara ide att utveckla konceptet lite och jobba hårdare med manus för annars kan publiken komma att tröttna, åtminstone jag.

Sitt kvar för efter en stund kommer det en extra scen som troligen har med den kommande Marvelfilmen Guardians of the Galaxy att göra.

Regi: Alan Taylor

Betyg: 4/10

Nixon (1995 USA)

1995-nixon-poster1När jag frågor mina elever om de känner till någon amerikansk president brukar oftast någon elev nämna Nixon. De kanske inte känner till speciellt mycket om hans presidentskap men namnet är inte obekant. Historiskt sett så torde Nixon vara/bli en av de mer kända presidenterna men kanske inte då som t.ex Lincoln eller FDR som brukar rankas som de bättre presidenterna USA haft utan han får samsas med personer som Grant och Harding som spelar i de lägre divisionerna. Missnöjet med Nixon har till stor del med Watergateskandalen att göra. Det var ett inbrott som skedde för att samla information om politiska motståndare till Nixon. Den stora frågan var om presidenten kände till och kanske tom gav order om inbrottet eller om det var någon i hans stab som var lite väl nitisk. Nixon valde att avgå då han riskerade att ställas inför riksrätt. Slut på historielektionen och över till filmen om Nixon.

Nixon kan sägas vara en systerfilm till Stones tidigare och kanske mer kända film JFK som jag skrivit om på bloggen. De har många likheter – de handlar om en president, är tre timmar långa, är lite slarviga med sanningen och bygger på en blandning av fejkade journalfilmer, snabba klipp i både tid och rum, innehåller en himla massa karaktärer och halva Hollywood verkar ha engagerats till filmerna i små och stora roller. Det finns en stor skillnad men den kommer jag till sedan.

Anthony-Hopkins-as-Nixon-007

Jag kan redan här säga att jag gillar den här filmen mycket och den främsta förtjänsten till det är Sir Anthony Hopkins. För en tid sedan såg jag filmen Hitchcock där Hopkins klädde ut sig till den kände regissören, i Nixon spelar Hopkins den plågade presidenten. Det går inte många minuter innan jag glömmer bort att det är Hopkins utan illusionen att det är Nixon man får se är total. Hopkins glider in i rollen som Nixon och det är först mot slutet av filmen som illusionen spricker då Stone visar bilder på den verklighetens Nixon. I Hopkins skepnad blir Nixon nästan lite aplik i sitt rörelsemönster med hukad gång, han verkar hela tiden stressad, småsvettig och otillfredsställd med sig själv och livet. Trots att Nixon uppnått allt han drömt om är han inte nöjd utan drivs in i katastrofen av sitt mindervärdskomplex. Nixon blir aldrig tillfreds med livet då han anser att han aldrig får det erkännande som han tycker att han värd. Han är övertygad om att alla avskyr honom och till slut blir också detta en självuppfyllande profetia. Det är också detta som är Stones tes i filmen och som vanligt när Stone vill upplysa oss tittare om något hamras budskapet in.

nixon_6

Jag kan tro att Nixon ger ett rörigt intryck speciellt om man inte är insatt i amerikansk politik och historia. Under första timmen dyker det upp en strid ström av karaktärer, en del betydelsefulla andra inte men det är svårt att avgöra. Filmen hoppar hela tiden i både tid och rum och Stone betar av Nixons barndom och första steg mot presidentposten i rasande fart med klipp efter klipp. Det är minst sagt hela havet stormar till en början. Klarar man av denna kakafoni av karaktärer och klipp sätter sig filmen så småningom när man fått kläm på alla personer.

Till filmen styrkor hör att den är en intressant historia och människan Nixon är lite av en gåta. Iom att Hopkins gör ett bra porträtt av presidenten ger detta även filmen drag av ett tragiskt drama om en tragisk person. Vid en jämförelse av Stones JFK faller den filmen då på att Kennedy i Stones värld är något av en halvgud samt att regissören ger intrycket av att han serverar oss tittare sanningen med stort S (en sanning som f.ö är full av felaktigheter). Filmen Nixon aspirerar aldrig på sanningen det är mer en tolkning av händelser.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 8/10

Hitchcock (2012 USA)

113140Hitchcock handlar om den inte helt obekante regissörens arbete med den inte helt obekanta filmen Psycho. När Hitchcock får upp ögonen för Robert Blochs roman Psycho och vill filmatisera boken är det inte många i hans omgivning som tror på projektet. Hitchcock ger sig inte och belånar t.om sitt hus för att få ihop pengar till filmen. Samtidigt som vi får ta del av arbetet med filmen får vi även en inblick i regissörens äktenskap och privatliv. Hitchocks fru Alma måste stå ut med den store filmskaparens nycker och ideer och det är kanske inte så konstigt att hon blir smickrad och en aning intresserad när en manusförfattare flörtar med henne.

Filmen bygger på boken Alfred Hitchcock and the Making of Psycho hur mycket som är sant och vad som är rena fantasier har jag ingen susning om då jag inte är speciellt insatt i Hichcock och hans liv. Ska jag vara riktigt ärlig har jag aldrig begripit hans storhet, han har gjort en och annan bra film men de är inte speciellt spännande, snarare lite småtrevliga. Psycho har jag bara sett en gång och fick då kämpa mot sömnen. Men det behöver inte betyda att jag är ointresserad av människan Hitchcock. Problemet är att filmen vill så mycket att den inte mäktar med allt den vill berätta. Vi får ta del av både filminspelningen och Alfreds och Almas förhållande men allt känns så sporadiskt och skrapar bara på ytan. Därav blir min upplevelse av filmen lite som en film av Hitchcock själv, småtrevlig men inte speciellt engagerande.

Sir Anthony spelar regissören och jag får känslan av att det är Sir Anthony som spelar Hitchcock något som gör att det blir svårt att komma in i filmen och ta historien på allvar. Jag vet inte vad han gör för fel men Hopkins låter sitt personlighet lysa igenom och det känns som att skådespelaren gör en karikatyr av Hitchcock. Paradoxalt nog har Hopkins gjort ett av de bästa porträtten av en kändis nämligen Nixon. I den filmen glömde jag helt bort att det var Sir Anthony som var tricky Dick. Helen Mirren har ett mer tacksamt jobb då hon spelar den för allmänheten mer okända frun Alma. Jag finner karaktären Alma mer intressant än Hitchcock kanske för att Mirren lyckas med sitt skådespeleri till skillnad mot Sir Anthony. Även Scarlett Johansen och Jessica Biel (som på något sätt lyckats nästla sig in i filmen) återfinns i rollistan men gör vare sig till ifrån med sina karaktärer. De känns lite bleka precis som filmen som är en ganska intetsägagande bagatell. Man störs inte nämvärt över att ha sett filmen men det spelar ingen roll om man missar den.

Regi: Sacha Gervasi

Betyug: 5/10

Magic (1978 USA)

En gång i tiden fanns det en man som hette Anthony Hopkins, numera har han fått ett Sir framför sitt namn och fulländat konsten i att spela över på ett ganska lågmält sätt. Filmen Magic är från den tiden han bara hette Anthony. Historien är ganska välbekant och rör sig om en buktalares ohälsosamma förhållande till sin docka. Corky Withers är en framgångsrik buktalare som börjar bli ett känt nämn inom underhållningsbranschen men ju större framgång han når desto sämre mår Corky psykiskt. Corky behandlar sin docka Fats mer och mer som en egen individ och de två blir allt mer oskiljaktiga. För att samla sig och stressa av åker Corky till sina barndomstrakter där han stöter på sin gamla ungdomskärlek, något som Fats inte uppskattar.

Som jag tidigare nämnde är historien inte direkt obekant, jag undrar vad det är med buktalare och deras dockor? Iofs kan jag tänka mig att man kanske blir lite lätt obalanserad om man umgås dagarna i ända med en docka. Detta gör att storyn kanske inte känns speciellt upphetsande eller nyskapande men helt oäven är den inte. Hopkins och Ann Margret som spelar ungdomskärleken Peggy sköter sig fint. Hopkins balanserar på gränsen till sammanbrott filmen igenom. Hans ansikte är ständigt blankt och lite småsvettigt och jag blir nervös bara av att titta på karln. Det var även roligt att få se Burgess Meredith i en roll annat än som Rockys tränare. Magic är lite grådaskig som en del 70-tals filmer kan vara. Trots att den utspelar sig i underhålningsbranschen är avsaknaden av glitter och glamor total. En helt ok thriller om än lite lågmäld och med ett litet speciellt musikval på sina ställen. Det var roligt att få se Hopkins i en tidig film innan han själv insåg hur förträfflig han är.

Regi: Richard Attenborough

Betyg: 5/10

Bondtema: Tomorrow never dies ( 1997 Storbr/USA )

 Goldeneye gjorde bra ifrån sig på biograferna och man ville få ut en ny film om 007 ganska snabbt. Först skulle handlingen kretsa kring Storbritanniens överlämnande av Hong-Kong men man övergav den iden delvis p.g.a. att historien blev alltför tidsbunden. Slutresultatet blev en film som påminner något om The Spy who loved me samt You only live twice. Skurken heter Elliot Carver och han driver ett stort mediaimperium. Carver försöker få till en militärkupp i Kina och fixar detta genom att hetsa Kina och Storbritannien mot varandra b.la med hjälp av sitt gigantiska medieimperium och ett stealthfartyg som osett beskjuter kinesiska flygplan och sänker brittiska båtar. Som tack för hjälpen kommer Carver få exklusiva media rättigheter i Kina under hundra år av kuppmakarna. I vanlig ordning är skurken dålig på att sopa igen spåren efter sig och snart har han 007 i hälarna. Bond slår sig samman med den kinesiske agenten Wai Lin för att stoppa Carver innan krig bryter ut.

Q och Bond testar den fjärrstyrda bilen som blev filmens "snackis"

Judi Dench, Pierce Brosnan, Samantha Bond och Joe Don Baker återvände i sina roller från Goldeney till Tomorrow never dies som egentligen skulle ha hetat Tomorrow never lies men ett feltryck fick den verkan att man bytte namn då man troligen ansåg att dies lät lite mer spännande än lies. Tomorrow är f.ö. namnet på Carvers tidning i filmen. Detta skulle bli den första Bondfilmen utan Albert Broccoli som avled 1996. För produktionen stod hans dotter Barbara.

Brosnan och Yeoh på flykt från Carver.

I rollerna som skurkar hittar vi Jonathan Pryce som Elliot Carver. Han sköter jobbet bra, det verkar som att skådespelaren Pryce verkilgen gillar att spela skurk. Carver nästan lite för ond då han är snubblande nära till att bli en karikatyr av en Bondskurk. Sir Anthony hade tillfrågats än en gång men tackat nej. Personligen tror jag Hopkins skulle passa ganska bra som Bondskurk med sitt överspel, roande skulle det i alla fall bli. Gotz Otto som spelar Carvers tyske underhuggare Stamper är däremot en ganska trist figur. Vi har sett den här schablonskurken alltför många gånger tidigare och man tycker manusförfattarna kunnat komma upp med något bättre. Både Henry Gupta (Ricky Jay) och Dr.Kaufman (Vincent Schiavelli) är avsevärt intressantare skurkar än den blonderade Stamper. De hade gott kunnat få mer speltid.

Karaktären Carver skapades troligen med den nyss avlidne tidningskungen Maxwell i åtanke.

Carvers fru Paris spelas av Teri Hatcher b.la känd från Tv-serierna Desperate housewives och Lois & Clarke. Paris har tidigare haft en romans med Bond. Precis som i Goldeneye försöker man ge Bond en bakgrund. Det hade varit intressantare om man plockat upp någon motspelerska från en tidigare Bondfilm t.ex Maryam d’Abo från The Living daylights. Den kinesiska agenten Wai Lin spelas av Michelle Yeoh som först hade namnet Lin Pow men påpekade för filmteamet att Pow betydde bakdel på kinesiska därav namnbytet.Michelle Yeoh spelar rollen som Wai bra men det är inte direkt någon kemi mellan Brosnan och Yeoh så när det blir dags för det obligatoriska hånglet i slutet blir man aningens förvånad då agenterna verkat hållit sin relation strikt professionellt. En jämförelse mellan Moore & Bach i The Spy who loved me där Moore nästan glömmer bort sitt uppdrag i jakten på att få Bach i säng visar tydligt att det är andra tider i 007:s värld. Det fanns planer på att starta en filmserie om agent Wai Lin men de verkade stanna på planeringsstadiet.

Den ytterst obehaglige Dr. Kaufman

Tomorrow never dies är helt finansierad med produktplaceringspengar. 100 miljoner $ lyckades man skrapa ihop och visst märks det vilka företag som har chippat in med stålar. Avis, BMW, Ericson, Smirnoff m.fl. Tack och lov är reklamen inte lika klumpigt gjord som i Goldeneye så den stör inte lika mycket eller så har jag vant mig. Roger Spottiswoode var regissör då Campbell tackade nej till att regissera filmen.  David Arnold gjorde musiken och det är ett lyft jämfört med förra filmens magplask även om Tomorrow never dies inte ståtar med ett av seriens mer minnesvärda soundtrack.  Titellåten sjungs av Sheryl Crow och den är ganska bra däremot är förtexterna riktigt fula med tjejer täckta av kretskort (?). Pulp hade först blivit tillfrågade men deras bidrag dög tydligen inte.

Filmen helt ok för att vara en Bondfilm. Den hör till en av de mer fartfyllda filmerna i serien, kanske nästan för fartfylld då man knappt får en chans att pusta ut mellan alla slagsmål, fordonjakter och stuntscener. Filmen innehåller många snygga actionscener. Jag gillar biljakten där Bondstyr sin bil (BMW) med hjälp av sin mobil (Ericson) och slutligen kraschar bilen i uthyrningsfirman Avis kontor, se där åtminstone tre produktplaceringar i en scen. Även början är spännande med terroristbasaren där Bond får förhindra en kärnvapenexplosion. Många bra stunts och fartfyllt som sagt men efter ett tag blir det lite väl mycket skjutande och man kanske skulle ha slagit ned på takten lite. Speciellt slutstriden är ett evinnerligt skjutande och pangande och är inte speciellt spännande. Att det förkommer en och annan logisk miss i filmen som en del retar sig på har jag faktiskt överseende med det är ändock agent 007 vi talar om och excesser som förekommit i bla Moonraker och Octopussy slipper vi.

Bonds gamla flamma Paris Carver.

Bästa kommentaren? M tjafsar med en militär:

Roebuck: With all due respect, M, sometimes I don’t think you
have the balls for this job.
M: Perhaps. But the advantage is that I don’t
have to think with them all the time.

Det verkar som att M får de bästa kommentarerna men det är Dench värd.

Regi: Roger Spottiswoode

Det blir sex stycken godkända martinis.

Legends of the the fall ( 1994 USA )

Åren går och men det är inte alltid som filmerna består. Ibland gör man ett misstag och tänker att man kanske skulle ta och se om den där ruller som var så himla bra på den tiden när man hade mindre midjemått och mer hår på huvudet. Tyvärr kan det visa sig att den där filmen inte längre håller måttet; ja den kan t.om vara riktigt usel. Legends of the fall är en sådan film.

Jag såg Legends of the the fall när den hade premiär. Både jag och min fru gillade den och härom veckan hamnade filmen i dvd:n. Vi får följa familjen Ludlows öden och äventyr under ett decennium i början av förra seklet. Familjen som bor ute i Montanas vildmark består av en pappa( Sir Anthony) och tre söner. Berättelsen startar med att den yngste sonen kommer hem med sin blivande brud, Susannah ( Julia Ormond)  detta blir starten på ett kvintettdrama som i sin tur leder till att familjen splittras.  Kasta även in lite naturromantik, spritsmuggling, första världskriget och visdomsord från gårdens indian och konceptet är klart.

Jag vet inte var jag ska börja i denna soppa men jag tar det som är bra: Det är fina naturbilder men resten av filmen är inte mycket att hurra för. Filmens stora problem är den den försöker vara seriös men karaktärerna är så klyschiga att jag sitter och irriterar mig  över deras agerande, främst då trion Pitt, Ormond och Sir Anthony. Brad Pitt som spelar den vilde mellanbrodern ska föreställa något sorts naturbarn. Han påminner oroväckande mycket om  Fabio när han med blonderat hår rider i motljus, kisar med ögonen och ser passande svårmodig ut. Pitt har det minsann inte lätt vilket påpekas otaliga gånger av filmens berättare. Han slits nämligen mellan naturen och människornas värld och försöker hitta sin plats. Ormond blir naturligtvis vansinnigt förälskad i Pitt och trots att han behandlar henne som ett svin (vilket kan ursäktas med att han är ett naturbarn) trånar hon sig bokstavligen till döds efter Pitt. Det är alltför uppenbart och på gränsen till det löjliga hur producenterna pressar fram Pitt som kvinnornas sexobjekt numer ett i filmen, i.om detta blir karkaktären ointressant.

Sir Anthony håller en oproväckande låg profil till en början, men vi tittare kan vara lugna han samlar kraft för filmens andra hälft och gör ingen besviken då han verkligen får visa sina talanger som skådespelare. Pappan får nämligen en hjärnblödning och Sir Anthony gestaltar sin sjukdom och funktionshinder på ett sätt som gör att jag får svårt att hålla mig för skratt var gång han dyker upp i bild. Om nu inte denna sörja skulle räcka har man sett till att gårdens indian får agera voiceover och historiens berättare. Vi tittare berikas med visdomsord som:” Likt vattnet som spräcker stenen skulle hon påverka familjen men likt vattnet var hon helt oskyldig till familjens olycka.” Kommer inte ihåg citatet ordagrant men i den här stilen håller det på HELA filmen för detta är en mycket talför indian. Jag kan helt enkelt inte ta vare sig karaktärer eller handling på allvar utan sitter mest och stönar över både skådespelare och deras agerande.

Som sagt man ska se upp med att se om en del filmer för av någon dunkel anledning gillade jag den här historen för 17 år sedan. I rättvisans namn bör tilläggas att min medtitterska fortfarande gillade filmen så det kan bero på att jag har blivit mer cynisk och kallhamrad med åren.

Regi:Edward Zwick

Betyg: 2/10

Comborecension: Thor (2011 USA)

Så har då jag och min bror Filmitch varit på bio igen, vilket som vanligt innebär comborecension.Filmitchs kommentarer i kursiv text. Den här gången blev det Kenneth Branaghs superhjälte-epos Thor.  Jag hade extremt låga förväntningar inför detta biobesök och övervägde nästan att försöka slingra mig ur det hela genom att skylla på någon slags påhittad kris så som exempelvis huvudvärk eller allmän ångest. Jag bet dock ihop och begav mig rakryggat (nåja, lite lätt framåtböjd, jo du har blivit aningen krum med åren) till biografen. Anledningen till denna tråkiga attityd kan vara att jag alltid haft svårt för Thor som superhjälte i Marvels serier. Det känns som att det inte riktigt passar in med mytologiska personer och väsen i superhjälteserier. Då superhjälten i sig står i bjärt kontrast mot det vardagliga så bidrar förekomsten av Asagudar endast till att  bjärt konstratera mot föregående kontrast och då blir det i mitt tycke en kontrast för mycket. Det blir helt enkelt svårt att köpa. Hursomhelst, filmen då?

Även jag får erkänna att Thor inte direkt hör till mina favoriter i serievärlden. Mitt stora problem är att serien är ganska stel och trist samt att man envisas med att Thor ska tala någon sorts högtidlig engelska.

Ett litet exempel på Thors språk, inte speciellt upphetsande om jag får tycka till.

Filmen handlar om åskguden Thor som är tronföljare till gudariket Asgård. Hetsig och högmodig som han är startar han krig med frostjättarna trots sin far Odins protester (som ni märker så använder jag filmens engelska namn på gudarna för ärligt talat har inte denna historia särskilt mycket att göra med fornnordisk mytologi) .  Som straff berövas Thor sina krafter och landsförvisas till Jorden. Hans bror Loki intigerar och smider ränker för att kunna överta tronen och bli härskare över Asgård.

Man skulle nog kunna säga att berättelsen är inspirerad av nordisk mytologi. Folk som tror att de ska få se ett fornnodiskt drama lär sätta popcornen i vrångstrupen. Däremot tyckte jag att man knöt ihop förklaringen hur de olika världarna hänger samman på ett ganska bra och begripligt sätt.

Loki

På papperet låter detta ganska fånigt och oinspirerat och man väntar sig att få se något i stil med He-Man, alltså den med Dolph Lundgren i huvudrollen. Men, och jag skriver det igen med stora bokstäver, MEN jag finner mig sitta och riktigt småmysa i biostolen. Branagh har på något sätt lyckats hålla balansen mellan att ta det hela för vad det är utan att för den skull slutat ta det på allvar. Scenerna i Asgård är lämpligt pompösa med högtravande dialog och skitnödiga gester och är det något Branagh är  expert på är det att göra just detta teatrala uttryck tillgängligt och framförallt uthärdligt. Han har ju gjort det gång på gång i sina Shakespeare-filmatiseringar.  Som komisk kontrast har vi scenerna på Jorden där Thor framstår som fullständigt galen med sina svulstiga maner och föråldrade uttryck. Även kontrasten mellan Asgårds överdådiga scenografi, alltså vi snackar Wagner-kitsch, och New Mexicos platta ökenlandskap funkar effektivt. Det enda jag störde mig lite på när det gällde scenografin var regnbågsbron som mer såg ut som ett blinkande 70-talsdiscogolv än en regnbåge men frågan är ju om jag skulle vara mer nöjd med en regnbåge i ”My Little Pony-stil”.

Asgård såg ganska plastigt ut och jag blev inte speciellt imponerad. Isjättarnas land var desto mer effektivt även om en viss kulisskänsla infann sig.Gudarna var precis som du säger ganska teatraliska och intetsägande med undantag för Heimdal som jag fann ganska cool .Filmen styrka är kontrasten mellan Thor och planeten jorden. Många i och för sig billiga och lättköpta skämt men de roar ändå. Jag skrockade faktiskt till några gånger.

Heimdal

Skådespelarinsatserna kommer väl inte att precis gå till filmhistorien med det finns inte heller direkt något att anmärka på. De gör sitt jobb helt enkelt, vissa mer än andra. Tack och lov så har man lyckats hindra Sir Anthony Hopkins (som ju fick en Oscar för sitt porträtt av Hannibal Lecter i ”Silence of the Lambs” :D) från att tro att han innehar filmens viktigaste roll och således håller han sig inom ramen för god ton även om hybrisen nästan håller på att bubbla över vissa gånger. Jag tyckte han var ovanligt laidback för att vara Sir Anthony, nästan på gränsen till att vara uppstoppad.  Actionscenerna är även de rafflande och välgjorda och framför allt underhållande.

Inget fel på actionscenerna full fart och bra. Jag gillade att man dammat av The Destroyer, en värdig motståndare till Thor. Jag tyckte att det överlag var ganska bra insatser av skådisarna. Tom Hiddleston i rollen som Loki var förvånansvärt bra och det verkade faktiskt som att Branagh faktiskt läst serien. Skarsgård och Portman sköter sig helt ok men Chris Hemsworth som spelar Thor gör det med bravur. Han ÄR Thor inget snack om saken!

 Vi såg filmen i 3D och om ni har möjlighet att välja mellan 3D-formatet och normaltformatet så skulle jag välja det senare. Det vilar, som i många andra 3D-filmer, lite av en platt ”popupbokskänsla” över upplevelsen där det är väldiga tydliga lager av 3D- objekt uppstaplade bakom varandra. Dessutom förekommer det ofta oskärpa då det inte kan vara focus på alla djup samtidigt. Jo tack detta upplevede jag, trodde att jag fått synfel tills min bror upplyste mig om vissa tekniska aspekter av 3-D formatet. Speciellt actionscener tappar i skärpa.Högteknologiskt flanellogram, som en kompis sa.

Även om filmen var överaskande bra så var den inte vad jag skulle säga As(ha ha ha)-bra, snarare väldigt underhållande för stunden men ganska snabbt bortglömd.Jag håller med. bra underhållning för stunden. Jag vill dock lyfta fram att Marvel gör ett bra jobb med att länka ihop sina filmer. Agent Coulson dyker upp igen, han var med i Iron Man, vi får även en kort glimt av Hawkeye och sitter man kvar till att eftertexterna rullat klart får en en ledtråd om vad den kommande Avengersfilmen kan komma att handla om. Men då måste man nog i ärlighetens namn vara aningen inläst på Marvels universum.

Marcus betyg: 6/10

Filmitch Betyg 7/10

The Rite ( 2011 USA )

En bit in i Mikael Håfströms senaste amerikanska alster The Rite börjar följande fiktiva konversation utspelas i mitt huvud:

Telefonen ringer.

– Håfström.

-Hafstrom?

– Ja vem talar jag med?

-Det här är Sir Philip Anthony Hopkins. Jag har ett par ideer om den nya filmen vi ska göra.

– Eh ja ?

– Jo jag läste manus och det känns som att du inte riktigt utnyttjar min potential som skådespelare.

-??

-Jag fick oscar för rollen som Hannibal Lecter i The Silence of the Lambs. Mitt porträtt av Hannibal är numera legendarikt och när jag läste manus tyckte jag att rollen som fader Lucas kunde bättras på lite. Jag kan det här med att improvisera fram roller, de bästa bitarna av mitt  porträtt av Hannibal Lecter bygger helt på min egen tolkning och improvisation av rollen.

– Jag tror inte att jag riktigt hänger med nu Anthony.

-Sir!  Sir Philip Anthony Hopkins!

– Eh ursäkta Sir Philip Anthony Hopkins.

– Jo du kanske kommer ihåg mina intensiva och hyllade rolltolkningar som van Helsing i Bram Stokers Dracula och Sir John Talbot i The Wolfman?

-Dracula? Wolfman?

-BRAM STOKERS Dracula!

-Ja jovisst. Bram Stokers Dracula.

-Jag skulle vilja utveckla rollen som fader Lucas . Han skulle kunna använda sig av ord som cool , det ger mer karaktär åt rollfiguren. Det fungerade bra i  Bad Company, Chris Rock var mycket imponerad.

-Eh jag vet inte riktigt Anthony i manus…

-Sir Philip Anthony Hopkins! Jag kan det här med skådespelandets konst jag fick en oscar för min tolkning av Hannibal Lecter i Silence of the Lambs!

-Jo det är klart men.

-Bra då var det bestämt ! Jag talade förresten med producenten så jag har fått loss lite extra pengar till specialeffekter till  filmens final. Det kommer bli riktigt bra du kommer inte att bli besviken. Du är i trygga händer tänk på att jag fick en oscar för min tolkning av Hannibal Lecter i Silence of the Lambs!

-Eh ja.

KLICK!!!

-Hallå? Sir Anothny? Hallå?

Den första tredjedelen av The Rite är bra. Det är suggestivt och ibland t.om rysligt. Intrycket av att något ondskefullt ligger och lurar på den unge prästen är högst påtagligt.  När Sir Anthony skrider in i handlingen så formligen suger han åt sig all uppmärksamhet och i takt med att Hopkins absorberar filmen och storyn så upphör mitt intresse. Rutger Hauer är med på ett hörn och det är åtminstone en ljusglimt i en film som troligtvis hade varit avsevärt bättre om man hade förlitat sig på stämning istället för Hopkins och CGI effekter.

Regi: Mikael Håfström

Betyg: 5/10 och det är endast pga Hauer och den första tredjedelen av filmen.

The Wolfman (2010 usa)

När Lawrences bror hittas lemlästad i ett dike återvänder han till barndomshemmet för första gången på många år fast besluten att hitta mördaren. Det visar sig snart att mördaren inte är en människa utan en stor varg. Under en jakt på vargen blir Lawrece svårt skadad men återhämtar sig förvånansvärt snabbt. När det blir fullmåne visar det sig att han nu har blivit en varulv.

Varulvar och vampyrer hör till det tristaste man kan se i skräckfilmsgenren. De är inte speciellt rysliga och väcker oftast någon form av medkänsla vilket gör att spänningen förtas. Det finns dock ett par riktigt bra varulvsfilmer (Dog solidiers, Ginger snaps) till skillnad mot vampyrfilmer där jag inte kan komma på någon. The Wolfman lider av två saker: Dels är den inte speciellt spännande samt att skådespelarna är riktigt usla trots att vi har många kända namn i filmen. Hopkins spelar över som vanligt, Weavling tror att han fortfarande är med i Matrix, Del Toro och Blunt ser bara svårmodiga ut.  Miljöerna är dock snygga men så överdrivna (dimma, mörka hus och leråkrar) att det nästan blir skrattretande. En riktig besvikelse.

Regi: Joe Johnston

Skådespelare: Benicio Del Toro, Anthony Hopkins

Betyg: 3/10